Norden som favorit i politisk debatt
Publicerat 20 december, 2014
Bild: Christopher Browning, Warwick University
Yggdrasil har intervjuat statsvetaren Christopher Browning som en del av intervjuserien Bilden av Norden i eurokrisens spår. Browning är verksam vid the University of Warwick och har även varit verksam vid både Finlands (UPI) och Danmarks (DIIS) utrikespolitiska institut och Lapplands universitet. Browing forskar om Norden och transatlantiska relationer.
Norden och den nordiska modellen har uppmärksammats på bred front i Storbritannien under de senaste åren. Nästan alla större politiska grupperingar i Storbritannien tycker om att använda sig av Norden som exempel när när de vill föra fram sin egen politik. Till och med då när de vill helt olika saker.
Norden som politisk modell i internationell media fick sin stor genomslagskraft i februari 2013 när The Economist uppmärksammade ”the Nordic supermodel” som ett framgångsrecept värt att beundra och efterfölja. Redaktionen har intervjuat statsvetaren Christopher Browning för att få mera kunskap om hur man i brittisk politisk debatt använder sig av bilder av Norden.
Sedan andra världskrigets slut har Nordens politiska image ofta förknippats med övervägande positiva bilder i media. T.ex. Nobels fredspris, solidaritet med tredje världen, fredsmäkling mellan öst och väst, den nordiska samhällsmodellen etc. Har Nordens positiva image baserad på dessa intryck förändrats under de senaste åren?
Från ett historiskt perspektiv har bilden av Norden haft en tendens att fluktuera i Storbritannien. För det mesta har Norden haft särdraget av en socialdemokratisk utopi, men även en fantiserad sådan genom sex och bastu. Den här positiva bilden av Norden har däremot ofta även ersatts med en lika negativ framställning där Norden framställs som dystopiskt, omoraliskt och bör tas som ett varnande exempel. Det är kanske onödigt att påpeka, men de här fluktuerande åsikterna har lite att göra med det verkliga Norden – om vilken kunskapen generellt sett är begränsad – utan snarare med situationen i Storbritannien och vårt politiska spektrum. Idag porträtteras Norden snarare i en positiv bemärkelse. Naturligtvis kvarstår de gamla projektionerna, inte minst i den Skotska folkomröstningskampanjen där Norden, hos de som var för ett självständigt Skottland, kom att representera ett mera jämställt alternativ i förhållande till den neoliberalism som kännetecknar London. Det som kanske nu är annorlunda är att Norden också framställts i alltmer positiv dager även hos den politiska högern. Naturligtvis, sett från kontexten av Eurokrisen och den ökande antieuropeiska populismen, så verkar Norden te sig som naturliga allierade. Från det antieuropeiska perspektivet, om Norden är ett alternativ, så är alternativet inte längre Sverige, utan snarare Norge.
Har Nordens politiska image i brittisk media påverkats av eurokrisen?
Absolut. Speciellt Norden har mycket att vinna på dess positiva jämförelse med södra Europa. Dessutom, emedan Tyskland ofta ses som att de klämmer åt och bråkar med de överskuldsatta sydeuropéerna (som ofta ses som ekonomiskt oansvariga) så tenderar Norden att inte framställas som sådana, istället framställs länderna i Norden som ekonomiskt eftertänksamma och försiktiga. I den pågående debatten skiljer sig Norge från de övriga länderna och en rätt så grundläggande diskrepans kan skönjas: de som är emot ett EU medlemskap ser Norge som ett bevis för att ekonomisk framgång inte är beroende av ett EU medlemskap, och på andra sidan har vi de som betonar kostnaderna för att Norge står utanför EU, vilket Norge endast klarar av tack vare oljereserverna. Jag tycker mig skönja att de kommersiella medierna snarare argumenterar för det senare alternativet, vilket också de större brittiska företagen generellt sett gör.
Det skotska självständighetspartiets (SNP) ledare Angus Robertsons har föreslagit att ett självständigt Skottland borde ansluta sig till Norden genom att gå med i Nordiska rådet och samarbeta mera med Norden bl.a. i Arktis. Uttrycker Robertsons utspel en genuin vilja bland understödjare av skotsk självständighet att gå med i Norden?
Jag tror att Angus Robertsons förslag “Anslut till Norden” vädjade till de som var för en självständighet på två olika nivåer. För det första, genom att förslå att Skottland lätt skulle passa in i den Nordiska gemenskapen hade det en lugnande inverkan på dem som trodde att ett självständigt Skottland skulle bli ensamt och isolerat. Det här var således ett svar till nejsidan som påstod att ett självständigt Skottland skulle hamna utanför både EU och NATO. För det andra, det var ett alternativ till den nyliberala agendan som sägs dominera söder om gränsen och visade att Skottland inte styrs av ekonomisk determinism. Om däremot Robertsons uttalande skall tolkas som en genuin önskan att ansluta sig till Norden är mindre klart. Delvis därför att jag inte tror att det finns en enhetlig bild av vad Norden står för i Skottland (t.ex. rörligt, effektivt och företagsamt kontra den nordiska välfärdsmodellen) eller vilket socioekonomiskt system som självständighetsväljarna verkligen ville ha. I detta avseende är det nödvändigt att notera att fastän skottarna generellt sett anses vara mer socialdemokratiska än engelsmännen, så visade en undersökning som gjordes strax före folkomröstningen att i de flesta socioekonomiska frågor är skillnaden mellan engelsmän och skottar snarast marginell.
Du nämnde tidigare att både vänstern och högern har använt sig av bilder av Norden för att föra fram sitt politiska budskap. Hur tror du att användningen av bilden av Norden kommer att utvecklas i den framtida politiska debatten i Storbritannien?
Utvecklingen av två frågor kan visa hur bilden av Norden håller på att förändras i den politiska debatten i Storbritannien. Det första gäller den allt aktivare förhållningen till säkerhetsfrågor, vilken är tydligast i Danmark, där det skett en betydande omvärdering av nyttan av militär närvaro i världspolitiken. Det här kan göra Norden attraktivare i frågor gällande säkerhets- och försvarssamarbete, åtminstone bland dem som söker legitima partners för framtida brittiska militära åtaganden. Det andra gäller uppsvinget av nordiska invandringsfientliga populistpartier och det skall bli intressant att se om UK Independence party (UKIP) kommer att försöka öka sin legitimitet och värdighet genom att hänvisa till och betona den Nordiska kopplingen.
Christian Sourander
christian.sourander(a)yggdrasil.fi