Ge de nordiska regionerna chansen att stärka Norden
Publicerat 2 april, 2018
Yggdrasil.fi och Centrum för Nordenstudier (CENS) ordnade seminariet ”De gränslösa nordiska regionerna – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden” i Vasa, Finland 5.3.2018. Syftet med seminariet var att bjuda upp till en diskussion om de nordiska regionernas utvecklingsmöjligheter i ljuset av färska visioner om det nordiska samarbetet. Johan Strang från CENS fungerade som moderator för seminariet. Joakim Strand riksdagsledamot och vice-ordförande för Kvarkenrådet och Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten deltog i en diskussionspanel med kommentarer till föreläsningarna. Som föreläsare deltog Ann-Louise Rönestål Ek och Sten Palmgren. Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som projektledare för interregprojektet ”Mer nyheter över gränsen” som under en treårsperiod (2011-2014) arbetade för att skapa nya förutsättningar för gränsöverskridande nyheter mellan Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. ”Mer nyheter över gränsen” genomfördes som ett samarbetsprojekt mellan medieaktörer inom SVT, SR och Mittmedia i Jämtland och Västernorrland samt motsvarande medieaktörer i NRK och Adresseavisa i Nord- och Sør-Trøndelag. Sten Palmgren har en lång erfarenhet av att jobba med nordiska gränshinderfrågor och har tillsammans med Gunnar Wetterberg presenterat olika modeller för ett nordiskt medborgarskap i pamfletten ”Nordens tid är nu”. De nordiska ländernas djupa och livliga integration bygger på levande gränsöverskridande nordiska regioner som t.ex. den svensk-finska Kvarkenregionen och Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. Under seminariet diskuterades likheter och lärdomar mellan dessa två gränsöverskridande regioner, samt hur det regionala samarbetet i högre grad kunde påverka det nordiska samarbetet på nationellt plan.
Ibland brukar frågan ställas om de nordiska länderna har gemensamma värderingar och om man kan uppbåda tillräckligt många gemensamma intressen för att samarbeta. På en nationell nivå har svaret ibland varit tveksamt. Den gemensamma värdegrunden har nog till stora delar varit där men vid hårda storpolitiska vindar ställs ofta små stater inför svåra vägval, vilket exempelvis bidrog till att de nordiska länderna valde olika gällande NATO och EU. Men på en regional nivå är svaret entydigt ja. Den gemensamma värdegrunden och de gemensamma intressena utgör en utmärkt grund för nordiskt regionalt samarbete. Lokala och regionala samarbetsinitiativ växer naturligt fram ur det livliga utbytet över gränserna. Det nordiska samarbetets styrka är att det är ett nätverksbaserat och flexibelt samarbete byggt nerifrån upp. Opinionsundersökningar visar att denna modell har allmänhetens stöd, den senaste undersökningen antyder att över 90 procent av nordborna ser samarbetet mellan länderna som ”ganska eller mycket viktigt”. Detta är en kraftig signal från den stora nordiska allmänheten om att nordisterna, d.v.s. de nordiska samarbetets entreprenörer, borde ges både svängrum, finansiering och en plats i det offentliga samtalet för att driva de många olika nordiska samarbetsinitiativen framåt. Den institutionella överbyggnaden för det nordiska samarbetet, som t.ex. ramarna och reglerna för den gränsöverskridande verksamheten eller språkkunskaperna, tidsanvändningen och transnordiska nätverken inom den statliga eller kommunala byråkratin borde således förstärka och befästa det som redan görs och anpassas för det som nordisterna vill göra i framtiden. Men tyvärr är det precis tvärtom. Den institutionella överbyggnaden på nationell och EU-nivå både motarbetar och begränsar ofta det nordiska samarbetet vilket framkom genom många olika talande exempel under seminariet i Vasa.
Sten Palmgren inledde sitt anförande med en snabb genomgång av det nordiska samarbetets historia och konstaterade att 1900-talets byråkrater i det offentligas tjänst hade både bättre kunskaper i nordiska språk och tätare kontakter med sina nordiska kolleger. I en slutkommentar konstaterade Palmgren att EU-frågor sedan 1990-talet monopoliserat tjänstemännens uppmärksamhet och att också när det gäller relativt enkelt genomförbart nordiskt samarbete som en gemensam implementering av EU-direktiv så samarbetar inte de nordiska länderna så nära som det skulle vara möjligt. Palmgren var märkbart förbryllad och harmsen över att det fortsättningsvis inte görs någon gemensam implantering av EU-direktiven. En gemensam implementering skulle vara en naturlig fortsättning på de goda nordiska traditionerna av juridiskt samarbete och vore en enkel åtgärd för att förhindra att det uppstår nya gränshinder som försvårar och begränsar livet i de gränsöverskridande regionerna. Det kommer hela tiden nya EU-direktiv med mål och krav på resultat inom olika områden som t.ex. arbetsmiljöfrågor där var Norden har en i europeiskt perspektiv unik avtalsbaserad modell för arbetslivet. Livet riskerar att bli svårare för både arbetstagare och -givare som verkar över en nordisk statsgräns då gamla gränshinder får sällskap av nya när man i de olika nordiska länderna skapar olika regler för arbetslivet utgående från samma EU-direktiv. Dessutom har Norden i den avtalsbaserade modellen utvecklat en flexibel modell som visat sig konkurrenskraftig och solidarisk också i globaliseringens tidevarv. Möjligheterna för att gemensamt förstärka och försvara denna modell skulle öka om de nordiska länderna kunde förmås att enas kring en gemensam implementering. Därutöver kunde nämnas att det skulle det spara på de byråkratiska resurserna om tjänstemännen från de olika nordiska länderna tillsammans kunde skapa en praktiker för gemensam nordisk implementering istället för att alla gör arbetet på var sitt håll.
I en kommentar till Palmgrens anförande beklagade sig Joakim Strand över lagar och byråkrater som inte är anpassade till det nordiska samarbetet i allmänhet och Kvarkenregionen i synnerhet. Enligt Strand stöter Kvarkenports ständigt på bristande förståelse i huvudstäderna och juridiska komplikationer som kräver specialarrangemang. Den av Umeå och Vasa samägda hamnen är ett unikt arrangemang som bör ses som en del av en strategi för att positionera Kvarkenregionen som en länk i den nya kinesiska sidenvägen. Kvarkenrådet, som Strand är vice-ordförande för, kämpar hårt för att få statliga pengar, som i sin tur är en förutsättning för EU-pengar, till en ny färja mellan Vasa och Umeå som tillsammans med den samägda hamnen skulle kunna göra Kvarkenregionen till en viktig länk i den rysk-finsk-svenska-norska sträckningen i sidenvägen norrut mot det allt mera isfria Ishavet. Men enligt Strand möter initiativ som inte har huvudstäderna i centrum väldigt lite understöd och förståelse i Helsingfors och Stockholm.
Byråkraterna gör förstås sitt jobb så gott de kan men utan stöd av politikerna är det omöjligt för dem att komma åt även högst vardagliga gränshinder för att inte tala om att skapa juridiskt utrymme för unika samnordiska aktörer som Kvarkenports. Det är politiska beslut som gör att de hålls sysselsatta med nationella istället för nordiska tolkningar av EU-bestämmelser och att de saknar tid och resurser att upprätthålla nordiska språkkunskaper och kontakter.
I september 2016 stod Finlands statsminister Juha Sipilä värd för de nordiska statsministrarnas årliga sommarmöte på Åland där man lanserade statsministrarnas vision om att Norden skall bli ”världens mest integrerade region”. Men det är sällan om någonsin man hör en journalist fråga Sipilä hur denna vision skall bli verklighet, eller vad han tänker göra för att implementeringen av EU-direktiv ska harmoniseras i Norden. Ofta känns det som att politikernas vurm för det nordiska är ett spel för gallerierna. En retorik som låter bra när det nordiska varumärket står starkt globalt. En hel politikergeneration är van med att det mesta skall handla om EU och nu är EU spricker upp i fogarna och det nordiska upplever en renässans så skjuts det från höften med nordiska visioner som låter bra men saknar innehåll. Tyvärr finns det inte så många journalister som kan syna bluffen.
Medierna skapar villkoren för det politiska samtalet genom att göra nyheter ur ett uteslutande nationellt eller EU-perspektiv, vilket gör att det politiska tänkandet följer samma mönster. Under sådana förutsättningar är det svårt att greppa, för inte tala om att diskutera och politisera, det nordiska samarbetets och de nordiska gränsöverskridande nordiska regionerna fulla potential. Men som seminariets nästa föreläsare visade så har det gjorts försök att skapa nyheter utgående från gränsöverskridande nordiskt regionalt perspektiv. Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som drivkraften bakom interregprojektet ”Mer Nyheter över gränsen” som under en treårsperiod tid (2011-2014) genomfördes som ett public service-samarbete mellan SVT i Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och NRK i Nord- och Sörtröndelag i Norge. Projektet bidrog med gränsöverskridande perspektiv i nyhetsbevakningen och den tillhörande offentliga debatten och dessutom fick personal vid SVT och NRK möjligheten att skapa kontakter som upprätthålls än idag.
På en direkt fråga om ”Mer Nyheter över gränsen” kunde kopieras i Kvarkenregionen svarade Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten i Vasa (Finlands public service på svenska i Österbotten): Jo det vore en mycket intressant idé, men i dagens läge finns det inte resurser för att jobba med nya perspektiv. Lövdahls svar efterföljdes av en kommentar av Rönestål Ek där hon påpekade att nu, bara fyra år efter att projektet avslutats, skulle ett liknande projekt knappast vara genomförbart i svensk-norska gränsområden. Inriktningen för Interreg har förändrats och både Lövdahl och Rönestål Ek beskrev en överarbetad medievardag där var stressen och mängden uppgifter ökar hela tiden på samma gång som antalet anställda minskar och därför finns det heller inte utrymme för ytterligare arbetsuppgifter, även om de är intressanta och angelägna.
De kommersiella medierna är sedan länge i en lönsamhetskris på grund av den tekniska utvecklingen internetjättarnas ojusta affärsmodeller och public service befinner sig i en existentiell kris, båda kriserna förvärras och är delvis orsakade av EU:s marknadsfundamentalism. Svensk public service har sedan länge begränsat publiceringen av webbnyheter fristående från radio och tv på grund av en överhängande risk för underkännande från EU. I Norge som också följer delar av EU:s inre marknad diskuteras en betalvägg för norsk public services webbnyheter. I Finland har mediernas centralförbund bett EU-kommissionen utreda om finsk public service webbnyheter strider mot EU:s inre marknad. Förbundet hävdar att finsk public service nuvarande praxis går emot EU-s regler för statsunderstöd, eftersom offentliga medel inte får användas till att producera innehåll i textform på webben som kan anses vara fristående från övrig produktion på radio och tv. De kommersiella nyhetsmedierna som under en längre tid kämpat för att klara omställningen till det digitala har fått det allt svårare då internetjättar som Google och Facebook förändrat annonsmarknaden i grunden. I ett sådant läge verkar de istället rikta sin ilska mot public service. Liksom i de övriga nordiska länderna riskerar en stor del av finländsk public service populära webbnyheter bestående av b.la. djuplodande artiklar, analyser och kolumner att gå förlorade på grund av de kommersiella mediernas felriktade ilska.
Nyheter på webben är den nyhetsform som är populärast bland nordiska nyhetsläsare under 45. Om marknadsfundamentalismen genom EU tillåts ta ett stryptag på nordisk och europeisk public service framtida utvecklingsmöjligheter kan det vara början till slutet för YLE, SR, SVT och NRK. När public service inte längre upplevs som relevant och aktuellt på grund av de saknar intressant webbinnehåll så kan det uppstå en diskussion om vad ett stort och dyrt public service med en åldrande och småningom försvinnande tv- och radiopublik egentligen finns till för. Men public service är en i grunden icke marknadsmässig idé som man skapade runt om i Europa för att man ansåg att journalistiken tjänar demokratiska syften som är för viktiga för att lämna åt marknaden. Tyvärr är den nyliberalt fundamentalistiska EU-kratin ointresserad av att bevara och vidareutveckla sådant som inte omfattas av visionen för den perfekta inre marknaden. Om inte nordisk public service får utvecklas till att på bästa sköta sitt breda folkbildande uppdrag, där var förmedling av allmännyheter på ett allsidigt vis ingår, så har public service inte någon framtid.
Under sådana allmänna förutsättningar, där journalisterna dessutom drabbats av den allmänna hetsen i ett modernt nyliberalt inspirerat arbetsliv som präglas av snuttifierade anställningar och allt högre arbetstempo, kan det vara rätt mycket begärt att förvänta sig att nordiskt intresserade journalister själva skall lyfta sig i håret och utan extra resurser börja jobba utgående från nya nordiska perspektiv. Utan tid, pengar och anställningar är det svårt att skapa någonting nytt. Men ifall det gick att få ihop finansiering och anställningar för nya perspektiv så torde det, enligt Lövdahls kommentar till Rönestål Ek:s presentation av ”Mer nyheter över gränsen”, finnas intresse bland journalisterna att jobba mera nordiskt.
I en kommentar för att lyfta fram till diskussion också förbindelserna över den svensk-norska gränsen uppmärksammade Rönestål Ek det jämtländska behovet av att elektrifiera järnvägssträckningen Meråkerbanen mellan Jämtland och Tröndelag. Detta skulle skapa bättre möjligheter för jämtlänningarna att integrera med Norge. En elektrifiering av järnvägen skulle ge därmed ge både andrum och framtida utvecklingsmöjligheter till en region med en minskande och åldrande befolkning. Men tyvärr finns det inget i intresse i Oslo för den relativt enkla åtgärden att elektrifiera den korta sträckningen mellan Jämtland och Tröndelag.
Det nordiska upplever som bäst en renässans inom kultur och näringsliv, vilket förstärker utbytet inom de nordiska regionerna och intresset för det typiskt nordiska. Men tyvärr hänger inte EU och den av EU-bundna nationella politiken (ofta huvudstadscentrerade) med i svängarna. Nyheter som inte går över statsgränserna i Norden är ett kommunikativt gränshinder och politiker som bara ser till EU:s marknadsfundamentalism och huvudstaden förstår sig inte på Norden och dess framtida utvecklingsmöjligheter.
På en lokal och regional nivå bör man ha makt och inflytande över hur man vill leva sina liv och bidra till den globala ekonomin. Beroende på de olika regionernas historia, kultur och geografiska förutsättningar kommer dessa val att se lite olika ut. Valet kommer självfallet också att ändra över tid i takt med de olika regionernas naturliga utveckling, men poängen är att valet bör ske övervägande lokalt och regionalt. Huvudstäderna och Bryssel borde vara lyhörda för initiativ på en regional och lokal nivå. Det regionala gränsöverskridande samarbetet är en resurs som det nordiska och europeiska samarbetet inte har råd att förbise.
Slutstationen för ett EU-direktivens marknadsfundamentalistiska planekonomi, ett ensidigt huvudstadsperspektiv och en fortsatt nonchalant attityd mot det nordiska samarbetet i regionerna är de nordiska regionernas förfall och ett Norden med av ett fåtal megastäder bestående av inflyttat proletariat i servicebranschen och superrika. En framtid med djupt ojämlika megastäder och regioner i förfall kommer att leda till frustration, maktlöshet, populism och till sist en desperat önskan av de mest utsatta om att räddas av ett auktoritärt styre. Det är hög tid att uppmärksamma det nordiska som ett komplement och delvis även alternativ till den rådande ordningen. I ett enat Norden, gärna i ett förbund eller union av något slag, kunde renässansen för det nordiska få sitt naturliga utlopp i en politik som sker utgående från ett nerifrån upp perspektiv som beaktar och vidareutvecklar de nordiska gränsöverskridande regionernas sanna potential.
Christian Sourander Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi