Nordens framtid
Publicerat 18 april, 2019
Artikeln har tidigare publicerats i Nordisk tidskrift (Nr 1: 2019).
Bengt Lindroths artikel bygger på ett anförande som hölls den 8 november inför ”Nordiskt ledarforum 2018” i Stockholm. Artikelförfattaren var 1985-1994 ledarskribent på Expressen. Han har också varit verksam på Sveriges Radio i flera omgångar som korrespondent i Norden och Baltikum.
Att ta sig an ämnet ”Nordens framtid” leder rakt in i en diskussion om det dagsläge varur morgondagen uppstår. Därför snyltar jag på en av mina favoritfilosofer, tysken Jürgen Habermas, som för några veckor sen inledde ett anförande på temat ”Nya perspektiv på Europa” med att säga: ”Tyvärr, jag har inga nya perspektiv på Europa att komma med – och med tanke på vad som sker ute i Europa och i Donald Trumps USA ifrågasätter jag allvarligt också de gamla perspektiv och åsikter jag haft” Något liknande säger jag – i all anspråkslöshet – apropå mig själv och Norden. Jag har i årtionden varit övertygad om att ”det nordiska” haft en roll att spela i internationella sammanhang, främst i Europa, men idag finner jag det inte självklart på samma vis som förr. Låt mig ge några konkreta illustrationer till vad som blivit så annorlunda.
Ett journalistminne från 1990. Då höll socialdemokraterna partikongress i Stockholm. En av gästtalarna var Svend Auken, ordförande i det danska systerpartiet. Den retoriska kraften när han beskrev de danska erfarenheterna av medlemskapet i EU gjorde intryck på alla. Entusiastiskt välkomnade han de svenska kamraterna in i arbetet på ett förnyat Europa och möttes av förtjusta applåder och rop. Auken lämnade ett viktigt bidrag till den just då pågående svenska omprövningen vad gällde EU och de stora Europafrågorna. Men idag? Om Aukens sentida efterträdare Mette Frederiksen skulle uppträda i något liknande ärende på kommande partikongress 2019 i Örebro? Hon skulle riskera att bli utbuad med tanke på de danska socialdemokraternas principiella förord för en sträng flyktingpolitik och för deras öppenhet mot tanken på samarbete med Dansk Folkeparti. Också borgerliga partier emellan har oförståelsen över Öresund ökat, av liknande skäl.
”Det svenska tillståndet” har blivit en varningssignal i den politiska debatten i Norge och Danmark, ibland också i Finland. Därmed åsyftas den påstått misslyckade integrationen och gängbrottsligheten i flera svenska stadsområden. I den skandinaviska kulturdebatten är lättretligheten stor. Vid ett publicistiskt svensk-norskt seminarium i oktober utanför Göteborg hamnade islam och integration i fokus och meningsutbytet blev ”ett haveri mellan självgoda svenskar och inskränkta norrmän”, skrev Expressens Jens Liljestrand.
Ännu för tjugo år sen existerade ett någorlunda gemensamt och nyfiket offentligt samtal mellan Sverige och grannländerna. Sen dess har medieaktörernas intresse gradvis försvagats och grinigheten ökat – med vissa undantag – samtidigt som det folkliga och vardagliga umgänget över gränserna periodvis tilltagit i form av arbetsresor, studier, gränshandel och semestrande. Men sånt återspeglas mer sällan i den nationella aktualitetsbevakningen. Skåningarna förblir däremot hyfsat informerade om Danmark via Sydsvenskan och radio-tv och det finns mer norskt material i Göteborgs-Posten än i Dagens Nyheter. Stockholmarna är följaktligen okunnigare om det skandinaviska än andra. De lokala intressena och engagemangen väger numera allt tyngre som substans i det nordiska.
I just detta faktum ser jag trots allt positiva möjligheter. En framtida nordism måste balansera om det nationalstatliga mot det regionala. Regeringskanslierna och deras följare i riksmedierna nonchalerar idag alltför lätt de regionala opinionerna. Om huvudstadsområdenas självupptagenhet och de storstadsurbana livsstilarnas hegemoni blir alltför dominerande så ligger politiska revolter på lut. Det ser vi runt om i Europa och USA.
Frågan blir alltså: vilka politiska krafter i Norden tar på allvar fatt i de allt mätbarare skillnaderna mellan insiders och outsiders, mellan dem i tillväxtregionerna som har och hoppas på mer och dem i nederlagstippade orter och bygder som inte har så mycket alls att hoppas på? De politiska systemen sedan 1900-talet ser inte ut att bära längre, demokratierna glesas ut i Västeuropa och i Östeuropa har de knappt funnits, populister träder in.
Skulle alltså den så uppmärksammade ”nordiska modellen” inte hålla framöver? Tyvärr, så kan det gå. Visserligen utkommer i utlandet en rad sympatiskt inställda och välskrivna böcker om våra välfärdsstater och vår smidighet att som små och välutbildade och jämlika och lyckliga folk anpassa oss efter världskonjunkturerna, exempelvis Anu Partanens The Nordic Theory of Everything (2016), Michael Booths The Almost Nearly Perfect People (2014) och tidningar som The Economist och Financial Times anslår ibland samma tonart. Statsmän som Barack Obama och Emmanuel Macron har uttalat sig smått beundrande. Men allt oftare sätts frågetecken. ”What Is Wrong With The Nordic Model?” skrev nyligen Michael Cottakis, ledande forskare vid London School of Economics på vänsterliberala sajten Social Forum. Det är, återigen, de populistiska partiernas starka närvaro som får honom att undra.
”Den nordiska modellen” sätts följaktligen på prov utifrån sin förmåga att hantera globaliseringen och folkvandringarna till Europa, samtidigt som de tillitsfulla samhällskontrakt som hela efterkrigstiden kännetecknat oss bör bestå. Men de knakar.
Tänker vi oss dessutom att den oklara utgången av Brexit-förhandlingarna på ett eller annat vis följs av partiuppslitande diskussioner i de nordiska länderna – liknande de i början av 1970- och 90-talen så blir ovissheten ännu större. Hela det högerpopulistiska lägret – Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna – vill i olika varianter förändra förhållandena till Bryssel och till det internationella samarbetet på en rad områden. Det gäller inte bara human rights-konventioner och asylfrågor – där de främlingskritiska i framför allt Danmark fått med sig några av gammelpartierna – utan också ifråga om miljö och klimat. Populisternas attityder till de ”illiberala demokratierna” i Östeuropa (Ryssland, Ungern, Polen) avviker i flera fall från traditionellt nordiska och demokratiska grundvärderingar. Här avtecknar sig en alltför brokig eller suddig framtidsbild.
Låt mig så ta fasta på de chanser till något positivt som ändå gror mitt i bedrövelserna. Jag nämnde redan en: att tänka nordiskt bör vara att tänka mer i regioner och regionsamarbeten än i nationalstatstermer. På så sätt knyts tanken närmare det folkliga och vardagliga och häri ligger den verkliga resursen inför framtiden.
Framtiden bygger på vardagsnordismen. Vi som bor här har redan Norden som jämförelsemått inbyggt i oss, eller kalla det hellre vårt ”nordiska undermedvetna”. Några medierubriker från de senaste veckorna säger vad det handlar om: ”Svensk vård sämst i Norden” (Aftonbladet), ”Danskarna e-handlar mest i Norden” (Sydsvenskan), ”Likvärdigheten i svenska skolor sämst i Norden”, (Dagens Eko). Det är med eller mot grannarna vi mäter oss, så har det alltid varit, också om vi i Sverige ibland inbillar oss att blott Förenta Staterna är vår like.
En stor opinionsmätning förra året som beställdes av Nordiska ministerrådet visade att 90 procent av befolkningarna i de nordiska länderna anser samarbetet viktigt och 60 procent ”mycket viktigt”. Särskilt betonas säkerhets- och försvarspolitiken, vilket i praktiken är det fält där de gemensamma dialogerna mellan regeringar och parlament idag är mest dynamiska. Här är alltså överensstämmelsen mellan folkopinion och beslutsfattare hyfsad.
När folk ombeds precisera vad de menar med ”nordiska värden” handlar svaren om jämlikhet, yttrandefrihet, fungerande rättsväsenden och välfärdssystem, frihet att röra sig över gränserna och arbeta och studera i hela regionen utan hinder osv. Det rör sig om universella värden och mindre om kulturella och språkliga gemenskaper.
Ur sådan kunskap borde finnas slutsatser att dra, på högsta nivå, hos de eliter inom politik och medier som på senare årtionden låtit det nordiska falla så åt sidan. Förr fanns politiker som tänkte mer uppenbart i europeiska eller nordiska dimensioner, medan grannumgänget idag är håglösare och mer vilset. De politiska arenorna har blivit ensidigt nationella.
Det var en skam att svenska regeringen hösten 2017 inte ställde sig bakom Danmark när Stockholm fallit som förslag till ny placeringsort för EU:s läkemedelsmyndighet som tvingades flytta från London med tanke på Brexit. I slutrundan blev det Amsterdam istället för Köpenhamn. Danskarnas besvikelse över det uteblivna svenska stödet var minst sagt befogad. Stockholmstidningarnas ledarredaktioner var på det hela taget likgiltiga.
Det är dystert att bevittna de politiska eliternas ovilja att göra något av de gynnsamma stämningarna bland de egna väljarkårerna, att laga ”nordiska visioner” av dem. Visst träffas statsministrarna och talar vackert inför medierna och senast möttes de i Stefan Löfvens hemstad Örnsköldsvik och presenterade en satsning på framtidens 5 G-nät inom telekom. Men kan man lita på den sortens viljeyttringar? Knappast. Historien uppvisar för många svikna löften.
Mina farhågor styrks när jag läst den rapport norske diplomaten Ingvard Havnen lämnade i somras – också på Nordiska ministerrådets uppdrag – om hur rörligheten och integrationen mellan länderna kunde ökas. Han skriver att problemet med det nordiska samarbetet ”är inte brist på förslag, men brist på politisk vilja och engagemang för att följa upp de beslut och överenskommelser som fattas”. Detta är den punkt där Norden befinner sig hösten 2018.
När makthavarna sviktar ligger det politiska hoppet i det fenomen som Havnens egen rapport är en del av, nämligen den aldrig sinande strömmen av projekt- och förslagskataloger, studier, utredningar inom olika samhälls- och kultursektorer och rapporter, bland dem några om Norden som en förbundsstat. Se allt detta som uttryck för ett dåligt nordiskt samvete. Den nordiska framtidstron får nöja sig med det i väntan på stora och befriande uppenbarelser.
Bengt Lindroth