Nationalistiska skygglappar omöjliggör nordiska lärdomar
Publicerat 9 februari, 2021
I en essä för nättidskriften Kvartal jämför Christian Berggren, professor emeritus i industriell organisation vid Linköpings universitet, de nordiska länderna och konstaterar att Sverige har fört en i ett nordiskt perspektiv avvikande politik inom skola, invandringspolitik och brottsbekämpning, och nu senast coronastrategi. Denna svenska ”Sonderweg” inom de nyss nämnda områdena har enligt Berggren berott på den i svensk politik rådande nationalistiska uppfattningen att Sverige har en ”avvikande väg och roll i historien som skiljer sig från övriga Europa och världen”. I en sammanfattning och rekommendation menar Bergren att Sverige borde ta avstånd från denna förvrängda självuppfattning med snudd på storhetsvansinne, mycket av det som ibland framställts som svenska framgångar har i själva verket ofta haft en stark nordisk dimension. Med hjälp av inspiration och lärdomar från grannländerna kunde Sverige ges en möjlighet att åtgärda sina misslyckanden och igen nå samma nivå som de övriga nordiska länderna. En länk till hela essän hittas här. https://kvartal.se/artiklar/sa-blev-sverige-landet-annorlunda/
Sverige är inte det enda bland de nordiska länderna som drabbats av snedvridna nationalistiska självbilder som ignorerat det nordiska. Få finländare vill att Finland skall ses som ett världssamvete och humanitär stormakt, men många vill väldigt gärna se Finland som ett i första hand finsknationellt europeiskt land. Under hela det moderna Finlands historia har det funnits de som vill förverkliga en europeisk finsknationell självbild i direktkontakt med det övriga Europa, utan att gå via det som man sett som omvägen via Norden och nordiskt samarbete. Under de senaste åren har man allmänt i de nordiska länderna, utom i Finland, accepterat tanken om att det finns vissa problem och utmaningar för ett nordiskt land med att vara med i EU. Norge och Island är inte med i EU, det danska medlemskapet präglas av undantagsvillkor plus att man inte valde att gå med i euron, och inte heller Sverige är medlem i EU:s valutaunion. Endast Finland gick med i euron och valde därmed att gå med i det som kallats för EU:s hårda kärna, d.v.s. många finländare säger relativt förbehållslöst ja till all EU-integration och ser mera av detta som den bästa vägen framåt för landets framtid. När Sverige gick nästan oskadat ur finanskrisen 2007–2009 fick Finland istället ta tiotals miljarder euro i statslån. Många ekonomer som har jämfört Finland och Sverige har pekat på euron som den enskilt största orsaken till att Sverige klarade sig undan jättelånen, med en egen valuta hade svenskarna bättre förutsättningar att föra en konjunkturpolitik som tacklade krisen.
Berggrens essä är mycket läsvärd och hans sammanfattning är bra. Det unika nordiska samarbetet och de nordiska ländernas grundläggande likheter möjliggör dialog och intressanta jämförelser, vilket i bästa fall förhindra att stora misstag begås. Men när de redan har begåtts är det tyvärr ofta mycket svårt att åtgärda dem. Förutom smärtsam insikt om att man under en lång tid gjort fel krävs det också hårt och långsiktigt arbete för att reparera skadan. Att förmå ledande finländska politiker på allvar att inleda en diskussion om hur Finland kunde gå ut ur euron är ungefär en lika stor utmaning som Sveriges försök att att vända sin skola från misslyckande till framgång.
Christian Sourander
Taggar: nordiska lärdomar