En demokratisk skandinavisk republik?
Publicerat 19 februari, 2019
Johan Lindlbad är nordist med många års erfarenhet av att jobba med nordiskt samarbete. Johan Lindblad skriver som gästkolumnist på www.yggdrasil.fi.
Demokratin är död inom 20-50 år.
Den danske historiker Asser Amdisen, sa i en serie podcasts på Danmarks Radio (DR) i januari 2019, att demokratin så som vi känner den, kommer att vara död inom 20-50 år om ingenting drastiskt görs för reformera den och öka dess folkliga legitimitet.
Av alla ”offentliga” institutioner rankar de politiska partierna allra lägst när det gäller befolkningens tillit. Störst tillit till de politiska partierna finns i Norge, där ”bara” 41% av befolkningen anser att partierna är korrupta eller mycket korrupta. I Danmark och Sverige är siffrorna än högre. Andelen medborgare som är medborgare i ett politiskt parti har sjunkit drastiskt de senaste decennierna. Idag upplever allt fler att partierna inte rätt sätt att påverka på. Man vill helt enkelt inte ställa sig bakom hela paket, utan kunna ta ställning från sak till sak. Att intresset för partierna gått ned är inte liktydigt med att intresset för samhällsfrågor har sjunkit. Tvärt om. Det är inte medborgarnas intresse som är problemet. Det är istället partiernas alltmer klanlika beteende som inte lockar medborgarna längre.
Att medborgarnas tillit och tro på de politiska partierna inte är särskilt hög är inte särskilt förvånande om man betänker hur partiernas företrädare beter sig och hur utfallet av de politiska processerna ofta blir. Låt oss bara ta det senaste Riksdagsvalet i Sverige som exempel. Trots att det med säkerhet fanns en tydlig majoritet i varje enskild sakfråga, lyckades inget parti samla tillräckligt stöd för att bilda regering förrän det gått 129 dagar. Agerade partierna med medborgarnas och samhällets bästa för ögonen? Knappast. Partipolitiken präglas av nepotism, döljande av sanningen, strategiska drag för att öka sin popularitet och vinna val. Dessutom förvränger regeringar statistik, till förmån för den egna sidan, och till nackdel för oppositionen. Långsiktigt tänkande och ansvarstagande präglar inte heller partipolitiken, trots att samhällsintresset inte är kortsiktigt. Medborgarkollektivets bästa får stå tillbaks till förmån för partiets och de enskilda politikernas makt och ställning under som mest en fyraårshorisont. Det är ett styrelsesätt som kanske var ”det bästa vi kunde få” under 1800- och 1900-talen, men på 2000-talet kan vi få långt bättre.
Hur ska vi då styra vårt samhälle? Vissa menar att de mest lämpade eller sakkunniga bör styra, utan att fråga medborgarna till råds. Jag tror att alla inser att detta skulle riskera att leda till både korruption, nepotism och despoti. Andra pekar på Schweiz som en förebild, – ett land där medborgarna minst fyra gånger per år ges möjlighet att i beslutande folkomröstningar ta ställning till allt mellan himmel och jord. Även om kunskapsnivån hos befolkningen i Schweiz överstiger kunskapsnivån i Skandinavien med drygt 30% så, så har även detta system sina brister. En av dessa brister sammanfaller med den som förklarar Brexit, d.v.s. att befolkningen röstar känslomässigt snarare än upplyst och utan att först ha inhämtat argument och synpunkter från alla håll och kanter. Att fråga befolkningen vad de vill när de inte tänker och inte satt sig in i frågan, är inte en lämplig styrelseform.
Det finns även många andra modeller, allt från upplyst despoti, teokrati, till liquid democracy, där man kombinerar styre genom valda representanter med en form av direkt medborgerligt ställningstagande i sakfrågorna. Det system som Asser Amdisen dock förespråkar är dock ett helt annat, – nämligen det äldsta och mest självklara form av demokrati som mänskliga samhällen haft ända sedan 300-talet före Kristus, men som vi verkar har glömt bort, – lotteri!
I sin bok ”Against Elections”, beskriver den flamländske journalisten och författaren David van Reybrouck detta system på djupet. Genom att lotta ut medborgare till de beslutande församlingarna, ökar tilliten mellan medborgarna, korruptionen minskar, och ett långsiktigare tänkande ersätter de korta horisonternas politik.
Tillbaks till de demokratiska rötterna
Systemet med lottning av medborgare infördes av Grekerna i Aten på 300-talet f.kr. , men har sedan dess även använts i många europeiska stads-stater under renässansen. Republiken Venedig utsåg sin styrande härskare (Dogen) på detta sätt under 700 år, fram till dess att Napoleons arméer invaderade Venedig i slutet av 1700-talet och upplöste republiken. Systemet med lottning av den högste beslutsfattaren besparade republiken Venedig från alla de inbördes stridigheter som annars ofta uppträder i skarven mellan en härskare och hans/hennes efterträdare. I republiken Venedig var det ingen som tog makten. Den skänktes till en av de mäktiga familjernas representanter genom lottning.
När folken i den kristna världen åter tog makten, efter århundraden av enväldig kungamakt och kejserlig despoti, d.v.s. i samband med franska och amerikanska revolutionerna, blev frågan om demokrati åter aktualiserad. Hur skulle samhället styras om inte av en (enväldig) kung? I Frankrike dog alla strävanden i demokratisk riktning i och med terrorväldet, Napoleons maktövertagande och sedan återkomsten av monarkin under ätten Bourubon. I Nordamerika fann man dock nya lösningar. Läser man förarbetena till den amerikanska konstitutionen, finner man dock att man ville undvika demokrati, och därför införde ett system med val av representanter för att förhindra detta. Man litade helt enkelt inte på vanligt folk och fruktade ett pöbelvälde. Man satsade därför på en ny form av vald aristokrati. Det är sedan detta som har kommit att förknippas med ordet demokrati. Att kalla en styrelseform för demokratisk är dock inte synonymt med att det rent faktiskt är en demokrati. Även Östtyskland under kommunismen hade ordet demokrati i sitt namn. Deutsche Demokratische Republik (DDR). Det gjorde inte landet till en demokrati på riktigt. Inte ens en ”ekonomisk demokrati”. Lika lite är vårt nuvarande system en demokrati på riktigt. Det är ett partistyre som kallas för demokrati. En slags vald aristokrati eller oligarki.
Men hur skulle en lottningsbaserad demokrati fungera i vår tid? Till att börja med så finns det redan. I anglosaxiska länder utses vanliga medborgare till jurymedlemmar genom lottning. Dessa jurymedlemmar avgör andra människors livsöden efter att ha lyssnat till vittnesmål och sett bevismaterial, men utan att ha någon som helst utbildning eller formell träning i att göra sådana bedömningar.
Under 2000-talet har lottning även använts på lokal och regional nivå i Kanada, Nederländerna, Belgien, Spanien och Irland med väldigt bra resultat. På Irland användes metoden för att lösa en väldigt kontroversiell fråga, nämligen frågan om homosexuellas rätt att gifta sig. Denna fråga splittrade partierna och var synnerligen kontroversiell på den katolska ön. Genom att lotta ut vanliga medborgare och låta dem lyssna på argument för- och emot, lyckades de ta ställning i frågan. Medborgarna beslutade att låta homosexuella par gifta sig!
I Belgiska Flandern lottade 1000 medborgare ut för att komma med förslag på hur man kunde förbättra Belgiens migrationspolitik. Även detta ett synnerligen känsligt och polariserat ämne. Resultatet blev åter igen oväntat och allt annat än radikalt eller reaktionärt. Medborgarnas förslag var väldigt balanserade och sansade.
En av fördelarna med en demokrati baserad på lottning, är att alla får komma till tals och alla lyssnar på allas argument. Det finns inte lika många låsningar och lojaliteter som blockerar det fria samtalet och de fria ställningstagandena. Alla tycker, diskuterar och röstar bara efter sitt eget huvud, efter att ha lyssnat på andra medborgare och experter/opinionsbildare som ger sina olika perspektiv på den aktuella sakfrågan.
Vad finns det då för brister eller faror i en demokrati baserad på lottning? Jag tror att de flesta skulle svara – medborgarnas brist på kunskap och intresse. Det är naturligtvis riktigt att många är eller tror sig vara ointresserade av politik och samhälle. Samtidigt har de flesta människor åsikter om vissa saker, och ger man oengagerade människor ansvar och inflytande, så tar de som regel också ansvar. Det visar också de försök som har gjorts. Många som medborgare som lottas ut och kallas till möten kanske först inte vill komma, men när de väl är på plats deltar de ansvarsfullt i de diskussioner och det beslutsfattande som äger rum.
Man har undersökt orsaken till att många som blir framlottade inte infinner sig till mötena de kallas till. Den enskilt främsta orsaken har visat sig vara att de inte anser sig ha någonting att bidra med. Här har skolan och media en viktig roll i att fostra en upplyst medborgaranda hos medborgarna. Alla har rimligtvis någonting att bidra med, – egna erfarenheter, observationer eller visioner. Kanske inte i alla frågor, men väl i vissa frågor.
En annan utmaning kan vara att få människor att avbryta sina vanliga liv, för att ställa upp och göra sin demokratiska och medborgerliga plikt för samhället. Denna invändning är naturligtvis reell och legitim, men bör ställas mot alternativet, – att samhällena riskerar att styras av maktsjuka och korrumperade särintressen, och på sikt kanske till och med av tyranniska diktatorer. Att göra sin medborgerliga plikt i ett till tre år får ses som en slags samhällstjänst, likt militärtjänst”, som är välbetald och tidsbegränsad, men inte frivillig. En slags garant för ett mänskligt och fritt samhälle.
Begränsningar och friheter
I en demokrati styrd direkt av medborgarna behövs det ett minimum av begränsningar. Den första begränsningen är ett förbund mot att avskaffa demokratin som styrelseform. Alla beslut måste alltid kunna ändras eller upphävas. Det innebär till exempel att medborgarna inte får ge ifrån sig makt och inflytande till överstatliga organ, eller ingå internationella avtal som inte kan sägas upp eller som begränsar möjligheten att fatta beslut enligt medborgarnas vilja. En annan förutsättning är det fria ordet. Ingen person eller grupp får begränsas i sin rätt att framföra sina åsikter. Uppmaningar till uppror eller våld får hanteras av annan lagstiftning, inte av yttrandefrihetslagstiftning. Ett tredje krav på en lottad demokrati är att de lottade medborgarna har möjlighet att kommunicera med varandra rent språkligt. Kan medborgarna inte dela samtal med varandra, kan de heller inte dela demokrati.
Ger lottad demokrati ytterlighetsbeslut? Nej, snarare tvärt om. Som nämnt, visar erfarenheterna från de demokratiska lottningsdeliberationer som ägt rum i moderna tid, att människor fattar väldigt balanserade och förnuftiga beslut om de först får höra olika argument och diskutera sakfrågan i lugn och ro. Det är inte heller konstigt. Lottade församlingar innehåller medborgare av alla slag och därmed åsikter av alla slag. Dessa stöts och blöts mot varandra, och ut kommer en balanserad slutsats. I denna balans må det ligga ett visst mått av konservatism, i bemärkelsen förändringsobenägenhet, men vad vore alternativet? Alltför snabba förändringar i ett samhälle leder oftast till motreaktioner. Brexit och valet av Donald Trump till president för USA är exempel på detta.
En skandinavisk medborgardemokrati?
Var kommer då Skandinavien in i bilden? Vi har redan konstaterat att en demokrati styrd av lottade medborgare inte kan bakbindas av överstatlighet eller alltför demokratibegränsande internationella avtal. Samtidigt är vart och ett av länderna i Norden små och beroende av sin omvärld. Det finns alltså skäl att tänka i termer av storskalighet vad gäller den yttre ramen för demokratin, även om den politiska tyngdpunkten bör ligga på det lokala och regionala planet.
Danmark, Norge och Sverige handlar allra mest med varandra och är således varandras absolut största och viktigaste handelspartners. Sveriges export till Danmark är 30 gånger större än till Indien. Danmark exporterar nästan lika mycket till Sverige som till Tyskland, trots att Tyskland har en befolkning som är nio gånger större än Sveriges. Mellan Danmark, Norge och Sverige har vi också den största pendlingen och flyttningen, jämfört med motsvarande rörelser till andra länder i Europa. Över 70 000 nordbor pendlar regelbundet över en nordisk gräns för att arbeta eller studera, och 3000 personer flyttar mellan länderna varje månad.
Frågar man nordiska medborgare hur de ser på nordiskt samarbete, finner man att över 90% av nordborna vill ha mer nordiskt samarbete. Ingen vill ha mindre. Det har till och med gjorts undersökningar som visar att mellan 42 och 51% av nordiska medborgarna ställer sig positiva till att ingå i ett nordiskt förbund, inom eller utanför EU. Det verkar som om Norden upplevs som ”hemma” på ett helt annat sätt än annat internationellt samarbete. Lägger vi till kulturell, historisk, samhällelig och språk närhet, så är det svårt att inte se en potential i ett skandinaviskt/nordiskt närmande.
Skandinavien först, Norden sedan
Alla nordbor är inte lika bra på att förstå och kommunicera på skandinaviska. Ca 20% av Finlands befolkning uppskattas kunna kommunicera på svenska. På Island, Färöarna och Grönland är siffran högre vad gäller danska eller ett annat skandinaviskt språk.
Svenska är ett officiellt språk i Finland, och skandinaviska/danska lärs ut i alla skolor i Island, Färöarna och Grönland idag. Det finns således en latent potential att skandinaviska kan komma att fungera som ett slags lingua franca i hela Norden på sikt, om viljan finns, men vi är inte där än. Kunde man inte ha tolkning och översättning i de centrala beslutande församlingarna, eller prata engelska? Tekniskt är det naturligtvis möjligt med tolkning, men det är inte optimalt. Erfarenheter från andra interparlamentariska församlingar visar att diskussioner genom tolkning alltid tappar bort detaljer och synpunkter, och ibland helt missar målet. Även om tolkning till nöds fungerar under formella möten, går det inte att använda i kaffepauser, middagar och under informella samtal, där en stor del av de viktiga samtalen trots allt förs. Engelska språket är utbrett i våra länder, och särskilt de yngre generationerna blir allt bättre på engelska, men alla kan eller vill inte kommunicera på engelska. Det finns till och med studier som visar att en akademiskt utbildad skandinav talar engelska på en nivå som motsvarar en 12-årig modersmålstalare. Skulle samtalen äga rum på engelska skulle vissa medborgare tystna och hela samtalet skulle infantiliseras. Till en början behöver vi därför begränsa den demokratiska plattformen till de områden och de personer som kan kommunicera på skandinaviska, d.v.s. Danmark, Norge, Sverige, men kanske även Färöarna, Åland och ”svensk-Finland”. Övriga delar av norden kan ansluta sig efterhand som de önskar och kan.
Underifrånperspektivet
De flesta medborgare är mest engagerade i frågor som rör deras vardag, d.v.s. den miljö de bor och lever i,- det lokala samhället. Den lokala nivån är därför den mest naturliga utgångspunkten för en lottad medborgardemokrati. De nordiska samhällena, om man bortser från Åland och kanske Färöarna, är stora, enhetsstater, där det mesta av politiken styrs centralt för hela landet på en gång. Man kan dock ställa sig frågan,- behöver allt vara likt överallt? Vore det inte bättre om lokala och regionala förhållanden tillmättes en större betydelse i samhällsbygget? Vad förenar levnadsvillkoren i en kommun i svenska Norrbotten och en motsvarande kommun i södra Skåne? Inte mycket mer än det officiella språket, Public Service och de lagar och regler som definierar den gemensamma alkoholpolitiken, socialförsäkringarna, arbetsmarknadsreglerna, utbildningens krav, den sociala tryggheten m.m.. Är detta optimalt? Är det optimalt att arbetsmarknadspolitiken är densamma i Pajala kommun i norr som i Malmö stad i söder? Vore det inte bättre om medborgarna på varje given plats kunde besluta vad som fungerar bäst just där?
Här kommer Schweiz in som en förebild. Schweiz består av 26 mer eller mindre ”självständiga” kantoner, med egna författningar, regeringar och domstolar. Det varierar vad kantonerna och dessas kommuner har beslutanderätt över, beroende på historia, tradition och förutsättningar. Det mesta regleras dock på denna högsta förvaltningsnivå. Naturligtvis innebär det vissa besvärligheter när människor flyttar mellan olika kantoner, men kanske är det ett pris man kan vara villig att betala för att få ett regelverk som är anpassat efter förhållandena på olika platser. Dessutom är det bara mellan 1-2% av befolkningen som flyttar mellan olika delar av ett land. De flesta förblir där de är eller är uppvuxna.
Således kan man föreställa sig en framtida medborgardemokratisk skandinavisk ”republik”, där man i Köpenhamn säljer vin, öl och sprit i mataffärerna, medan man i Boden väljer att ha en reglerad försäljning á la Systembolaget. I Simrishamn i Skåne kanske man har gårdsförsäljning? De arbetsmarknadspolitiska stödordningarna i Arvika i västra Värmland kanske inte heller behöver vara de samma som i Linköping, Bergen eller Mariehamn?
En ”Skandinavisk republik”
Med ”republik” menas i detta sammanhang inte motsatsen till monarki, utan snarare ”folkstyre”. Etymologiskt så betyder det latinska begreppet ”res publica” ”allmän sak”. Det behöver oavsett inte finnas någon motsättning mellan en skandinavisk republik och bibehållna monarkier i Danmark, Norge och Sverige, lika lite som det fanns en motsättning mellan kungen av Bayern och kejsaren av Tyskland efter 1871. Det är olika nivåer och de innebär olika saker. Monarkierna är primärt traditionella och symboliska och kan fortsätta som hittills. Det demokratiska beslutsfattandet tillkommer den gemensamma republiken.
Visionen
Vi kan således börja skönja konturerna av en skandinavisk republik, bestående av de tre monarkierna Danmark, Norge och Sverige, eventuellt även Färöarna, Åland och vissa kommuner i dagens svensk-Finland, och samtidigt finns det en öppning för Grönland, Island och Finland att ansluta sig så snart befolkningarna där har uppnått tillräckliga kunskaper för att kunna delta i det demokratiska samtalet på skandinaviska, och förutsatt att de önskar ingå i en större gemenskap. En sådan gradvis anslutning kan ske gradvist, kommun för kommun, region för region, på samma sätt som mindre geografiska områden under gångna århundraden anslutit sig till det schweiziska edsförbundet.
Denna skandinaviska republik, bygger sin makt på lottade medborgare, samlade på lokal, regional och skandinavisk nivå, och där den demokratiska beslutsmakten ligger på lägsta möjliga nivå i flest möjliga frågor. På skandinavisk nivå samlas ett stort antal lottade skandinaver för en period på 1-3 år, för att diskutera och ta ställning till gemensamma angelägenheter, vägledda av en ”Trojka” av lämpliga personer, som har nominerats direkt av medborgarna, lämplighetsgranskats, röstats på, och till sist lottats fram av parlamentet. Genom en sådan process kan vilken som helst intresserad och lämpad medborgare lottas till en ledande roll i republiken, men inte ta sig dit av egen kraft genom manipulation eller makttävlan. Till syvende och sist är det slumpen som avgör vilka som hamnar där. Som en sista säkerhetsventil kan man låta Trojkan fatta alla beslut genom enhällighet, samt ha ett roterande ordförandeskap och en begränsad mandatperiod.
Realistiskt?
Är denna vision realistisk? Nej, inte om vi bestämmer oss för att det inte är möjligt. Naturligtvis kommer det att finnas gott om både skeptiker och motståndare. Den amerikanske författaren och filosofen Buckminster Fuller sa en gång ”You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete”. Mahatma Gandhi sa också en gång att ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, and then you win”.
Människor är förändringsobenägna. Människor är också konformister som följer massan och håller sig innanför ramen för den verklighet som råder och de tankar som anses vara ”normala”. De flesta vill inte sticka ut, – vill inte riskera att avvisas av andra runtomkring dem. Samtidigt är missnöjet i dagens samhälle stort, och få tror att det politiska system vi nu har kommer att kunna lösa de stora utmaningar vi har framför oss. De som idag har makt vill naturligtvis behålla den. Kanske till varje pris. Frågan är bara om vi har råd att fortsätta såhär i ytterligare 20-50 år, och därmed riskera att mista demokratin helt och hållet? Vissa menar att vi är på väg mot demokratins avgrund. Om vi tänker efter så inser vi att allt som finns i samhället är skapat av människor och deras idéer. Ingenting är gudagivet. Allt är öppet för förhandling. Allt kan göras om, om bara viljan finns.
Vill du?
Johan Lindblad
Taggar: Johan Lindblad > skandinavisk republik