En nordisk ekonomisk union – ett alternativ till eurosamarbetet?
Publicerat 20 september, 2013
Nationalekonomen Christer K. Lindholm analyserar argumenten för en nordisk ekonomisk union. Lindholms analys pekar på att det finns möjligheter att skapa ett fungerande och trovärdigt nordiskt alternativ ifall eurosamarbetet havererar.
I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter den 27.10.2009 föreslog den svenske historikern Gunnar Wetterberg att de nordiska länderna bör gå ihop i en ”ny Kalmarunion”. Följande år gavs Wetterberg tillfälle att vidareutveckla sina idéer i Nordiska Rådets årsbok, vilket bland annat resulterade i en rad starka argument för en nordisk ekonomisk union med en gemensam valuta. I den här artikeln analyseras argumenten för en nordisk ekonomisk union närmare, med särskild tonvikt på möjligheterna att skapa ett fungerande och trovärdigt nordiskt alternativ till det alltmer ansträngda och friktionsfyllda eurosamarbetet.
Det kanske viktigaste enskilda argumentet för en nordisk ekonomisk union är att de nordiska länderna var för sig är alltför små för att kunna göra sig hörda i det internationella ekonomiska samarbetet. Som bland annat hanteringen av eurokrisen har visat med all önskvärd tydlighet är det de två största medlemsländerna, Tyskland och Frankrike, som i sista hand bestämmer var skåpet skall stå inom EU. På global nivå är det EU och USA som bestämmer dagordningen, även om deras tidigare i stort sett absoluta maktställning på senare tid har utmanats av stora tillväxtekonomier som Brasilien, Indien och Kina. Det säger sig självt att de enskilda nordiska länderna inte har särskilt stora möjligheter att hävda sig i ett sådant sällskap.
Situationen skulle emellertid se helt annorlunda ut om Norden utgjorde en enda helhet. Med sina drygt 25 miljoner invånare och en BNP på mer än 1600 miljarder dollar skulle Norden vara världens tolfte största ekonomi (enligt Världsbankens statistik för år 2012), strax efter Kanada men före länder som Australien och Sydkorea. I Europa skulle den nordiska ekonomin komma på femte eller, om Ryssland tas med i räkningen, sjätte plats. Dessutom skulle, som Wetterberg påpekar, skapandet av en nordisk ekonomisk union i sig ha en positiv effekt på den ekonomiska tillväxten. Då man därtill beaktar att de demografiska prognoserna för Norden som helhet är rätt gynnsamma – vilket i sin tur har en avgörande betydelse för tillgången på arbetskraft – är det fullt rimligt att utgå från att Norden på sikt skulle få en ännu större tyngd i den internationella ekonomin än vad dagens BNP-siffror ger vid handen.
För att kunna fungera friktionsfritt kräver en ekonomisk union en hög grad av samordning av den ekonomiska politiken. Medan det inom finanspolitiken (den del av den ekonomiska politiken som berör beskattningen och de offentliga utgifterna) finns ett visst utrymme för decentralisering förutsätter en ekonomisk union rent definitionsmässigt en gemensam penningpolitik i likhet med den som idag utövas av ECB inom euroområdet. Denna gemensamma nordiska penningpolitik kunde, enligt Wetterberg, förverkligas antingen inom ramen för eurosamarbetet eller genom en gemensam nordisk valuta. Med beaktande av att Finland för närvarande är det enda av de nordiska länderna som deltar fullt ut i eurosamarbetet, och av att de övriga nordiska länderna inte har visat något nämnvärt intresse för att införa euron inom en överskådlig framtid måste det senare alternativet betraktas som det mer realistiska. Den logiska följdfrågan blir då vilka förutsättningar de fem nordiska länderna har att bilda en fungerande och trovärdig valutaunion.
Wetterberg väljer själv att besvara frågan utgående från teorin om så kallade optimala valutaområden. Den ursprungliga versionen av denna teori, som introducerades av Robert Mundell år 1961, fastställer två alternativa kriterier för när det är ekonomiskt meningsfullt för en grupp länder att bilda en valutaunion. Enligt det första av dessa kriterier bör ländernas ekonomiska utveckling vara så pass enhetlig att en enskild medlem inte riskerar att drabbas av en asymmetrisk chock, en ekonomisk störning som drabbar endast landet ifråga men inte de övriga medlemmarna i valutaunionen. Logiken bakom det här argumentet är att en sådan asymmetrisk chock – till exempel en djup recession – skulle vara mycket svår att hantera för ett land som varken har en egen valuta eller en egen penningpolitik, med en ohållbart hög arbetslöshet som följd. Det här arbetslöshetsproblemet kan emellertid lösas om det andra kriteriet för optimala valutaområden uppfylls: om arbetskraftens rörlighet mellan valutaunionens medlemsländer är hög kan det drabbade landets arbetslösa helt enkelt flytta till andra medlemsländer där det ekonomiska läget är mer gynnsamt.
Wetterberg väljer emellertid en egen, något okonventionell tolkning av teorin om optimala valutaområden. Även om de betydande skillnaderna i näringslivets struktur mellan de nordiska länderna innebär att de knappast kan betraktas som ett optimalt valutaområde enligt det förstnämnda av ovanstående kriterier utgör dessa skillnader enligt Wetterbergs tolkning i själva verket en styrka. I och med att de olika länderna reagerar olika såväl på de internationella konjunkturväxlingarna som på externa chocker skulle de, för att använda Wetterbergs uttryck, ”turas om att hålla ekonomin på fötter”, vilket skulle ge ökad stabilitet i den ekonomiska utvecklingen.
Det är i och för sig högst sannolikt att en nordisk ekonomisk union skulle uppvisa en stabilare tillväxt och export än de nordiska länderna var för sig. Problemet är att en stabil ekonomisk utveckling i unionen som helhet inte hindrar dess enskilda medlemmar från att drabbas av allvarliga asymmetriska chocker, som kan vara svåra att åtgärda i avsaknad av en egen valuta och en egen penningpolitik. Att näringslivet i en nordisk ekonomisk union skulle vara betydligt mer diversifierat än näringslivet i de enskilda nordiska länderna gör således inte i sig Norden till ett optimalt valutaområde.
Däremot uppfyller de nordiska länderna med bred marginal det andra av de två ursprungliga kriterierna för optimala valutaområden, en hög grad av arbetskraftsrörlighet mellan länderna. De nordiska länderna har haft en gemensam arbetsmarknad i snart 60 år, och kan därmed ses som föregångare inom arbetsmarknadsintegrationen både i en europeisk och i en internationell jämförelse. Den gemensamma nordiska arbetsmarknadens möjligheter har också utnyttjats, och utnyttjas fortfarande, flitigt av de nordiska ländernas invånare; under 1950- och 1960-talen lockade den svenska arbetsmarknaden till sig hundratusentals finländare, i dag går de största strömmarna av arbetsrelaterad migration från Sverige till Norge. En annan viktig aspekt av arbetskraftens rörlighet mellan de nordiska länderna är arbetspendlingen över nationsgränserna, vilken har ökat särskilt kraftigt mellan Danmark och södra Sverige efter att Öresundsbron togs i bruk.
Med beaktande av den höga arbetskraftsrörligheten mellan länderna – vilken för övrigt kan förväntas öka ytterligare om de nordiska länderna går samman i en ekonomisk union – är det rimligt att betrakta Norden som ett tillräckligt optimalt valutaområde för att införandet av en gemensam valuta inte skall skapa oöverstigliga ekonomiska problem eller risker för de enskilda länderna. Om anpassningen till eventuella asymmetriska chocker genom arbetskraftsmigration dessutom kompletteras med någon form av övernationella inkomstöverföringar – till exempel en gemensam ”buffertfond” som vid behov kan ge finansiellt stöd till en enskild unionsmedlem som drabbats av exceptionellt svåra ekonomiska problem – blir förutsättningarna för en trovärdig och friktionsfri nordisk valutaunion ännu bättre.
Som krisen inom euroområdet har demonstrerat med all önskvärd tydlighet kräver emellertid en välfungerande valutaunion en hög grad av finanspolitisk koordination mellan medlemsländerna. Därmed begränsas de enskilda medlemsländernas rörelseutrymme gällande beskattning och offentliga utgifter märkbart, vilket har återverkningar såväl på den sociala tryggheten som på den offentliga produktionen av välfärdstjänster. Därmed blir en långtgående finanspolitisk koordination ytterst svår att förverkliga – åtminstone på ett sätt som är acceptabelt för en majoritet av medlemsländerna – inom en valutaunion som är lika heterogen med avseende på beskattning och den offentliga sektorns roll i ekonomin som dagens euroområde.
Som Wetterberg framhåller har de nordiska länderna däremot en stark gemensam värdegrund, som inom finanspolitiken tar sig uttryck i ett förhållandevis högt skatteuttag, ett starkt socialt skyddsnät och en omfattande offentlig tjänsteproduktion. Vissa smärre skillnader mellan de nordiska länderna förekommer naturligtvis, men de är ändå negligerbara jämfört med motsvarande skillnader inom euroområdet eller, för den delen, mellan vissa av USA:s delstater.
Förutsättningarna för en nordisk ekonomisk union med en gemensam valuta är således synnerligen goda. Men finns det också ett reellt behov av en sådan union som ett alternativ till eurosamarbetet?
I rådande läge är det sannolikt att svaret på frågan skulle bli nekande i samtliga nordiska länder, möjligen med en reservation för Island som under finanskrisen 2008-2011 fick en sällsynt brutal påminnelse om hur sårbar ett så litet lands valuta är. Norge och Sverige verkar däremot inte att ha något intresse – eller några trängande ekonomiska behov – av att överge sina nuvarande, flytande växelkurser (flytande växelkurser = växelkurser som bestäms av utbud och efterfrågan på valutamarknaden), och den danska kronans bindning till euron har än så länge varit i stort sett oproblematisk för den danska ekonomin. Finland har för sin del engagerat sig helhjärtat i eurosamarbetet, ett engagemang som visserligen kan svalna betänkligt om det för närvarande mycket starka stödet för mer eurokritiska partier realiseras i 2015 års riksdagsval.
Om eurosamarbetet skulle bryta samman – en risk som fortfarande måste betraktas som högst reell – skulle situationen givetvis förändras radikalt för Finlands och, om än något mindre radikalt, Danmarks del. För Islands del skulle såväl en övergång som en bindning av den egna valutan till euron slutgiltigt elimineras som valutapolitiska alternativ. Även den norska och den svenska kronan skulle beröras av en eurokollaps; då det på den amerikanska dollarn baserade så kallade Bretton Woods-valutasamarbetet kollapsade i början av 1970-talet följde nästan ett helt årtionde av kraftig turbulens på de internationella valutamarknaderna. Att eurosamarbetets sammanbrott skulle förorsaka en minst lika kraftig turbulens råder det föga tvivel om, vilket för små och sårbara valutor som de nordiska skulle innebära häftiga och svårförutsägbara fluktuationer. En större och därmed mindre sårbar valuta uppbackad av en stark, samnordisk ekonomi kunde i en sådan situation te sig som ett synnerligen attraktivt alternativ.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (25.10.2011) lägger Wetterberg själv fram idén om en nordisk valutaunion som ett alternativ för det fall att eurosamarbetet havererar. Det är bara att beklaga att Wetterbergs tankar inte har fått större genomslagskraft på den här sidan av Bottenviken; att det finns ett fullt realistiskt nordiskt alternativ till euron skulle vara en värdefull insikt såväl för de mer nationalistiskt sinnade eurokritikerna som för de euroentusiaster som envist hävdar att det enda alternativet till euron är en ekonomisk katastrof av rent gammaltestamentliga dimensioner.
Christer K. Lindholm
Forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi
Taggar: Christer K. Lindholm > nordisk valutaunion