Häxbrygden som förstör det demokratiska samtalet
Publicerat 6 juni, 2018
”Hate-speech”, ”fake news”, försämrad läsförmåga och låg bildningsnivå, mediehusens genom-kommersialiserade syn på journalistiken och internetjättarnas bubbelskapande filter bildar tillsammans en soppa som förstör det demokratiska samtalet. Med hjälp av mod och hårt arbete kan det demokratiska samtalet förmås att trampa vatten tills det går att komma åt de stora grundproblemen.
På Kulturkontakt Nord i Helsingfors afholdtes den tredje maj et seminar om ytringsfrihed og ”hate speach”. Det var på den særlige internationale dag for pressefrihed.
Der var oplæg ved den danske debattør og tidl. politiker Özlem Cekic som vi tidligere har interviewet i forlængelse af vores undersøgelse i 2015 om en mulig fælles nordisk migrationspolitik og vi prøvede i denne forbindelse også at komme med nogle bud på de nordiske værdiers rødder.
Som ordstyrer deltog journalisten Kai Jaskeri og i panelet sad den norske forsker Ragnhild Mølster fra Bergens Universitet og den finske professor Timo Honkela fra Helsingfors Universitet samt det finske rigsdagsmedlem Mika Raatikainen fra Sannfinländerna der også har en baggrund som politimand og med erfaringer fra Mellemøsten. Kommunikationschef Mary Gestrin fra Nordisk Ministerråd bød velkommen og rigsdagsmedlem og tidl. minister Pekka Haavisto fra De Grønne indledte med at fortælle om sine små studier af ”hate speach” i magasiner fra borgerkrigstidens Finland samt havde et humoristisk tilbageblik til sin tid som redaktør for et, dengang, provokerende rockmagasin.
Debatten drejede om en krumtap der hed ”forbud”. Imidlertid klargjorde oplægget og eksempler fra Özlem Cekic at forbud ikke er løsningen, men derimod dialog. En dialog hvor parterne så vidt muligt mødes på lige præmisser. Desuden er der jo det klare problem, hvem skal definere hvad der er forkert og hvornår det er forkert. Risikerer man i stedet at lukke munden på folk således at vigtige problemer ikke bliver diskuteret – og hvordan diskuterer man problemer uden risikoen for, at en eventuel modpart kan føle sig dæmoniseret eller har følelsen af ikke at blive hørt?
Hovedtaleren Özlem Cekics oplæg om sit projekt med ”dialogkaffe” viste med al tydelighed, at der kan være fordomme på begge sider. Som medlem af Folketinget fik Cekic dagligt hademails med besked om at ”rejse hjem” og lignende. Den danske fotograf og foredragsholder Jacob Holdt, kendt fra bogen ”Amerikanske billeder” om fattigdom og racisme i USA som hun deler kontor med, opfordrede hende til at snakke med afsenderne, at invitere dem til kaffe. Den første start var svær, men det første møde blev epokegørende for Cekic. Med sin mand havde hun aftalt, at ringede hun ikke efter en time, skulle han tilkalde politiet. Men hun fandt ud af at afsenderen Ingolf var en helt almindelig bekymret borger, der først skulle spørge sin kone, om det var i orden. Tre timers snak blev det til i Ingolfs hjem sammen med kaffe og hjemmebagte boller. Cekic fandt ud af, at der i høj grad var fjendebilleder på begge sider. Hun skød skylden på de ”racistiske danskere” for alt muligt, han skød skylden på indvandrerne for alt muligt. Siden er hun målrettet gået efter at snakke og have kontakt med ikke bare afsendere af hademails, men også eksempelvis tyrkere (Cekic er af kurdisk afstamning) og jøder (Cekic har muslimsk baggrund) og politikere fra Dansk Folkeparti. Udviklingen har rykket ved hende. Som venstreorienteret folketingsmedlem ville hun i starten end ikke give hånd til borgerlige! Fra som ganske ung at hade de ”racistiske” danskere, har hun taget nordiske idéer om frihed og lighed til sig.
Dialogkaffen fører heller ikke altid til enighed, men er et vigtigt skridt. Man er nødt til at tale sammen. Cekic opfordrede til slut alle seminardeltagerne til selv at invitere på dialogkaffe inden årets udgang.
Cekic kunne ikke blive og overvære paneldebatten, en debat mellem hende og Raatikainen ville ellers have været rigtigt interessant. Det viste sig, at Raatikainen også en gang var blevet udsat for en trussel (hot) og klarede dette på en ”Cekic-agtig” måde og oven i købet modtog en undskyldning (ursäkt). Han anså derudover selvsencur som et problem og det skinnede igennem at han, efter bl.a. som politimand i flere år at have været udsendt Mellemøsten havde en skepsis som han ikke direkte satte ord på. Det burde de to have diskuteret, det ville have været en virkelig interessant, og forhåbentlig afklarende, samtale!
Iøvrigt blev kan også bedt om at forholde sig til anklager mod partifæller.
Forbud og digitale løsninger var noget der især var fokus på i samtalen. Kan kunstig intelligens anvendes og hvordan? Det satte Honkela spot på. Desværre blev ikke farerne for et ”George Orwell”-agtigt samfund nævnt. Et andet problem, som vi her på redaktionen har snakket om, er, at for mange timer bag skærmen heller ikke altid er befordrende for den den gensidige forståelse mellem folk. Desuden er der, som det blev nævnt, en tendens til at det er modpolerne der overtager debatten på de sociale medier og at andre trækker sig fra den. Honkela fremhævede også, at tanker er med til at præge hvad der sker og spekulerede derfor i ”positiv tænknings” fordele. Faren er naturligvis altid, at et dogme om ”positiv tænkning” kan misbruges til at undertrykke diskussion af problemer.
Mølder studerer skandinavisk migrationsdebat og havde også undersøgt mængden af registrerede trusler mod journalister i Sverige, Norge og Danmark. Danmark lå i den dårligste ende og Norge i den bedste. Jeg nævnte overfor hende, at en lang række reformer siden årtusindeskiftet i Danmark nok havde været med til at udsætte en masse mennesker for utryghed og stress. Hun nævnte i forbifarten, om man kunne forestille sig en fælles nordisk definition af, hvad ”hate speach” er. Hun efterlyste også dialog, forskning og oplysning. I øjeblikkets politiske klima i Norden nok ikke let og, som diskussionen nok viste, er diskussionen i sin vorden. Hvem skal vurdere hvad der er forkert og hvordan forhindrer man, at problemer fortsat kan diskuteres. Hvordan kan en aktuel lovgivning rettet mod ét problem i fremtiden blive brugt på en hel anden og utilsigtet måde af skiftende magthavere? Er der taget højde for det? Truslerne mod ytringsfrihed og demokrati kan tilsyneladende gemme sig overalt. Det er et spørgsmål der drejer sig både om den enkelte, om journalisten, om pressen og om politikerne samt ikke mindst teknologien og dens muligheder og begrænsninger, men også om at man tænker sig rigtigt godt om, når man lovgiver. Det er et problem med det stigende antal lokalpolitikere der trækker sig fordi debatten er for hård. Det kan være af vigtighed, at vi minder hinanden om at ”tale pænt” til hinanden, men også at folk faktisk kan komme til orde. At lukke munden på frustrerede mennesker risikerer bare at forstørre problemerne op.
De många svåra frågorna som ställs i Jakobs recension av Kulturkontakts seminarium har inga lätta svar. Det finns redan lagar som förbjuder hot och ärekränkande ord mot journalister, försök att fylla begreppet ”hate-speech” med någonting utöver nuvarande lagar gällande hot och ärekränkning, eller låta robotar avgöra vad som är kränkande, kommer antagligen att leda till icke-demokratiska begränsningar av yttrandefriheten. Samma sak gäller för fenomenet ”fake-news”. Sajter som helt enkelt hittar på nyheter utan verklighetsgrund går kanske att förbjuda, men att förbjuda dålig och ideologiskt vinklad journalistik riskerar att leda till censur. Bättre utbildning, läsförmåga, bildning och behövs för att allmänheten skall kunna delta på en hög nivå i det demokratiska samtalet. Det går inte förbjuda att det finns många som bara kan läsa en liten del av det som står i tidningen, eller att man saknar den bildning som behövs för att genomskåda uppenbart osanna eller vinklade nyheter.
Journalisterna och politikerna måste helt enkelt vara modiga, journalister kan inte låta sig tystas och politiker får inte undvika obekväma debatter. Cekic ”dialogkaffe” är ett bra exempel på hur politiker kan göra en insats för det demokratiska samtalet. Det finns också många duktiga journalister som inte låter hatmejl påverka sin journalistik, eller räds för att debattera med kritiska läsare. Det är en dock en tung uppgift som blir allt svårare i takt med att allmänhetens läsförmåga och bildningsnivån försämras och ilskan över riktiga och förmenta orättvisor ökar. Dessutom har det journalistiska uppdraget förvanskats och försvårats sedan många år tillbaka av mediehusens genomkommersialiserade syn på journalistiken. Detta leder mig in på en recension av Folket bildningsförbunds seminarium (25.10.2015) ”En partisk journalists bekännelser” där bloggaren och doktoranden vid Karlstads universitet Fredrik Edin gav sin syn på hur medierna, speciellt dagstidningarna, har påverkats de senaste ca 15 åren av de förändrade ekonomiska förutsättningar för journalistiken. Edins analys kan sammanfattas av citaten nedan och en utförlig artikel om Edins tankar och åsikter hittas i antologin ”Rum för eftertanke”.
- En gång i tiden var tidningar ett mål och pengar ett medel. Idag är pengar i allt större utsträckning målet och tidningarna ett medel. Detta leder enligt Edin till:
– Färre tidningar
– Färre journalister/ Flera som jobbar under prekära förhållanden som frilans-journalister
– Färre lokalredaktioner
– Färre grävjobb
– Färre påkostade reportage
– Färre egna bilder
– Lägre kvalitet på texterna på grund av färre redaktörer och korrekturläsare
– Flera billiga texter som exempelvis krönikor
- En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer. Detta leder enligt Edin till:
– Kortare och simplare analyser
– Mer underhållning och färre nyheter
– Få egna nyheter
– Olika typer av ”samarbeten” mellan företag och tidningar
– Reklam som anpassas efter nyheterna och, vi värsta fall, tvärtom
– Reklam som ser ut som nyheter
- En gång i tiden producerade tidningarna själva sitt innehåll. Idag produceras det i allt större utsträckning av läsarna i form av kommentarer och påståenden på social media. Detta leder enligt Edin till att:
– Faktagranskningen försämras
– Källkritiken uteblir oftare
– Andelen osanningar som sprids blir större
– Troll får större inflytande
- Journalisterna blir allt färre och får mindre resurser medan de som sprider information som journalisterna ska granska blir allt fler och får mera resurser.
Om man tror på, om inte alla så åtminstone några av, Edins slutsatser så ligger det nära till hands att konstatera att mycket av journalistiken helt enkelt har blivit sämre. Detta är knappast helt och hållet de enskilda journalisternas fel, utan de nuvarande förutsättningarna för journalistiken är sådana att god journalistik inte uppmuntras annat än i festtal. Den försämrade nivån kunde kanske kompenseras av att internet möjliggör en snabb och enkel tillgång till flera olika medier, den som vill kan plocka russinen ur de olika mediebullorna. Men för att kunna göra detta bör man ha goda språkkunskaper (ifall man vill läsa vad som händer internationellt) bra läsförmåga och hög bildningsnivå. Tyvärr har allmänhetens läsförmåga och bildningsnivå blivit sämre och de sociala medierna filtrerar bort sådant som inte passar in i användarens världsbild. De bildade har alltså förmågan att själva välja sina russin medan Facebook, Google och Youtube matar de obildade med strunt som de vill se och höra och mödosamt och britstfälligt kan läsa och tolka.
En obildad dåligt läsande allmänhet som diskuterar samhällsfrågor på en låg nivå utgående från bristfälliga nyheter i en tid då ökande ojämlikhet skapar polarisering och hetsig stämning har dåliga förutsättningar för att skapa ett demokratiskt samtal. En radikal omställning av politiken där var fokus inte bara finns på EU:s fyra friheter utan också på nordiska värderingar, utbildning, folkbildning, civilsamhälle och välfärd skulle vara en bra början på väg mot att åtgärda de stora grundproblemen som utgör ingredienserna i den häxbrygd som förgiftar det demokratiska samtalet. Före eller senare tar de enskilda individernas mod och uthållighet slut och då drunknar det demokratiska samtalet i den giftiga sörjan.
Jakob Buhl,
jakob.buhl(at)yggdrasil.fi
Christian Sourander,
christian.sourander(at)yggdrasil.fi