Norden behöver lagstiftningssamarbete
Publicerat 22 september, 2016
Nu är det dags att återuppliva det nordiska och börja det nordiska lagsamarbetet igen.
Kimmo Sasi. Bild: wikipedia
Kimmo Sasi är tidigare riksdagsledamot i Finland och f.d. president vid Nordiska rådet.
Det nordiska lagstiftningssamarbetet inleddes redan före inrättandet av Nordiska Rådet. Nordiska avtal och nordisk lagharmonisering var kärnan i nordiskt samarbete. Men sedan Finlands och Sveriges inträde i EU och Norges och Islands EES-avtal har de nordiska länderna koncentrerat sina lagstiftningsresurser i EU:s normskapande. Nu är det dags att återuppliva det nordiska och börja det nordiska lagsamarbetet igen.
Vi har lysande exempel på det nordiska lagstiftningssamarbetes framgång. Fri rörlighet i Norden och garanterat socialskydd för alla nordiska medborgare har varit viktiga steg för att göra livet lättare för nordiska medborgare. Men vi kunde också skapa en gemensam mobiltelefon standard NMT. Detta ledde till att två nordiska bolag Nokia och Ericsson blev världsledande på en framtidsbranch. Nordiska länder är små. Vi behöver ett större område att röra oss och en större marknad för företagen att växa.
Sedan Finlands och Sveriges inträde i EU och Norges och Islands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har det nordiska samarbetet förändrats. Ministrars och parlamentarikers beslut har blivit mindre konkreta. De innebär oftast rekommendationer och utredningar. Den hårda kärnan, lagstiftningen, har försvunnit till Bryssel.
Idag finns en större efterfrågan på nordiska lösningar. Man känner sig trygg i Norden, därför finns det ett folkligt stöd att gå längre i det nordiska samarbetet än i EU-samarbetet. Politikerna borde ta den här utmaningen och söka områden på vilka Norden ska vara mera integrerat än resten av Europa.
Lagstiftningssamarbete har tre områden. Vi behöver nordiska avtal för att garantera att nordiska myndigheter samarbetar smidigt och effektivt. Nordiska beslut måste kunna verkställas i andra nordiska länder. Lagharmoniseringen gör livet över gränserna lättare. Man borde alltid jämföra vår lagstiftning med andra nordiska länders lagstiftning. Om vår lagstiftning avviker från andras nordiska länders normer, borde vi han en vettig förklaring till det. När man implementerar EU:s direktiv, borde det ske på samma sätt i alla nordiska länder för att inte skapa nya gränshinder.
Det finns två begränsningar för nordiskt lagstiftningssamarbete. Våra regler får inte vara i strid med EU:s författningar och direktiv. EU har kompetens på många områden. Den måste respekteras. Dessutom får vi inte diskriminera andra EU-medborgare i förhållande till nordiska medborgare. Alla EU-medborgare måste behandlas lika.
Det finns dock många områden på vilka EU inte har lagstiftningskompetens. Dessutom kan man tänka sig att ha mera fördjupad lagstiftning på EU:s kompetensområden, om det inte är direkt förbjudet. Det är klart att djupare regler måste gå i samma riktning som EU:s lagstiftning.
Likabehandling betyder inte att myndigheterna i Norden kan samarbeta mera effektivt med varandra än med andra EU-länders myndigheter. Om verkställigheten av olika beslut förbättras i Norden, kommer den regeln alla EU-medborgare tillgodo förutsatt att de har fått ett beslut i något av de nordiska länderna.
Dessutom har Finland och Sverige i sina anslutningsavtal meddelat till EU att de deltar i nordiskt samarbete. Detta kan tas hänsyn till i positiv bemärkelse om det uppstår osäkerhet om konflikt står mellan EU:s och nordiskt regelverk.
I myndighetssamarbete vore det viktigt att alla nordiska myndighetsbeslut eller information skulle kunna registreras automatiskt hos alla myndigheter. Kunde vi inte ha ett gemensamt nordiskt personnummersystem?
I lagharmoniseringen borde man på flera valda områden skapa nordiska lagmodeller. Varje nordiskt land skulle på basen av den modellen skriva sin egen lagproposition. Om regeringen eller riksdagen på någon punkt vill avvika från standardmodellen, borde det motiveras.
Människors och företags liv skulle avsevärt underlättas om sociallagstiftningen, bolagslagstiftningen och näringslagstiftningen skulle vara så harmoniska som möjligt. Byggnormerna borde efter lång väntas harmoniseras för att öka konkurrensen inom branschen. Alla nya digitala lösningar borde utan vidare få en nordisk lösningsmodell. Den lösningen kunde senare kopieras av EU.
En stor del av EU:s regelverk består av direktiv. De tillåter implementeringen av dem inom en viss ram. Om man tillämpar dem annorlunda i olika nordiska länder, leder det till gränshinder och vi får inte en gemensam nordisk marknad. På varje område borde de nordiska länderna komma överens om de vill ha maximal eller minimal tillämpning av reglerna. Sedan borde man komma överens mellan de nordiska länderna hur den nationella lagstiftningen skrivs. Då de nordiska länderna brukar ha likadana synpunkter i beredningsskedet av direktiven, borde detta inte vara svårt.
Genom lagstiftningssamarbete kunde de nordiska länderna fördjupa sina integration mera än resten av EU. Vi kunde visa åt andra EU-länder, hur bra våra lösningsmodeller fungerar. På det viset kunde vi stärka Norden som brand och ta en mera ledande roll i EU.
Kimmo Sasi
Taggar: Kimmo Sasi > Nordiskt lagstiftningssamarbete