Wetterbergs ”Förbundsstaten Norden”, men vad hände sedan?

Publicerat 9 september, 2015

År 2009 publicerades Gunnar Wetterbergs bok ”Förbundsstaten Norden” som Nordiska ministerrådets årsbok. Sedan dess har frågan om en nordisk förbundsstat och det nordiska samarbetet överlag debatterats flitigt både i den nordiska pressen och på webben samtidigt som det nordiska samarbetet stärkts.

Många skribenter har närmat sig idén om en nordisk förbundsstat med försiktighet, men med en positiv inställning. I en artikel i flygbolaget Finnairs tidning Blue Wings diskuterar Sixten Korkman, professor vid det finländska Aalto-universitetet, fördelarna med en ny förbundsstat. I artikeln framhåller Korkman att ”a ”united north” is neither legally nor administratively unrealistic”. ”Ett enat Norden inte är en juridisk eller administrativ omöjlighet (egen översättning)”. Att inga utredningar gjorts beror enligt Korkman på att det inte finns någon politisk vilja och att det för tillfället inte finns något riktigt behov för en nordisk förbundsstat. Den politiska situationen kan dock förändras med tanke på att eurozonens kris inte är löst och att Rysslands annekteringar av Ukrainas östra delar ändrat säkerhetsläget även i Norden.

I en ledare från 2011 i den finländska dagstidningen Hufvudstadsbladet konstateras att näringslivet har varit mer framgångsrikt än det politiska samfundet då det gäller nordiskt samarbete. Enligt ledaren ser norrmännen på det nordiska samarbetet som något politikerna inte är intresserade av och därför har delegerat till tjänstemännen.

I en debattartikel på Svenska dagbladet jämför Lars Wohlin, tidigare riksbankschef och EU-parlamentariker för Kristdemokraterna,  det europeiska och det nordiska samarbetet. Wohlin lyfter fram det nordiska samarbetets starka grund som en gräsrotsrörelse. samtidigt som han visar på att det europeiska samarbetet saknar denna förankring.  Wohlin anser att för att skapa en stark europeisk union kan man börja med en nordisk union där även Estland skulle kunna ingå utöver de traditionella fem länderna och tillhörande självstyrande områden. Wohlin frågar sig, att om man ser på en nordisk förbundsstat som en omöjlighet hur kan man då tro på ”ett Europas förenta stater”?

Det finns många hinder för det kommer många att säga. Men om det vore en omöjlighet, hur kan man då tro att det skulle gå bra att bilda ett Europas Förenta Stater från Biscaya nästan till Ural, från Sicilien till Nordkap? — Lars Wohlin

Det är inte bara i Sverige och Finland som frågan om en nordisk förbundsstat väckt debatt. I ett inlägg i danska Politiken flaggar Niels I. Meyer, samhällsdebattör och tidigare prorektor vid Danmarks Tekniska Universitet, starkt för en nordisk förbundsstat

Den danska författaren och filosofen Lene Andersen skrev 2013 i en kolumn för Yggdrasil och påpekade bland annat att:

Nu er der imidlertid ved at være en udbredt forståelse af, at verden er i opbrud, og dermed er der måske også større lydhørhed for at tage idéen mere seriøst. Forudsætningerne for nationalstaterne er under forandring, dels på grund af finanskrisen, dels på grund af globaliseringen, og dels på grund af internettet, som har nedbrudt landegrænserne, hvad angår penge og information. Dermed må nationalstatens rolle også forandre sig, og i den sammenhæng er det derfor værd at overveje, om et forenet Norden ville kunne skabe nogle langsigtede muligheder, som hvert enkelt land er for lille til at udnytte. I et globalt marked med 7 milliarder mennesker, en række miljø- og klimamæssige udfordringer forude, og et EU, der har gevaldige indre udfordringer, ville et samlet Norden både kunne gavne sig selv ved at være stærkere, og vi ville have noget at give verden. — Lene Andersen

Andersen anser alltså att en förbundsstat inte bara skulle gagna Nordens länder, men också världen som helhet i och med att miljöproblem skulle kunna lösas med hjälp av större statliga strukturer.

Utöver ledare, kolumner och insändare i tidningarna har olika politiska organisationer tagit ställning i frågan. År 2012 tog Sveriges Centerpartis ungdomsförbund samt Foreningen Norden Norge ställning för en nordisk förbundsstat. Därtill inlämnades ett medlemsförslag till Nordiska rådets presidium där man samtidigt som man direkt hänvisar till Gunnar Wetterbergs bok också ger förslag på områden där de nordiska medborgarna och länderna speciellt skulle gagnas av en gemensam nordisk politik. I förslaget efterlyser förslagsställarna en utredning om hur en nordisk förbundsstat skulle kunna se ut och fungera rent praktiskt.

Sedan 2009 har det nordiska samarbetet upplevt något av en renässans och bland annat Sverige och Finland har stärkt försvarssamarbetet kring Östersjöregionen. Tidigare i år rapporterade Hufvudstadsbladet att Sverige och Finland beslutat sätta upp gemensamma fredstida brigader. Tidigare har Finlands före detta försvarsminister Carl Haglund sagt att han kan tänka sig en försvarsallians med Sverige. Huruvida det tätare samarbetet mellan Finland och Sverige är en produkt av Wetterbergs bok är svårt att säga, men den debatt som uppstod efter att boken publicerades visar att det finn ett brett folkligt stöd för det nordiska samarbetet överlag. Det betyder att politiker som i regel är rätt försiktiga vågar ta mer vågade hållningar i just den här frågan.

Debatten om en nordisk förbundsstat är av central betydelse för demokratin. Det är nu som den skall föras så brett, konkret och samnordiskt omfattande som möjligt. Men utan omfattande utredningar som visar på klara och tydliga modeller för hur en förbundsstat skulle kunna fungera och se ut kan inte debatten föras med det allvar och djup som den förtjänar. T.ex. kan man inte föreställa sig att den svenska och finländska debatten och efterföljande beslut om ett EU-medlemskap på 90-talet skulle ha förts utan att någon skulle ha kunnat visa på vilka EU:s institutioner är och hur de fungerar i relation till nationalstaten och den enskilda medborgaren.

Nationalstaternas ramar har sedan länge utmanats av globaliseringen. Mycket av den makt som tidigare fanns hos nationalstaten och dess folkvalda parlament finns nu någon annanstans. EU, internationella samarbetsorganisationer och privata intressen tar över där var nationalstaterna tappar i inflytande. Johan Strangs utredning Nordiska Gemenskaper (PDF) visar på en väg framåt för den nordiska integrationen. Men även denna modell har ett demokratiproblem i och med att man stegvis skulle överföra mera makt och inflytande till institutioner utan direkt demokratisk förankring i ett parlament.

Av: Markus Söderman

markus.soderman(a)yggdrasil.fi 

Diskussion

  • Facebook