Seminarium: Hur syns det nordiska i min användning av sociala medier?

Publicerat 9 januari, 2023 | Kommentera

I december 2022 genomfördes ett seminarium som ett samarbetsprojekt mellan Pohjola-Norden Korsholm och Yggdrasil.fi. Temat för seminariet var en experthandledd diskussion om hur man på bästa sätt kan synliggöra det nordiska i användingen av sociala medier.  Nedan hittas en sammanfattning av seminarieprogrammet. Den som vill dela med sig av tips för man på bra sätt kan skriva om det nordiska eller vill höra mera om vad det var som diskuterades under seminariet kan höra av sig via mejl till redaktionen (a) yggdrasil.fi.

Pohjola-Norden i Korsholm och Yggdrasil.fi bjuder in till

Café Norden

Måndag 12 december 2022 kl. 17–18 vid Hotell Vallonia

Hur syns det nordiska i min användning av sociala medier?

Den 12 december mellan klockan 17.00 och 18.00 på Hotel Vallonia får den nordiskt intresserade i Korsholm tillsammans med Linn Jung fundera på vad det är som är det nordiska i deras skrivande på sociala medier och hur man på ett bra sätt kan synliggöra det nordiska.

Under tillställningen bjuds på kaffe/te och saltigt eller sött tilltugg. Tillställningen är gratis men anmälningar kan göras via mejl till Pohjola-Norden i Korsholm (ulricataylor (a) gmail.com) så att vi vet hur många som kommer.

Arrangörer: Pohjola-Norden i Korsholm och Yggdrasil.fi

 

 

Nationalistiska skygglappar omöjliggör nordiska lärdomar

Publicerat 9 februari, 2021 | Kommentera

I en essä för nättidskriften Kvartal jämför Christian Berggren, professor emeritus i industriell organisation vid Linköpings universitet, de nordiska länderna och konstaterar att Sverige har fört en i ett nordiskt perspektiv avvikande politik inom skola, invandringspolitik och brottsbekämpning, och nu senast coronastrategi. Denna svenska ”Sonderweg” inom de nyss nämnda områdena har enligt Berggren berott på den i svensk politik rådande nationalistiska uppfattningen att Sverige har en ”avvikande väg och roll i historien som skiljer sig från övriga Europa och världen”. I en sammanfattning och rekommendation menar Bergren att Sverige borde ta avstånd från denna förvrängda självuppfattning med snudd på storhetsvansinne, mycket av det som ibland framställts som svenska framgångar har i själva verket ofta haft en stark nordisk dimension. Med hjälp av inspiration och lärdomar från grannländerna kunde Sverige ges en möjlighet att åtgärda sina misslyckanden och igen nå samma nivå som de övriga nordiska länderna. En länk till hela essän hittas här. https://kvartal.se/artiklar/sa-blev-sverige-landet-annorlunda/

Sverige är inte det enda bland de nordiska länderna som drabbats av  snedvridna nationalistiska självbilder som ignorerat det nordiska.  Få finländare vill att Finland skall ses som ett världssamvete och humanitär stormakt, men många vill väldigt gärna se Finland som ett i första hand finsknationellt europeiskt land. Under hela det moderna Finlands historia har det funnits de som vill förverkliga en europeisk finsknationell självbild i direktkontakt med det övriga Europa, utan att gå via det som man sett som omvägen via Norden och nordiskt samarbete. Under de senaste åren har man allmänt i de nordiska länderna, utom i Finland, accepterat tanken om att det finns vissa problem och utmaningar för ett nordiskt land med att vara med i EU. Norge och Island är inte med i EU, det danska medlemskapet präglas av undantagsvillkor plus att man inte valde att gå med i euron, och inte heller Sverige är medlem i EU:s valutaunion. Endast Finland gick med i euron och valde därmed att gå med i det som kallats för EU:s hårda kärna, d.v.s. många finländare säger relativt förbehållslöst ja till all EU-integration och ser mera av detta som den bästa vägen framåt för landets framtid. När Sverige gick nästan oskadat ur finanskrisen 2007–2009 fick Finland istället ta tiotals miljarder euro i statslån. Många ekonomer som har jämfört Finland och Sverige har pekat på euron som den enskilt största orsaken till att Sverige klarade sig undan jättelånen, med en egen valuta hade svenskarna bättre förutsättningar att föra en konjunkturpolitik som tacklade krisen.

Berggrens essä är mycket läsvärd och hans sammanfattning är bra. Det unika nordiska samarbetet och de nordiska ländernas grundläggande likheter möjliggör dialog och intressanta jämförelser, vilket i bästa fall förhindra att stora misstag begås. Men när de redan har begåtts är det tyvärr ofta mycket svårt att åtgärda dem. Förutom smärtsam insikt om att man under en lång tid gjort fel krävs det också hårt och långsiktigt arbete för att reparera skadan. Att förmå ledande finländska politiker på allvar att inleda en diskussion om hur Finland kunde gå ut ur euron är ungefär en lika stor utmaning som Sveriges försök att att vända sin skola från misslyckande till framgång.

Christian Sourander 

 

Det nordiska samarbetets kris handlar inte om corona

Publicerat 18 september, 2020 | Kommentera

I en kommentar till det nordiska samarbetets påstådda corona-relaterade kris efterlyser Jakob Buhl förmågan att vara av olika åsikt i de olika nordiska länderna på samma gång som han uppmärksammar de insikter och kunskaper om varandra som nordborna behöver för att möjliggöra fokus på det gemensamma nordiska.  

I medier og sociale medier støder man for tiden ofte på at det nordiske samarbejde er i krise, meget af det handler om et ”uskyldigt” og ”uretfærdigt behandlet” Sverige og at de andre, f.eks. Norge og Danmark, er uforstående, uvenlige og nationalistiske. Rigtigt nok har der i grænseområder hersket den allerstørste forvirring om hvem der må hvad og hvorfor – og det påpeger formanden for grænsehindringsrådet, danskeren Bertel Haarder (MF, tidligere minister, tidl. MEP) da også – og han er indigneret og irriteret over det.

Personligt – kunne jeg da have lyst til at tilføje – er jeg i de sidste ca. 10 år stødt på flere og flere svenske grænsehindringer. Nogle gik jeg til Info Norden (tidl. Hallo Norden) med. Men de kunne intet stille op. Så meget desto større blev derfor min undren over de svenske beklagelser. Til gengæld oplevede jeg det som ”meget nordisk”, da de nordiske lande i forbindelse med pandemien hjalp hinanden med at få sine borgere hjem.

På den anden side set, handler det om på en rationel måde at forhindre smittespredning – og kan man virkelig sige, at ”Norden er i krise”, hvis samtlige stater og selvstyrende områder fører næsten samme politik? Alene Sverige er – eller var – i den sammenhæng anderledes. Kan Norden bare ses gennem et svensk perspektiv? Er det ikke en tendens man så dengang Sverige var førende i Norden og alle de andre så op til Sverige? Mangler der selvreflesksion, og hvorfor har Sverige forladt markante svenske/nordiske synspunkter siden man blev medlem af EU ala klart lovsprog og åbenhed i forvaltningen og flere andre ting?

På den ene side set, for på den anden kunne man jo lige så godt hævde, at ”Norden er i krise” af helt andre årsager, og som ikke særskilt er at finde i Sverige. I Danmark hersker en påfaldende uvidenhed om det der sker i andre lande – og da ikke mindst i Norden, derunder en hård debat med pludselige ”hovsaløsninger” der ikke altid tager højde for de andre nordiske lande, i Finland bakkede man, som det eneste land i Norden, ikke op i den nordiske fagbevægelses bekymring i forhold til, om vores arbejdsmarkedssystem kan overleve i EU/EES. Det er ellers vitalt for Danmarks EU-medlemsskab og underminerer faktisk det vi blev lovet tilbage i 1972 – det kan få fatale sociale konsekvenser i Norden (i det hele taget er der, også i nordiske kredse, ringe forståelse for, eller viden om, Danmarks årsager til, historisk set, at give Norden markant støtte). Eller hvad med Norge, hvor det hele ikke kan blive norsk nok og man ofte afviser at gå videre med nordisk samarbejde pga. skygger fra fortiden – eller det på nogle områder amerikaniserede Ísland – eller sådan noget som officielle færøske hjemmesider der ikke fremstår i en skandinavisk version.

Nok at tage fat på for så vidt. Men Norden har også gjort det meget godt netop under forudsætning af plads til forskellighed og forskellige positioner ikke mindst under den kolde krig. Bestemmelsen om, att man kan forlade et område omfattet af Helsingfors-konventionen med seks måneders varsel er da i virkeligheden også yderst moderne – og tillidsfuldt, hvor idéer om centralstyre og domstole er tilbageskuende og ufleksibelt.

Konklussioner i forskellige retninger:

• Masser af andreproblemer udenforSverige i forhold til nordisk samarbejde, dvs. i alle de andre nordiske lande. Det mangler der fokus på.
• Men også en tendens til manglende svensk selvindsigt/selverkendelse.
• De facto stor enighed i Norden (minus Sverige).
• For lille viden om hinanden (derunder i Sverige).
• Norden er foran med plads til uenighed. Så er problemet overdramatiseret?

Jakob Buhl webredaktör för Yggdrasil.fi

 

 

En bildningsorienterad distansundervisning i nordisk tappning?

Publicerat 23 juni, 2020 | Kommentera

Charlotta Hilli är FD, universitetslärare i allmän och högskolepedagogik vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.

I den här texten vill jag undersöka bildning och distansundervisning. Distansundervisning har länge funnits som ett alternativ till platsbaserad utbildning. Vissa forskare blickar så långt tillbaka som till 1700-talets brevväxling mellan lärare och studerande för att hitta dess rötter. Under 1900-talet har utbildningsanordnare runtom i världen systematiskt organiserat distanskurser på olika sätt. Distanskurser riktar sig till de grupper i samhället som av olika orsaker inte kan delta i utbildning på en specifik plats. Distansundervisningen har så att säga vidgat bildningen till att omfatta personer i olika åldrar, i olika livssituation, med olika intressen och på olika platser.

I de nordiska länderna har utbildning arrangerats på olika sätt. Grundskolor, folkhögskolor och fritt bildningsarbete är några centrala aktörer som har en nära koppling till bildning. Bildning nämns i styrdokument (t.ex. läroplaner) och i festtal som övergripande mål med utbildning. Det finns många olika sätt att närma sig bildning. Dess styrka är att det är föränderligt och abstrakt. Direkt bildning ges specifika mål eller rekommendationer blir det statiskt och oförmöget att följa med samtidens rörelser. När till exempel bildning knutits till främst humanistiska studier har naturvetenskapens företrädare påpekat att bildning omfattar en bred kunskapsbas, även naturvetenskaplig sådan. Bildning handlar om kunskap som är väsentlig i en viss tid, därför har bildningsideal varierat genom historien och präglats av de samhällen och tänkare som definierat idealen.

Bildning förstås i generella ordalag som personlig utveckling, en process där individen förändras men den innefattar alltid ett etiskt ansvar för andra varelser och för omvärlden. Det etiska ansvaret kan omfatta medmänniskor, djurlivet eller miljön. Det kan handla om ett lokalt ansvar i närmiljön, ett nationellt ansvar för det som sker i olika delar av hemlandet eller ett globalt ansvar där det som sker i andra länder uppmärksammas. Inom distansundervisning är det ändamålsenligt att beakta alla tre nivåer eftersom deltagarnas geografiska placering varierar.

Sverker Sörlin (2019, s. 174) ger en fin inramning av begreppet när han skriver att: Bildning förutsätter att man befinner sig vid kunskapens horisont och att man inser att en sådan horisont flyttar sig. Sörlin företräder en syn på bildning som en ödmjuk process där människan är öppen för att ändra synpunkt och inse begränsningar med den kunskap som erövrats tidigare. För Sörlin är inte fundamentalism eller populism förenliga med bildning eftersom det måste finnas en respekt för kunskap och sanning i ett bildat samtal. Individen behöver vara beredd att ändra ståndpunkt när den samlade kunskapen i samhället kräver det. Bildning är på så sätt nära förknippad med demokratiska och öppna processer i samhället.

Bildning kan förstås som ett spänningsfält mellan individen och samhället. Bildning är enligt Sörlin vårt gemensamma kritiska samtal där vi vågar granska styrkorna och svagheterna i våra samhällen. Utbildning är en naturlig arena för dessa samtal, men naturligtvis finns många fler gemensamma arenor som exempelvis kulturinstitutioner (bibliotek, museum), nyhetsmedier och politiska sammankomster där bildning borde ha en central plats. Sörlin påminner nämligen läsaren genomgående om att det är vi tillsammans som bestämmer bildningens betydelse. Bildning bygger på att vi kan mötas kring gemensamma värderingar och gemensam kunskap som vi kan förhålla oss till för att göra den gemensamma framtiden bättre. Utan en gemensam kunskapsgrund är det svårt att mötas och det är ännu svårare att besluta om hur vi vill forma framtiden tillsammans.

Distansundervisning kan organiseras på otaliga sätt med stor frihet och flexibilitet för deltagaren eller genom strikta ramar och struktur. Massiva och öppna kurser med 10 000-tals deltagare som självständigt tar del av digitalt material och digital respons är annorlunda än de distanskurser jag varit med om att utveckla där deltagarantalet kan vara mellan 20–60 personer. Upplägget i mina kurser bygger vanligen på ett avgränsat innehåll som deltagarna förutsätts tillskansa sig för att sedan diskuteras tillsammans eller reflekteras över individuellt. Jag har undervisat olika åldersgrupper, gymnasie- och högskolestuderande och lärare på olika utbildningsnivåer. Deltagare oavsett ålder har uppskattat möjligheterna till dialog kring texter och relevanta frågor. Ofta bakar jag in etiska aspekter i frågorna för att utmana deltagarna när de reflekterar över innehållet. Deltagarna uppskattar att lära av varandra, att lyssna till varandra och att kunna stöta och blöta innehållet tillsammans. Dessa möten har utvecklats till bildande samtal där alla bjuds in att delta, ibland genom skriftliga kommentarer, ibland genom muntliga sådana.

En bildningsorienterad distansundervisning kan innebära fristående studiecirklar, lärarledda diskussioner eller självstudier i virtuella miljöer. Bildning innebär att organisera undervisningen med individens förutsättningar i åtanke och att erbjuda material som sporrar och utmanar, vidgar och fördjupar på ett individuellt plan och på ett gemensamt plan. I vissa fall kan självstudier vara att föredra när tid och plats begränsar för mycket, andra gånger är gemensamma möten viktiga för att ge dialoger utrymme. Läraren kan vara närvarande på olika sätt och enligt det som deltagaren behöver. Ur ett bildningsperspektiv är innehållet det centrala och det som formar människan, därför hävdar jag att distansundervisningen kan organiseras på många olika sätt förutsatt att innehållet är relevant för deltagarna.

Största delen av forskningen om distansundervisning sker inom högre utbildning. Vi vet att distansundervisning är ett utmärkt alternativ när det organiseras och struktureras väl och får de resurser undervisningsformen behöver. Det betyder samtidigt att vi vet rätt lite om hurudan distansundervisning yngre elever och vuxenstuderande behöver. Vissa studier och rapporter visar att lärarens och klasskamraters närvaro är viktig. Ansvaret för innehållet kan bli för stort om eleven kämpar med svaga studiestrategier och låg motivation. Samtidigt beskriver de distanslärare jag samarbetar med att det är individuellt hur väl elever och vuxenstuderande kan hantera distansundervisning. Ålder är alltså inte en bra indikator utan man behöver se till individen och tillsammans avgöra om distansundervisning är lämplig eller om platsundervisning är bättre. Som sagt, bildning tar sin början hos individen och idealet är att erbjuda utbildning i en sådan form som deltagaren behöver.

Pedagogiken påminner oss om att vara på det klara med vilka våra mål med utbildningen är och hur utbildningen organiseras. Nordiska utbildningstraditioner bygger på antaganden om autonoma lärare som kan välja och organisera relevant innehåll med tanke på sina studerande. Det förutsätter att läroplaner och styrdokument ger läraren utrymme, tid och frihet och att studerande får tid att läsa, lära och reflektera. Läraren har en nyckelroll i bildningsprocessen genom innehållet som väljs och de relationer som etableras med studerande. Studerande har å sin sida både en frihet och ett ansvar vid mötet med innehållet att ta det till sig och göra det till en del av sin bildningsprocess. Det här är grundantaganden inom didaktiken som är lärarens vetenskap och didaktiken är grundad i bildningstanken. Ur ett didaktiskt perspektiv är målet med utbildning en kunnig och kritiskt reflektiv individ som förmår agera etiskt och ansvarsfullt i relation till de sammanhang och det samhälle som personen är en del av.

Rebekka Horlacher (2016) ser att bildning utmanas av andra begrepp som livslångt lärande och kompetens. Kompetens avser vissa individuella förmågor eller färdigheter som ofta förknippas med arbetsmarknadens behov. Kompetens förutsätter dock inte någon etisk reflektion. Livslångt lärande har kommit att förknippas med individens utveckling för att svara mot arbetsmarknadens behov. Heikki Kinnari (2020) menar att livslångt lärande varit ett demokratiskt och solidariskt projekt men det har utvecklats till ett individuellt projekt där en autonom och företagsam individ förmår sysselsätta sig själv i en globaliserad värld. Både kompetens och livslångt lärande ter sig som underställda arbetsmarknader och marknadskrafter. Det specifika för bildning är etiska dimensioner som en central del av kunskapande processer. Kunskap handlar om att ge individen agens att agera etiskt för allmänhetens bästa. Människan förutsätts alltså förstå samhället som hon är en del av, men bildning uppmanar även människan att förändra det som måste förändras med tanke på framtiden.

Sörlin menar likhet med Horlacher att bildning trängs tillbaka av ekonomiska incitament där bland annat effektivitet, kontroll och mätbarhet är ledord. Om ekonomiska mått styr utbildningars verksamhet minskar utrymmet för bildningsprocesser. Det går inte att mäta bildning i ett kalkyark. En bildningsprocess har inget tydligt slut eller någon tydlig början. Den är ständigt pågående. Bildning är en öppen och tillitsfull process som ger individen utrymme att forma sin kunskap och sina handlingar. Bildning kan om vi vill genomsyra utbildningar, organisationer, företag och samhällen, men den förutsätter frihet, tillit, kunskap, dialog och gemenskap för att frodas.

Charlotta Hilli

 

Källor:

Rebekka Horlacher (2016). The Educated Subject and the German Concept of Bildung. A Comparative Cultural History. Routledge.

Heikki Kinnari (2020). Elinikäinen oppiminen ihmistä määrittämässä. Genealoginen analyysi EU:n, OECD:n ja UNESCOn politiikasta. Doktorsavhandling, Åbo universitet.

Sverker Sörlin (2019). Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Natur & Kultur.

Nordiskt samarbete som alternativ till imperialism

Publicerat 22 maj, 2020 | Kommentera

Västnorden utsätts för tryck från USA, Ryssland, och Kina. Alla tre vill ha regionens naturresurser. Mindre aktörer som t.ex. Grönland och Färöarna som med lock och pock tvingas att förhandla om samarbete riskerar på långt sikt att inte bara att förlora sina naturresurser utan också språk och kultur. Det nordiska samarbetet med en lång och bred tradition av samarbete i Västnorden kunde, rätt utformat, hjälpa regionen att utstå trycket från stormakterna. Jakob Buhl presenterar för Yggdrasil.fi en vision för det nordiska samarbetet som  kan förbättra Västnordens möjligheter att rädda sig självt.    

Polemikken om Grønland, Færøerne, Danmark og USA er også nået finlandssvenske medier. Det handler bl.a. om, at USA søger indflydelse ved at give et større pengebeløb til Grønland. Færøerne blev også tilbudt noget lignende, men takkede nej. Dertil kommer den famøse batalje tidligere på året, hvor Trump blev vred på Mette Frederiksen. Dette nåede også medierne i Finland.

Der er rift om de naturressourcer der kan gemme sig under smeltet is, om nye sejlruter og i høj grad også om strategiske interesser. Det giver alt sammen nye både udfordringer og muligheder for de arktiske, nordatlantiske og vestnordiske områder og stiller større krav til bl.a. farvandsovervågning, søredning og miljøovervågning. Ting der allerede blev taget op i Stoltenberg-rapporten (navngivet efter Stoltenberg sr.) fra 2009 (og bl.a. omtalt her side 15 i nr. 1 2009 ).

Danmark-Grønland på den ene side og Canada på den anden side, havde i årtier en fredelig rivalisering om territorier (bl.a. Hans Ø), mens USA længe har holdt sig mere i baggrunden trods medlemskabet i Arktisk Råd efter at den kolde krigs militære nærvær på bl.a. Nordgrønland ikke længere havde samme opmærksomhed fra deres side ligesom de trak sig tilbage fra Ísland. Men nu har de meldt sig på banen igen med fornyet interesse for Grønland – og også Færøerne. Dette har vakt stor debat i Danmark og debatteres flittigt på netmediet altinget.dk, hvor dog situationen bedømmes meget forskelligt og af enkelte bagatelliseres. Det spænder lige fra, at USA helt naturligt tilbyder sig som partner og genoptager tidligere aktiviteter som at genåbne konsulat til, at man vil underlægge sig landet og presse Danmark ud.

Rusland og deres forgænger Sovjetunionen har fortsat fiskeriaftaler med Færøerne og har opprioriteret deres tilstedeværelse i deres del af de arktiske områder ligesom man jævnligt fra Norge hører om øget militær tilstedeværelse.

Kina er konstant på udkig efter ressourcer og har bl.a. også været fremme i forbindelse med diskussionen om fremtidigt mobilnetværk på Færøerne.

De har også et godt øje til Grønlands muligheder – en sag der tidligere har været oppe i debatten og som også Yggdrasil.fi-redaktionen har omtalt, se her:

Det bør samtidigt bemærkes, at samtlige fem nordiske stater er medlemmer af Arktisk Råd som udover dem tæller USA, Den russiske Føderation og Canada.

Der er altså et massivt pres på nordatlantiske, vestnordiske og arktiske områder fra diverse stormagters side, lige nu altså særligt tydeligt fra USAs side. Tilbage i 2014 da vi skrev om det på Yggdrasil.fi, handlede polemikken især om Grønland og Kina. Norge oplever som nævnt også en øget russisk aktivitet. Norge med territorier som Svalbard, Bjørnøya og Jan Mayen.

I forlængelse af Stoltenberg-rapporten var det også på tale, at Sverige og Finland skulle deltage i afpatruljeringen af Íslands luftrum med (ikke armerede) fly, men disse planer kompliceredes.

Kan et øget nordisk samarbejde indenfor udenrigs- og sikkerhedspolitik, miljøovervågning, søredning blive et aktivt gode for lande som Grønland, Færøerne og Ísland samt betyde, at eksempelvis islandske, danske og norske myndigheder kan supplere og aflaste hinanden? Kan en udvidelse af Nordisk Investeringsbank eller oprettelse af en parallel institution tilbyde et alternativ til store investeringer i de nordlige områder? Sådan at de vestnordiske lande har et reelt alternativ til projekter der måske er for store til dem selv og hvor de ikke ønsker at føle en f.eks. dansk omklamring (eller selv Danmark ikke magter opgaven)? En sådan stor nordisk institution eller måske mere realistisk, netværk af institutioner og konkret, praktisk samarbejde i hverdagen samt eventuel oprettelse af sådan en finansieringsinstitution, kunne på en og samme tid afspejle de nordiske landes samlede interesser, aflaste den enkelte nordiske stat, give de små lande mulighed for at holde en armslængdes afstand til f.eks. Kina, Rusland, USA, EU og diverse gigantiske selskaber uden samtidig at lugte af f.eks. gammel dansk kolonimagt? På det kulturelle område har flere ting kunnet lade sig gøre og den i sin tid fælles nordiske støtte til Nordisk Samisk Institut kunne virkelig gøre en forskel for sådan noget som det traditionelt ret omkostningstunge ordbogsarbejde i instituttets regi. Her taler vi dog også om en finansiel udvidelse for at kunne gøre en forskel ved større samfundsinvesteringer i forhold til f.eks. infrastruktur og forskellige samfundsmæssige funktioner.

Når vi har institutioner som Nordisk Investeringsbank, Det nordiske miljøfinansieringsinstitut, forsvarsdelen i NORDEFCO, Stoltenberg-rapporten fra 2009 (og en ”Stoltenberg II” er muligvis på vej), Nordgen, Nordregio samt de forskellige vestnordiske institutioner og pengetanke og samarbejdsfora såsom Vestnordisk Råd, NORA, Vestnordenfonden (i alle disse er medlemmerne altid Ísland, Færøerne og Grønland – i nogle tilfælde også Kystnorge/Vestnorge), er det ganske nærliggende med en stor fællesnordisk satsning med intensiveret samarbejde militært og omkring miljøovervågning og redningsaktioner med videre, men også endnu en pengetank til f.eks. infrastruktur og investeringer i området som vel nok skulle være dækkende for hele Nordkalotten.

Fordelene kunne altså være, at et nordisk alternativ kunne gøre det lettere at holde en armslængdes afstand til f.eks. Kina, Rusland, USA, store selskaber, muligvis EU med flere, at den kunne aflaste de enkelte stater samt at et ”nordisk niveau” også ville være mere neutralt end en gammel dansk kolonimagt eller et Norge der lidt aggressivt varetager sine fiskeinteresser.

Canada er en meget aktiv aktør i området og det ved det danske forsvar alt om, men er jo trods at de ikke lægger fingrene imellem en mere ”lige partner”.

Visse kompetente danske debattører som f.eks.  Martin Breum  har på altinget.dk  fremført det ironiske i, at det på sundhedsområdet nok snarere er USA der kunne lære noget af Grønland (om end med massiv dansk støtte) og Færøerne end omvendt  Samt at grønlandske idéer om et velfærdssamfund er ganske anderledes end USAs. En anden ting som man savner at høre fra grønlænderne (som gerne vil tage imod pengene i modsætning til Færøerne der har sagt nej tak) er det paradoksale i, at Grønland formodentlig er det eneste sted et inuitsprog er levende og fungerer på de fleste samfundsområder i modsætning til og i kontrast til Alaska og Canada, hvor det langsomt er ved at forsvinde som dagligt talesprog jævnfør udtalelser fra gymnasierektor på Grønland og cand.mag i bl.a. eskimologi Brian Alerik Johansen. Han fremhæver, at de nye generationer overgår til engelsk alene. Sådan er det ikke på Grønland, hvor grønlandsk, trods en stærk sproglig dansk tilstedeværelse i samfundet, ikke er ved at forsvinde og er et sprog der optræder selvfølgeligt i bl.a. skoler, undervisning, kultur og medier. Disse to aspekter fremhævet af hhv. Breum og Johansen er underligt fraværende i debatten, men aktualiserer spørgsmålet om, om ikke en yderligere selvstændiggørelse af bl.a. Færøerne og Grønland i virkeligheden ville trives bedre under sådan en nordisk paraply, som f.eks. også kunne dække diplomatisk tilstedeværelse i udlandet ligesom i f.eks. Berlin for de fem nordiske stater. Sammenligner man Færøernes udvikling med Íslands, forekommer da også den nordiske orientering stærkere på Færøerne end i Ísland. Der kunne være mange fordele for mange forskellige parter i en sådan nordisk satsning. På nogle områder kunne det byde på samdriftsfordele og besparelser og nye muligheder, selvom det på andre også ville indebære investeringer og lån på f.eks. NiB-vilkår.

Jakob Buhl

Webredaktör på Yggdrasil.fi

Ny vision sätter hållbarhet och integration i fokus

Publicerat 12 februari, 2020 | Kommentera

Thomas Blomqvist från Svenska folkpartiet i Finland är minister för nordiskt samarbete och jämställdhet (2019 – ) och blivande ordförande för Nordiska ministerrådet år 2021. 

Det nordiska samarbetet har idag en medvind som var svår att föreställa sig för bara tio år sedan. Det kan ses både i opinionsundersökningar och i uttalade politiska prioriteringar. Bara som ett exempel vill jag nämna Finlands nya regeringsprogram, som har över 30 hänvisningar till Norden. På ett sätt som saknar motstycke sedan EU-medlemskapet för 25 år sedan uppmanar programmet till mer nordiskt samarbete. Det här sker i ett avsnitt om fördjupande av den nordiska gemenskapen och Östersjösamarbetet, och dessutom i olika texter om t.ex. välfärden, klimatet och det digitala samarbetet. Också i andra nordiska länder märks ett ökande intresse, inte minst p.g.a. olika förändringar som är på gång i omvärlden.

Finlands regeringsprogram utgår från den nordiska välfärdsmodellen. Den behöver utvecklas så att den motsvarar vår tids stora utmaningar. Sådana är frågor om klimat och en hållbar användning av naturresurser, en konkurrenskraftig ekonomi och ett tillräckligt finansieringsunderlag för skattefinansierade välfärds- och utbildningstjänster.

Under regeringsperioden infaller Finlands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet år 2021. Jag är nöjd över att jag kan fatta ordförandeklubban med ett starkt politiskt stöd från hela regeringen. Utmaningen är nu att få fram nya kraftsamlingar i samarbetet som motsvarar den politiska beställningen. Här har vi redan lämnat startblocken. Efter en räcka av viktiga reformer de senaste åren har nu Nordiska ministerrådet en ny vision och en ny generalsekreterare för det inkommande decenniet. Paula Lehtomäki är den första kvinnan som generalsekreterare och den yngsta genom tiderna. På mitt första ministermöte i juni förberedde samarbetsministrarna tillsammans med Lehtomäki en ny vision för det nordiska samarbetet. I enlighet med vår vision för 2030, som statsministrarna i augusti gjorde till hela samarbetets ledstjärna, ska Norden bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.

Liksom vårt regeringsprogram i Finland, grundar sig visionen på de globala hållbarhetsmålens tre områden. Strategiska prioriteringar som ska styra Nordiska ministerrådet är t.ex. klimat, cirkulär ekonomi, bioekonomi, innovationer, digital integration, mobilitet, jämställdhet, kultur och välfärd. Många av prioriteterna har direkta motsvarigheter i vårt regeringsprogram. Under senaste månaderna har alla 11 ministerråd och de nordiska institutionerna gått igenom sin verksamhet och föreslagit nya samarbetsområden för att förverkliga visionen.

Det behövs flera förslag på hur vi ska höja ambitionsnivån på arbetet kring mobilitet i Norden. För att Norden ska bli världens mest integrerade region måste vi bli bättre på att få bort de gränshinder som gör det svårt eller krångligt för nordbor att studera, bo och arbeta i ett annat nordiskt land, och likaså för nordiska företagare att etablera sig och idka handel över gränserna. Jag är nöjd med att ministerrådet för digitalisering nu arbetar hårt för att lösa problemen kring elektronisk identifiering och gränsöverskridande digitala tjänster. Förutom detta, och det utomordentliga arbetet som Gränshinderrådet gör, behövs ett större politiskt engagemang i länderna för att lösa de mest utmanande gränshindren.

Både i arbetet med klimatförändringen och med den nordiska integrationen ser jag att regeringarna, näringslivet och medborgarsamhället är i nyckelställning. Det är viktigt att samarbetet funderar och att Nordiska ministerrådet gör sig relevant och upplevs som nyttigt för de nordiska samhällena i sin helhet.

Thomas Blomqvist

Minister för nordiskt samarbete och jämställdhet

Kvarkenmodellen – ett nordiskt samarbete för gränsöverskridande nyheter och offentlighet i en nordisk gränsregion

Publicerat 10 januari, 2020 | Kommentera

Mera regionala nyheter om statsgränsöverskridande fenomen i den finsk-svenska Kvarkenregionen som uppmärksammar synvinklar från båda sidorna av Kvarken, s.k. kvarkennyheter, behövs för att synliggöra den finsk-svenska Kvarkenregionens behov, potential och framtida utvecklingsmöjligheter som en av de nordiska gränsregionerna i ett Norden som gör anspråk på att i framtiden bli världens mest hållbara och integrerade region. Utan gränsöverskridande mediesamarbeten och kvarkennyheter är förutsättningar dåliga för att föra en bra och relevant politisk diskussion om regionens framtid. Under seminariet ”Kvarkennyheter” uppstod formerna och riktningen för det arbete som kommer att möjliggöra mera och bättre kvarkennyheter, en gränsöverskridande regional offentlighet och en framtida profilering av Kvarkenregionen utåt. Yggdrasilredaktionen har valt att kalla detta nya koncept för nordisk gränsöverskridande nyheter och offentlighet för Kvarkenmodellen. 

Under seminariet ”Kvarkennyheter” som genomfördes i Vasa, Finland 3.12.2019 tog sig seminariedeltagare från båda sidorna av Kvarken an uppgiften att jobba för mera kvarkennyheter och mediesamarbete över gränsen med typiskt nordiska metoder och perspektiv, d.v.s. man närmade sig frågan i en öppen diskussion från ett inkluderande nerifrån upp perspektiv där man var mån om att så många som möjligt från båda sidorna av gränsen skulle kunna involveras i nuvarande och framtida samarbeten. Seminariedeltagarna uppmärksammade och diskuterade således de kvarkennyheter och mediesamarbeten över gränsen som redan görs av lokala och regionala medieaktörer och presenterade därefter idéer för hur man på bred front kunde vidareutveckla denna verksamhet. En mångfald av initiativ och nya idéer fick form, färg och ny riktning och tillsammans bildar de en dynamisk helhet, den s.k. Kvarkenmodellen, där var de olika delarna förstärker varandra.

I seminariet deltog ett 20-tal personer bestående av en diskussionspanel och seminariepublik med intresse och erfarenhet av medier och journalistik. Deltagare i paneldiskussionen var Ann-Sofi Backgren (moderator), president för AEBR, Association of European Border Regions och finländsk representant i Nordregios temagrupp för ”rural sustainable development”. Ulrica Lövdahl, chef för nyheter och aktualiteter, YLE Österbotten. Sven-Olov Edvinsson, ordförande för föreningen Norden Västerbotten. Olav Jern, tidigare landskapsdirektör och seniorrådgivare på Kvarkenrådet. Niklas Nyberg, HSS Medias vd och chefredaktör.

Seminariet tog avstamp i moderatorn Backgrens presentation av vad det är som är unikt för Kvarkenregionen och vilka möjligheter det finns för att söka ekonomiskt stöd för medieprojekt med målet att göra kvarkennyheter och/eller samarbeta över statsgränserna, varefter Backgren öppnade för en diskussion om hur man kan jobba med kvarkennyheter och mediesamarbeten.

Backgrens olika exempel på statsgränsöverskridande fenomen som är unika för Kvarkenregionen och nyhetsvärdiga utökades snabbt med hjälp av kommentarer från diskussionspanelen och seminariepubliken. Botnia-Atlantica transportkorridoren, vän- och fadderortssamarbetet Österbotten-Västerbotten, sjukhussamarbetet Umeå-Vasa, utvecklingsmöjligheterna för Unseco världsarvet Höga kusten – Kvarkens skärgård, brexits inverkan på Kvarkenregionen, utbytet av studerande och studiemöjligheter mellan Vasa och Umeå, det allt djupare finsk-svenska säkerhetspolitiska samarbetets betydelse för Kvarkenregionen, och färjetrafiken över Kvarken är några av de fenomen som nämndes under seminariet. Den som tar sig tid att fundera mera utgående från aktuella regionala ekologiska, politiska, ekonomiska, demografiska och kulturella trender kommer säkert på ännu flera.

I Backgrens presentation av potentiella finansieringsmöjligheter för både små och stora lokala och regionala medieaktörer med viljan att samarbeta över Kvarken och göra kvarkennyheter nämndes såväl Nordiska Ministerrådets regionalpolitiska program fyraåriga program (den nu pågående är 2017–2020) och EU:s sjuåriga INTERREG-period (den nu pågående är 2014–2020). Både Nordiska ministerrådets regionalpolitiska program och följande INTERREG programperiod är ämnade att börja tillämpas år 2021. Dessutom har den nordiska gränskommittén Kvarkenrådet beslutat att ombilda sig till EGTS- status, vilket betyder att rådet i EU:s ögon blivit en egen juridisk person med rätt att ingå avtal över nationalstatsgränserna med samarbetspartners. Det finska arbets- och näringsministeriet har ännu inte formellt godkänt detta, men när detta är klart torde Kvarkenrådet ha bättre möjligheter att få och administrera EU-stöd.

Den medieaktör som har en ny god idé för hur man kunde samarbeta över Kvarken och göra kvarkennyheter, men är osäker på om klarar av byråkratin med att ansöka om, hantera och redovisa mottagna EU-pengar, kan således föreslå till Kvarkenrådet att de kommer med som en tredje understödande samarbetspartner. Ansökningar till Nordiska ministerrådets olika program eller till EU:s INTERREG-program kan självfallet också göras utan Kvarkenrådet, men med en stark och etablerad partner underlättar det praktiska arbetet och ökar möjligheterna att få grönt ljus för en ansökan.

Det finns många exempel på medieprojekt som fått EU:s Interreg-stöd, Backgren nämnde ett flertal som till exempel en fransk-spansk radiokanal och ett tyskt-franskt-luxemburgiskt gemensamt tidningsprojekt och därutöver kunde också nämnas det av Yggdrasil.fi tidigare uppmärksammade nordiska medieutbytet ”Mer nyheter över gränsen” som genomfördes i regionen Jämtland och Nord- och Sörtröndelag. Därutöver kunde man nämna Nordisk Kulturkontakts mobilitets- och nätverksstöd som kanske kunde komma på fråga för de som bevakar nyheter inom kulturen, Letterstedtska föreningen, Kulturfonden för Sverige och Finland och de olika finlandssvenska och nationella allmännyttiga fonderna som kunde tänkas bidra till finansieringen av mediesamarbeten. Min bedömning är att kommunala aktörer som Österbottens förbund och kommunerna i Öster- och Västerbotten kunde också fungera som potentiella samarbetspartners.

Backgren visade i sin introduktion på att tidpunkten och underlaget för att jobba med kvarkennyheter och mediesamarbeten över statsgränsen är den bästa möjliga. Det finns rykande aktuella fenomen att skriva nyheter om, pengar att söka, och dessutom förväntas både gods- och persontrafiken över Kvarken att öka i och med att en ny färja tas i bruk våren 2021, vilket förväntas inverka positivt på intresset för Kvarkenregionen.

Som följande steg inledde Backgren en diskussion om kvarkennyheter och mediesamarbeten över statsgränsen. Under diskuterades hur man kunde förbättra det som redan görs och dessutom uppkom nya idéer för hur man kunde skapa nya kvarkennyheter, flera och bättre mediesamarbeten och hur man borde uppmärksamma redan existerande kvarkennyheter. Den mångfald av redan existerande samarbeten, nyhetsproduktion och idéer för nya initiativ som presenterades under seminariet kan alltså delas in i tre olika kategorier:

1. A) Samarbetsskapande – med syftet att utöka det gränsöverskridande samarbetet mellan olika regionala och lokala medieaktörer.
2. B) Nyhetsskapande – med syftet att göra nya kvarkennyheter.
3. C) Uppmärksamhetsskapande – med syftet att bättre uppmärksamma de kvarkennyheter som redan görs.

Exempel på en regional aktör som har visat vilja och beredskap att jobba med alla tre kategorier är Svenska Yle Österbotten. Enligt nyhetschef Ulrica Lövdahl finns det redan informationsutbyte med public service i Västerbotten och nyheter har gjorts om både den nya kvarkenfärjan och sjukhussamarbetet mellan Vasa och Umeå, men det finns praktiska hinder för vidareutveckling i form av underbemanning och fokus på redan existerande arbetsuppgifter. Enligt Lövdal finns det en överhängande risk för att ”Alla har bråttom på sitt håll och det faller i glömska”.  Vägen framåt för Yle Österbotten är alltså nyanställning av personal med gränsöverskridande fokus. Det finns prejudikat i exemplet ”Mer nyheter över gränsen” för hur man inom public service med hjälp av ett EU-interregprojekt kan skapa återkommande mediekontakter i en nordisk gränsregion, men för att detta koncept skall kunna kopieras och vidareutvecklas behövs alltså nyanställning.  Som en del i att förverkliga kategori C föreslog Lövdahl skapandet av en digital plattform, enligt modell från kommuntorget som samlar nyheter om de finlandssvenska kommunerna i Finland, som samlar och delar nyhetslänkar med kvarkenrelevans. För public service som jobbar utgående från andra premisser än kommersiell media och saknar betalväggar är detta inget problem i och med att läsaren som klickar på en nyhet förs rakt till nyhetens ursprungliga källa på nätet.

En annan regional aktör som var representerad under seminariet var HSS Media som driver Vasabladet. Vasabladet jobbar med kategorierna A och B, men ett kommersiellt tidningshus har inte samma möjligheter att fritt dela sitt innehåll på andra plattformar som public service, och därmed kan ett deltagande i kategori C vara potentiellt komplicerat.  HSS Medias VD och chefredaktör Niklas Nyberg beskrev det samarbete som tidningen har med sin motsvarighet på andra sidan Kvarken, det har b.la. förekommit gemensamma ledarartiklar och delat innehåll med Västerbottenskuriren. Föreningen Norden Västerbottens verksamhetsledare Sven-Olov Edvinsson som också deltog i diskussionspanelen efterlyste möjligheten för prenumeranter av Västerbottenskuriren att få tillgång till en digital version av Vasabladet och vice versa.  Moderatorn Backgren inflikade att om de två tidningarna tillsammans blir intressantare och kan nå flera läsare en var och en skilt för sig så innebär det också en större annonsmarknad. Nyberg svarade att delat innehåll är teoretiskt och praktiskt möjligt och att möjligheten att få tillgång till en större annonsmarknad är intressant, men isåfall måste begränsningar av innehållspridningen ses över med hänsyn till betalväggar och Västerbottens innehålldelande samarbeten med övriga tidningar.

Under seminariet beklagade sig Kvarkenrådets seniorrådgivare Olav Jern över att ”vår nyhetsförmedling är huvudstadsdriven och det syns på de stora medierna”. I en kommentar som tog avstamp i de av seminariedeltagarna tillsammans nämnda gränsöverskridande fenomen i Kvarkenregionen och som också illustrerade behovet av kvarkennyheter inflikade Edvinsson att ”vi behöver förklara den politiska verkligheten åt allmänheten”. Nyberg i sin tur ställde de öppna frågorna ”Hur når kvarkenregionen ut utanför sin egen region? Vem är publiken och hur skulle vi lyckas?”

Det finns knappast några lätta svar på Nybergs frågor, men genom att vidareutveckla det som redan görs och samarbeta på bred front kunde man ta följande steg framåt. Backgren ställde under seminariet en öppen fråga till Jern: ”Hur ser du Olav på kommande program, skall vi nu skriva in i Kvarkenrådets program ett mediesamarbete som ett interregprojekt?” Som bakgrund till Backgrens fråga kunde som förtydligande nämnas att man snart skall börja skissa på nästa EU-programperiod för år 2021–2027, d.v.s. där var ett nytt INTERREG-program för Kvarkenregionens del ingår, och Backgren frågar sig om man då kunde tänka sig att Kvarkenrådet talar för att man borde införa sådana formuleringar i programmet som kunde möjliggöra projekt som befrämjar gränsregionala nyheter. Svaret från Jern var att de är öppna för möjligheten men att ”det skall finnas intressenter som skall jobba med det”.

Yggdrasilredaktionen passar liksom Backgren gärna bollen till Kvarkenrådet i hopp om att det går att skapa en spelplan som kan intressera Kvarkenregionens tidningar. Kvarkenrådet som förhoppningsvis snart bemäktigats med ETGS-status kunde förslagsvis fungera som samarbetspartner och värd för ett EU-projekt som utvecklar åt Kvarkenregionens tidningar en juridiskt och ekonomiskt hållbar modell för ett Öster-Västerbotten samarbete. Med hjälp av EU-pengar kunde man, förutom att bedriva ett organiserat och återkommande tidningsutbyte i samma anda som ”Mer nyheter över gränsen”, även anställa personal för att skapa och driva samarbetsformer som möjliggör mera delande på artiklar med relevans för Kvarkenregionen, journalister som jobbar med kvarkennyheter och en rättvis fördelning av nya annons och prenumerationsintäkter som ett utökat samarbete förväntas leda till.

De tidningar som lyckas med att skapa fungerande och återkommande samarbetsrutiner kunde på lång sikt skapa en vision för en gemensam digital nyutgåva som ett komplement till lokala och regionala nyheter, förslagsvis med arbetsnamnet ”Kvarkenposten”, med delat och nyproducerat innehåll från samtliga tidningar i Kvarkenregionen som ingående behandlar de tidigare nämnda unika kvarkenfenomenen som t.ex. Botnia-Atlantica transportkorridoren och säkerhetspolitikens inverkan på Kvarkenregionen. Den digitala utgåvan kunde presenteras inte bara till redan existerande lokala och regionala läsare utan skulle också tjäna till att profilera Kvarkenregionen inför turister, arbetskraft, kultur- och näringslivsfolk och beslutsfattare i övriga regioner i Norden, huvudstäderna, Bryssel och internationellt. Inom dessa målgrupper kunde man hitta potentiella läsare och annons- eller prenumerationskunder ifall man kunde erbjuda djuplodande kvalitativ journalistik specialiserad på att granska gränsöverskridande kvarkenfenomen. Förverkligandet av denna vision skulle innebära omfattande verksamhet inom alla tre initiativkategorier.

Olav Jerns förebild och inspiration för ett nytt mediesamarbete i Kvarkenregionen som han framförde under seminariet var de samiska Odasat nyheterna som görs som ett svenskt-finskt-norskt samarbete. Detta omfattande och rätt kostsamma public service alternativ med dagliga nyhetssändningar, vilket Jern själv också påpekade, skulle kunna ha en verksamhet inom alla tre initiativkategorier.

Under seminariet presenterades också en modell för hur man att på ett snabbt och enkelt sätt kunde förverkliga ett initiativ i kategori C. Som en kommentar från seminariepubliken föreslog Marie Sjölind, Kommunikationskoordinator från Österbottens förbund att man kunde skapa en Facebookgrupp med namnet ”Kvarkennews” där var man delar de kvarkennyheter som görs.

I en kommentar från seminariepubliken uppmärksammade Klas Backholm, universitetslärare i statskunskap med masskommunikation vid Åbo Akademi i Vasa, att ivern, tid och intresse finns hos deras studerande att delta i utbyte med Umeå. Ytterligare menade Backholm att det finns en obalans mellan deras studerandes intressen att delta i utbyte på andra sidan Kvarken och studiestöd och praktikperioder som är rätt begränsade till Svenskfinland. Backholm ställde följande öppna fråga: Hur kan man tänka långsiktigt med att lägga grunden för intresset bland studerande att jobba utgående från kvarkenperspektiv?  Svaret som han sökte torde ha varit mera möjligheter att göra utbyte och praktik hos medieaktörer och utbildningsinstanser på andra sidan Kvarken. I en kommentar till detta inflikade Edvinson att Nordjobb och Nordpluss erbjuder goda möjligheter till utbyte, men att detta är rätt okänt bland studiehandledare i Västerbottens utbildningsinstitutioner. Enligt Edvinsson behövs det utbildning för att informera studiehandledare om dessa möjligheter. Det som både Backholm och Edvinsson efterlyser är alltså flera olika åtgärder som möjliggör att studerande med intresse av medier kan involveras i initiativ som förverkligar aktivitet inom kategori A. Det flertal studerande från statskunskap med masskommunikation vid Åbo Akademi i Vasa som deltog i seminariet torde vara intresserade av att inkludera kvarkenperspektiv i sina studier och praktik ifall de bereds bättre möjligheter till att göra detta.

I slutet av seminariet sammanfattade Backgren de initiativ och idéer som framkommit och uppmanade samtliga seminariedeltagare att ta steg för att förverkliga det som diskuterats. Inbjudan riktas också till medieintresserade läsare av detta seminariereferat att fundera på hur de kan konstruktivt kommentera, bidra till, eller delta i förverkligandet av de under seminariet presenterade initiativen. Läsare får också självfallet använda sig av de presenterade idéerna och informationen om finansieringsmöjligheter för att komma på och förverkliga nya mediesamarbete och arbete för att skapa och uppmärksamma kvarkennyheter.

Genom att förverkliga mångfalden av initiativ som presenterades under seminariet, och därtill ytterligare initiativ som lär uppstå under det kommande året som en följd av påbörjat arbete och idébildande, skapas en dynamisk helhet där var de olika beståndsdelarna understöder och förstärker varandra. Flera mediesamarbeten och kvarkennyheter som uppmärksammar aktuella gränsöverskridande fenomen väcker ett större intresse för Kvarkenregionen som sin tur ökar efterfrågan på flera nyheter om regionen. Yggdrasilredaktionen har valt att kalla denna statsgränsöverskridande självförstärkande samarbetsmodell för en mångfald av medieaktörer för Kvarkenmodellen. Förverkligandet av Kvarkenmodellen gynnar utvecklingen av Kvarkenregionen på tre olika sätt.

1. Kvarkenregionen ges flera och synligare Kvarkennyheter, d.v.s. nyheter ur ett statsgränsöverskridande perspektiv som inkluderar synvinklar från båda sidorna av Kvarken på dagsaktuella statsgränsöverskridande fenomen.
2. Kvarkennyheterna skapar underlag för en statsgränsöverskridande regional offentlighet i Kvarkenregionen där var gemensamma frågor kan diskuteras på ett mångsidigt och balanserat sätt.
3. Kvarkenregionens möjligheter, utmaningar och behov kan synliggöras inför omvärlden med hjälp av kvarkennyheter och en gemensam gränsöverskridande offentlighet.

Yggdrasilredaktionen, eller en annan koordinerande organisatör, kommer att bjuda in till ett nytt seminarium våren 2021 för alla de medieaktörer som deltagit i arbetet med att skapa Kvarkenmodellen. Syftet med seminariet kommer att vara att med hjälp av diskussioner följa upp hur de olika initiativen har förverkligats och hur de kunde vidareutvecklas. Årligt återkommande möten för att analysera, förbättra och bygga vidare på det som uppnåtts kommer att bli en del av Kvarkenmodellen.

Christian Sourander

Christian.sourander(a)yggdrasil.fi

 

 

Nordisk lovgivningssamarbejde

Publicerat 28 november, 2019 | Kommentera

Jakob Buhl är webredaktör för www.yggdrasil.fi och har sammanfattat och skrivit kommentarer till Nordiska ministerrådet senaste rapport om det nordiska lagsamarbetet av professor emeritus Inge Lorange Backer. Syftet med rapporten är att visa på det nordiska lagsamarbetets möjligheter och utmaningar.  Jakob lyfter i sin text fram den historiska bakgrunden till det nuvarande nordiska lagsamarbetet, uppmärksammar rapportskribentens förslag på hur det kunde förbättras och de praktiska villkoren för genomförbarheten av dessa förslag, och slutligen nämner Jakob också yggdrasilredaktionens egna förslag på hur det nordiska lagsamarbetet kunde och borde utvecklas.      

Titel: Styrket nordisk lovgivningssamarbeid. Muligheter og utfordringer.

En rapport avgitt til Nordisk Ministerråds generalsekretær 24. januar 2018.

Av professor emeritus INGE LORANGE BACKER – Universitetet i Oslo. Bl.a. tidligere Norges medlem i den nordiske embedsmandskomité for lovsamarbejde.

Et sammendrag.

Baggrund: I foråret 2017 fik Inge Lorange Backer opdraget af Nordisk Ministerråds generalsekretær. Backer har derefter ført en lang række samtaler og holdt møder med politikere, embedsmænd, fagpersoner og enkelte interesseorganisationer. Næsten 200 personer i alle nordiske lande, har han været i kontakt med. Desuden blev flere emner berørt på det 41. nordiske juristmøde i Helsingfors 24.-25. august 2017. Tidligere rapporter m.v. har også været inddraget i arbejdet. Han har undervejs fået praktisk hjælp af ministerrådets sekretariat.

Generelt kan man sige, at der er et stort nordisk indhold, større end hvad offentligheden er klar over, men mangel på tid og ressourcer – og nogle gange også prioritering.

De konkrete ting der er opnået, er jo især samordning af f.eks. familieret, søfartslovgivning og miljøbeskyttelse, gensidig studieret, aktieselskabslovgivning, forbrugerbeskyttelse, købslovgivning, centralbankerne for at nævne et udvalg. Nogle af disse er en fordel for de nordboer der arbejder, bor, handler og gifter sig på tværs af grænserne. Man kan sige det handler om den frie bevægelighed i Norden. Nogle af disse lovsamarbejder har rødder mere end 100 år tilbage i tiden. Særligt familieretten er en klassiker.

Sådan noget som søfartslovgivning er jo yderst relevant for netop de nordiske lande, men handler så også om, at Norden har samarbejdet om tiltrædelsen af internationale konventioner på søfartsområdet – og oven i købet har fulgt det så meget til dørs, at man har søgt at sikre, at ellers tilsyneladende ens regler, ikke blev implementeret forskelligt i de enkelte lande. Det kan blandt andet være af hensyn til den meget store nordiske søfartssektor for hvem det her har været væsentligt de facto at have de samme regler. Fordi man hver eneste dag året om må forholde sig til dem.

I gamle dage var reglerne for checks og veksler et vigtigt resultat af den nordiske samordning på lovområdet. Samarbejdet mellem nationalbankerne kan give anledning til at nævne, hvor vigtigt det nordiske nationalbanksamarbejde qua et såkaldt ”Memorandum of Understanding” var i forbindelse med finanskrisen i Ísland og hvor store lån blev ydet til Ísland. Der trådte samarbejdet virkelig i karakter!

Mht. det med ”den nordiske model” har jeg gennemgået det han nævner også. Han går ikke helt så langt i definitionen af ”nordisk ret” som jeg husker at andre har gjort, men han forklarer det generelt og kommer med enkelte eksempler. Dem vil jeg nævne. Ellers handler den nordiske model om treparts modellen, social tryghed, forbrugerbeskyttelse, styreformen i erhvervslivet (her giver han ikke konkrete eksempler) og ikke mindst sådan noget som åbenhed i forvaltningen.

Introduktion og oversigt med gengivelse af vigtige pointer.

Det nordiske lovgivningssamarbejde kom i stand i 1870erne, Finland kom først med efter 1917 og Ísland senere. Centrale har de nordiske juristmøder været. De er blevet afholdt hvert tredje år lige siden på skift i de nordiske landes hovedstæder. Kun afbrudt af de to verdenskrige.

Privatretten har været det gennemgående fokusområde i lovgivningssamarbejdet (s. 8). Det første juristmøde var i 1872.

Rapporten er ganske nøgtern, ret konkret og, kunne man fristes til at sige ”snusfornuftig”. Det der altså på nogle ville kunne virke som en politisk stillingtagen er det ikke, men er en ren, nærmest lavpraktisk, konstatering.

Der lægges i rapporten bl.a. vægt på:

· Mulighed for samarbejde i forhold til EU/EØS[EES]-retsakter. Der kan bl.a. spares ressourcer ved arbejdsdeling. Koordinering kan være en styrke.

· Gensidig informations – og erfaringsudveksling på embedsmandsniveau vurderes at være vigtig (s. 8). Her kommer rapporter, udredninger og seminarer virkelig til deres ret! Disse nogle gange udskældte rapporter og seminarer ses som virkelig værdifulde og er i høj kurs.

· Klarere og mere konkrete initiativer fra Nordisk Råd og Nordisk Ministerråd er ønskelige (s. 9).

· Unødige grænsehindringer kan lettere undgås, hvis man ved ny lovgivning inddrager spørgsmålet om, hvordan den nye lovgivning vil påvirke andre nordboer (s. 9).

· Helsingforsaften bør tages mere alvorligt, bl.a. artikel 41 om underretning ved lovændringer.

Han tilføjer, at der ikke nødvendigvis behøver være skarpe skillelinjer i forhold til andet nordisk samarbejde og at det i den enkelte etat kan forekomme, at man på det udøvende niveau har et tættere og mere omfattende nordisk samarbejde end det med lovgivningsniveauet på det nationale niveau! (s. 11).

En anden ganske interessant ting er, at han på siderne 14 og 15 kort gennemgår ”den nordiske model” sektor for sektor, derunder også begrebet ”nordisk ret”. Se senere.

Andre interessante detaljer er påpegningen af, hvordan ellers énslydende love, kan få forskellig virkning på baggrund af det enkelte lands øvrige love (s. 28). Man må formode at dette i et videre perspektiv også kan gælde forskelle i kulturbaggrund, historie, demografi, geografi, økonomi.

Et land der går egne veje, eller går foran, kan fungere som et ”verksted”, som så de andre lande kan studere, påpeger han (s. 29, 34).

”Den som lettest bliver opmerksom på et grensehinder, er den som merker det selv”, er en anden af hans små, men meget klare og enkle konklusioner (s. 30).

Diskussionen går også om om ikke der allerede er opnået så meget nordisk samordning, navnlig i forhold til privatretten, at der ikke er mere at komme efter. Den vurdering deler andre ikke. De holder på, at udviklingen hele tiden vil åbne nye relevante eller påkrævede felter for lovgivningssamarbejdet.

Men EU og EØS fylder og tager tid, ressourcer og opmærksomhed og forhindrer også visse former for nordisk samarbejde. Navnlig i offentligheden og på den politiske dagsorden, må Norden udover EU også konkurrere hårdt med de nationale temaer og det nationale niveau. Det er en gennemgående linje, som Backer forholder sig til gennem det meste af rapporten.

Han beskæftiger sig bl.a. med, hvordan man vil kunne forsøge at fremme en nordisk model med udgangspunkt i nordiske værdier som forbillede for ny lovgivning i EU/EØS. Han pointerer her, at der ikke behøver være enighed om alle detaljer, da det vil kunne udføres på forskellige måder (s. 38) og tilføjer, at Norge og Ísland kan blive fristet af at vælge ”EFTA/EØS-kanalen” fremfor den nordiske, om man ikke gør det (s. 39).  Nu taler han jo ikke her om en officiel ”nordisk kanal”, men om arbejdet i ”maskinrummet” så at sige. Formelt og juridisk vil de forskellige nordiske lande fremstå udadtil som selvstændige enheder. Men set mellem linjerne, er situationen en anden. Det er i høj grad også et spørgsmål om ”det muliges kunst”. En formel nordisk blok ville kræve enten en frigørelse fra EU eller en nordisk forbundsstat der samlet er medlem. Backer forholder sig ikke til disse scenarier, men til det nu og her praktisk mulige tilsat et krydderi af mere vilje, vidensdeling, ressourcedeling, opmærksomhed, gerne flere ressourcer, mere koordinering og mere tydelige og konkrete nordiske initiativer og ønsker.

I forhold til ressourcerne, er tidspresset det helt store problem, hvor han tydeligt flere gange omtaler fordelen af ressourcedeling (s. 39). Hastværk belaster også idealer om klart lovsprog og tilgængelighed, konstaterer han (s. 39).

Hans forslag på side 52 handler om, at Nordisk Ministerråd skal sende lovforslag ud til debat i de nationale parlamenter og at de derefter skal op på Nordisk Råd. Det vil føre til mere effektiv opfølgning, hævder han. Jeg har svært ved at overskue dette forslag, men det lyder interessant og vil givetvis give mere opmærksomhed til de enkelte forslag og lyder positivt og konstruktivt. Det står også klart, at netop opfølgningen i de nationale parlamenter er et svagt punkt i det nordiske samarbejde. Det nordiske forsvinder i de nationale dagsordener (se også denne kronik ”Vision Norden 2.0) og EU og har ikke den samme bevågenhed fra politikere og presse. I den forbindelse bør det også nævnes, at han foreslår at oprette et nordisk lovråd efter svensk forbillede (s. 51).

Han foreslår også at Nordisk Ministerråd bør udarbejde og ajourføre en oversigt over de initiativer fra EU der kan påvirke lovgivningen i de nordiske lande (s. 53).

 

Seminarium i Vasa 3.12.2019: Kvarkennyheter – hurudana nyheter vill regionen ha och vem skall göra dem?

Publicerat 7 november, 2019 | Kommentera

Seminariet är öppet för alla och inbjudan riktas speciellt till de som har intresse och erfarenhet av medier och journalistik och som kunde tänka sig att spela en roll i skapandet av ett nytt kvarkennyheterprojekt. Att delta är gratis och du kan anmäla dig genom att skicka ett mejl med namn till redaktionen@yggdrasil.fi. Vi bjuder på kaffe eller te under seminariet.

Tid: Tisdagen 3.12.2019 klockan 18.00 – 19.30

Plats: Bocks Bryggeri, Gerbyvägen 16, 65230 Vasa.

Arrangörer: Yggdrasil.fi, Pohjola-Norden i Korsholm och Kvarkenrådet.

Deltagare i en paneldiskussion

Ann-Sofi Backgren (moderator), president för AEBR, Association of European Border Regions och finländsk representant i Nordregios temagrupp för ”rural sustainable development”
Ulrica Lövdahl, chef för nyheter och aktualiteter, YLE Österbotten
Sven-Olov Edvinsson, ordförande för föreningen Norden Västerbotten
Olav Jern, tidigare landskapsdirektör och Senior Advisor på Kvarkenrådet
Niklas Nyberg, chefredaktör för Vasabladet

Under förra årets Yggdrasil.fi seminarium i Vasa för utforskandet av framtida utvecklingsmöjligheter för Kvarkenregionen lanserades idén om ett nytt nyhetsmedium som gör nyheter ur ett kvarkenperspektiv. Nyheter över statsgränserna som görs ur ett kvarkenperspektiv behövs för att synliggöra Kvarkenregionens behov, potential och framtida utvecklingsmöjligheter.

Mediebranschen har under en längre tid tampats med inbesparingar och lönsamhetsproblem. Att starta någonting nytt vore således en stor utmaning och intresse och understöd av något slag från båda sidorna av Kvarken vore därför en grundförutsättning för en ny medieaktör. Under seminariet ”Kvarkennyheter” kommer moderatorn i samarbete med panelen att bereda underlag för en diskussion om hurudana nyheter som Kvarkenregionen vill ha och behöver och vilken sorts verksamhetsmiljö en ny aktör kan räkna med.

Seminariet genomförs som en paneldiskussion som varar ca en timme varefter fri diskussion följer.

 

 

 

 

 

Seminarium på Hanaholmen 24.5.2019: Ett enat Norden och EU – möjligheter och begränsningar

Publicerat 27 april, 2019 | Kommentera

Seminaari on maksuton, mutta edellyttää ennakkoilmoittautumista.

Ilmoittaudu tästä linkistä

Seminariet är avgiftsfritt, men förutsätter en förhandsanmälan.
Anmäl dig via denna länk

Pohjoismainen liittovaltio – Tulisiko Pohjoismaita viedä kohti liittovaltiomallia?

Hanasaari – ruotsalais-suomalainen kulttuurikeskus, Hanasaarenranta 5, Espoo
Perjantai 24.5.2019 klo 14-16

Pohjoismaat ovat läpi historian tehneet läheistä yhteistyötä ja yhteiskuntarakenteemme ovat muokkautuneet hyvin samankaltaisiksi. Pohjoismaissa nojaamme hyvin samanlaisiin arvoihin, joka tekee yhteistyöstä erityisen helppoa ja luontevaa. Vielä on kuitenkin työtä tehtävänä muu muassa liikkuvuuden, lainsäädännön sekä rajaestetyön parissa. Liittovaltioajattelu voisi tuoda ratkaisuja näihin epäkohtiin. Mitä Pohjoismaisen liittovaltion perustaminen käytännössä tarkoittaisi? Tarkoittaako Brexit EU:n heikentymistä ja samalla edellyttää naapurimaiden läheisempää yhteistyötä? Onko Pohjoismainen liittovaltio mahdollinen EU:n sisällä? Olisivatko Pohjoismaat vahvempia kansainvälisessä kontekstissa yhteisenä rintamana?

Pohjoismainen yhteistyö ja sen merkityksellisyys
Henrik Wilén, pääsihteeri, Norden-yhdistysten liitto

Reimagining Norden in an evolving world
Carl Marklund, fil. dr, projektitutkija, Södertörns högskola
Peter Stadius, professori, Helsingin yliopisto

Pohjolan rooli EU:ssa
Anna Jungner-Nordgren, RKP
Kimmo Sasi, Kokoomus
Mia Haglund, V

Moderaattori: Maria Wetterstrand

Kielet: suomi, ruotsi ja englanti. Ei simultaanitulkkausta.

Seminaarin jälkeen vapaamuotoista yhdessäoloa Viinibaarissa. Osallistujia pyydetään keskustelemaan aiheista: 1. Mitä pitäisi tehdä jotta pohjoismaat lähenesivät liittovaltiota? 2. Mitä voisin itse tehdä jotta Pojoismaat lähenesivät toisiaan?

Seminaari on maksuton, mutta edellyttää ennakkoilmoittautumista.

Ilmoittaudu tästä linkistä

Samana päivänä 24.5. aukeaa Lars Lerinin näyttely Galleria Hanaholmensissa. Avoinna päivittäin klo 10-20. Lars Lerin on Pohjoismaiden merkittävimpiä akvarellitaiteilijoita, joka luo pigmentistä ja vedestä tiheätunnelmaisia kuvia. Aiheet vaihtelevat pohjoisen luonnosta ja eläimistä hylättyihin rakennuksiin ja Syyrian sodan runtelemiin kaupunkinäkymiin. Tunnusomaista on, että aihe ja tekniikka tuntuvat sulautuvan yhteen. Lars Leriniä pidetään tätä nykyä Ruotsin rakastetuimpana taiteilijana, jonka näyttelyn Liljevalvchsin taidehallissa näki ennätykselliset 190 000 kävijää.

Järjestäjät: Yggdrasil, Hanaholmen, ReNEW – Reimagining Norden in an evolving world -projekti ja Pohjola-Norden.

En nordisk förbundsstat – Borde Norden föras närmare ett förbund?

Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland, Hanaholmsstranden 5, Esbo
Fredag 24.5.2019 kl. 14-16

De nordiska länderna har genom historien alltid varit sammanfogade och samarbetat nära vilket har lett till att våra samhällsstrukturer har utvecklats åt samma håll. Våra värderingar är också mycket lika, vilket gör samarbetet enkelt och naturligt. Det finns dock mycket kvar att göra när det gäller bl.a. rörlighet, lagstiftning och gränshinder. En nordisk förbundsstat skulle kunna lösa dessa brister. Vad skulle grundandet av en nordisk förbundsstat betyda i praktiken? Innebär Brexit en försvagning av EU och förutsätter detta ett närmare samarbete mellan grannländer? Är en nordisk förbundsstat möjlig inom EU? Vore de nordiska länderna starkare tillsammans i ett internationellt sammanhang?

Det nordiska samarbetet och dess relevans
Henrik Wilén, generalsekreterare, Föreningarna Nordens Förbund

Reimagining Norden in an evolving world
Carl Marklund, fil. dr, projektforskare, Södertörns högskola
Peter Stadius, professor, Helsingfors universitet

Nordens roll i EU
Anna Jungner-Nordgren, SFP
Kimmo Sasi, Saml.
Mia Haglund, V

Moderator: Maria Wetterstrand

Språk: svenska, finska och engelska. Ingen simultantolkning.

Efter seminariet fri samvaro i Vinbaren. Deltagarna uppmanas diskutera frågorna: 1. Vad borde göras för att föra Norden närmare ett förbund? 2. Vad kan jag själv göra för att vara med och skapa bättre förutsättningar för ett enat Norden?

Seminariet är avgiftsfritt, men förutsätter en förhandsanmälan.
Anmäl dig via denna länk

Samma dag 24.5 öppnas Lars Lerins utsällning i Galleri Hanaholmen. Öppet dagligen 10-20. Lars Lerin är en av Sveriges mest älskade och uppskattade konstnärer som med sina akvareller målat sig rakt in i svenskarnas hjärtan. Lerins konstverk uppmärksammar allt från djur och nordisk natur till övergivna byggnader och krigshärjade syriska städer. När Lerin förra året ställde ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm besöktes utställningen av rekordantalet 190 000 besökare.

Arrangörer: Yggdrasil, Hanaholmen, projektet ReNEW – Reimagining Norden in an evolving world och Pohjola-Norden.

Sök efter:

Redaktionen

• Seminarium: Hur syns det nordiska i min användning av sociala medier? 09/01/2023
• Nationalistiska skygglappar omöjliggör nordiska lärdomar 09/02/2021
• Det nordiska samarbetets kris handlar inte om corona 18/09/2020
• En bildningsorienterad distansundervisning i nordisk tappning? 23/06/2020

Kategorier

• Ekonomi
• Förbundsstaten Norden
• Gästkolumnist
• Kultur
• Miljö
• Norden i världen
• Nordisk integration
• Nordisk offentlighet
• Nordiska samarbetsorganisationer
• Nyheter
• Säkerhetspolitik
• Socialpolitik
• Språkpolitik
• Undersökningar
• Utbildning
• Utrikespolitik

Gästkolumnist

• Charlotta Hilli
  • En bildningsorienterad distansundervisning i nordisk tappning?
• Tomas Blomqvist
  • Ny vision sätter hållbarhet och integration i fokus
• Johan Lindblad
  • En demokratisk skandinavisk republik?
• Yrsa Grüne
  • Försvaret av Norden behöver stabilitet, samarbete och trovärdighet
• Audun Lindholm
  • Eksperiment Skandinavia
• Viktor Kock
  • Nordea och Wahlroos skall inte tillåtas skattesmita inom Norden
• Johan Aalto
  • Nordisk bolagsstyring – tillsammans är vi starkare
• Torsten Fensby/Per Olav Gjesti
  • Nordiska Ministerrådets skatteparadisprojekt – en nordisk framgångssaga
• Kimmo Sasi
  • Norden behöver lagstiftningssamarbete
• Lave K. Broch
  • Ja til et nordisk statsforbund – nej til EU-staten!
• Jacob Mangwana Haagendal
  • “Vision Norden 2.0” En opgradering til politikere
• Håkan Larsson
  • Kan Norden ta sig samman?
• Per Lekvall
  • Nordisk bolagsstyrning – en modell att värna om
• Ib Christensen
  • Norden i verden
• Erik Carter/Anna Abrahamsson
  • Norden bør tage fælles ansvar for flygtninge
• Erik Carter/Ida Schauman
  • Tiden er kommet til det nordiske medborgerskab
• Karsten Hermansen
  • Den nordiske tone?
• Gunnar Stavrum
  • Åpen debatt
• Karin Åström
  • Norden i Europa och Europa i Norden
• Björn Månsson
  • En Nordisk skola i Helsingfors
• Anders Kock
  • Nordisk samarbejde spændt for nyliberalismens vogn?
• Leif Kajberg
  • Ak, du skønne Norden – en svensk Norden-specialist gør status
• Lene Andersen
  • Norden – et fremtidsscenarie
• Krister A. Martell
  • Oberoende nordiskt affärsverk för hanteringen av burk-flaskpant efterlyses
• Christer K. Lindholm
  • En nordisk ekonomisk union – ett alternativ till eurosamarbetet
• Per-Åke Lindblom
  • Språkförsvaret och den nordiska språkgemenskapen
• Anders Lange
  • Emnet skal være nutidigt og skarpt

Undersökningar

• Pamflett: En nordisk förbundsstatsidentitet är nyckeln till en framgångsrik migrations- och integrationspolitik
• Nordisk fiskeripolitik
• Rapport: Dybere nordisk integration fordrer demokratisk forankring i den offentlige debat
• Nordiska EU-valskandidater vill ha mera Norden i EU

Facebook

Följ @YggdrasilRF
Tweets av @YggdrasilRF

Google+