Kritiska uppfattningar om Norden från vänster och höger
Publicerat 19 december, 2014
Bild: Paolo Borioni, Social Europe
Yggdrasil har intervjuat historikern Paolo Borioni som en del av intervjuserien Bilden av Norden i eurokrisens spår. Borioni är verksam vid La Sapienza universitetet i Rom och Köpenhamns universitet. Borioni har skrivit ett flertal artiklar och böcker om sina verksamhetsområden socialdemokrati, ekonomisk historia, Norden och välfärdsstaten. Borioni bedriver forskning för universitet och center-vänster tankesmedjor.
I italiensk politik finns det både en stark vänster och katolskt motiverade politiska idéer. Båda grupperingar är skeptiska till välfärdsstaten och mycket tveksamma till att använda sig av Norden som politisk modell annat än som varnande exempel. Dessutom har eurokrisen och efterföljande nyliberalistisk politik på EU-nivå gjort att många förknippar Norden med en EU-politik som man ogillar skarpt.
Italien har drabbats hårt av eurokrisen och de på EU-nivå dikterade sparkurerna för den offentliga sektorn. När motsättningarna mellan nord och syd ökar har även bilden av Norden påverkats negativt. Det finns starka röster som menar att eurokrisen till stor del beror på att man på EU-nivå helt enkelt har fört en dålig nyliberal ekonomisk politik. Redaktionen har intervjuat historikern Paolo Borioni som är en stark kritiker av nyliberal ekonomisk EU-politik. I intervjun pekar Borioni på hur Norden delvis har associerats med den nyliberala ekonomiska politiken och han lyfter även fram de fakta som han anser visar på att den nyliberala ekonomiska politiken inte kommer att leda Europa ut ur den ekonomiska krisen.
Sedan andra världskrigets slut har Nordens politiska image ofta förknippats med övervägande positiva bilder i media. T.ex. Nobels fredspris, solidaritet med tredje världen, fredsmäkling mellan öst och väst, den nordiska samhällsmodellen etc. Har Nordens positiva image baserad på dessa intryck förändrats under de senaste åren?
Det är sant att de nordiska länderna ur ett efterkrigstida historiskt perspektiv har haft en övervägande positiv image. Det vore intressant att mera ingående studera orsakerna bakom den positiva bilden av Norden, men i korthet kunde man nämna att jämlikheten och den fredliga och fredsmäklande utrikespolitiken har en del i detta goda rykte. Men i ett land som Italien, samma gäller också för Frankrike, där en stor del av vänstern inte har varit socialdemokratisk och den största religionen är katolicismen, kan man onekligen även hitta negativa bilder av Norden.
Under hela efterkrigstiden kunde stor del av vänstern, kommunister, socialister och kristna socialister, inte acceptera det som man uppfattade som den nordiska socialdemokratins avsaknad av en ”antifascistisk kultur”. Man hänvisade bl.a. till Sveriges följsamma hållning mot Tyskland under andra världskriget. Stora delar av vänstern pekade ut den nordiska demokratin i allmänhet, och den nordiska socialdemokratin i synnerhet, som icke-medvetna om kapitalismens sanna auktoritära natur. Den nordiska välfärdsstaten sågs som en rökridå och kapitalets manipulation för att pacificera massorna. Man ansåg inte att välfärdsstaten löste frågan om exploateringen av de kapitallösa. Man pekade på fabrikernas ägarstrukturer, förhållandena på arbetsplatserna och den hejdlösa reklamen som hetsade till masskonsumtion som tecken på att människan fortfarande levde i den människofientliga misär som är en oundviklig följd av det kapitalistiska systemet. Därmed drog stora delar av den italienska vänstern slutsatsen att den nordiska socialdemokratin levde i villfarelsen om att man kunde kompromissa med kapitalismen. Vänsterns bild av Norden har haft en stor plats i den italienska offentligheten under hela efterkrigstiden. Den italienska vänstern och fackföreningsrörelsen har traditionellt varit stora massrörelser som påverkat stora delar av den italienska offentligheten genom media och undervisningen i skolor och universitet osv.
Förutom vänsterns kritik har det även funnits en humanistisk katolsk kritik av den nordiska välfärdsstaten. Liksom kritiken från den religiösa högern i USA pekar man på hög självmordsstatistik, som ofta överdrivs, och på den höga alkoholkonsumtionen i Norden som tecken på att det ogudaktiga och sekulära Norden är osunt för människan. Välfärdsstaten och dess relativt höga levnadsstandard har inte setts som svaret på vad som behövs för ett gott liv. Tvärtom har man pekat på att välfärdsstaten delvis förvärrat människans tillstånd genom att bidra till villfarelsen om att staten kan ta hand om människan.
Med mitt svar vill jag naturligtvis inte förneka att Nordens image till en stor del även har förknippats med de positiva bilder som du nämnde i din fråga som t.ex. den fredliga utrikespolitiken och det finns självfallet även många i Italien som har sett den nordiska välfärdsstaten som någonting positivt. Men för att förstå den italienska offentligheten är det av största vikt att känna till vänsters och katolicismens starka inflytande. Det som nordbor uppfattar som positivt har inte nödvändigtvis varit positivt i en italiensk kontext.
Men även de positiva bilderna av Norden har utmanats under de senaste åren. Upploppen i Stockholms förorter har bidragit till känslan av att den även den nordiska välfärdsstaten har upplevt en försämring när de olika europeiska socialstaterna har drabbats av sparkurer. Därutöver kunde nämnas att de tragiska händelserna i Norge i juli 2011 och uppkomsten av nordiska invandringskritiska partier har gett signaler om att intolerans och trångsynthet även återfinns i Norden. Men fortsättningsvis skulle jag säga att bilden av Norden som ett relativt balanserat samhälle lever kvar, även om också Norden har drabbats av ökande ojämlikhet.
Som en sista kommentar till din fråga skulle jag gärna ta upp Danmarks deltagande i Irakkriget 2003. Det amerikanskledda Irakkriget som avslöjades som lögnaktigt, korrumperat, oerhört inkompetent lett och som resulterade i enormt mänskligt lidande, var mycket illa omtyckt i Italien. Jag skulle göra bedömningen att Danmarks deltagande i detta krig påverkade bilden av Norden som ”fredsmäklare”. Kriget och Danmarks deltagande uppmärksammades inte bara av italienska politiker, utan även av en välinformerad offentlighet som följdes av att stora massor ur den italienska befolkningen som aktivt demonstrerade mot detta förkastliga krig. Men även denna negativa inverkan på Nordens rykte som har inte helt nollställt den sammanlagt historiskt ackumulerade bilden av Norden som fredsmäklare.
Hur har Nordens politiska image i italiensk media påverkats av eurokrisen?
Katainens (red. Jyrki Katainen, Finlands f.d. statsminister och nuvarande EU-kommissionär) kraftiga ideologiska markering till förmån för nyliberalistiska ideologi som förespråkar dyra meningslösa och irrationella sparåtgärder har utan tvekan haft en negativ påverkan. Det är fortfarande svårt att säga hur mycket och hur djupt detta har påverkat de nordiska ländernas image bland de breda folklagren. Men utan tvekan kan man säga att Katainen inte är populär. Men stora delar av italiensk media accepterar och sprider vidare en nästan självrasistisk kritik av Italien enligt mönstret det dygdiga sparsamma nord mot det oansvariga, slösaktiga och opålitliga syd. I denna jämförelse spelar de nordiska länderna rollen som mönsterelev, som en bärare av de dygder som associeras med nord.
Denna bild av nord och syd saknar dock en förankring i fakta. I Italien är den privata skuldsättningen mycket lägre än i de anglosaxiska länderna och i Norden. Därmed blir även den sammanlagda totala skuldnivån, privat plus offentlig skuld, i Italien lägre än i många andra länder. Dessutom kunde man nämna att Italien har genom årtiondena hållit sig till regeln att underskottet i statsbudgeten inte bör uppgå till mer än 3 procent av BNP oftast av samtliga EU-medlemsstater. Det kan tyckas som ett sidospår i svaret på frågan men jag nämner detta eftersom det visar på hur man använt sig av bilden av Norden i både italiensk media, och även övriga europeisk media, som till stora delar ännu inte vill medge att den nyliberala politiken på EU-nivå är kontraproduktiv. Förespråkare av nyliberal politik behöver en modell som de kan använda sig av. Anhängare av den nyliberala ideologin utgår ifrån att ideologin är ofelbar. Om denna ideologi i Italien då inte leder till avsett resultat gör man antagandet att det beror på att Italien har fel ”kultur” (red. Borioni talar om en antropologisk förklaringsmodell) d.v.s. italienare är slösaktigt och oansvariga i allmänhet och att detta är orsaken till att den i princip ofelbara nyliberala politiken inte har avsedd effekt.
Som en sista kommentar skulle jag ännu vilja nämna att italienska anhängare av denna nyliberala ideologi även använder sig av den ”kulturella” förklaringsmodell då de närmar sig den nordiska välfärdsstaten och välfärdsstater i allmänhet. Höga skatter, generöst social trygghet och en jämn inkomstfördelning i kombination med ekonomisk tillväxt kan bara förklaras med att de nordiska länderna har en dygdig ”kultur” som gör att i detta undantagsfall kan man tillåta sig en välfärdsstat.
Som en generell regel är det viktigt att komma ihåg att den ideologiska bakgrunden påverkar hur media målar upp sin bild av verkligheten. Stora delar av italiensk media bär på ett grundantagande om att den nyliberala ideologin per definition är korrekt och god. De senaste årens händelser under den ekonomiska krisen har man därmed inte tolkat som att de visar på hur bra eller dålig en viss sorts ekonomisk politik är, utan de har tolkats som tecken på hur välanpassade olika folks ”kulturer” är för den ekonomiska politik som förs. Tragiskt nog använder man i allmänhet i media simplistiska konstruerade bilder av andra folk och länder som till stor del vilar på olika kulturer som förklarande faktorer. Detta gäller media både Italien och de nordiska länderna.
Ur ditt svar kan man utläsa att Nordens politiska image har varit på nedgång under de senaste åren p.g.a. en kombination av eurokrisen och nyliberalistisk ideologi. Har denna negativa utveckling av bilden av Norden haft en påverkan på nordisk-italienska relationer?
Det skulle vara ett missförstånd att tro att detta har påverkat det italienska bilaterala förhållandet med ett enskilt nordiskt land. De bilaterala relationerna kommer naturligtvis att förbli goda eller mycket goda. Men på en icke-bilateral EU-nivå har Norden kraftigt associerats med en i Italien till största delen icke-populär nyliberalistisk ideologi. En ideologi som göra antagandet att den offentliga sektor för sydländer som Italien tenderar att växa okontrollerat ifall man på EU nivå utövar en stark kontrollerande makt. Samma ideologi säger också att en stat alltid bör ha ett budgetöverskott för att man skall uppnå BNP tillväxt och välstånd. Detta är en den ideologi som bl.a. Katainen har profilerat sig med under de senaste åren.
Det finns dock en stark och välformulerad och brett förankrad kritik mot denna nyliberalistiska EU-ideologi. Bl.a. kunde man i korthet nämna att statistiken pekar på att antagandet om budgetöverskottets välsignelse saknar en faktabaserad grund. Åren 1996-2013 uppnådde den italienska staten sammanlagt ett budgetöverskott på +591 miljarder. Detta kan jämföras med Tysklands +371, Spaniens -191, Frankrikes -311 och Storbritannien som har haft ännu värre budgetunderskott. Förutom att statistiken motbevisar antagandet om att ”slösaktiga” sydländer som Italien skulle vara kroniskt inkapabla, utan piska från EU, till att hålla överskott i statsbudgeten, borde även Italien haft störst BNP tillväxt och Storbritannien minst under åren 1996 – 2013, ifall antagandet stämmer. Detta var dock inte fallet.
Men Katainen har tagit den nyliberalistiska ideologiska rollen på sig av flera olika orsaker som enligt min åsikt kunde bero på följande: a) så vitt jag vet har man i Finland sällan betonat den inhemska efterfrågans roll i sin ekonomiska politik jämfört med sina nordiska grannländer, därmed har det inte heller funnit traditioner som förespråkat att man med hjälp av statlig politik borde skapa inhemsk efterfråga b) den ideologiska rollen ger Katainen prestige och inflytande inom vissa kretsar i EU-kommissionen som han inte skulle uppnå utan återkommande starka nyliberalistiska ideologiska markeringar c) Katainen har behövt den ideologiska rollen för att för att använda sig av den inom den nationella politiken i Finland i ett försök att stoppa väljarflykten från de etablerade partierna till de sannfinländska populisterna. Därmed har man fört fram en nyliberal hållning mot Sydeuropa istället för en populistisk pseudoteori som baserar sig i princip helt och hållet på att den ekonomiska krisen beror på att sydeuropéerna skulle vara övervägande lata till sin natur.
Det är naturligtvis inte bara i Finland och hos Katainen som man finner den nyliberala EU-ideologin. Även av andra politiska partier i Norden använder sig av denna ideologi. Den nyliberala EU-ideologin är elitistisk och illa omtyckt runt om i Europa, även om mycket av dess negativa effekter främst drabbar Sydeuropa, så skapar denna ideologi allmänt missnöje och grogrund för populistiska partier i hela Europa.
Därmed är Katainens strategi icke-produktiv i längden för i princip alla partier i Europa som förlorar väljare till olika populistiska partier. Att förstå att denna väg är fel vore bra även av andra orsaker. Fallet Italien är ett bevis på att stora budgetöverskott i statsbudgeten under en lång tid inte är synonymt med en förminskning av statsskulden och inte heller fungerade detta som ett startskott för ekonomisk tillväxt i största allmänhet. Från detta kan vi härleda att det finns stora brister i den nyliberala EU-ideologin och nuvarande EU-budgetregler inte fyller sitt syfte med att skapa tillväxt och att en annan politik är nödvändig.
I Norden är som sagt de privata hushållens skulder stora. T.ex. i Sverige är de privata hushållens skuldnivåer bland de högsta i Europa. Beskylls nordborna för slöseri och oansvarighet på grund av dessa höga skuldnivåer eller är detta en sak som inte noterats av den italienska offentligheten?
Jag skulle säga att detta har till största delen inte noterats av den italienska offentligheten. Dessutom tror jag inte att de den italienska allmänheten nuvarande självförtroende är tillräckligt starkt för att man skulle tillåta sig moralistiska anklagelser mot nordbor i denna fråga.
I viktiga tidningar som Il Sole 24 Ore publiceras det ekonomiska data som jag presenterade tidigare. Detta tyder på att italienska arbetsgivare, ekonomer och beslutsfattare läser dessa tidningar och borde vara medvetna om att även hos de nordiska länderna finns det oroande moment i deras ekonomier. Också de italienska fackföreningarna är medvetna om detta. I sitt sökande efter argument som kan ta dem ifrån uppfattningen om att mot slösaktiga italienare och fransmän hjälper endast hård sparpolitik. För att uppnå en korrekt och öppen debatt, och för att inte falla in ett moralistisk beskyllningar av varandra, är det av största vikt att den italienska allmänheten, eller åtminstone italienska beslutsfattare, vet att oansvarighet inte nödvändigtvis ett uteslutande italienskt fenomen. Dessutom är denna kunskap om sakernas tillstånd nödvändig för att uppnå en korrekt förståelse av den nuvarande ekonomiska krisen. Privat skuld har varit ett sätt att förstärka en ekonomi där var lönetillväxten är för liten. Norden har också varit med och tillverkat detta ekonomiska system. Olika länder har på olika sätt bidragit till att krisen har förstärkts, allt beroende på strukturerna i de olika ländernas ekonomiers och olika kulturella förhållningssätt till finanspolitiken. För att summera mina svar kunde jag gärna avsluta med att säga att det är viktigt att inse att Norden per definition inte är alla dygders ursprungsland och att denna insikt är av största vikt för att skapa en konstruktiv sanningsenlig offentlig debatt om hur man bör möta den ekonomiska krisen i Europa.
Christian Sourander
christian.sourander(a)yggdrasil.fi