En bildningsorienterad distansundervisning i nordisk tappning?
Publicerat 23 juni, 2020
Charlotta Hilli är FD, universitetslärare i allmän och högskolepedagogik vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.
Charlotta Hilli
I den här texten vill jag undersöka bildning och distansundervisning. Distansundervisning har länge funnits som ett alternativ till platsbaserad utbildning. Vissa forskare blickar så långt tillbaka som till 1700-talets brevväxling mellan lärare och studerande för att hitta dess rötter. Under 1900-talet har utbildningsanordnare runtom i världen systematiskt organiserat distanskurser på olika sätt. Distanskurser riktar sig till de grupper i samhället som av olika orsaker inte kan delta i utbildning på en specifik plats. Distansundervisningen har så att säga vidgat bildningen till att omfatta personer i olika åldrar, i olika livssituation, med olika intressen och på olika platser.
I de nordiska länderna har utbildning arrangerats på olika sätt. Grundskolor, folkhögskolor och fritt bildningsarbete är några centrala aktörer som har en nära koppling till bildning. Bildning nämns i styrdokument (t.ex. läroplaner) och i festtal som övergripande mål med utbildning. Det finns många olika sätt att närma sig bildning. Dess styrka är att det är föränderligt och abstrakt. Direkt bildning ges specifika mål eller rekommendationer blir det statiskt och oförmöget att följa med samtidens rörelser. När till exempel bildning knutits till främst humanistiska studier har naturvetenskapens företrädare påpekat att bildning omfattar en bred kunskapsbas, även naturvetenskaplig sådan. Bildning handlar om kunskap som är väsentlig i en viss tid, därför har bildningsideal varierat genom historien och präglats av de samhällen och tänkare som definierat idealen.
Bildning förstås i generella ordalag som personlig utveckling, en process där individen förändras men den innefattar alltid ett etiskt ansvar för andra varelser och för omvärlden. Det etiska ansvaret kan omfatta medmänniskor, djurlivet eller miljön. Det kan handla om ett lokalt ansvar i närmiljön, ett nationellt ansvar för det som sker i olika delar av hemlandet eller ett globalt ansvar där det som sker i andra länder uppmärksammas. Inom distansundervisning är det ändamålsenligt att beakta alla tre nivåer eftersom deltagarnas geografiska placering varierar.
Sverker Sörlin (2019, s. 174) ger en fin inramning av begreppet när han skriver att: Bildning förutsätter att man befinner sig vid kunskapens horisont och att man inser att en sådan horisont flyttar sig. Sörlin företräder en syn på bildning som en ödmjuk process där människan är öppen för att ändra synpunkt och inse begränsningar med den kunskap som erövrats tidigare. För Sörlin är inte fundamentalism eller populism förenliga med bildning eftersom det måste finnas en respekt för kunskap och sanning i ett bildat samtal. Individen behöver vara beredd att ändra ståndpunkt när den samlade kunskapen i samhället kräver det. Bildning är på så sätt nära förknippad med demokratiska och öppna processer i samhället.
Bildning kan förstås som ett spänningsfält mellan individen och samhället. Bildning är enligt Sörlin vårt gemensamma kritiska samtal där vi vågar granska styrkorna och svagheterna i våra samhällen. Utbildning är en naturlig arena för dessa samtal, men naturligtvis finns många fler gemensamma arenor som exempelvis kulturinstitutioner (bibliotek, museum), nyhetsmedier och politiska sammankomster där bildning borde ha en central plats. Sörlin påminner nämligen läsaren genomgående om att det är vi tillsammans som bestämmer bildningens betydelse. Bildning bygger på att vi kan mötas kring gemensamma värderingar och gemensam kunskap som vi kan förhålla oss till för att göra den gemensamma framtiden bättre. Utan en gemensam kunskapsgrund är det svårt att mötas och det är ännu svårare att besluta om hur vi vill forma framtiden tillsammans.
Distansundervisning kan organiseras på otaliga sätt med stor frihet och flexibilitet för deltagaren eller genom strikta ramar och struktur. Massiva och öppna kurser med 10 000-tals deltagare som självständigt tar del av digitalt material och digital respons är annorlunda än de distanskurser jag varit med om att utveckla där deltagarantalet kan vara mellan 20–60 personer. Upplägget i mina kurser bygger vanligen på ett avgränsat innehåll som deltagarna förutsätts tillskansa sig för att sedan diskuteras tillsammans eller reflekteras över individuellt. Jag har undervisat olika åldersgrupper, gymnasie- och högskolestuderande och lärare på olika utbildningsnivåer. Deltagare oavsett ålder har uppskattat möjligheterna till dialog kring texter och relevanta frågor. Ofta bakar jag in etiska aspekter i frågorna för att utmana deltagarna när de reflekterar över innehållet. Deltagarna uppskattar att lära av varandra, att lyssna till varandra och att kunna stöta och blöta innehållet tillsammans. Dessa möten har utvecklats till bildande samtal där alla bjuds in att delta, ibland genom skriftliga kommentarer, ibland genom muntliga sådana.
En bildningsorienterad distansundervisning kan innebära fristående studiecirklar, lärarledda diskussioner eller självstudier i virtuella miljöer. Bildning innebär att organisera undervisningen med individens förutsättningar i åtanke och att erbjuda material som sporrar och utmanar, vidgar och fördjupar på ett individuellt plan och på ett gemensamt plan. I vissa fall kan självstudier vara att föredra när tid och plats begränsar för mycket, andra gånger är gemensamma möten viktiga för att ge dialoger utrymme. Läraren kan vara närvarande på olika sätt och enligt det som deltagaren behöver. Ur ett bildningsperspektiv är innehållet det centrala och det som formar människan, därför hävdar jag att distansundervisningen kan organiseras på många olika sätt förutsatt att innehållet är relevant för deltagarna.
Största delen av forskningen om distansundervisning sker inom högre utbildning. Vi vet att distansundervisning är ett utmärkt alternativ när det organiseras och struktureras väl och får de resurser undervisningsformen behöver. Det betyder samtidigt att vi vet rätt lite om hurudan distansundervisning yngre elever och vuxenstuderande behöver. Vissa studier och rapporter visar att lärarens och klasskamraters närvaro är viktig. Ansvaret för innehållet kan bli för stort om eleven kämpar med svaga studiestrategier och låg motivation. Samtidigt beskriver de distanslärare jag samarbetar med att det är individuellt hur väl elever och vuxenstuderande kan hantera distansundervisning. Ålder är alltså inte en bra indikator utan man behöver se till individen och tillsammans avgöra om distansundervisning är lämplig eller om platsundervisning är bättre. Som sagt, bildning tar sin början hos individen och idealet är att erbjuda utbildning i en sådan form som deltagaren behöver.
Pedagogiken påminner oss om att vara på det klara med vilka våra mål med utbildningen är och hur utbildningen organiseras. Nordiska utbildningstraditioner bygger på antaganden om autonoma lärare som kan välja och organisera relevant innehåll med tanke på sina studerande. Det förutsätter att läroplaner och styrdokument ger läraren utrymme, tid och frihet och att studerande får tid att läsa, lära och reflektera. Läraren har en nyckelroll i bildningsprocessen genom innehållet som väljs och de relationer som etableras med studerande. Studerande har å sin sida både en frihet och ett ansvar vid mötet med innehållet att ta det till sig och göra det till en del av sin bildningsprocess. Det här är grundantaganden inom didaktiken som är lärarens vetenskap och didaktiken är grundad i bildningstanken. Ur ett didaktiskt perspektiv är målet med utbildning en kunnig och kritiskt reflektiv individ som förmår agera etiskt och ansvarsfullt i relation till de sammanhang och det samhälle som personen är en del av.
Rebekka Horlacher (2016) ser att bildning utmanas av andra begrepp som livslångt lärande och kompetens. Kompetens avser vissa individuella förmågor eller färdigheter som ofta förknippas med arbetsmarknadens behov. Kompetens förutsätter dock inte någon etisk reflektion. Livslångt lärande har kommit att förknippas med individens utveckling för att svara mot arbetsmarknadens behov. Heikki Kinnari (2020) menar att livslångt lärande varit ett demokratiskt och solidariskt projekt men det har utvecklats till ett individuellt projekt där en autonom och företagsam individ förmår sysselsätta sig själv i en globaliserad värld. Både kompetens och livslångt lärande ter sig som underställda arbetsmarknader och marknadskrafter. Det specifika för bildning är etiska dimensioner som en central del av kunskapande processer. Kunskap handlar om att ge individen agens att agera etiskt för allmänhetens bästa. Människan förutsätts alltså förstå samhället som hon är en del av, men bildning uppmanar även människan att förändra det som måste förändras med tanke på framtiden.
Sörlin menar likhet med Horlacher att bildning trängs tillbaka av ekonomiska incitament där bland annat effektivitet, kontroll och mätbarhet är ledord. Om ekonomiska mått styr utbildningars verksamhet minskar utrymmet för bildningsprocesser. Det går inte att mäta bildning i ett kalkyark. En bildningsprocess har inget tydligt slut eller någon tydlig början. Den är ständigt pågående. Bildning är en öppen och tillitsfull process som ger individen utrymme att forma sin kunskap och sina handlingar. Bildning kan om vi vill genomsyra utbildningar, organisationer, företag och samhällen, men den förutsätter frihet, tillit, kunskap, dialog och gemenskap för att frodas.
Charlotta Hilli
Källor:
Rebekka Horlacher (2016). The Educated Subject and the German Concept of Bildung. A Comparative Cultural History. Routledge.
Heikki Kinnari (2020). Elinikäinen oppiminen ihmistä määrittämässä. Genealoginen analyysi EU:n, OECD:n ja UNESCOn politiikasta. Doktorsavhandling, Åbo universitet.
Sverker Sörlin (2019). Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Natur & Kultur.
Taggar: bildningsorienterad distansundervisning > Charlotta Hilli