Försvaret av Norden behöver stabilitet, samarbete och trovärdighet
Publicerat 20 november, 2017
Foto: Richard Nordgren
Yrsa Grüne är journalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde.
Finlands utrikespolitik har för närvarande försvarspolitiken som sin spets. Två vägar kan ses: ett medlemskap i Nato, alternativt ett försvarssamarbete mellan Finland, Sverige och USA. Försvarsgarantier utan koppling till Nato, inom ramen för till exempel Nordefco eller ens EU, är knappast möjligt.
I en artikel i maj 2017 i Aftonbladet publicerades än artikel där en nordisk försvarsallians – med stöd av USA – än en gång förs fram som ett säkerhetspolitiskt alternativ för de militärt icke allierade Finland och Sverige. Stefan Forss, en av de mest framstående experterna på försvarspolitik i Finland, hör till dem som konsekvent har hållit på idén och det är hans argumentering som ligger som grund för artikeln.
I artikeln pejlas de nordiska ländernas sammanlagda förmågor mot Rysslands militära kapacitet. Men försvars- och säkerhetsarrangemang handlar inte enbart om militära medel. Också gränsbevakning, försörjningsberedskap, energisäkerhet och säkrandet av transportleder till sjöss och land och i luften är väsentliga delar av beredskapen. Plus beredskapen att hantera cyberattacker och hybridhot samt samhällets förmåga att stå emot destabiliseringsförsök. Men framför allt är det den politiska viljan och förmågan att fatta politiska beslut som är kärnan i beredskapen.
Hur svårt det kan vara att få till det såg vi 2009 när den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg på uppdrag av utrikesministrarna i alla de fem nordiska länder gjorde en utredning m vad nordiskt försvarssamarbete kunde betyda. Stoltenberg lade fram 13 förslag, där det sista förslaget omfattade förpliktande försvarsgarantier de nordiska länderna emellan. Hans argument var tydliga och pragmatiska: grundtanken var att alla fem nordiska länder har betydligt större påverkningsmöjligheter som grupp än som enskilda länder eller delgrupper, det må sedan gälla FN, EU eller Nato. Men som vi vet stötte förslaget på patrull på politiskt håll i alla länder.
Specialarrangemang kan bli svåra
Sedan i våras har dock ett och annat hänt som har en betydelse just på det politiska planet. President Sauli Niinistö bjöds in till Vita huset av president Donald Trump – trots att han också deltog i de nordiska statsöverhuvudenas möte med Trump tidigare i år. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist träffade sin amerikanske kollega James Mattis i Washington i maj och Mattis deltog i den Nordiska gruppens försvarsministermöte i Helsingfors i början av november. Under Hultqvists besök i Washington kallade Mattis Sverige för USA:s allierade och försäkrade att Sverige kan räkna med USA:s stöd i fall av krig. Liknande ”garantier” fick inte Finland av Mattis i november.
Det kan ändå vara värt att notera är att för första gången i historien hölls det ett möte mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA i samband med Mattis besök. Tidigare har diskussioner förts på tjänstemannanivå, men inte på försvarsministernivå.
Det finns andra ”första gångs möten” som också kan noteras. I oktober invigdes ett internationellt center för bekämpning av hybridhot i Helsingfors. För första gången deltog och uppträdde Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och EU:s höga utrikespolitiska representant Federica Mogherini samtidigt på en offentlig plattform.
Det är med andra ord enkelt att omfatta forskaren Matti Pesus uppfattning om att Finland har rört sig kraftigt mot en allt starkare förankring i väst, också när det gäller militärt samarbete (www.fiia.fi/publication 725 What non-alignment?).
Uppgifterna om vad som har avhandlats på de ovannämnda mötena är av förståeliga skäl knapphändiga. Det vi vet är att hybrid- och cyberhot har diskuterats, likaså läget i Östersjön. Ett nytt möte mellan de tre försvarsministrarna lär ska vara inplanerat i vår. Pesu kallar det politiska och militära samarbetet mellan Finland och USA ”banbrytande” och talar också om ett paradigmskifte i finsk säkerhetspolitik.
För dem som i likhet med Forss tycker att Finland och Sverige ska hålla sig utanför ett Natomedlemskap och satsa på ett trilateralt arrangemang med USA i stället går utvecklingen alltså i rätt riktning. Natos oförmåga att militärt klara av artikel fem-uppgiften i Östersjöområdet har förts fram som ett argument. Ett mer pragmatiskt argument är att det är lättare att fatta beslut i en grupp på tre än i en grupp på 29.
För Finland och Sverige kunde arrangemanget vara optimalt. Men USA är medlem av Nato och frågan är hur många ”specialarrangemang” med Finland och Sverige som USA är redo att gå in för med tanke på de övriga medlemmarna av Atlantalliansen. Vissa Natoländer har åtminstone inofficiellt uttryckt sitt missnöje över att Finland och Sverige inte vill bli medlemmar, utan satsar på specialarrangemang som i själva verket försvagar Nato som allians. Det bör också sägas klart ut att det inte finns några förpliktande garantier för USA att undsätta Finland eller Sverige i krig. I praktiken är det ändå synnerligen sannolikt att Sverige faktiskt kan räkna med USA:s stöd, också militärt.
Var står EU?
Finland hör till de medlemmar i EU som har arbetat hårt för ett starkare försvarssamarbete inom unionen. Därför basunerades det med stor förtjusning ut att nu har unionen äntligen tagit ett jättekliv i den riktning, när 50 punkter för hur olika länder kunde samarbeta lades fram i november. Nästa steg är att beslutet ska förankras i EU:s toppmöte i december. Vissa varnande röster har redan höjts för att detta samarbete kommer att gynna stora länder mest. Också här skulle de små nordiska länderna som grupp vara större än sin summa. Men Norge och Island står utanför och Danmark har lämnat sig utanför det senaste förslaget.
Frågetecken hopar sig också kring den finländska försvarsindustrins framtid. De 50 förslagen är alltså ett smörgåsbord där var och en tar för sig det som passar den bäst, helst tillsammans med några andra.
I sammanhanget har också artikel 42.7 nämnts, det vill säga den solidaritetsklausul som Frankrike åberopade efter terrordåden i Paris den 13 november 2015. Medlemsländernas egen lagstiftning visade sig vara största hindret, detta gällde också Finland. Nu har en del av dem röjts, eller håller på att röjas. Men för att (fritt) citera förre franske utrikesministern Hubert Védrines ord: ”Vi väntade oss aldrig annat än eventuell handräckning i form av poliser. Men vi ville påminna EU-länderna om att det faktiskt finns en sådan här förpliktelse.”
När det gäller EU kan man inte heller nog understryka att det inte handlar om en EU-armé. Det finns ingen EU-armé, inte heller en Natoarmé, utan styrkorna och förmågan kommer från varje land. Med tanke på att 22 av EU:s medlemmar också är medlemmar i Nato som redan har en viss kommandostruktur på plats och som dessutom är det enda transatlantiska forumet för Europa kan man fråga sig varför dessa skulle ge sig in på en duplicering?
Utmaningar
Är då ett nordiskt försvarssamarbete med stöd av USA och med någon form av försvarsförpliktelser en omöjlighet? Inte nödvändigtvis, men det skulle nog vara betydligt enklare om det kunde ske inom ramen för Nato. Atlantalliansen har säkert ingenting emot att vissa områden eller länder samarbetar tätare – i själva verket är det sannolikt att det är genom olika kombinationer av allianser inom Nato och EU som framtida hot kommer att bemötas. För Finlands del skulle ett Natomedlemskap enligt vissa forskare i Finland och Sverige vara ett paradigmskifte, medan andra hävdar att detta paradigmskifte redan har skett. Det finns också en delvis befogad oro för att ett Natomedlemskap för Finlands del skulle inverka negativt på försvarsviljan och den allmänna värnplikten – man skulle så att säga luta sig tillbaka och tänka att man får hjälp. Detta är en synpunkt som ingalunda ska viftas bort som irrelevant. det breda säkerhetsperspektivet spelar ett politiskt stabilt samhälle en stor roll. För att förbli stabila samhällen måste de nordiska länderna i ännu högre grad än hittills satsa på integrationen av inflyttade. En av de bästa integrationsformerna har varit den allmänna värnplikten, enligt finländare vars föräldrar har sina rötter i andra länder än de europeiska. Det finns inte heller något antingen eller, för en militär allians och försvarsgarantier bygger alltid på ett koncept där medlemslandet självt ska se till att det har ett så starkt och så trovärdigt försvar som det mäktar med. Det spelar sedan ingen roll om den militära alliansen heter Nato, EU, eller Nordefco. I detta koncept är den planerade övningen i Finland med den svenska Aurora 17-övningen som modell men med inriktning på att ge men framför allt att ta emot hjälp av stor betydelse.