En nordisk förbundsstat möjliggör trovärdig offentlig stimulanspolitik som en väg ut ur krisen
Publicerat 14 maj, 2015
Vänsterpartierna vill bygga bort arbetslösheten genom offentliga investeringar. Högerpartierna tror inte att sporadisk offentlig stimulanspolitik med lånade pengar fungerar. Båda har rätt. Fungerande offentlig stimulanspolitik förutsätter ett samhällsbygge med helhetsperspektiv och gemensamt långsiktigt mål. EU saknar både helhetsperspektiv och realistiskt mål, men en nordisk förbundsstat uppfyller kriterierna.
Historien visar att offentlig stimulanspolitik är framgångsrikt under rätt förutsättningar. Byggandet av fysisk och socialpolitisk infrastruktur med statliga pengar kan under rätt förutsättningar utgöra grunden för välstånd och tillväxt som varar i flera decennier. Marshallhjälpen utgjorde grunden för Europas återuppbyggnad och demokratiska utveckling till välfärdsstater starka nog att motstå kommunismen. Införandet av reformer för socialskydd och infrastruktursatsningar i Roosevelts New Deal möjliggjorde USA:s övergång från vildavästernkapitalism till en modern ekonomi. Västtyskland upprättade ett massivt investeringsprogram på 1990 talet för att integrera det gamla Östtyskland i väst. Västtyskland hade under en kort tid tagit emot flera miljoner invandrare från det gamla Östtyskland. Tysklands framgångsrika enande ansågs vara både en socialpolitisk, ekonomisk, och historisk nödvändighet. Efter några år på 1990 och början av 00-talet med tillfälliga minussiffror i statsfinanserna är Tyskland nu Europas ekonomiska motor. Den röda tråden för en lyckad offentlig stimulanspolitik är ett helhetsperspektiv där man kombinerar socialpolitiska investeringar med satsningar på infrastruktur. Dessutom måste dessa två satsningar ha en trovärdig vision för ett gemensamt samhällsbygge som ett klart uttalat mål. Enskilda spridda satsningar på stimulanspolitik utan förankring i ett trovärdigt gemensamt långsiktigt mål ger inte avsedd effekt.
Stora delar av Europa har under längre tid haft hög arbetslöshet, ännu högre ungdomsarbetslöshet, svag ekonomisk tillväxt, och problem med integrationen av invandrare. Strukturella reformer till förmån för mera konkurrenskraft har sedan finanskrisen 2008 förespråkats och genomförts, vilket i praktiken har betytt en pågående nedmontering av den offentliga sektorn i Europas nationalstater, men har hittills inte gett avsett resultat. När resultaten har uteblivit har den europeiska allmänhetens krav på att istället införa stimulanspolitik ökat. Krav som en längre tid har understöts av världsledande ekonomer som till exempel Paul Krugman och Joseph Stiglitz. EU har svarat med hjälp av ännu mera monetär stimulanspolitik och genom att EU-kommissionen efter EU-valet 2014 tillsatte ett stimulansprogram för EU-stödda investeringar i jobb och konkurrenskraft. Tyvärr har båda åtgärder små möjligheter skapa arbetsplatser och långsiktig ekonomisk tillväxt, utan riskerar istället att leda till spekulationsekonomi.
EU har redan fört en monetär stimulanspolitik med fokus på banker och näringsliv sedan finanskrisen 2008. ECBs och samtliga europeiska centralbankernas räntor har under en längre tid varit mycket låga. Under 2014 inledde ECB ett program för att trycka tiotals miljarder nya euron varje månad med avsikten att via bankerna kanalisera pengarna ut till näringslivet som billiga lån. Tanken är att näringslivet skall investera pengarna i sin verksamhet, vilket i sin tur skall skapa fler jobb. Men utan framtidstro i näringslivet och ett allmänt förtroende för EU-projektets framtid fungerar inte ekvationen. Få företag vågar ta stora lån för långsiktiga investeringar i produktion i en situation där var en EU-elit och stora protestpartier drar åt olika håll. Mycket av de nya pengarna har stannat i bankerna och tillväxten är fortsättningsvis svag och arbetslösheten stor. Hittills har den monetära stimulanspolitiken i huvudsak resulterat i att bankerna tagit ut mera vinster, och börsnoterade storföretag kommer sannolikt att lockas att följa det amerikanska exemplet att låna pengar billigt som sedan används för att köpa tillbaka egna aktier, vilket får företagets aktiekurs att stiga tillfälligt. Resultatet för en sådan manöver med billiga pengar är vinst för spekulerande börshajar och bonusar för ledarskikten i bankerna och börsnoterade storföretag. Bieffekten är en börsbubbla som hotar att spricka före eller senare med katastrofala följder för alla andra.
EU- kommissionens stimulansprogram för EU-stödda privata investeringar i jobb och konkurrenskraft ger med hjälp av kreativ matematik och utopistiska utvecklingsprognoser sken av att vara värt ca 315 miljarder euro. I själva verket är denna tills synes imponerande siffra det förväntade sammanlagda slutmålet för privata investeringar och pengar från medlemsländerna i samverkan med ett i huvudsak lånebaserat hävstångsprogram finansierat av EU. För att EU genom sin egen kassa, och via europeiska investeringsbanken, kan tänka sig att ens överväga möjligheten att bidra med lån och understöd till en summa av ca 21 miljarder euro krävs betydande initiativ och satsningar från privata aktörer och medlemsländerna som förväntas gå i bräschen och bära de huvudsakliga riskerna för investeringar i jobb, tillväxt och konkurrenskraft. I själva verket är EU-kommissionens nya uppfinning en slags förlängning av den monetära stimulanspolitiken med billiga lån, och innehåller få offentliga investeringar där var EU eller nationalstaterna tar en ledande roll. EU har alltså inte lyckats med att uppbåda 315 miljarder euro av offentliga pengar från den egna kassan och de olika medlemsländerna för ett gemensamt stimulanspaket med ett klart uttalat gemensamt mål, men man ger gärna sken av att det är så för att blidka européer som hungrar efter en offentlig stimulanspolitik. Därav teatern med ännu mera monetär stimulanspolitik som ser ut som offentliga investeringar. Vad EU:s hävstångsprogram för privata investeringar och satsningar från medlemsländerna kommer att resultera i på långt sikt är ännu mycket osäkert.
Tanken om en EU-federation upplevs som allt mindre realistisk alltefter att de EU-skeptiska partierna växer i storlek och inflytande. Under sådana förutsättningar har en EU-ledd monetär stimulanspolitik små möjligheter att lyckas. Och enbart en monetär stimulanspolitik utan förankring i trovärdiga allmänt accepterade visioner för ett gemensamt samhällsbygge leder endast till en återvändsgränd av spekulationsekonomi.
Även offentlig stimulanspolitik i de enskilda europeiska nationalstaternas regi är svår att genomföra. Dels därför att eurons gemensamma regler förbjuder de tillfälliga budgetunderskott i statsbudgeten som nationella stimulansprogram kräver, men också för att det är svårt att uppbåda ett tillräckligt brett helhetsperspektiv och ett gemensamt mål för ett framgångsrikt nationellt stimulansprogram. Till exempel omställningen till grön energi uppfyller endast delvis de kriterier som krävs för en framgångsrik stimulanspolitik. Satsningen på grön energi sker med näringsliv och högteknologi i fokus, men saknar i allmänhet socialpolitiska dimensioner. Samhällets utsatta är inte involverade i byggandet av vindkraftverk och uppfinnandet och genomförandet av energisparande åtgärder. Det är också svårt för enskilda nationalstater att uppbåda ett trovärdigt gemensamt långsiktigt mål för en offentlig stimulanspolitik i en tid när deras legitimitet och ledarskap utmanas av EU och multinationella storföretag.
Ett nordiskt förbundsstatsprojekt skulle ha goda möjligheter att kombinera socialpolitiska investeringar med satsningar på infrastruktur som understöder den växande gränsöverskridande rörligheten i Norden. Flera opinionsundersökningar har under de senaste tio åren visat att förbundsstaten har ett brett och växande stöd i Norden. Många nordbor ser förbundsstaten som en naturlig utveckling för att ta tillvara på gemensamma värderingar och ett pågående gemensamt samhällsbygge. Nordiska rådet jobbar som bäst för nordiska socialpolitiska satsningar och mera gemensam infrastruktur. Men med förbundsstaten som gemensam grund skulle det vara lättare att uppbåda det förtroende och långsiktiga tänkande som behövs för mera omfattande och större projekt som möjliggör betydande offentliga investeringar. Till exempel skulle livet bli lättare för de hundratusentals nordbor som jobbar i annat nordiskt land om Norden hade ett gemensamt personnummer. Inom ramen för en förbundsstat kunde Norden också göra ett realistiskt försök till utarbeta en gemensam invandringspolitik som kunde korrigera bristerna i nationell integrationspolitik. Gemensamma infrastruktursatsningar på grön energi, ny teknologi, nya vägar, broar, boende och kollektivtrafik skulle kunna göras i samverkan med socialpolitiska satsningar till förmån för alla nordbor. Offentlig stimulanspolitik i den nya förbundsstatens regi skulle också skapa nya möjligheter och marknader för näringslivet.
Finansieringen är inte ett problem. En nordisk förbundsstat skulle som en av världens största ekonomier åtnjuta ett stort förtroende på den internationella finansmarknaden och ha tillgång till lån med negativ ränta. En förbundsstat skulle till exempel antagligen få tillgång till ännu billigare statslån än Tyskland. I väntan på att Nordiska rådet skall komma med nya utlåtanden om det redan existerande medlemsförslaget för ”initiativ till att gå vidare med tanken på en Nordisk förbundsstat” så kan den som vill fundera på vilka offentliga investeringar som är viktiga för Nordens framtida utveckling.
Christian Sourander
christian.sourander(a)yggdrasil.fi