Nordiska rådets direktör Jan-Erik Enestam sammanfattar orsakerna bakom det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet och tanken om en svensk-finsk försvarsallians

Publicerat 9 oktober, 2013

Enestam pekar på att det kalla kriget är slut, hotbilderna har blivit mera komplicerade och osäkerhetsfaktorerna är flera, ett instabilt Ryssland rustar upp, och USA har tröttnar allt mera på att subventionera Europas territorialförsvar. I ett tal på Letterstedtska föreningens årsmöte 21.5.2013 menade Enestam att mera och djupare samarbete behövs för att möta dessa utmaningar.

Enestam tog i sitt tal avstamp i Stoltenbergrapporten och konstaterar att mycket redan har gjorts för att utvidga det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet.

”En politisk inramning och vision fick detta samarbete med rapporten ”Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk” från 2009 som den tidigare norska försvars- och utrikesminister Thorvald Stoltenberg utarbetade på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna. Av rapportens 13 förslag berör hela nio direkt eller indirekt försvarssektorn. Hans trettonde förslag om en nordisk solidaritetsförklaring väckte mest diskussion och inledningsvis också motstånd, men har nu antagits av utrikesministrarna”

Efter sammanfattning av läget för det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet går Enestam in på kärnan i talet som är hans vilja och önskan att gå ännu längre i försvarssamarbetet mellan speciellt Finland och Sverige. Detta eftersom Sverige och Finland saknar medlemskap i Nato. Den bärande tanken är att åtskilda är Finland och Sverige små och svaga medan tillsammans är de starka. Dessutom ger Enestam i sitt tal flera exempel på hur Finlands och Sveriges försvar redan kompletterar varandra.

Hela Enestams tal (21.5.2013) finns som pdf dokument på Letterstedtska föreningens hemsida. 

Jan Erik Enestam lyfter fram i klartext fördelarna med denna visison. Nu är det upp till politikerna och folket i Finland och Sverige att ta ställning till om de vill stöda denna tanke. Saken har redan uppmärksammat i b.la. både Helsingin Sanomat 17.1.2013 och Hufvudstadsbladet (7.6.2013)

Redaktionens kommentar

Ytterligare en orsak som talar för en finsk- svensk försvarsallians med en total integrering av båda ländernas försvar är att ett sådant försvarsförbund vore en potentiellt ännu starkare försvarsgaranti än Nato:s berömda artikel 5 som säger att medlemsländerna är bundna att försvara varandra. Trots juridiken är Natos artkel 5 trots allt endast ett löfte om bistånd, ett löfte som man inte kan med säkerhet veta om det håller under eventuella extrema förhållanden där var medlemsländernas nationella intressen ställs emot varandra. Om man har ett helt integrerat svenskt-finskt försvar där var Finland och Sverige kompleterar varandra på alla områden inom försvarsmaterial och försvarsplanering kan man helt enkelt inte mera välja att inte solidariskt försvara varandra i alla tänkbara lägen. Om te.x. Sverige besitter den största kompetensen inom luftförsvar och Finland har mest marktrupper och dessa två samverkar som en gemensam helhet kan man inte förvägra varandra tillgång till försvar eftersom det skulle betyda att man skulle vara utan ett nödvändigt delområde i försvaret av det egna landet. Därutöver kunde man nämna att Sverige och Finland är välidgt nära varandra både geografiskt och med tanke på eventuella hotbilder. Därmed kan man även anta att Finland och Sverige alltid kommer att ha liknande säkerhetspolitiska utmaningar som i någon mån kommer att beröra båda länderna.

Det är inte säkert att ett framtida USA som riktar sin uppmärksamhet bort från Europa och som kanske lider av inre splittring och dålig ekonomi skulle se en eventuell regional konflikt i norra Europa som sitt omedelbara nationella intresse i alla tänkbara lägen. Om USA:s engagemang i Europa blir allt mindre kan det inom en snar framtid vara skäl för Danmark och Norge att fundera kring hur värdet på Natos artikel 5. USA med sin enorma miltärmakt och dess vilja att försvara Europa är i nuläget hela värdet bakom artikel 5 ifall det skulle uppstå ett stort militärt hot mot något enskillt natoland.

Som en bieffekt på USA:s avtagande intresse kunde man tänka sig att Danmark och Norge (och varför inte Finland och Sverige också om man i framtiden beslutar sig för Nato medlemskap) ser sig tvingade att vara ännu mera följsamma i sitt stöd för USA:s utrikespolitik för att säkra USA:s uppmärksamhet och försvarsgarantier. Detta kunde betyda att man känner sig pressad att göra obekväma utrikespolitiska beslut. T.ex kunde man nyligen se att Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt var väldigt snabb med att stöda eventuella amerikanska syrienbombningar även utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. (3.9.2013) Ett beslut som kan tolkas som om det motiverats av att man väldigt gärna vill garantera fortsatt stöd av USA.

Diskussion

  • Facebook