EU i ett nyliberalt baklås är en katastrof för Nordens ekonomi
Publicerat 13 maj, 2015
Ideologiska ställningstaganden med marknadsfundamentalism i fokus förs fram som absoluta sanningar som inte kan ifrågasättas i debatten om Finlands ekonomi. Delvis därför att Finlands djupa integration med EU i det närmaste omöjliggjort en offentlig debatt om olika alternativ. Även de övriga nordiska länderna lider delvis av samma fenomen. Följden är alternativlöshet och dummare ekonomisk politik som är dåligt för hela Norden.
Nationalekonomen Christer Lindholm uppmärksammar debatten om ekonomisk politik som fördes inför det finländska riksdagsvalet 2015 i boken ”Fem myter om Finlands ekonomi”. Lindholm menar att vissa påståenden om ekonomisk politik har i den offentliga debatten förts fram och upprepats så mycket att de fått en ställning som etablerade sanningar som inte kan ifrågasättas, även om de är ideologiska ställningstaganden. De fem myterna utgår från den första myten om marknadsfundamentalism som säger att att marknaden kan sköta i stort sett allt bättre än den offentliga sektorn. Av den första myten följer sedan övriga myter som att (2) den offentliga sektorn är för stor, den är ineffektiv och att det är ohållbart med en så bred offentlig sektor som Finland har i dagens läge. (3) Skatter är alltid av ondo. (4) Ett ökat utbud av arbetskraft ger högre sysselsättning och (5) globaliseringen är något vi inte kan påverka. En detaljerad beskrivning av de fem myterna och flera exempel som visar på varför de är just myter hittas i en intervju med Lindholm i Åbo Underrättelser och i en recension av boken i Vasabladet. Lindholms bok utges på nätet som e-bok. Den är gratis för alla och slutet på boken skrivs färdig tillsammans med läsarna. Den som vill vara med och diskutera innehållet i boken kan göra det på Folkets Bildningsförbunds webbsida.
Lindholm pekar på debatten om ekonomisk politik i Finland som under de senaste åren har förstelnat i en marknadsliberal högerposition, där den offentliga sektorn ses som ett hinder för både ekonomisk tillväxt och välstånd. Men en snabbkoll i historiens backspegel visar att frihandel i kombination regler och statliga styrning i bakgrunden möjliggjort utvecklandet av en välfärdsstat, som i sin tur har spelat en nyckelroll för att skapa Finlands högt utvecklade ekonomi. Samma sak gäller även för de övriga nordiska länderna. Men i dagens finländska ekonomiskpolitiska debatt omnämns den offentliga sektorn nästan enbart i negativa ordalag. Debatten är låst i en diskussion om olika högeralternativ med marknadsfundamentalism i fokus.
Den offentliga debatten om ekonomisk politik har under de senaste 20 åren flyttat högerut som en del av en global trend. Men den totala alternativlösheten beror på Finlands långtgående integration med EU. EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) visar tydligt att vänsterpolitik inte är önskvärt och ej eller möjligt. Euromedlemskapets budgetregler gör nationell keynesiansk stimulanspolitik omöjlig. Devalveringar utan en egen valuta är omöjliga, och euroländer får inte enligt eurons budgetregler ha de tillfälliga underskott i statsbudgeten som en offentlig stimulanspolitik kräver. Betydande statliga investeringar med lånade pengar till negativ ränta i infrastruktur och socialpolitiska satsningar är därmed mer eller mindre förbjudna. Åtminstone för de länder som vill framstå som EU:s mönsterelever.
Finland har som Nordens enda euroland den djupaste integrationen med EU. Många finländska politiker och stora delar av den finländska allmänheten är måna om sitt rykte som EU:s mönsterelev. Allmänt anses det att Finland likt Estland bör som en liten EU-medlemsstat vara följsamt för att garantera den säkerhetspolitiska och ekonomiska tillhörigheten med väst. Den ekonomiska återhämtningen från 1990-talets depression och den numera avslagna Nokialedda uppgången i Finlands ekonomi skedde också parallellt med Finlands inledande år som EU-medlem. Framgångar som kom att associeras med det nya EU-medlemskapet. Återhämtningen från den förra depressionen och det på olika sätt kraftigt statsunderstödda, b.la genom utbildningspolitiska åtgärder och företagsstöd, Nokias internationella framgångar kom dock inte som en direkt följd av EU-medlemskapet. Även de övriga nordiska länderna med betydligt mindre EU-integration hade tillgång till samma marknader och har haft betydligt mångsidigare och mera långsiktigt hållbara ekonomiska framgångar att visa upp. Men på grund av orsakerna ovan är det bekvämt att som finländare acceptera de fem myterna i den offentliga debatten som absoluta sanningar. Varför själv tänka till om hurudan ekonomisk politik Finland behöver om EU som är porten till väst via sina direktiv och förordningar både säger och visar på vilken ekonomisk politik som är bäst för både ekonomin och säkerhetspolitiken.
Men även de övriga nordiska länderna låter sig i sin ekonomiska politik begränsas av signaler från EU:s institutioner. EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker med ett förflutet som premiärminister för skatteparadiset Luxemburg vägrar ta ansvar för skatteflykt, och låter förstå att EU-staterna får räkna med att de skatter som de nationella parlamenten har bestämt inte kommer att betalas fullt ut. Under sådana förutsättningar är det lättare att helt enkelt gå in för en högerpolitik som ändå har som mål att minimera skatterna. Även det nordiska föreningslivets momsfrihet tycks i EU-kommissionens ögon vara någonting suspekt och icke-önskvärt som stör den inre marknadens kommersiella intressen. EU:s inre marknad förutsätter också t.e.x bolagisering av offentliga affärsverk. Möjligheterna att göra ekonomiskpolitiska val enligt lokala, regionala, nationella, och nordiska behov blir färre i takt med att EU-integrationen ökar.
EU-medlemskapet i dess nuvarande form låser fast Finland, och delvis även övriga Norden, i en permanent marknadsfundamentalistisk högerpolitik, där var övriga idéer upplevs som orealistiska därför att många av dem är mer eller mindre förbjudna eller omöjliga ett genomföra på EU-nivå. Knappast är Europa som helhet övertygat om att en marknadsfundamentalistisk högerpolitik på EU-nivå innehar de absoluta sanningarna om den ekonomiska politiken. Tvärtom. De nya snabbt växande vänsterpartierna i Sydeuropa och protestpartierna mot EU visar på att så inte är fallet. Om man räknar ihop understödet för Europas vänsterpartier och protestpartierna mot EU, inser man snabbt att det är endast en liten minoritet i Europa som vill ha ännu mera marknadsfundamentalistisk högerpolitik på EU-nivå.
Men EU-projektet har inneboende mekanismer som tvingar EU:s institutioner till att föra marknadsliberal högerpolitik. EU i sin nuvarande form med i huvudsak frihandel i fokus för sina maktbefogenheter har inga kanaler för att föra vänsterpolitik, och kommer ej heller att få dem inom en nära framtid. Tanken om EU-federation kan inte betraktas som realistisk. Protestpartierna mot EU växer i både storlek och styrka och nationalstaterna kommer inte att ge mera av sina makt till EU. Socialpolitiska redskap som gemensamma skatter, minimilöner, och socialskydd som kunde användas för att föra vänsterpolitik på en EU-nivå är därmed omöjliga att uppbåda. Politiker på EU-nivå står inför valet att protestera mot det som EU gör, eller till förmån för det som EU inte kan göra, eller att inta en marknadsfundamentalistisk ideologisk position i sin ekonomiska politik. Ännu mera marknadsfundamentalism genom förordningar och direktiv är således den enda arbetande riktning som EU kan erbjuda i dess nuvarande form.
Jag tar inte i denna artikel ställning till om höger eller vänsterpolitik i allmänhet är bättre eller sämre. Exempel från Nordens historia visar på att en stark rättsstat och blandning av höger och vänsterpolitik har behövts för att uppnå det förtroende människor emellan som möjliggjort välfärdsstaten och dess ekonomiska och sociala framgångar. En bred uppsättning effektiva verktyg i den ekonomiskpolitiska verktygslådan och förutsättningslös debatt om ekonomisk politik bör finnas tillgängligt för Norden även i framtiden. Snabba förändringar i arbetsliv och produktion kommer antagligen i en nära framtid att igen kräva flexibelt bruk av både höger och vänsterpolitik med hänsyn till unika nordiska förhållanden. Att på förhand kasta bort hälften av verktygen som behövs för att förvalta ett förtroende som byggts upp genom flera generationers demokratiarbete och möjliggjort utvecklandet av en avancerad ekonomisk modell är en dum idé.
Den i en internationell jämförelse unika och beundrade tilliten och förtroendet människor emellan utgör en central pelare i Nordens högt utvecklade ekonomi. Det är lättare att göra affärer både inom Norden och med omvärlden när utgångspunkten är att det finns välvilja och samarbetsförmåga mellan olika aktörer med olika intressen, och att avtal följs. Norden är pålitligt och därmed attraktiv som handelspartners och investeringsobjekt. Nordens fortsatta produktion av högt utvecklade industrivaror och uppkomsten av innovationer förutsätter ett fungerande samhälle som präglas av tillit människor emellan. Samhällen utan tillit är i allmänhet dömda till en existens som den globala ekonomins råvaruproducenter och låglöneländer. Om EU tillåts hålla stora delar av Norden i ett nyliberalt baklås som omöjliggör valet mellan olika sorters ekonomisk politik kommer frustrationen och maktlösheten att öka och tilliten att sakta men säkert urholkas. Om förtroendet människor emellan i Norden tillåts brytas ner kommer även en viktig pelare i Nordens avancerade ekonomiska modell att försvagas.
Men för att vara med och påverka den ekonomiska politiken på en global nivå krävs också ett större sammanhang än interna beslut inom nationalstaten. Ekonomin är idag global medan politiken och demokratin fortfarande är till stora delar nationell. En realistisk diskussion om olika ekonomiskpolitiska alternativ kräver att man tar detta i beaktande. EU har ambitionen att tillsammans med USA vara en ledande kraft i att skapa regler för den globala ekonomin. Men de delvis hemliga förhandlingarna om frihandelsavtalet TTIP pekar tillsvidare inte i en speciellt demokratisk riktning. Tvärtom verkar det som om demokratiska beslut via nationalstaterna parlament ges allt mindre utrymme och betydelse. Det är tveksamt om den nordiska välfärdsstaten och det unika förtroendet medborgare emellan kan överleva och vidareutvecklas i en framtid där var platta skatter och aggressiv skatteflykt är norm, internationella storföretag bestämmer över nationalstaterna, det nordiska civilsamhället motarbetas till förmån för kommersiella intressen, och det är olagligt för nationalstaten att föra en aktiv konjunkturpolitik.
Norden kan vara med och påverka den globala ekonomiska politiken om man vill. Men det krävs någonting mera än sporadiskt samarbete mellan tre små EU-medlemsstater i Europas utkant. Vägen framåt för Norden kunde vara en förbundsstat, inne eller utanför EU beroende på EU:s framtida utveckling, med ett medlemskap i G20. En nordisk förbundsstat skulle ha goda möjligheter att göra sin röst hörd inom både EU och det globala samfundet inom de områden av den ekonomiska politiken som har en central betydelse för Norden. Till exempel när det gäller arbetet mot skatteflykt har de nordiska länderna redan goda erfarenheter av samarbete.
Under tiden som vi väntar på att Nordiska rådet skall utreda visionerna och möjligheterna för en förbundsstat vore det en bra början om de tre nordiska länderna i EU kunde bilda en tvärpolitisk grupp i EU-parlamentet. En undersökning har redan visat att det finns de parlamentsledamöter som är intresserade av idén. Den tvärpolitiska gruppen kunde gärna börja med att undersöka och offentligt diskutera hur Norden kan påverka det kommande frihandelsavtalet mellan EU och USA och vad avtalet kommer att betyda för Norden. Som Europaparlamentariker hör de till några av de få utvalda som får läsa protokollen från de i övrigt hemliga förhandlingarna. Ingenting gott kommer att utvecklas i vare sig Norden eller Europa i alternativ-och maktlöshetens spår.
Christian Sourander
christian.sourander(a)yggdrasil.fi