I framtiden blir det nordiska samarbetet mer än dess historia
Publicerat 13 januari, 2016
Efter att den finländske hockeyspelaren Kasper Björkqvist i en intervju informerat Aftonbladets reporter om att man även pratar svenska i Finland så uppstod i Sverige och Finland en diskussion om vad vi egentligen vet om våra grannländer. I en intervju för YLE noterade den svenske historieprofessor Dick Harrison, och den finländske historieprofessor Henrik Meinander, att kunskapen om Finlands och Sveriges gemensamma historia och politiska utveckling är oroväckande dålig bland de unga. Att svenskarna inte känner till den finlandssvenska minoriteten är däremot ingen nyhet, men att förstå att vi också pratar svenska i Finland blir inte lättare av att såväl statsminister Sipilä som utrikesminister Soini under sina statsbesök i Sverige ville hålla sina presskonferenser på engelska.
Vi har kommit långt från idealet på 1970- och 1980-talet när skandinaviskan länkade samman bilden om Norden, på den tiden väl stärkt av händelserna under andra världskriget, men även av välfärdsstatens framväxt. På den här tiden var Norden ett alternativ för stärkt gemenskap i en värld styrd av ideologiska konflikter. För Finland var Norden ett sätt att inte låta banden till Sovjetunion att ta över vår utveckling. Norden var ett fönster mot västvärlden, en uppgift som senare övertogs av EU.
Vi skall inte sticka under stol med att EU, globaliseringen, internet (det vill säga möjligheten att nå hela världen genom ett enda klick) har rubbat den nordiska kontakten. Världen har nu blivit en öppen möjlighet. De gamla nordiska industrisamhällena håller på att naggas i kanterna och från det här perspektivet är det kanske inte konstigt att dagens unga vet allt mindre om sina grannländer. Information, idéer och människor rör sig inte längre obehindrat bara inom Norden, de rör sig obehindrat över hela världen. Aningen cyniskt kunde man konstatera att Norden är kunskap man klara sig utan, världen har blivit en större möjlighet än Norden en gång var. Vi behöver förstå det här, men vi behöver inte acceptera en förlorad nordisk identitet. I många år har de nordiska länderna satsat på att marknadsföra sig själv till världen, och nu syns vi, men vad har vi betalt för pris? Har vi glömt vem vi är och varifrån vi kommer?
Sett ur det här perspektivet är det fascinerande att Norden de senaste åren i många fall blivit ett slags måttstock för god samhällsutveckling. I The Economist blev den nordiska modellen ett jämförelsemått för politisk framgång emedan det skotska självständighetspartiet (SNP) flaggade för att Skottland borde bli en del av Norden. I USA har de nordiska ländernas jämställdhet, utbildningssystem och hälsovårdssystem blivit en del av den ekonomiska argumentationen. Norden har för övriga länder blivit ett exempel på hur man kan skapa medborgerlig jämlikhet och minska avståndet mellan rika och fattiga. Paradoxalt nog så riktas blickarna mot de nordiska samhällena samtidigt som enheten Norden allt mera rör sig mot en identitetskris och någon form av historielöshet.
Sett ur det här perspektivet tror jag att det Nordiska samarbetet har en framtid som skiljer sig från dess historia. Det kommer aldrig att bli som det var på 1970- eller 1980-talet. Vi kan inte blicka tillbaka och förgrymmas över förändringarna om att ”inget är som förr”. Världen har förändrats och med den kommer nya möjligheter. Vi kanske inte borde ödsla tid och energi att fundera över det som en gång var, istället borde vi ställa oss frågan: Hur vill vi ha det i framtiden?
Genomslagskraften för det framtida Norden sker inte på mellanstatlig nivå utan främst genom dess medborgare. Det är omöjligt att försöka styra unga och företagare att prioritera Norden när hela världen är en marknad som fortfarande integreras. Samtidigt måste initiativet för samarbete (paradoxalt nog) i dagens värld komma från gräsrötterna och från medborgarnas vilja att genomföra betydelsefulla förändringar. Klimatavtalet i Paris genomfördes därför att initiativet kom från deltagarländerna (bottom-up) på samma sätt som klimatmötet i Köpenhamn misslyckades för att det kom ovanifrån (top-bottom). Situationen i Norden är knappast annorlunda. Därför är de nordiska medborgarna den viktigaste tillgången Norden för tillfället har och Yggdrasil kan här bli en stark drivkraft.
Avsikten är inte att förringa det politiska samarbetet. Snarare vill jag påstå att framtiden är betydligt mer mångfacetterad än historien någonsin kunde bli. I framtiden finns flera områden där Norden som en politisk kraft borde skapa nya, starkare och bättre samarbete, men också nätverk. Flyktingpolitiken är ett område, utbildningspolitiken ett annat, det Arktiska rådet ett tredje. Klimatförändringen förändrar livet i de nordiska regionerna och polarområdet blir genom Nordostpassagen och polaroljan nya ekonomiska fronter. De fem nordiska länderna i Arktiska rådet – till skillnad från de övriga medlemmarna Kanada, Ryssland och USA – har en lång tradition av samarbete och här finns möjligheter, men även utmaningar som kräver politiskt samarbete av ny kaliber. Norden har en möjlighet att bli mer än det någonsin varit.
Stefan Norrgård historieforskare vid Åbo Akademi (Åbo, Finland)
Yggdrasils redaktionsråd
Taggar: framtiden > nordiskt samarbete