Seminarium på Hanaholmen 7.5.2019: Ett enat Norden och EU – möjligheter och begränsningar

Publicerat 19 april, 2019 | Kommentera

Tid: Tisdag 7.5.2019 kl. 14-16.

Plats: Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland, Hanaholmsstranden 5, Esbo, Finland.

Anmälan: Seminariet är gratis och öppet för alla.

Föreläsare och deltagare i en paneldiskussion: Anna Jungner-Nordgren, kandidat i EU-parlamentsvalet 2019. Kimmo Sasi, f.d. minister. Henrik Wilén, generalsekreterare för Föreningarna Nordens Förbund.

Arrangörer: Hanaholmen, Pohjola-Norden och Yggdrasil.fi.

Tulisiko Pohjoismaita viedä kohti liittovaltiomallia?

Pohjoismaat ovat läpi historian tehneet läheistä yhteistyötä ja yhteiskuntarakenteemme ovat muokkautuneet hyvin samankaltaisiksi. Pohjoismaissa nojaamme hyvin samanlaisiin arvoihin, joka tekee yhteistyöstä erityisen helppoa ja luontevaa. Vielä on kuitenkin työtä tehtävänä muu muassa liikkuvuuden, lainsäädännön sekä rajaestetyön parissa. Liittovaltioajattelu voisi tuoda ratkaisuja näihin epäkohtiin. Mitä Pohjoismaisen liittovaltion perustaminen käytännössä tarkoittaisi? Tarkoittaako Brexit EU:n heikentymistä ja samalla edellyttää naapurimaiden läheisempää yhteistyötä? Onko Pohjoismainen liittovaltio mahdollinen EU:n sisällä? Olisivatko Pohjoismaat vahvempia kansainvälisessä kontekstissa yhteisenä rintamana?

Borde Norden föras närmare ett förbund?

De nordiska länderna har genom historien alltid varit sammanfogade och samarbetat nära vilket har lett till att våra samhällsstrukturer har utvecklats åt samma håll. Våra värderingar är också mycket lika, vilket gör samarbetet enkelt och naturligt. Det finns dock mycket kvar att göra när det gäller bl.a. rörlighet, lagstiftning och gränshinder. En nordisk förbundsstat skulle kunna lösa dessa brister. Vad skulle grundandet av en nordisk förbundsstat betyda i praktiken? Innebär Brexit en försvagning av EU och förutsätter detta ett närmare samarbete mellan grannländer? Är en nordisk förbundsstat möjlig inom EU? Vore de nordiska länderna starkare tillsammans i ett internationellt sammanhang?

Nordens framtid

Publicerat 18 april, 2019 | Kommentera

Artikeln har tidigare publicerats i Nordisk tidskrift (Nr 1: 2019).

Bengt Lindroths artikel bygger på ett anförande som hölls den 8 november inför ”Nordiskt ledarforum 2018” i Stockholm. Artikelförfattaren var 1985-1994 ledarskribent på Expressen. Han har också varit verksam på Sveriges Radio i flera omgångar som korrespondent i Norden och Baltikum.

Att ta sig an ämnet ”Nordens framtid” leder rakt in i en diskussion om det dagsläge varur morgondagen uppstår. Därför snyltar jag på en av mina favoritfilosofer, tysken Jürgen Habermas, som för några veckor sen inledde ett anförande på temat ”Nya perspektiv på Europa” med att säga: ”Tyvärr, jag har inga nya perspektiv på Europa att komma med – och med tanke på vad som sker ute i Europa och i Donald Trumps USA ifrågasätter jag allvarligt också de gamla perspektiv och åsikter jag haft” Något liknande säger jag – i all anspråkslöshet – apropå mig själv och Norden. Jag har i årtionden varit övertygad om att ”det nordiska” haft en roll att spela i internationella sammanhang, främst i Europa, men idag finner jag det inte självklart på samma vis som förr. Låt mig ge några konkreta illustrationer till vad som blivit så annorlunda.

Ett journalistminne från 1990. Då höll socialdemokraterna partikongress i Stockholm. En av gästtalarna var Svend Auken, ordförande i det danska systerpartiet. Den retoriska kraften när han beskrev de danska erfarenheterna av medlemskapet i EU gjorde intryck på alla. Entusiastiskt välkomnade han de svenska kamraterna in i arbetet på ett förnyat Europa och möttes av förtjusta applåder och rop. Auken lämnade ett viktigt bidrag till den just då pågående svenska omprövningen vad gällde EU och de stora Europafrågorna. Men idag? Om Aukens sentida efterträdare Mette Frederiksen skulle uppträda i något liknande ärende på kommande partikongress 2019 i Örebro? Hon skulle riskera att bli utbuad med tanke på de danska socialdemokraternas principiella förord för en sträng flyktingpolitik och för deras öppenhet mot tanken på samarbete med Dansk Folkeparti. Också borgerliga partier emellan har oförståelsen över Öresund ökat, av liknande skäl.

”Det svenska tillståndet” har blivit en varningssignal i den politiska debatten i Norge och Danmark, ibland också i Finland. Därmed åsyftas den påstått misslyckade integrationen och gängbrottsligheten i flera svenska stadsområden. I den skandinaviska kulturdebatten är lättretligheten stor. Vid ett publicistiskt svensk-norskt seminarium i oktober utanför Göteborg hamnade islam och integration i fokus och meningsutbytet blev ”ett haveri mellan självgoda svenskar och inskränkta norrmän”, skrev Expressens Jens Liljestrand.

Ännu för tjugo år sen existerade ett någorlunda gemensamt och nyfiket offentligt samtal mellan Sverige och grannländerna. Sen dess har medieaktörernas intresse gradvis försvagats och grinigheten ökat – med vissa undantag – samtidigt som det folkliga och vardagliga umgänget över gränserna periodvis tilltagit i form av arbetsresor, studier, gränshandel och semestrande. Men sånt återspeglas mer sällan i den nationella aktualitetsbevakningen. Skåningarna förblir däremot hyfsat informerade om Danmark via Sydsvenskan och radio-tv och det finns mer norskt material i Göteborgs-Posten än i Dagens Nyheter. Stockholmarna är följaktligen okunnigare om det skandinaviska än andra. De lokala intressena och engagemangen väger numera allt tyngre som substans i det nordiska.

I just detta faktum ser jag trots allt positiva möjligheter. En framtida nordism måste balansera om det nationalstatliga mot det regionala. Regeringskanslierna och deras följare i riksmedierna nonchalerar idag alltför lätt de regionala opinionerna. Om huvudstadsområdenas självupptagenhet och de storstadsurbana livsstilarnas hegemoni blir alltför dominerande så ligger politiska revolter på lut. Det ser vi runt om i Europa och USA.

Frågan blir alltså: vilka politiska krafter i Norden tar på allvar fatt i de allt mätbarare skillnaderna mellan insiders och outsiders, mellan dem i tillväxtregionerna som har och hoppas på mer och dem i nederlagstippade orter och bygder som inte har så mycket alls att hoppas på? De politiska systemen sedan 1900-talet ser inte ut att bära längre, demokratierna glesas ut i Västeuropa och i Östeuropa har de knappt funnits, populister träder in.

Skulle alltså den så uppmärksammade ”nordiska modellen” inte hålla framöver? Tyvärr, så kan det gå. Visserligen utkommer i utlandet en rad sympatiskt inställda och välskrivna böcker om våra välfärdsstater och vår smidighet att som små och välutbildade och jämlika och lyckliga folk anpassa oss efter världskonjunkturerna, exempelvis Anu Partanens The Nordic Theory of Everything (2016), Michael Booths The Almost Nearly Perfect People (2014) och tidningar som The Economist och Financial Times anslår ibland samma tonart. Statsmän som Barack Obama och Emmanuel Macron har uttalat sig smått beundrande. Men allt oftare sätts frågetecken. ”What Is Wrong With The Nordic Model?” skrev nyligen Michael Cottakis, ledande forskare vid London School of Economics på vänsterliberala sajten Social Forum. Det är, återigen, de populistiska partiernas starka närvaro som får honom att undra.

”Den nordiska modellen” sätts följaktligen på prov utifrån sin förmåga att hantera globaliseringen och folkvandringarna till Europa, samtidigt som de tillitsfulla samhällskontrakt som hela efterkrigstiden kännetecknat oss bör bestå. Men de knakar.

Tänker vi oss dessutom att den oklara utgången av Brexit-förhandlingarna på ett eller annat vis följs av partiuppslitande diskussioner i de nordiska länderna – liknande de i början av 1970- och 90-talen så blir ovissheten ännu större. Hela det högerpopulistiska lägret – Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna – vill i olika varianter förändra förhållandena till Bryssel och till det internationella samarbetet på en rad områden. Det gäller inte bara human rights-konventioner och asylfrågor – där de främlingskritiska i framför allt Danmark fått med sig några av gammelpartierna – utan också ifråga om miljö och klimat. Populisternas attityder till de ”illiberala demokratierna” i Östeuropa (Ryssland, Ungern, Polen) avviker i flera fall från traditionellt nordiska och demokratiska grundvärderingar. Här avtecknar sig en alltför brokig eller suddig framtidsbild.

Låt mig så ta fasta på de chanser till något positivt som ändå gror mitt i bedrövelserna. Jag nämnde redan en: att tänka nordiskt bör vara att tänka mer i regioner och regionsamarbeten än i nationalstatstermer. På så sätt knyts tanken närmare det folkliga och vardagliga och häri ligger den verkliga resursen inför framtiden.

Framtiden bygger på vardagsnordismen. Vi som bor här har redan Norden som jämförelsemått inbyggt i oss, eller kalla det hellre vårt ”nordiska undermedvetna”. Några medierubriker från de senaste veckorna säger vad det handlar om: ”Svensk vård sämst i Norden” (Aftonbladet), ”Danskarna e-handlar mest i Norden” (Sydsvenskan), ”Likvärdigheten i svenska skolor sämst i Norden”, (Dagens Eko). Det är med eller mot grannarna vi mäter oss, så har det alltid varit, också om vi i Sverige ibland inbillar oss att blott Förenta Staterna är vår like.

En stor opinionsmätning förra året som beställdes av Nordiska ministerrådet visade att 90 procent av befolkningarna i de nordiska länderna anser samarbetet viktigt och 60 procent ”mycket viktigt”. Särskilt betonas säkerhets- och försvarspolitiken, vilket i praktiken är det fält där de gemensamma dialogerna mellan regeringar och parlament idag är mest dynamiska. Här är alltså överensstämmelsen mellan folkopinion och beslutsfattare hyfsad.

När folk ombeds precisera vad de menar med ”nordiska värden” handlar svaren om jämlikhet, yttrandefrihet, fungerande rättsväsenden och välfärdssystem, frihet att röra sig över gränserna och arbeta och studera i hela regionen utan hinder osv. Det rör sig om universella värden och mindre om kulturella och språkliga gemenskaper.

Ur sådan kunskap borde finnas slutsatser att dra, på högsta nivå, hos de eliter inom politik och medier som på senare årtionden låtit det nordiska falla så åt sidan. Förr fanns politiker som tänkte mer uppenbart i europeiska eller nordiska dimensioner, medan grannumgänget idag är håglösare och mer vilset. De politiska arenorna har blivit ensidigt nationella.

Det var en skam att svenska regeringen hösten 2017 inte ställde sig bakom Danmark när Stockholm fallit som förslag till ny placeringsort för EU:s läkemedelsmyndighet som tvingades flytta från London med tanke på Brexit. I slutrundan blev det Amsterdam istället för Köpenhamn. Danskarnas besvikelse över det uteblivna svenska stödet var minst sagt befogad. Stockholmstidningarnas ledarredaktioner var på det hela taget likgiltiga.

Det är dystert att bevittna de politiska eliternas ovilja att göra något av de gynnsamma stämningarna bland de egna väljarkårerna, att laga ”nordiska visioner” av dem. Visst träffas statsministrarna och talar vackert inför medierna och senast möttes de i Stefan Löfvens hemstad Örnsköldsvik och presenterade en satsning på framtidens 5 G-nät inom telekom. Men kan man lita på den sortens viljeyttringar? Knappast. Historien uppvisar för många svikna löften.

Mina farhågor styrks när jag läst den rapport norske diplomaten Ingvard Havnen lämnade i somras – också på Nordiska ministerrådets uppdrag – om hur rörligheten och integrationen mellan länderna kunde ökas. Han skriver att problemet med det nordiska samarbetet ”är inte brist på förslag, men brist på politisk vilja och engagemang för att följa upp de beslut och överenskommelser som fattas”. Detta är den punkt där Norden befinner sig hösten 2018.

När makthavarna sviktar ligger det politiska hoppet i det fenomen som Havnens egen rapport är en del av, nämligen den aldrig sinande strömmen av projekt- och förslagskataloger, studier, utredningar inom olika samhälls- och kultursektorer och rapporter, bland dem några om Norden som en förbundsstat. Se allt detta som uttryck för ett dåligt nordiskt samvete. Den nordiska framtidstron får nöja sig med det i väntan på stora och befriande uppenbarelser.

Bengt Lindroth

En demokratisk skandinavisk republik?

Publicerat 19 februari, 2019 | Kommentera

 Johan Lindlbad är nordist med många års erfarenhet av att jobba med nordiskt samarbete. Johan Lindblad skriver som gästkolumnist på www.yggdrasil.fi.

Demokratin är död inom 20-50 år.

Den danske historiker Asser Amdisen, sa i en serie podcasts på Danmarks Radio (DR) i januari 2019, att demokratin så som vi känner den, kommer att vara död inom 20-50 år om ingenting drastiskt görs för reformera den och öka dess folkliga legitimitet.

Av alla ”offentliga” institutioner rankar de politiska partierna allra lägst när det gäller befolkningens tillit. Störst tillit till de politiska partierna finns i Norge, där ”bara” 41% av befolkningen anser att partierna är korrupta eller mycket korrupta. I Danmark och Sverige är siffrorna än högre. Andelen medborgare som är medborgare i ett politiskt parti har sjunkit drastiskt de senaste decennierna. Idag upplever allt fler att partierna inte rätt sätt att påverka på. Man vill helt enkelt inte ställa sig bakom hela paket, utan kunna ta ställning från sak till sak. Att intresset för partierna gått ned är inte liktydigt med att intresset för samhällsfrågor har sjunkit. Tvärt om. Det är inte medborgarnas intresse som är problemet. Det är istället partiernas alltmer klanlika beteende som inte lockar medborgarna längre.

Att medborgarnas tillit och tro på de politiska partierna inte är särskilt hög är inte särskilt förvånande om man betänker hur partiernas företrädare beter sig och hur utfallet av de politiska processerna ofta blir. Låt oss bara ta det senaste Riksdagsvalet i Sverige som exempel. Trots att det med säkerhet fanns en tydlig majoritet i varje enskild sakfråga, lyckades inget parti samla tillräckligt stöd för att bilda regering förrän det gått 129 dagar. Agerade partierna med medborgarnas och samhällets bästa för ögonen? Knappast. Partipolitiken präglas av nepotism, döljande av sanningen, strategiska drag för att öka sin popularitet och vinna val. Dessutom förvränger regeringar statistik, till förmån för den egna sidan, och till nackdel för oppositionen. Långsiktigt tänkande och ansvarstagande präglar inte heller partipolitiken, trots att samhällsintresset inte är kortsiktigt. Medborgarkollektivets bästa får stå tillbaks till förmån för partiets och de enskilda politikernas makt och ställning under som mest en fyraårshorisont. Det är ett styrelsesätt som kanske var ”det bästa vi kunde få” under 1800- och 1900-talen, men på 2000-talet kan vi få långt bättre.

Hur ska vi då styra vårt samhälle? Vissa menar att de mest lämpade eller sakkunniga bör styra, utan att fråga medborgarna till råds. Jag tror att alla inser att detta skulle riskera att leda till både korruption, nepotism och despoti. Andra pekar på Schweiz som en förebild, – ett land där medborgarna minst fyra gånger per år ges möjlighet att i beslutande folkomröstningar ta ställning till allt mellan himmel och jord. Även om kunskapsnivån hos befolkningen i Schweiz överstiger kunskapsnivån i Skandinavien med drygt 30% så, så har även detta system sina brister. En av dessa brister sammanfaller med den som förklarar Brexit, d.v.s. att befolkningen röstar känslomässigt snarare än upplyst och utan att först ha inhämtat argument och synpunkter från alla håll och kanter. Att fråga befolkningen vad de vill när de inte tänker och inte satt sig in i frågan, är inte en lämplig styrelseform.

Det finns även många andra modeller, allt från upplyst despoti, teokrati, till liquid democracy, där man kombinerar styre genom valda representanter med en form av direkt medborgerligt ställningstagande i sakfrågorna. Det system som Asser Amdisen dock förespråkar är dock ett helt annat, – nämligen det äldsta och mest självklara form av demokrati som mänskliga samhällen haft ända sedan 300-talet före Kristus, men som vi verkar har glömt bort, – lotteri!

I sin bok ”Against Elections”, beskriver den flamländske journalisten och författaren David van Reybrouck detta system på djupet. Genom att lotta ut medborgare till de beslutande församlingarna, ökar tilliten mellan medborgarna, korruptionen minskar, och ett långsiktigare tänkande ersätter de korta horisonternas politik.

Tillbaks till de demokratiska rötterna

Systemet med lottning av medborgare infördes av Grekerna i Aten på 300-talet f.kr. , men har sedan dess även använts i många europeiska stads-stater under renässansen. Republiken Venedig utsåg sin styrande härskare (Dogen) på detta sätt under 700 år, fram till dess att Napoleons arméer invaderade Venedig i slutet av 1700-talet och upplöste republiken. Systemet med lottning av den högste beslutsfattaren besparade republiken Venedig från alla de inbördes stridigheter som annars ofta uppträder i skarven mellan en härskare och hans/hennes efterträdare. I republiken Venedig var det ingen som tog makten. Den skänktes till en av de mäktiga familjernas representanter genom lottning.

När folken i den kristna världen åter tog makten, efter århundraden av enväldig kungamakt och kejserlig despoti, d.v.s. i samband med franska och amerikanska revolutionerna, blev frågan om demokrati åter aktualiserad. Hur skulle samhället styras om inte av en (enväldig) kung? I Frankrike dog alla strävanden i demokratisk riktning i och med terrorväldet, Napoleons maktövertagande och sedan återkomsten av monarkin under ätten Bourubon. I Nordamerika fann man dock nya lösningar. Läser man förarbetena till den amerikanska konstitutionen, finner man dock att man ville undvika demokrati, och därför införde ett system med val av representanter för att förhindra detta. Man litade helt enkelt inte på vanligt folk och fruktade ett pöbelvälde. Man satsade därför på en ny form av vald aristokrati. Det är sedan detta som har kommit att förknippas med ordet demokrati. Att kalla en styrelseform för demokratisk är dock inte synonymt med att det rent faktiskt är en demokrati. Även Östtyskland under kommunismen hade ordet demokrati i sitt namn. Deutsche Demokratische Republik (DDR). Det gjorde inte landet till en demokrati på riktigt. Inte ens en ”ekonomisk demokrati”. Lika lite är vårt nuvarande system en demokrati på riktigt. Det är ett partistyre som kallas för demokrati. En slags vald aristokrati eller oligarki.

Men hur skulle en lottningsbaserad demokrati fungera i vår tid? Till att börja med så finns det redan. I anglosaxiska länder utses vanliga medborgare till jurymedlemmar genom lottning. Dessa jurymedlemmar avgör andra människors livsöden efter att ha lyssnat till vittnesmål och sett bevismaterial, men utan att ha någon som helst utbildning eller formell träning i att göra sådana bedömningar.

Under 2000-talet har lottning även använts på lokal och regional nivå i Kanada, Nederländerna, Belgien, Spanien och Irland med väldigt bra resultat. På Irland användes metoden för att lösa en väldigt kontroversiell fråga, nämligen frågan om homosexuellas rätt att gifta sig. Denna fråga splittrade partierna och var synnerligen kontroversiell på den katolska ön. Genom att lotta ut vanliga medborgare och låta dem lyssna på argument för- och emot, lyckades de ta ställning i frågan. Medborgarna beslutade att låta homosexuella par gifta sig!

I Belgiska Flandern lottade 1000 medborgare ut för att komma med förslag på hur man kunde förbättra Belgiens migrationspolitik. Även detta ett synnerligen känsligt och polariserat ämne. Resultatet blev åter igen oväntat och allt annat än radikalt eller reaktionärt. Medborgarnas förslag var väldigt balanserade och sansade.

En av fördelarna med en demokrati baserad på lottning, är att alla får komma till tals och alla lyssnar på allas argument. Det finns inte lika många låsningar och lojaliteter som blockerar det fria samtalet och de fria ställningstagandena. Alla tycker, diskuterar och röstar bara efter sitt eget huvud, efter att ha lyssnat på andra medborgare och experter/opinionsbildare som ger sina olika perspektiv på den aktuella sakfrågan.

Vad finns det då för brister eller faror i en demokrati baserad på lottning? Jag tror att de flesta skulle svara – medborgarnas brist på kunskap och intresse. Det är naturligtvis riktigt att många är eller tror sig vara ointresserade av politik och samhälle. Samtidigt har de flesta människor åsikter om vissa saker, och ger man oengagerade människor ansvar och inflytande, så tar de som regel också ansvar. Det visar också de försök som har gjorts. Många som medborgare som lottas ut och kallas till möten kanske först inte vill komma, men när de väl är på plats deltar de ansvarsfullt i de diskussioner och det beslutsfattande som äger rum.

Man har undersökt orsaken till att många som blir framlottade inte infinner sig till mötena de kallas till. Den enskilt främsta orsaken har visat sig vara att de inte anser sig ha någonting att bidra med. Här har skolan och media en viktig roll i att fostra en upplyst medborgaranda hos medborgarna. Alla har rimligtvis någonting att bidra med, – egna erfarenheter, observationer eller visioner. Kanske inte i alla frågor, men väl i vissa frågor.

En annan utmaning kan vara att få människor att avbryta sina vanliga liv, för att ställa upp och göra sin demokratiska och medborgerliga plikt för samhället. Denna invändning är naturligtvis reell och legitim, men bör ställas mot alternativet, – att samhällena riskerar att styras av maktsjuka och korrumperade särintressen, och på sikt kanske till och med av tyranniska diktatorer. Att göra sin medborgerliga plikt i ett till tre år får ses som en slags samhällstjänst, likt militärtjänst”, som är välbetald och tidsbegränsad, men inte frivillig. En slags garant för ett mänskligt och fritt samhälle.

Begränsningar och friheter

I en demokrati styrd direkt av medborgarna behövs det ett minimum av begränsningar. Den första begränsningen är ett förbund mot att avskaffa demokratin som styrelseform. Alla beslut måste alltid kunna ändras eller upphävas. Det innebär till exempel att medborgarna inte får ge ifrån sig makt och inflytande till överstatliga organ, eller ingå internationella avtal som inte kan sägas upp eller som begränsar möjligheten att fatta beslut enligt medborgarnas vilja. En annan förutsättning är det fria ordet. Ingen person eller grupp får begränsas i sin rätt att framföra sina åsikter. Uppmaningar till uppror eller våld får hanteras av annan lagstiftning, inte av yttrandefrihetslagstiftning. Ett tredje krav på en lottad demokrati är att de lottade medborgarna har möjlighet att kommunicera med varandra rent språkligt. Kan medborgarna inte dela samtal med varandra, kan de heller inte dela demokrati.

Ger lottad demokrati ytterlighetsbeslut? Nej, snarare tvärt om. Som nämnt, visar erfarenheterna från de demokratiska lottningsdeliberationer som ägt rum i moderna tid, att människor fattar väldigt balanserade och förnuftiga beslut om de först får höra olika argument och diskutera sakfrågan i lugn och ro. Det är inte heller konstigt. Lottade församlingar innehåller medborgare av alla slag och därmed åsikter av alla slag. Dessa stöts och blöts mot varandra, och ut kommer en balanserad slutsats. I denna balans må det ligga ett visst mått av konservatism, i bemärkelsen förändringsobenägenhet, men vad vore alternativet? Alltför snabba förändringar i ett samhälle leder oftast till motreaktioner. Brexit och valet av Donald Trump till president för USA är exempel på detta.

En skandinavisk medborgardemokrati?

Var kommer då Skandinavien in i bilden? Vi har redan konstaterat att en demokrati styrd av lottade medborgare inte kan bakbindas av överstatlighet eller alltför demokratibegränsande internationella avtal. Samtidigt är vart och ett av länderna i Norden små och beroende av sin omvärld. Det finns alltså skäl att tänka i termer av storskalighet vad gäller den yttre ramen för demokratin, även om den politiska tyngdpunkten bör ligga på det lokala och regionala planet.

Danmark, Norge och Sverige handlar allra mest med varandra och är således varandras absolut största och viktigaste handelspartners. Sveriges export till Danmark är 30 gånger större än till Indien. Danmark exporterar nästan lika mycket till Sverige som till Tyskland, trots att Tyskland har en befolkning som är nio gånger större än Sveriges. Mellan Danmark, Norge och Sverige har vi också den största pendlingen och flyttningen, jämfört med motsvarande rörelser till andra länder i Europa. Över 70 000 nordbor pendlar regelbundet över en nordisk gräns för att arbeta eller studera, och 3000 personer flyttar mellan länderna varje månad.

Frågar man nordiska medborgare hur de ser på nordiskt samarbete, finner man att över 90% av nordborna vill ha mer nordiskt samarbete. Ingen vill ha mindre. Det har till och med gjorts undersökningar som visar att mellan 42 och 51% av nordiska medborgarna ställer sig positiva till att ingå i ett nordiskt förbund, inom eller utanför EU. Det verkar som om Norden upplevs som ”hemma” på ett helt annat sätt än annat internationellt samarbete. Lägger vi till kulturell, historisk, samhällelig och språk närhet, så är det svårt att inte se en potential i ett skandinaviskt/nordiskt närmande.

Skandinavien först, Norden sedan

Alla nordbor är inte lika bra på att förstå och kommunicera på skandinaviska. Ca 20% av Finlands befolkning uppskattas kunna kommunicera på svenska. På Island, Färöarna och Grönland är siffran högre vad gäller danska eller ett annat skandinaviskt språk.

Svenska är ett officiellt språk i Finland, och skandinaviska/danska lärs ut i alla skolor i Island, Färöarna och Grönland idag. Det finns således en latent potential att skandinaviska kan komma att fungera som ett slags lingua franca i hela Norden på sikt, om viljan finns, men vi är inte där än. Kunde man inte ha tolkning och översättning i de centrala beslutande församlingarna, eller prata engelska? Tekniskt är det naturligtvis möjligt med tolkning, men det är inte optimalt. Erfarenheter från andra interparlamentariska församlingar visar att diskussioner genom tolkning alltid tappar bort detaljer och synpunkter, och ibland helt missar målet. Även om tolkning till nöds fungerar under formella möten, går det inte att använda i kaffepauser, middagar och under informella samtal, där en stor del av de viktiga samtalen trots allt förs. Engelska språket är utbrett i våra länder, och särskilt de yngre generationerna blir allt bättre på engelska, men alla kan eller vill inte kommunicera på engelska. Det finns till och med studier som visar att en akademiskt utbildad skandinav talar engelska på en nivå som motsvarar en 12-årig modersmålstalare. Skulle samtalen äga rum på engelska skulle vissa medborgare tystna och hela samtalet skulle infantiliseras. Till en början behöver vi därför begränsa den demokratiska plattformen till de områden och de personer som kan kommunicera på skandinaviska, d.v.s. Danmark, Norge, Sverige, men kanske även Färöarna, Åland och ”svensk-Finland”. Övriga delar av norden kan ansluta sig efterhand som de önskar och kan.

Underifrånperspektivet

De flesta medborgare är mest engagerade i frågor som rör deras vardag, d.v.s. den miljö de bor och lever i,- det lokala samhället. Den lokala nivån är därför den mest naturliga utgångspunkten för en lottad medborgardemokrati. De nordiska samhällena, om man bortser från Åland och kanske Färöarna, är stora, enhetsstater, där det mesta av politiken styrs centralt för hela landet på en gång. Man kan dock ställa sig frågan,- behöver allt vara likt överallt? Vore det inte bättre om lokala och regionala förhållanden tillmättes en större betydelse i samhällsbygget? Vad förenar levnadsvillkoren i en kommun i svenska Norrbotten och en motsvarande kommun i södra Skåne? Inte mycket mer än det officiella språket, Public Service och de lagar och regler som definierar den gemensamma alkoholpolitiken, socialförsäkringarna, arbetsmarknadsreglerna, utbildningens krav, den sociala tryggheten m.m.. Är detta optimalt? Är det optimalt att arbetsmarknadspolitiken är densamma i Pajala kommun i norr som i Malmö stad i söder? Vore det inte bättre om medborgarna på varje given plats kunde besluta vad som fungerar bäst just där?

Här kommer Schweiz in som en förebild. Schweiz består av 26 mer eller mindre ”självständiga” kantoner, med egna författningar, regeringar och domstolar. Det varierar vad kantonerna och dessas kommuner har beslutanderätt över, beroende på historia, tradition och förutsättningar. Det mesta regleras dock på denna högsta förvaltningsnivå. Naturligtvis innebär det vissa besvärligheter när människor flyttar mellan olika kantoner, men kanske är det ett pris man kan vara villig att betala för att få ett regelverk som är anpassat efter förhållandena på olika platser. Dessutom är det bara mellan 1-2% av befolkningen som flyttar mellan olika delar av ett land. De flesta förblir där de är eller är uppvuxna.

Således kan man föreställa sig en framtida medborgardemokratisk skandinavisk ”republik”, där man i Köpenhamn säljer vin, öl och sprit i mataffärerna, medan man i Boden väljer att ha en reglerad försäljning á la Systembolaget. I Simrishamn i Skåne kanske man har gårdsförsäljning? De arbetsmarknadspolitiska stödordningarna i Arvika i västra Värmland kanske inte heller behöver vara de samma som i Linköping, Bergen eller Mariehamn?

En ”Skandinavisk republik”

Med ”republik” menas i detta sammanhang inte motsatsen till monarki, utan snarare ”folkstyre”. Etymologiskt så betyder det latinska begreppet ”res publica” ”allmän sak”. Det behöver oavsett inte finnas någon motsättning mellan en skandinavisk republik och bibehållna monarkier i Danmark, Norge och Sverige, lika lite som det fanns en motsättning mellan kungen av Bayern och kejsaren av Tyskland efter 1871. Det är olika nivåer och de innebär olika saker. Monarkierna är primärt traditionella och symboliska och kan fortsätta som hittills. Det demokratiska beslutsfattandet tillkommer den gemensamma republiken.

Visionen

Vi kan således börja skönja konturerna av en skandinavisk republik, bestående av de tre monarkierna Danmark, Norge och Sverige, eventuellt även Färöarna, Åland och vissa kommuner i dagens svensk-Finland, och samtidigt finns det en öppning för Grönland, Island och Finland att ansluta sig så snart befolkningarna där har uppnått tillräckliga kunskaper för att kunna delta i det demokratiska samtalet på skandinaviska, och förutsatt att de önskar ingå i en större gemenskap. En sådan gradvis anslutning kan ske gradvist, kommun för kommun, region för region, på samma sätt som mindre geografiska områden under gångna århundraden anslutit sig till det schweiziska edsförbundet.

Denna skandinaviska republik, bygger sin makt på lottade medborgare, samlade på lokal, regional och skandinavisk nivå, och där den demokratiska beslutsmakten ligger på lägsta möjliga nivå i flest möjliga frågor. På skandinavisk nivå samlas ett stort antal lottade skandinaver för en period på 1-3 år, för att diskutera och ta ställning till gemensamma angelägenheter, vägledda av en ”Trojka” av lämpliga personer, som har nominerats direkt av medborgarna, lämplighetsgranskats, röstats på, och till sist lottats fram av parlamentet. Genom en sådan process kan vilken som helst intresserad och lämpad medborgare lottas till en ledande roll i republiken, men inte ta sig dit av egen kraft genom manipulation eller makttävlan. Till syvende och sist är det slumpen som avgör vilka som hamnar där. Som en sista säkerhetsventil kan man låta Trojkan fatta alla beslut genom enhällighet, samt ha ett roterande ordförandeskap och en begränsad mandatperiod.

Realistiskt?

Är denna vision realistisk? Nej, inte om vi bestämmer oss för att det inte är möjligt. Naturligtvis kommer det att finnas gott om både skeptiker och motståndare.  Den amerikanske författaren och filosofen Buckminster Fuller sa en gång ”You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete”. Mahatma Gandhi sa också en gång att ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, and then you win”.

Människor är förändringsobenägna. Människor är också konformister som följer massan och håller sig innanför ramen för den verklighet som råder och de tankar som anses vara ”normala”. De flesta vill inte sticka ut, – vill inte riskera att avvisas av andra runtomkring dem. Samtidigt är missnöjet i dagens samhälle stort, och få tror att det politiska system vi nu har kommer att kunna lösa de stora utmaningar vi har framför oss. De som idag har makt vill naturligtvis behålla den. Kanske till varje pris. Frågan är bara om vi har råd att fortsätta såhär i ytterligare 20-50 år, och därmed riskera att mista demokratin helt och hållet? Vissa menar att vi är på väg mot demokratins avgrund. Om vi tänker efter så inser vi att allt som finns i samhället är skapat av människor och deras idéer. Ingenting är gudagivet. Allt är öppet för förhandling. Allt kan göras om, om bara viljan finns.

Vill du?

Johan Lindblad

skandinavist@gmail.com

Mer än mellanmjölk? Min vision för det nordiska samarbetet

Publicerat 18 december, 2018 | Kommentera

Artikeln är skriven av Johan Strang som är biträdande professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet.  Nordicom Information utkommer med två nummer per år och ges ut av Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning. En länk till hela Nordicom Information 40 (2) med samtliga artiklar hittas här. Referenser hittas i orginaltexten.

Få företeelser är föremål för lika många rapporter och utredningar som det nordiska samarbetet. Det är som att Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet aldrig kan leva upp till de förväntningar nordborna har till dem. Medan vissa menar att de är långsamma och byråkratiska organisationer som är dyra i drift och levererar få konkreta resultat, så tycker de mera inbitna skandinavisterna att de är dåliga substitut för den samnordiska regering och riksdag man egentligen önskar. Men alla verkar överens om att det nordiska samarbetet kunde och borde vara något mera än det är: mera effektivt, mera förpliktande, mera dynamiskt, och framför allt mera synligt. Den stora majoriteten av nordborna har knappt hört talas om något annat än Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har själv bidragit till denna långa räcka av rapporter genom boken Nordiska Gemenskaper – en vision för samarbetet (2012).1 Bakgrunden var att Föreningarna Norden hade pressat på Nordiska rådet att bygga vidare på Gunnar Wetterbergs idé om en nordisk förbundsstat. Wetterberg hade först i en insändare i Dagens Nyheter 2009 och senare i en bok publicerad av Nordiska ministerrådet 2010 väckt en hel del uppmärksamhet genom att föreslå att de nordiska länderna borde gå samman i en förbundsstat.

Enligt Wetterberg skulle de nordiska ländernas ekonomier ha mycket att vinna på ett gemensamt regelverk och gemensam hemmamarknad, det skulle också finnas många synergier att hämta inom exempelvis forskningen, men framför allt skulle förbundsstaten öka de nordiska ländernas inflytande internationellt, inom EU och genom att knipa en plats i det allt viktigare G20.

Problemet med förbundsstatstanken var att den alltför lätt kunde avvisas som en orealistisk önskedröm, så strax före sommaren 2011 gav Nordiska rådet oss på Centrum för Norden-studier (CENS) vid Helsingfors universitet uppdraget att spinna vidare på Wetterbergs förslag, men försöka ge det en mera realistisk och praktisk utformning, som skulle kunna förverkligas med utgångspunkt i de existerande nordiska samarbetsformerna. Rapporten skulle publiceras som Nordiska rådets 60 års- jubileumsbok i samband med sessionerna i Helsingfors i oktober 2012. Vi samlade en liten referensgrupp på CENS som träffades några gånger för att diskutera upplägget och de centrala teserna, men det var min uppgift att ordna alla seminarier, göra alla intervjuer och framför allt skriva samman det hela.

Vår grundidé var att om det framstod som orealistiskt med en nordisk förbundsstat, så kunde man istället skapa Nordiska Gemenskaper inom några få utvalda politikområden där det fanns särskilt goda förutsättningar för, eller ett speciellt behov av, ett starkare och mera förpliktande nordiskt samarbete. Vi pekade på utrikes- och försvarspolitikern, på energi och miljöområdet, och på den sociala sektorn med de stora omställningar och strukturreformer som alla nordiska länder stod inför. Tanken var att dessa Nordiska Gemenskaper kunde utvecklas till förbundsstatsaktiga konstruktioner som leddes av ett ministerråd med myndighet att utforma en gemensam politik inom sitt område.

Stoltenbergmodellen

Vid sidan av Wetterberg så var den nyligen bortgångne norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg en central inspiration. I februari 2009 hade Stoltenberg kommit ut med rapporten Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk som hade fått ett enormt genomslag och som länge fungerade som något av en manual för de nordiska försvarsministrarna. De flesta av Stoltenbergs förslag förverkligades inom ett par år, och redan i slutet av 2009 skapade försvarsministrarna en egen slimmad organisation NORDEFCO för att koordinera sitt samarbete. NORDEFCO stod utanför Nordiska ministerrådet och betungades därför inte av gamla strukturer och konsensuskrav.

Problemet med Stoltenbergmodellen var att den saknade en samlande vision och en diskussion av vad det fördjupade säkerhetspolitiska samarbetet skulle innebära för samarbetet inom andra sektorer. Och framför allt saknade den en reflexion kring det demokratiska fundamentet för det nordiska samarbetet.

Vid den här tiden var finanskrisen var högst aktuell och många röster gjorde gällande att det alltmer komplexa och fördjupade internationella samarbetet som vuxit fram sedan kalla krigets slut skapade ett demokratiskt underskott. Medborgarna kände sig inte längre delaktiga i beslutsfattandet och de nationella parlamenten fann sig bundna av olika överenskommelser som medborgarna varken kunde påverka eller rösta bort. Om Stoltenbergrapporten saknade en diskussion av dessa frågor, så var det inte mycket bättre ställt med Wetterbergs vision som riskerade repetera samma misstag som EU där samarbetet mer eller mindre monopoliserades av regeringarna och en liten byråkratiskt elit.

Vi tänkte därför att man skulle försöka ta tillvara det nordiska samarbetets goda erfarenheter då det gäller att inkludera parlamenten, olika sakkunniga, specialister, intresseorganisationer och folkrörelser i samarbetet. Folkrörelserna har haft en viktig roll i den nordiska demokratin, och det nordiska samarbetet hade genom åren skapat en ovärderlig undervegetation av institutioner och institut som fungerade som pulserande arenor för samnordisk diskussion och maktkamp – fundamentala aspekter av en fungerande demokrati.

Därför föreslog vi att de Nordiska Gemenskaperna skulle kompletteras med en ordentlig satsning på den samnordiska debatten, att man inom de utvalda politikområdena skulle arrangera årliga mässor eller forum som skulle skapa uppmärksamhet och nå över nyhetströsklarna i de olika nordiska länderna. Ett Nordiskt försvarsforum, ett Nordiskt energi. och miljöforum, ett Nordiskt välfärdsforum, och så vidare. Som vi såg det fordrade de Nordiska Gemenskaperna en gemensam nordisk debatt om de frågor man skulle samarbeta om, och det var inget man kunde förvänta sig att skulle uppstå av sig själv.

”Lika visionär som mellanmjölk”

Så här med några års efterklokhet tror jag att det största problemet med rapporten var att det här med Nordiska Gemenskaper förblev en aningen luddig idé som hade svårt att få friktion i både den politiska och samhälleliga debatten. Där hade Wetterberg ett ointagligt försprång. Inom forskarvärlden var receptionen god och jag fick en del positiv respons för att ha lyckats forcera fram en medelväg mellan Stoltenberg och Wetterberg. Men alla var inte lika övertygade. Seniorerna på Nordisk tidskrift tyckte rapporten verkade aningen yrvaken och att författaren borde ha engagerat sig mera med den tillgängliga litteraturen på området.

Nordisterna inom Föreningarna Norden kunde heller inte dölja sin besvikelse över att min rapport innebar ett steg tillbaka från Wetterberg. De hade önskat en storstilad och omfattande förstudie till en förbundsstat i stil med det Wetterberg själv hade förordat i sin bok, men det var ju inte den beställning jag hade fått. Den hårdaste kritiken fick jag faktiskt från Wetterberg själv vid ett seminarium i förstakammarsalen i den svenska riksdagen där han på sin breda skånska förklarade att ”Om jag får kvittera Strangs kommentarer om min bok som rigid och artonhundratals, så skulle jag säga att hans bok är lika visionär som mellanmjölk”.

När jag ser tillbaka på boken idag så får jag väl erkänna att det knappast är den övergripande visionen som är dess främsta förtjänst. Snarare är det hur pedagogiskt den går igenom det officiella nordiska samarbetets struktur och analyserar de olika delarnas styrkor och svagheter. Nordiska Gemenskaper kunde fungera som en lärobok för envar som ska börja jobba inom det nordiska, och mycket i analysen håller fortfarande streck.

Det politiska genomslaget uppfattade jag själv i början som något av en besvikelse. Nordiska rådet försökte visserligen göra verklighet av vissa konkreta förslag, som exempelvis den om årliga nationella parlamentsdebatter om det nordiska samarbetet, eller den om att försöka få in ett demokratiskt inslag i försvarssamarbetet, vilket man gjorde i form av rundabordssamtal till vilka man bjöd in försvarsministrar, kommendörer, medlemmar från försvarsutskotten och några forskare. Det var väl ett steg på vägen, men det var fortfarande en bra bit ifrån de nordiska försvarsforum jag hade föreslagit.

På CENS förde vi faktiskt diskussioner med det finska försvarsministeriet om att ordna ett sådant forum inom ramen för deras NORDEFCO-ordförandeskap 2013, men planen stöp på att det inte fanns några pengar för det inom det nordiska försvarssamarbetet. Detta bekräftade vår analys om att Stoltenbergmodellen kanske var effektiv, men att den kom till korta då det gällde institutionell och demokratisk förankring. Något intresse för att åtgärda detta finns inte på försvarsministerierna. Då Thorvald Stoltenberg själv 2014 föreslog att man skulle skapa ”en nordisk försvars- och säkerhetskommission” för att ta nästa steg i samarbetet föll det för döva öron.

Om Nordiska rådet som beställare förhöll sig positivt till rapporten var Nordiska ministerrådet till en början mycket mera skeptiskt. Jag hade nämligen kritiserat den hårdare styrningen av institutionerna (och nedläggningen av vissa av dem) eftersom jag tyckte att detta underminerade förutsättningarna för en samnordisk demokratisk dialog. Och jag hade också pekat på den oklara roll sekretariatet i Köpenhamn hade som å ena sidan mötesarrangör för ministerråd och ämbetsmannakommittéer, och å andra sidan som pådrivare och idéspruta. Som jag såg det var den senare uppgiften essentiell och mitt förslag var att man skulle ha ett litet sekretariat för de administrativa uppgifterna och skapa en separat samnordisk tankesmedja för den substantiella. Under sessionerna i Helsingfors 2012 fick jag därför ofta höra ”jaså, det är du som vill lägga ned ministerrådet”.

Men bland personalen på sekretariatet i Köpenhamn var det många som tyckte diagnosen var riktig och ministerrådets inställning till min rapport ändrades också snabbt då Dagfinn Høybråten tillträdde som generalsekreterare 2013. Han gjorde mycket för att accentuera ministerrådets roll som pådrivare och tankesmedja, exempelvis genom att grunda en liten analysenhet och genom att genomföra flera sektorsvisa Stoltenbergrapporter på exempelvis hälsosektorn, arbetsmarknadsområdet och energifrågan.7 Hur stor roll min rapport spelade för detta tänkande vet jag inte, men den pekade i varje fall i samma riktning.

Det nordiska klistermärket

En fråga som rapporten behandlade aningen styvmoderligt var den om det nordiska varumärket. Sedan 2012 då Nordiska Gemenskaper kom ut har omvärldens intresse för Norden formligen exploderat. Nordiska tv-serier, skådespelare och deckarförfattare har nått en global publik och de nordiska ländernas framgångar i olika rankinglistor har väckt en internationell nyfikenhet som effektivt utnyttjas, inte bara av våra ledande företag, utan också av påpassliga författare till böcker 8 Johan Strang som The Nordic Theory of Everything, The Art of Hygge: How to Bring Danish Cosiness into your Life, Lagom: The Swedish Art of Balanced Living eller Päntsdrunk: The Finnish Path to Relaxation.

Också Nordiska ministerrådet har velat surfa på denna våg och man har därför lanserat olika brandingprogram och brandingstrategier för att bidra till de nordiska ländernas synlighet runt om i världen. I min rapport ville jag närmast betona att Norden är intressant av olika anledningar i olika delar av världen, och att det inte är någon god idé att från Köpenhamn försöka planera hur regionen ska marknadsföras i Buenos Aires, Sydney eller Hong Kong. I sitt senaste brandingprogram har Nordiska ministerrådet rört sig åt detta håll genom att utlysa medel för samarbetsprojekt mellan nordiska ambassader och lokala aktörer runt om i världen.

Branding är numera en essentiell del av hur man gör utrikespolitik, och det är säkert en god idé att de nordiska länderna samarbetar om detta när man vill sälja bacon, papper, olja eller (obeväpnade) pansarfordon, eller när man vill få en plats i FNs säkerhetsråd. Men jag tror att det börjar vara på sin plats att höja ett varningens finger för att man håller på att reducera Norden till ett varumärke.

Idag verkar Norden intressera främst som ett attribut eller en namnlapp som man kan klistra på saker för att de ska verka coolare, medan intresset för de andra nordiska länderna eller för det nordiska samarbetet är mera begränsat. Vi utgår gärna ifrån att det är vår egen version av Norden som är den viktiga och intressanta, och blir lätt förvirrade då det visar sig att den nordiska modellen inte alltid innebär gratis skolluncher eller stora satsningar på vindkraft eller elbilar. Och om det visar sig att grannlandet valt att handskas med centrala utmaningar som populismen eller flyktingfrågan på ett annat sätt övergår förvirringen i förakt.

Jag tror att det kunde vara skäl att försöka vara känslig inför de olika betydelser Norden har i olika kontexter och inte bara blint lita på att allt som får stämpeln ”nordisk” automatiskt blir demokratiskt, moraliskt, ekovänligt, fredligt, eller coolt. Sina värsta uttryck tar detta sig i den infantila retoriken om ”nordiska värderingar” som tutas ut som en självklarhet även om den politiska debatten i varje nordiskt land ger hur många skäl som helst till en kritisk självreflektion kring vilka värderingar vi verkligen representerar.

Framför allt skulle jag önska att våra politiker i allmänhet – och Nordiska ministerrådet i synnerhet – skulle intressera sig lite mindre för det nordiska varumärket och lite mera för det nordiska samarbetet. För om vi inte samarbetar så kommer vi inte att ha något gemensamt nordiskt varumärke att utnyttja i framtiden.

Den nordiska modellen bygger inte på några medfödda ”nordiska värderingar” och den vilar inte på någon gemensam nordisk genetisk disposition. Snarare är den ett resultat av nordiskt samarbete, av att vi fört en likadan och ofta gemensam politik på en lång rad områden. I långt över 100 år har aktörer i de nordiska länderna systematiskt jämfört med varandra, haft gemensamma möten, skapat gemensamma institutioner, och på så sätt har våra samhällen formats i konstant samspel med varandra.

Faran är att vi håller på att bli så upptagna med att förklara för världen att vi är bäst, att vi glömmer de jämförande praktiker som hjälpt oss nå toppen av dessa rankinglistor.

 

Häxbrygden som förstör det demokratiska samtalet

Publicerat 6 juni, 2018 | Kommentera

”Hate-speech”, ”fake news”, försämrad läsförmåga och låg bildningsnivå, mediehusens genom-kommersialiserade syn på journalistiken och internetjättarnas bubbelskapande filter bildar tillsammans en soppa som förstör det demokratiska samtalet. Med hjälp av mod och hårt arbete kan det demokratiska samtalet förmås att trampa vatten tills det går att komma åt de stora grundproblemen.   

På Kulturkontakt Nord i Helsingfors afholdtes den tredje maj et seminar om ytringsfrihed og ”hate speach”. Det var på den særlige internationale dag for pressefrihed.

Der var oplæg ved den danske debattør og tidl. politiker Özlem Cekic som vi tidligere har interviewet i forlængelse af vores undersøgelse i 2015 om en mulig fælles nordisk migrationspolitik og vi prøvede i denne forbindelse også at komme med nogle bud på de nordiske værdiers rødder.

Som ordstyrer deltog journalisten Kai Jaskeri og i panelet sad den norske forsker Ragnhild Mølster fra Bergens Universitet  og den finske professor Timo Honkela fra Helsingfors Universitet samt det finske rigsdagsmedlem Mika Raatikainen fra Sannfinländerna der også har en baggrund som politimand og med erfaringer fra Mellemøsten. Kommunikationschef Mary Gestrin fra Nordisk Ministerråd bød velkommen og rigsdagsmedlem og tidl. minister Pekka Haavisto fra De Grønne indledte med at fortælle om sine små studier af ”hate speach” i magasiner fra borgerkrigstidens Finland samt havde et humoristisk tilbageblik til sin tid som redaktør for et, dengang, provokerende rockmagasin.

Debatten drejede om en krumtap der hed ”forbud”. Imidlertid klargjorde oplægget og eksempler fra Özlem Cekic at forbud ikke er løsningen, men derimod dialog. En dialog hvor parterne så vidt muligt mødes på lige præmisser. Desuden er der jo det klare problem, hvem skal definere hvad der er forkert og hvornår det er forkert. Risikerer man i stedet at lukke munden på folk således at vigtige problemer ikke bliver diskuteret – og hvordan diskuterer man problemer uden risikoen for, at en eventuel modpart kan føle sig dæmoniseret eller har følelsen af ikke at blive hørt?

Hovedtaleren Özlem Cekics oplæg om sit projekt med ”dialogkaffe” viste med al tydelighed, at der kan være fordomme på begge sider. Som medlem af Folketinget fik Cekic dagligt hademails med besked om at ”rejse hjem” og lignende. Den danske fotograf og foredragsholder Jacob Holdt, kendt fra bogen ”Amerikanske billeder” om fattigdom og racisme i USA som hun deler kontor med, opfordrede hende til at snakke med afsenderne, at invitere dem til kaffe. Den første start var svær, men det første møde blev epokegørende for Cekic. Med sin mand havde hun aftalt, at ringede hun ikke efter en time, skulle han tilkalde politiet. Men hun fandt ud af at afsenderen Ingolf var en helt almindelig bekymret borger, der først skulle spørge sin kone, om det var i orden. Tre timers snak blev det til i Ingolfs hjem sammen med kaffe og hjemmebagte boller. Cekic fandt ud af, at der i høj grad var fjendebilleder på begge sider. Hun skød skylden på de ”racistiske danskere” for alt muligt, han skød skylden på indvandrerne for alt muligt. Siden er hun målrettet gået efter at snakke og have kontakt med ikke bare afsendere af hademails, men også eksempelvis tyrkere (Cekic er af kurdisk afstamning) og jøder (Cekic har muslimsk baggrund) og politikere fra Dansk Folkeparti. Udviklingen har rykket ved hende. Som venstreorienteret folketingsmedlem ville hun i starten end ikke give hånd til borgerlige! Fra som ganske ung at hade de ”racistiske” danskere, har hun taget nordiske idéer om frihed og lighed til sig.

Dialogkaffen fører heller ikke altid til enighed, men er et vigtigt skridt. Man er nødt til at tale sammen. Cekic opfordrede til slut alle seminardeltagerne til selv at invitere på dialogkaffe inden årets udgang.

Cekic kunne ikke blive og overvære paneldebatten, en debat mellem hende og Raatikainen ville ellers have været rigtigt interessant. Det viste sig, at Raatikainen også en gang var blevet udsat for en trussel (hot) og klarede dette på en ”Cekic-agtig” måde og oven i købet modtog en undskyldning (ursäkt). Han anså derudover selvsencur som et problem og det skinnede igennem at han, efter bl.a. som politimand i flere år at have været udsendt Mellemøsten havde en skepsis som han ikke direkte satte ord på. Det burde de to have diskuteret, det ville have været en virkelig interessant, og forhåbentlig afklarende, samtale!

Iøvrigt blev kan også bedt om at forholde sig til anklager mod partifæller.

Forbud og digitale løsninger var noget der især var fokus på i samtalen. Kan kunstig intelligens anvendes og hvordan? Det satte Honkela spot på. Desværre blev ikke farerne for et ”George Orwell”-agtigt samfund nævnt. Et andet problem, som vi her på redaktionen har snakket om, er, at for mange timer bag skærmen heller ikke altid er befordrende for den den gensidige forståelse mellem folk. Desuden er der, som det blev nævnt, en tendens til at det er modpolerne der overtager debatten på de sociale medier og at andre trækker sig fra den. Honkela fremhævede også, at tanker er med til at præge hvad der sker og spekulerede derfor i ”positiv tænknings” fordele. Faren er naturligvis altid, at et dogme om ”positiv tænkning” kan misbruges til at undertrykke diskussion af problemer.

Mølder studerer skandinavisk migrationsdebat og havde også undersøgt mængden af registrerede trusler mod journalister i Sverige, Norge og Danmark. Danmark lå i den dårligste ende og Norge i den bedste. Jeg nævnte overfor hende, at en lang række reformer siden årtusindeskiftet i Danmark nok havde været med til at udsætte en masse mennesker for utryghed og stress. Hun nævnte i forbifarten, om man kunne forestille sig en fælles nordisk definition af, hvad ”hate speach” er. Hun efterlyste også dialog, forskning og oplysning. I øjeblikkets politiske klima i Norden nok ikke let og, som diskussionen nok viste, er diskussionen i sin vorden. Hvem skal vurdere hvad der er forkert og hvordan forhindrer man, at problemer fortsat kan diskuteres. Hvordan kan en aktuel lovgivning rettet mod ét problem i fremtiden blive brugt på en hel anden og utilsigtet måde af skiftende magthavere? Er der taget højde for det? Truslerne mod ytringsfrihed og demokrati kan tilsyneladende gemme sig overalt. Det er et spørgsmål der drejer sig både om den enkelte, om journalisten, om pressen og om politikerne samt ikke mindst teknologien og dens muligheder og begrænsninger, men også om at man tænker sig rigtigt godt om, når man lovgiver. Det er et problem med det stigende antal lokalpolitikere der trækker sig fordi debatten er for hård. Det kan være af vigtighed, at vi minder hinanden om at ”tale pænt” til hinanden, men også at folk faktisk kan komme til orde. At lukke munden på frustrerede mennesker risikerer bare at forstørre problemerne op.

De många svåra frågorna som ställs i Jakobs recension av Kulturkontakts seminarium har inga lätta svar. Det finns redan lagar som förbjuder hot och ärekränkande ord mot journalister, försök att fylla begreppet ”hate-speech” med någonting utöver nuvarande lagar gällande hot och ärekränkning, eller låta robotar avgöra vad som är kränkande, kommer antagligen att leda till icke-demokratiska begränsningar av yttrandefriheten. Samma sak gäller för fenomenet ”fake-news”. Sajter som helt enkelt hittar på nyheter utan verklighetsgrund går kanske att förbjuda, men att förbjuda dålig och ideologiskt vinklad journalistik riskerar att leda till censur. Bättre utbildning, läsförmåga, bildning och behövs för att allmänheten skall kunna delta på en hög nivå i det demokratiska samtalet. Det går inte förbjuda att det finns många som bara kan läsa en liten del av det som står i tidningen, eller att man saknar den bildning som behövs för att genomskåda uppenbart osanna eller vinklade nyheter.

Journalisterna och politikerna måste helt enkelt vara modiga, journalister kan inte låta sig tystas och politiker får inte undvika obekväma debatter. Cekic ”dialogkaffe” är ett bra exempel på hur politiker kan göra en insats för det demokratiska samtalet. Det finns också många duktiga journalister som inte låter hatmejl påverka sin journalistik, eller räds för att debattera med kritiska läsare. Det är en dock en tung uppgift som blir allt svårare i takt med att allmänhetens läsförmåga och bildningsnivån försämras och ilskan över riktiga och förmenta orättvisor ökar.  Dessutom har det journalistiska uppdraget förvanskats och försvårats sedan många år tillbaka av mediehusens genomkommersialiserade syn på journalistiken.  Detta leder mig in på en recension av Folket bildningsförbunds seminarium (25.10.2015) ”En partisk journalists bekännelser” där bloggaren och doktoranden vid Karlstads universitet Fredrik Edin gav sin syn på hur medierna, speciellt dagstidningarna, har påverkats de senaste  ca 15 åren av de förändrade ekonomiska förutsättningar för journalistiken. Edins analys kan sammanfattas av citaten nedan och en utförlig artikel om Edins tankar och åsikter hittas i antologin ”Rum för eftertanke”.

  1. En gång i tiden var tidningar ett mål och pengar ett medel. Idag är pengar i allt större utsträckning målet och tidningarna ett medel. Detta leder enligt Edin till:

–           Färre tidningar

–          Färre journalister/ Flera som jobbar under prekära förhållanden som frilans-journalister

–          Färre lokalredaktioner

–          Färre grävjobb

–          Färre påkostade reportage

–          Färre egna bilder

–          Lägre kvalitet på texterna på grund av färre redaktörer och korrekturläsare

–          Flera billiga texter som exempelvis krönikor

  1. En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer. Detta leder enligt Edin till:

–          Kortare och simplare analyser

–          Mer underhållning och färre nyheter

–          Få egna nyheter

–          Olika typer av ”samarbeten” mellan företag och tidningar

–          Reklam som anpassas efter nyheterna och, vi värsta fall, tvärtom

–          Reklam som ser ut som nyheter

  1. En gång i tiden producerade tidningarna själva sitt innehåll. Idag produceras det i allt större utsträckning av läsarna i form av kommentarer och påståenden på social media.  Detta leder enligt Edin till att:

–          Faktagranskningen försämras

–          Källkritiken uteblir oftare

–          Andelen osanningar som sprids blir större

–          Troll får större inflytande

  1. Journalisterna blir allt färre och får mindre resurser medan de som sprider information som journalisterna ska granska blir allt fler och får mera resurser.

Om man tror på, om inte alla så åtminstone några av, Edins slutsatser så ligger det nära till hands att konstatera att mycket av journalistiken helt enkelt har blivit sämre. Detta är knappast helt och hållet de enskilda journalisternas fel, utan de nuvarande förutsättningarna för journalistiken är sådana att god journalistik inte uppmuntras annat än i festtal. Den försämrade nivån kunde kanske kompenseras av att internet möjliggör en snabb och enkel tillgång till flera olika medier, den som vill kan plocka russinen ur de olika mediebullorna.  Men för att kunna göra detta bör man ha goda språkkunskaper (ifall man vill läsa vad som händer internationellt) bra läsförmåga och hög bildningsnivå. Tyvärr har allmänhetens läsförmåga och bildningsnivå blivit sämre och de sociala medierna filtrerar bort sådant som inte passar in i användarens världsbild. De bildade har alltså förmågan att själva välja sina russin medan Facebook, Google och Youtube matar de obildade med strunt som de vill se och höra och mödosamt och britstfälligt kan läsa och tolka.

En obildad dåligt läsande allmänhet som diskuterar samhällsfrågor på en låg nivå utgående från bristfälliga nyheter i en tid då ökande ojämlikhet skapar polarisering och hetsig stämning har dåliga förutsättningar för att skapa ett demokratiskt samtal. En radikal omställning av politiken där var fokus inte bara finns på EU:s fyra friheter utan också på nordiska värderingar, utbildning, folkbildning, civilsamhälle och välfärd skulle vara en bra början på väg mot att åtgärda de stora grundproblemen som utgör ingredienserna i den häxbrygd som förgiftar det demokratiska samtalet. Före eller senare tar de enskilda individernas mod och uthållighet slut och då drunknar det demokratiska samtalet i den giftiga sörjan.

Jakob Buhl, 

jakob.buhl(at)yggdrasil.fi

Christian Sourander,

christian.sourander(at)yggdrasil.fi

Språksvanen kan lyfta den internordiska språkförståelsen

Publicerat 20 april, 2018 | Kommentera

Yggdrasil.fi föreslår att Nordiska rådet/Nordiska ministerrådet skall uppmuntra och understöda den internordiska språkförståelsen genom att finansiera skapandet av ett intyg för internordisk språkförståelse kallat ”Språksvanen”.

De skandinaviske mål, sprog eller dialekter – alt efter temperament – er nært beslægtede i både ordforråd, terminologi og i forestillingsverden.sprog1 3

Kan man kommunikere på sine egne sprog, kan man populært sagt sige det man vil fremfor – på et fremmedsprog – det man kan.

Sprogvalg ved kommunikation med udlandet.

Endvidere har flere undersøgelser peget på, at der er en klar tendens til at firmaer der handler med udlandet, har en fordel, om de mestrer handelspartnerens sprog (og dermed har indblik i kulturelle koder også). Fokus var bl.a. på mistede indtægter i forhold til det tysk – og fransksprogede marked.

Foranstående undersøgelser var svenske og der er henvisninger til dem her: 1). Företagarnas fra 2010 og 2). Ingela Bel Habibs engelsksprogede Multilingual Skills provide Export Benefits and Better Access to New Emerging Markets (a)  og Multilingual Skills provide Export Benefits and Better Access to New Emerging Markets (b)  samt dette fra UNESCO om sprog, men kan suppleres af en senere dansk spørgeskemaundersøgelse, hvor 330 såkaldt “internationalt orienterede” firmaer i 2016 blev spurgt om, hvilke sprog de ville forvente at have behov for de næste fem år. 30 % svarede svensk, 22 % svarede norsk og 8 % svarede finsk. Det sidste understreger blot, sammen med det at Finland nogle år optræder som Danmarks tiendestørste samhandelspartner, at det var forkert at skære finskstudiet i Danmark bort.

Når der tages højde for, at nogle firmaer allerede kommunikerer på skandinavisk som en naturlig ting og at andre gør det på fremmedsprog, er 30 % og 22 % høje tal.

Bare 60 timer.

At der ikke kun er fokus på nabosprogskommunikation i Norden, er denne artikel fra 2005 et vidnesbyrd om. Den blev bragt i den nordiske, og norsksprogede, udgave af det franske Le Monde Diplomatique. Den beskæftiger sig med mulighederne for, at romansksprogede (fransk, kastilliansk, katalansk, portugisisk, rumænsk, italiensk osv.) kan lære at kommunikere uden nødvendigvis at skulle gøre det på et fremmedsprog, et lingua franca. Det menes blandt andet, at 60 timers undervisning skulle være nok til, at man ville kunne lære at læse hinandens sprog. En både hurtigere, billigere og nemmere indsats end den der skal til for at lære et decideret fremmedsprog. Derfor foreslås den ikke som erstatning for fremmedsprog, men som et kærkomment og logisk supplement.

Laver vi så parallelen til skandinavisk, kan få ugers/veckors sprogbad, og indføring i systematiske forskelle og enkelte afvigende betydninger og ord, være tilstrækkeligt sammen med nogle værktøjer til, fra den talendes side, at gøre det talte sprog lettere forståeligt for modparten.

Det kan dog tænkes, at en fra et svensktalende miljø skal bruge en anelse længere tid for at blive fortrolig med dansk end omvendt.

Samme metode ville kunne bruges mellem islandsk og færøsk (ville formodentlig tage lidt længere tid) og mellem finsk og estisk (ville dog tage betydeligt længere tid). Afstanden mellem skandinavisk og færøsk/islandsk er naturligvis længere, men slægtskabet er heller ikke her uden betydning. Men tilbage til skandinavisk.

Førnævnte påstående underbygges til dels af denne rapport der fastslår, at skandinaviske unge hurtigt lærer at kommunikere på skandinavisk, når de gennem længere tid opholder sig i nabolandet. 

Vores forslag.

Mot denna bakgrund föreslår Yggdrasil.fi att Nordiska rådet/Nordiska ministerrådet finansierar skapandet av ett språkintyg/sprogbevis som understöder redan etablerade och nya genvägar till internordisk språkförståelse. Intyget kunde förslagsvis heta ”Språksvanen” och utfärdas av olika aktörer som jobbar med internordisk språkförståelse till personer som deltagit i ca 60 timmar i verksamhet (t.ex. språkkurser och utbyten, nordiska arbetsplats- eller studentutbyten, exkursioner o.s.v.) som ger genvägar till internordisk språkförståelse. Språkpiloterna kunde i samarbete med Nordisk Sprogkoordination och Nordens Sprogråd skapa kriterier för hur Spåksvanen skall se ut och upprätthålla ett register på aktörer som har rätt bevilja Språksvanen.

Språksvanen skulle kunna utfärdas av instanser som Sprogpiloterne, Nordsnakk og Nordkurs. (se nedan för en beskrivning av deras verksamhet). Övriga aktörer förutom de som nämnts ovan som vill bevilja Språksvanen bör även ges understöd och beredas möjligheten att göra detta. T.ex. kunde folkskolor, andra skolor och Föreningarna Nordens lokalföreningar ges understöd för att skapa språkkurser och nordisk utbytesverksamhet som, efter granskning och beviljande av Språkpiloterna, kunde ges rättigheten att utfärda Språksvanen intyg.

Helt nya aktörer som vill bevilja Språksvanen bör även ges understöd och möjlighet att göra detta.

De formelle – og ikke mindst de uformelle – netværk i politik og embedsværk, er yderst vigtige for de nordiske lande – og det samme er Norden for erhvervslivet – både som hjemmemarked, rekrutteringsbase, samarbejdspartnere og underleverandører. De skulle også kunne få Språksvanar og der skal udtænkes et koncept for, hvordan det skulle kunne foregå.

Förslagsvis kan det gärna skapas en Språksvan också för finskspråkiga som lär sig ett skandinaviskt språk och för de skandinaver som lär sig finska, färöiska, grönländska, samiska eller isländska, men i detta fall krävs mera än 60 timmar verksamhet.

Fordelen ved at tage udgangspunkt i eksisterende strukturer er, at der ikke skal opbygges ret meget mere end et koncept samt en mindre støtte til enkelte af aktørerne.

Nogle aktører.

De nordiske sprogpiloter arbejder målrettet med at uddanne lærere i både grundskolen og gymnasieskolen. Sprogpiloterne arbejder også med det didaktiske spørgsmål.

Hos Norden i Skolen kan eksempler på undervisningsmaterialer til børn og unge findes.

Nordkurs der arrangerer sommerkurser i Nordens sprog og – litteratur, retter sig mod univerśitetsstuderende.

Der eksisterer også et frivilligt initiativ i form af Nordsnakk der udfører sessioner på Skype i de enkelte skandinaviske sprog, i hvilke deltagerne deltager i gruppesamtaler.

Imidlertid er det ikke bare et spørgsmål om økonomisk støtte (som vil tjene sig ind) til de forskellige gode initiativer, og til de forskellige genveje til internordisk sprogforståelse, det er også et spørgsmål om officiel opbakning og officiel anerkendelse fra Nordisk Råd som understreger værdien i nordiske sprogkundskaber.

Der vil være store gevinster ved Sprogsvanen og de afledte positive effekter, det gælder både politisk, økonomisk, kulturelt og socialt samt, som det kan læses af den franske artikel, i forhold til omverdenen. En bedre forståelse af hinanden over grænserne, som trods vores ligheder ikke altid er givet, hører til gevinsterne samt større kulturel udveksling og større geografisk viden. Deltagere i nordisk samarbejde og nordisk udveksling knytter endvidere ofte livslange venskabsbånd, hvilket blandt andet kendes fra Nordkurs, Foreningerne Norden og deres ungdomsorganisationer samt Nordjobb og Nordplus.

Ett intyg fungerar som en utmärkelse som ger synlighet åt de som valt att lära sig grannlandets språk och kultur. Med en Språksvan i CV:n har man ett bevis på att man kan flyga obesvärat över de nordiska statsgränserna. Ett intyg skulle också uppmärksamma, understöda och vidareutveckla sådant som redan görs för att förbättra den internordiska språkförståelsen.

Note: Erfaringsmæssigt åbner skandinavisk sprogforståelse også for bedre at kunne forstå både dialekttalende og indvandrere. De der ikke kan vente, kan begynde her med at læse Att förstå varandra i Norden.

 

Jakob Buhl, 

jakob.buhl(at)yggdrasil.fi

Markus Söderman

markus.soderman(at)yggdrasil.fi

Christian Sourander,

christian.sourander(at)yggdrasil.fi

Ge de nordiska regionerna chansen att stärka Norden

Publicerat 2 april, 2018 | Kommentera

Yggdrasil.fi och Centrum för Nordenstudier (CENS) ordnade seminariet ”De gränslösa nordiska regionerna – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden” i Vasa, Finland 5.3.2018. Syftet med seminariet var att bjuda upp till en diskussion om de nordiska regionernas utvecklingsmöjligheter i ljuset av färska visioner om det nordiska samarbetet. Johan Strang från CENS fungerade som moderator för seminariet. Joakim Strand riksdagsledamot och vice-ordförande för Kvarkenrådet och Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten deltog i en diskussionspanel med kommentarer till föreläsningarna. Som föreläsare deltog Ann-Louise Rönestål Ek och Sten Palmgren.  Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som projektledare för interregprojektet ”Mer nyheter över gränsen” som under en treårsperiod (2011-2014) arbetade för att skapa nya förutsättningar för gränsöverskridande nyheter mellan Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. ”Mer nyheter över gränsen” genomfördes som ett samarbetsprojekt mellan medieaktörer inom SVT, SR och Mittmedia i Jämtland och Västernorrland samt motsvarande medieaktörer i NRK och Adresseavisa i Nord- och Sør-Trøndelag.  Sten Palmgren har en lång erfarenhet av att jobba med nordiska gränshinderfrågor och har tillsammans med Gunnar Wetterberg presenterat olika modeller för ett nordiskt medborgarskap i pamfletten ”Nordens tid är nu”. De nordiska ländernas djupa och livliga integration bygger på levande gränsöverskridande nordiska regioner som t.ex. den svensk-finska Kvarkenregionen och Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. Under seminariet diskuterades likheter och lärdomar mellan dessa två gränsöverskridande regioner, samt hur det regionala samarbetet i högre grad kunde påverka det nordiska samarbetet på nationellt plan.     

Ibland brukar frågan ställas om de nordiska länderna har gemensamma värderingar och om man kan uppbåda tillräckligt många gemensamma intressen för att samarbeta.  På en nationell nivå har svaret ibland varit tveksamt. Den gemensamma värdegrunden har nog till stora delar varit där men vid hårda storpolitiska vindar ställs ofta små stater inför svåra vägval, vilket exempelvis bidrog till att de nordiska länderna valde olika gällande NATO och EU. Men på en regional nivå är svaret entydigt ja. Den gemensamma värdegrunden och de gemensamma intressena utgör en utmärkt grund för nordiskt regionalt samarbete. Lokala och regionala samarbetsinitiativ växer naturligt fram ur det livliga utbytet över gränserna. Det nordiska samarbetets styrka är att det är ett nätverksbaserat och flexibelt samarbete byggt nerifrån upp. Opinionsundersökningar visar att denna modell har allmänhetens stöd, den senaste undersökningen antyder att över 90 procent av nordborna ser samarbetet mellan länderna som ”ganska eller mycket viktigt”.  Detta är en kraftig signal från den stora nordiska allmänheten om att nordisterna, d.v.s. de nordiska samarbetets entreprenörer, borde ges både svängrum, finansiering och en plats i det offentliga samtalet för att driva de många olika nordiska samarbetsinitiativen framåt.  Den institutionella överbyggnaden för det nordiska samarbetet, som t.ex. ramarna och reglerna för den gränsöverskridande verksamheten eller språkkunskaperna, tidsanvändningen och transnordiska nätverken inom den statliga eller kommunala byråkratin borde således förstärka och befästa det som redan görs och anpassas för det som nordisterna vill göra i framtiden. Men tyvärr är det precis tvärtom. Den institutionella överbyggnaden på nationell och EU-nivå både motarbetar och begränsar ofta det nordiska samarbetet vilket framkom genom många olika talande exempel under seminariet i Vasa.

Sten Palmgren inledde sitt anförande med en snabb genomgång av det nordiska samarbetets historia och konstaterade att 1900-talets byråkrater i det offentligas tjänst hade både bättre kunskaper i nordiska språk och tätare kontakter med sina nordiska kolleger. I en slutkommentar konstaterade Palmgren att EU-frågor sedan 1990-talet monopoliserat tjänstemännens uppmärksamhet och att också när det gäller relativt enkelt genomförbart nordiskt samarbete som en gemensam implementering av EU-direktiv så samarbetar inte de nordiska länderna så nära som det skulle vara möjligt. Palmgren var märkbart förbryllad och harmsen över att det fortsättningsvis inte görs någon gemensam implantering av EU-direktiven. En gemensam implementering skulle vara en naturlig fortsättning på de goda nordiska traditionerna av juridiskt samarbete och vore en enkel åtgärd för att förhindra att det uppstår nya gränshinder som försvårar och begränsar livet i de gränsöverskridande regionerna. Det kommer hela tiden nya EU-direktiv med mål och krav på resultat inom olika områden som t.ex. arbetsmiljöfrågor där var Norden har en i europeiskt perspektiv unik avtalsbaserad modell för arbetslivet.  Livet riskerar att bli svårare för både arbetstagare och -givare som verkar över en nordisk statsgräns då gamla gränshinder får sällskap av nya när man i de olika nordiska länderna skapar olika regler för arbetslivet utgående från samma EU-direktiv. Dessutom har Norden i den avtalsbaserade modellen utvecklat en flexibel modell som visat sig konkurrenskraftig och solidarisk också i globaliseringens tidevarv. Möjligheterna för att gemensamt förstärka och försvara denna modell skulle öka om de nordiska länderna kunde förmås att enas kring en gemensam implementering.  Därutöver kunde nämnas att det skulle det spara på de byråkratiska resurserna om tjänstemännen från de olika nordiska länderna tillsammans kunde skapa en praktiker för gemensam nordisk implementering istället för att alla gör arbetet på var sitt håll.

I en kommentar till Palmgrens anförande beklagade sig Joakim Strand över lagar och byråkrater som inte är anpassade till det nordiska samarbetet i allmänhet och Kvarkenregionen i synnerhet. Enligt Strand stöter Kvarkenports ständigt på bristande förståelse i huvudstäderna och juridiska komplikationer som kräver specialarrangemang. Den av Umeå och Vasa samägda hamnen är ett unikt arrangemang som bör ses som en del av en strategi för att positionera Kvarkenregionen som en länk i den nya kinesiska sidenvägen. Kvarkenrådet, som Strand är vice-ordförande för, kämpar hårt för att få statliga pengar, som i sin tur är en förutsättning för EU-pengar, till en ny färja mellan Vasa och Umeå som tillsammans med den samägda hamnen skulle kunna göra Kvarkenregionen till en viktig länk i den rysk-finsk-svenska-norska sträckningen i sidenvägen norrut mot det allt mera isfria Ishavet. Men enligt Strand möter initiativ som inte har huvudstäderna i centrum väldigt lite understöd och förståelse i Helsingfors och Stockholm.

Byråkraterna gör förstås sitt jobb så gott de kan men utan stöd av politikerna är det omöjligt för dem att komma åt även högst vardagliga gränshinder för att inte tala om att skapa juridiskt utrymme för unika samnordiska aktörer som Kvarkenports. Det är politiska beslut som gör att de hålls sysselsatta med nationella istället för nordiska tolkningar av EU-bestämmelser och att de saknar tid och resurser att upprätthålla nordiska språkkunskaper och kontakter.

I september 2016 stod Finlands statsminister Juha Sipilä värd för de nordiska statsministrarnas årliga sommarmöte på Åland där man lanserade statsministrarnas vision om att Norden skall bli ”världens mest integrerade region”. Men det är sällan om någonsin man hör en journalist fråga Sipilä hur denna vision skall bli verklighet, eller vad han tänker göra för att implementeringen av EU-direktiv ska harmoniseras i Norden. Ofta känns det som att politikernas vurm för det nordiska är ett spel för gallerierna. En retorik som låter bra när det nordiska varumärket står starkt globalt. En hel politikergeneration är van med att det mesta skall handla om EU och nu är EU spricker upp i fogarna och det nordiska upplever en renässans så skjuts det från höften med nordiska visioner som låter bra men saknar innehåll. Tyvärr finns det inte så många journalister som kan syna bluffen.

Medierna skapar villkoren för det politiska samtalet genom att göra nyheter ur ett uteslutande nationellt eller EU-perspektiv, vilket gör att det politiska tänkandet följer samma mönster. Under sådana förutsättningar är det svårt att greppa, för inte tala om att diskutera och politisera, det nordiska samarbetets och de nordiska gränsöverskridande nordiska regionerna fulla potential. Men som seminariets nästa föreläsare visade så har det gjorts försök att skapa nyheter utgående från gränsöverskridande nordiskt regionalt perspektiv. Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som drivkraften bakom interregprojektet ”Mer Nyheter över gränsen” som under en treårsperiod tid (2011-2014) genomfördes som ett public service-samarbete mellan SVT i Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och NRK i Nord- och Sörtröndelag i Norge. Projektet bidrog med gränsöverskridande perspektiv i nyhetsbevakningen och den tillhörande offentliga debatten och dessutom fick personal vid SVT och NRK möjligheten att skapa kontakter som upprätthålls än idag.

På en direkt fråga om ”Mer Nyheter över gränsen” kunde kopieras i Kvarkenregionen svarade Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten i Vasa (Finlands public service på svenska i Österbotten): Jo det vore en mycket intressant idé, men i dagens läge finns det inte resurser för att jobba med nya perspektiv. Lövdahls svar efterföljdes av en kommentar av Rönestål Ek där hon påpekade att nu, bara fyra år efter att projektet avslutats, skulle ett liknande projekt knappast vara genomförbart i svensk-norska gränsområden. Inriktningen för Interreg har förändrats och både Lövdahl och Rönestål Ek beskrev en överarbetad medievardag där var stressen och mängden uppgifter ökar hela tiden på samma gång som antalet anställda minskar och därför finns det heller inte utrymme för ytterligare arbetsuppgifter, även om de är intressanta och angelägna.

De kommersiella medierna är sedan länge i en lönsamhetskris på grund av den tekniska utvecklingen internetjättarnas ojusta affärsmodeller och public service befinner sig i en existentiell kris, båda kriserna förvärras och är delvis orsakade av EU:s marknadsfundamentalism. Svensk public service har sedan länge begränsat publiceringen av webbnyheter fristående från radio och tv på grund av en överhängande risk för underkännande från EU. I Norge som också följer delar av EU:s inre marknad diskuteras en betalvägg för norsk public services webbnyheter. I Finland har mediernas centralförbund bett EU-kommissionen utreda om finsk public service webbnyheter strider mot EU:s inre marknad. Förbundet hävdar att finsk public service nuvarande praxis går emot EU-s regler för statsunderstöd, eftersom offentliga medel inte får användas till att producera innehåll i textform på webben som kan anses vara fristående från övrig produktion på radio och tv. De kommersiella nyhetsmedierna som under en längre tid kämpat för att klara omställningen till det digitala har fått det allt svårare då internetjättar som Google och Facebook förändrat annonsmarknaden i grunden. I ett sådant läge verkar de istället rikta sin ilska mot public service. Liksom i de övriga nordiska länderna riskerar en stor del av finländsk public service populära webbnyheter bestående av b.la. djuplodande artiklar, analyser och kolumner att gå förlorade på grund av de kommersiella mediernas felriktade ilska.

Nyheter på webben är den nyhetsform som är populärast bland nordiska nyhetsläsare under 45. Om marknadsfundamentalismen genom EU tillåts ta ett stryptag på nordisk och europeisk public service framtida utvecklingsmöjligheter kan det vara början till slutet för YLE, SR, SVT och NRK. När public service inte längre upplevs som relevant och aktuellt på grund av de saknar intressant webbinnehåll så kan det uppstå en diskussion om vad ett stort och dyrt public service med en åldrande och småningom försvinnande tv- och radiopublik egentligen finns till för. Men public service är en i grunden icke marknadsmässig idé som man skapade runt om i Europa för att man ansåg att journalistiken tjänar demokratiska syften som är för viktiga för att lämna åt marknaden. Tyvärr är den nyliberalt fundamentalistiska EU-kratin ointresserad av att bevara och vidareutveckla sådant som inte omfattas av visionen för den perfekta inre marknaden. Om inte nordisk public service får utvecklas till att på bästa sköta sitt breda folkbildande uppdrag, där var förmedling av allmännyheter på ett allsidigt vis ingår, så har public service inte någon framtid.

Under sådana allmänna förutsättningar, där journalisterna dessutom drabbats av den allmänna hetsen i ett modernt nyliberalt inspirerat arbetsliv som präglas av snuttifierade anställningar och allt högre arbetstempo, kan det vara rätt mycket begärt att förvänta sig att nordiskt intresserade journalister själva skall lyfta sig i håret och utan extra resurser börja jobba utgående från nya nordiska perspektiv. Utan tid, pengar och anställningar är det svårt att skapa någonting nytt. Men ifall det gick att få ihop finansiering och anställningar för nya perspektiv så torde det, enligt Lövdahls kommentar till Rönestål Ek:s presentation av ”Mer nyheter över gränsen”, finnas intresse bland journalisterna att jobba mera nordiskt.

I en kommentar för att lyfta fram till diskussion också förbindelserna över den svensk-norska gränsen uppmärksammade Rönestål Ek det jämtländska behovet av att elektrifiera järnvägssträckningen Meråkerbanen mellan Jämtland och Tröndelag. Detta skulle skapa bättre möjligheter för jämtlänningarna att integrera med Norge. En elektrifiering av järnvägen skulle ge därmed ge både andrum och framtida utvecklingsmöjligheter till en region med en minskande och åldrande befolkning. Men tyvärr finns det inget i intresse i Oslo för den relativt enkla åtgärden att elektrifiera den korta sträckningen mellan Jämtland och Tröndelag.

Det nordiska upplever som bäst en renässans inom kultur och näringsliv, vilket förstärker utbytet inom de nordiska regionerna och intresset för det typiskt nordiska. Men tyvärr hänger inte EU och den av EU-bundna nationella politiken (ofta huvudstadscentrerade) med i svängarna.  Nyheter som inte går över statsgränserna i Norden är ett kommunikativt gränshinder och politiker som bara ser till EU:s marknadsfundamentalism och huvudstaden förstår sig inte på Norden och dess framtida utvecklingsmöjligheter.

På en lokal och regional nivå bör man ha makt och inflytande över hur man vill leva sina liv och bidra till den globala ekonomin. Beroende på de olika regionernas historia, kultur och geografiska förutsättningar kommer dessa val att se lite olika ut.  Valet kommer självfallet också att ändra över tid i takt med de olika regionernas naturliga utveckling, men poängen är att valet bör ske övervägande lokalt och regionalt.  Huvudstäderna och Bryssel borde vara lyhörda för initiativ på en regional och lokal nivå. Det regionala gränsöverskridande samarbetet är en resurs som det nordiska och europeiska samarbetet inte har råd att förbise.

Slutstationen för ett EU-direktivens marknadsfundamentalistiska planekonomi, ett ensidigt huvudstadsperspektiv och en fortsatt nonchalant attityd mot det nordiska samarbetet i regionerna är de nordiska regionernas förfall och ett Norden med av ett fåtal megastäder bestående av inflyttat proletariat i servicebranschen och superrika. En framtid med djupt ojämlika megastäder och regioner i förfall kommer att leda till frustration, maktlöshet, populism och till sist en desperat önskan av de mest utsatta om att räddas av ett auktoritärt styre. Det är hög tid att uppmärksamma det nordiska som ett komplement och delvis även alternativ till den rådande ordningen. I ett enat Norden, gärna i ett förbund eller union av något slag, kunde renässansen för det nordiska få sitt naturliga utlopp i en politik som sker utgående från ett nerifrån upp perspektiv som beaktar och vidareutvecklar de nordiska gränsöverskridande regionernas sanna potential.

Christian Sourander Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

Seminarium i Vasa 5.3.2018: Framtida utvecklingsmöjligheter för Kvarkenregionen i ljuset av det nordiska

Publicerat 26 februari, 2018 | Kommentera

De gränslösa nordiska regionerna – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden  

Arrangörer: CENS och Yggdrasil.fi

Tid: 5.3.2018 klockan 17.30

Plats: Stora salen på Bocks bryggeri på Gerbyvägen 18, 65230 Vasa, Finland.

Anmälan: Anmälan till seminariet görs genom att skicka ett mejl med namn till redaktionen@yggdrasil.fi. Seminariet är gratis. Vi tar emot anmälningar för att kunna uppskatta hur mycket kaffe och tilltugg som behövs.

Temat för seminariet 

De nordiska länderna har en djup och livlig integration på tvärs av statsgränserna, men av en alldeles särskild betydelse är det gränsöverskridande samarbetet mellan olika regioner i Norden. Genom seminariet “Nordiska regioner – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden” vill Centrum för Norden-studier (CENS, Helsingfors universitet) och tankesmedjan Yggdrasil bjuda upp till en diskussion om de nordiska regionernas utvecklingsmöjligheter i ljuset av färska visioner om det nordiska samarbetet. Johan Strang från CENS fungerar som moderator för seminariet. Joakim Strand riksdagsledamot och vice-ordförande för Kvarkenrådet och Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten deltar i en diskussionspanel med kommentarer till föreläsningarna.

Föreläsare 

Sten Palmgren författare till pamfletten ”Nordens tid är nu” Ett enat Norden och de nordiska regionerna Sten Palmgren har tillsammans med Gunnar Wetterberg presenterat olika modeller för ett nordiskt medborgarskap i pamfletten ”Nordens tid är nu”. Ett litet steg på vägen mot nordiskt medborgarskap är ett gemensamt nordiskt ID som kommer att finnas tillgängligt inom en nära framtid. Sten Palmgren talar om ett nordiskt ID, visionen för ett enat Norden och deras potentiella betydelse för de nordiska gränsöverskridande regionernas framtida ekonomiska och sociala utveckling.

Ann-Louise Rönestål Ek, projektledare för ”Mer nyheter över gränsen” Regionala gränsöverskridande nyheter och de nordiska regionerna Ann-Louise Rönestål Ek har fungerat som projektledare för interregprojektet ”Mer nyheter över gränsen” som under en treårsperiod arbetade för att skapa nya förutsättningar för gränsöverskridande nyheter mellan Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag Norge. Rönestål Ek talar om gränsöverskridande regionala nyheter, betydelsen av en regional offentlighet och framtida utvecklingsmöjligheter för att skapa medier som jobbar utgående från ett regionalt perspektiv.

Norden må ikke svigte de baltiske lande

Publicerat 11 januari, 2018 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2017 med samtliga artiklar hittas här.

På besøg hos Uffe Ellemann-Jensen som hele sit politiske liv har arbejdet for, at de baltiske lande bliver knyttet stærkere til Norden. Det gælder især nu, hvor Rusland har meldt sig ud af internationalt samarbejde og skræmmer balterne, siger han.

Da jeg en solrig augustformiddag ringer på døren til Uffe Ellemanns ende-rækkehus på Sundvænget i Hellerup, har han allerede arbejdet et par timer med sidste bind af sine erindringer fra arbejdsværelset, der vender direkte ned til Øresund.

Uffe Ellemann-Jensen bor på kysten, hvor Østersøen glider gennem Øresund og møder verdenshavene. Men det er ikke derfor, at han ofte er blevet kaldt Mr. Baltic Sea. Tilnavnet skyldes hans politiske blik gennem 30 år, som i høj grad var – og er – rettet imod Østersøen og dens 11 tilgrænsende nationer. Og det er netop Østersøen og Norden, vi især skal tale om i dag.

25 års baltisk frihed

Det er nu 25 år siden, at Uffe Ellemann som udenrigsminister, sammen med sin tyske kollega Hans-Dietrich Genscher, skabte Østersørådet for at få alle Østersønationer til at tale sammen i kølvandet på Sovjetunionens opløsning. Men vi begynder i slutningen af 80erne:

– Min estiske kollega, den senere præsident, Lennart Meri sagde: Det var tæt på, at vores skæbne også var blevet jeres. Og det gik op for mig, at han havde uhyggelig meget ret. Russerne var meget tæt på – ikke blot ’befriede’ de Bornholm, men de kom også tæt på Danmarks sydgrænse. Heldigvis kom Montgomery først og stoppede dem ved Lübeck, siger Ellemann.

– Med Gorbatjov kom der optøning i Baltikum og jeg følte, at vi skulle støtte balternes frihedsbestræbelser, blandt andet ved at invitere Litauens statsminister Prunzkiene til Danmark i 1990. Russerne blev rasende over vores officielle modtagelse af hende, og den russiske ambassadør protesterede voldsomt i Udenrigsministeriet. Men vi afviste protesterne med henvisning til, at vi aldrig havde anerkendt, at de tre lande var blevet en del af USSR. Dernæst oprettede vi baltiske informationskontorer i København, og næste skridt var diplomatiske forbindelser, selvom det skete i en anspændt atmosfære, fortæller Ellemann-Jensen, som endnu i dag husker tid, sted, forløb og aktører helt nøjagtigt.

Første land i verden til at anerkende

– I forvirringen under kupforsøget mod Gorbatjov i august ’91 placerede de baltiske lande, som på det tidspunkt stadig var en del af Sovjetunionen, grænsevagter mod Sovjetgrænsen. Det valgte vi at tage som et bevis på, at balterne havde kontrol over egne grænser, selvom der stadig var masser af sovjetiske tropper i de baltiske lande. Dermed kunne vi genoptage de diplomatiske forbindelser, som blev afbrudt i 1939, da de baltiske lande blev besat af Sovjetunionen. Danmark var det første land i verden, som genoptog diplomatiske forbindelser med de tre lande, efter at de havde genvundet deres selvstændighed, og Genscher og jeg var enige om, at vi derefter måtte etablere et forum, hvor alle landene talte sammen.

– Det blev til Østersørådet i 1992, hvor det genforenede Tyskland sad side om side med russerne og alle os andre. Vi gav hinanden håndslag på, at væsentlige emner om demokratierne i vores lande, skulle omkring møderne i Rådet. Senere i 90’erne, efter at jeg havde forladt dansk politik, stiftede jeg tænketanken Baltic Development Forum, som understøtter vækst i regionen. Det er en slags ’Østersøens Davos’ og fungerede især godt, da Putin endnu blev anset som en, der kunne tales fornuft med, lyder det fra en af historiens længst siddende udenrigsministre, som i dag konstaterer, at nok er Rusland stadig med i forsamlingerne. Men mere af navn end af gavn.

– Rusland har jo reelt meldt sig ud af en række internationale samarbejdsorganer, selvom de formelt stadig sidder med. De er passive, har ingen dagsordener og lader sig repræsentere på lavt plan, konstaterer Ellemann-Jensen tørt.

Balterne blev glemt

Selvom offentlighedens interesse for Østersøen – især sikkerhedspolitikken – blev nedtonet i slutningen af 90’erne og begyndelsen af det nye årtusinde, mener han ikke, at Østersørådets succes kan bestrides.

– Vi forberedte de baltiske lande på at komme med i de internationale organisationer, herunder EU og NATO. Og det gjorde den socialdemokratiske regering, der fulgte efter vores i 1993, bestemt også. Især Hans Hækkerups indsats som forsvarsminister har jeg den dybeste respekt for.

Hvad skete der fra midten af 90’erne?

– Vi kom ind i en normaliseringsperiode og godt for det. Sikkerhedspolitisk var vi i en nedspændingsperiode. Men da først balterne var kommet med i EU og NATO, var det som om mange, også medierne, tabte interessen for regionen. Vi så f.eks., at de danske ambassader i de baltiske lande blev dramatisk nedbemandet og stadig er det.

Nordisk interesse svækkes

– Situationen dengang minder mig lidt om, hvordan det gik med det nordiske samarbejde. Da det på et tidspunkt var fyldt ud, og mange af dagsordenerne var gennemført, mistede mange interessen. Tilbage i slutningen af 40’erne havde vi forgæves diskuteret et nordisk forsvarsforbund, i 60’erne faldt forslaget om det nordiske fællesmarked NORDEK og i 70’erne kom Danmark med i EF. Sverige og Finland fulgte efter i 90’erne. Siden opstod der ikke store nye, nordiske projekter og Norden opfattes i dag ikke længere så påtrængende, så nødvendig, fordi vi i høj grad også orienterer os europæisk og globalt. Jeg mener, det bør ændres efter den seneste udvikling i regionen

Hvordan ser du situationen i Østersøregionen i dag?

– Lavspændingstiden er ovre. Regionen har store sikkerhedspolitiske risici, og Danmark er desværre det eneste land, som endnu ikke har forberedt sig på det nye trusselsbillede. Vi er det eneste land i regionen som ikke er gået i gang med at styrke forsvaret. Men det sker forhåbentligt nu.

Hvad er det da, at Danmark bør gøre?

– Først og fremmest styrke vores forsvar betydeligt. Og så bør vi ikke holde os ude af det europæiske forsvarssamarbejde i EU, som betyder så meget for Finland og Sverige. Det handler jo også om vores egen sikkerhed. Et tættere forsvars- og sikkerhedspolitisk samarbejde i Norden kunne give et boost til det nordiske samarbejde, men det vil også være et vigtigt supplement til den sikkerhed, vi har som medlem af NATO. Tag nu de 100.000 mand, som Rusland netop har haft indsat i Zapad-øvelsen, der udspringer i Hviderusland og Kaliningrad. Denne enorme magtdemonstration er de baltiske lande selvsagt bange for. Men russerne blæser på de aftaler, der blev skabt under den kolde krig for at dæmpe hinandens bekymringer. Tidligere havde vi observatører med til de store militærmanøvrer, men efter russernes indtog i Georgien i 2008 bliver vi ikke længere inviteret – selv om russerne troligt inviteres med til de vestlige øvelser.

Danmark glemmer sit eget regionale forsvar

– I den situation er der udstationeret meget beskedne NATO-styrker i de baltiske lande og Polen. Det er en slags ”vejbump”, som skal demonstrere overfor russerne, at vi er solidariske i NATO. Danmarks bidrag er 200 mand, som skal udstationeres i Estland under NATOkommando. Det er lidt beskedent, selv om vi også bidrager med fly til overvågning af det baltiske område. Samtidig ser vi, hvordan Finland og Sverige, som ikke er NATOmedlemmer, yder langt større bidrag til sikkerheden i området. På den hjemlige front har Sverige genindført værnepligten og deltager ivrigt i NATO-manøvrer. Finland deltager også, og har moderniseret sit forsvar betragteligt. Hvis du medregner hele den finske mobiliseringsstyrke, har Finland en større hær end Tyskland.

Et politisk flertal i Danmark har jo bestemt, at vi ikke skal deltage i EUs forsvarssamarbejde. Er vi ikke bundet af dette?

– Jo, men kun indtil en ny folkeafstemning afskaffer vores forbehold. Sverige og Finland, som end ikke er NATO-lande, er særdeles aktive i forsvarssamarbejdet og jeg mener sagtens, at vi kan holde til at tage imod Sverige og Finlands invitationer til tættere samarbejde.

Genindfør værnepligt – for begge køn

Anser du situationen i regionen for at være så højspændt, at den kan udløse en væbnet konflikt?

– Risikoen er til stede, blandt andet fordi der let kan opstå misforstå- elser, når russerne optræder så aggressivt. Derfor skal vi forsøge at mase på for at få genskabt et fornuftigt samarbejde med Rusland, men det gør vi ikke ved at optræde svage og splittede. Vi skal ikke være naive, men yde et reelt bidrag, når der eksisterer en reel sikkerhedspolitisk risiko. I Danmark ville jeg gerne begynde med at udvide værnepligten – for begge køn – betydeligt. Nu vil nogen kalde mig en gammel koldkriger. Det er jeg også. Men jeg anskuer regionen i et realistisk lys. Og i det lys er vi nødt til at vise solidaritet med de tre små baltiske lande. Det lovede vi dem, da vi inviterede dem med i vores europæiske familie i EU og NATO.

Hvilken rolle mener du, at Norden spiller generelt i disse år, når vi ser bort fra sikkerhedspolitikken omkring Østersøen?

– Jeg har altid oplevet, at der helt automatisk opstår en høj grad af tillid, når vi fra Norden møder hinanden. Vores historie, sprog, kultur og samfundsindretning er tæt beslægtet. Vi er i familie! Derfor løser vi da også masser af opgaver sammen. I Berlin har vi oven i købet bygget et fælles ambassadekompleks og andre steder ude i verden har vi også meget tætte samarbejder rent fysisk. Jo, Norden vil altid spille en rolle i vores bevidsthed. Det fælles tilhørsforhold er en del af os selv. Men politisk set er der ikke meget at hente i disse år og på det sikkerhedspolitiske område virker det, som om Danmark nærmest er ligeglad med det nordisk-baltiske samarbejde.

Vi vender ryggen til Baltikum

Hvordan kommer det til udtryk?

– Senest så vi det i juni i år, da de nordiske landes parlamentsformænd var inviteret til møde med tilsvarende amerikanske toppolitikere. Emnerne var i år mere påtrængende end nogensinde, ikke mindst bekymringer over den russiske Zapad-øvelse op mod de tre baltiske landegrænser. Og hvad sker der? Den danske formand, Pia Kjærsgaard, melder afbud med den begrundelse, at parlamentsformændene ikke skal drive udenrigspolitik. Alle de syv andre deltog. Dermed vender hun ryggen til de baltiske lande og glemmer sin opgave som Folketingets formand. Hun prioriterer åbenlyst sit eget partis indskrænkede udenrigspolitik.

Bortset fra sikkerhedspolitikken, hvordan vurderer du da de øvrige nordiske institutioner i disse år?

– Ministeren for nordisk samarbejde råbte jo op for et par år siden, da hun var formand for Foreningen Norden, med provokationen om at afskaffe Nordisk Råd. Jeg tror faktisk, at hun blev hørt og at man fik øjnene op for, at lige lovlig meget kører på rutiner efter en i forvejen fyldt dagsorden, siger Ellemann-Jensen med et grin. Ministeren er jo hans egen datter, Karen.

Da jeg forlader huset, er Uffe Ellemann-Jensen allerede på vej til arbejdsværelset igen. Han arbejder ikke blot på sidste erindringsbind. Det er i dag, at den sidste linje i sidste bind skal skrives. Det bind som handler om tiden efter politik. Udgivelse sidst i oktober.

 

En nordisk förbundsstat kan bryta alternativlösheten

Publicerat 5 januari, 2018 | Kommentera

Om en majoritet av nordborna motvilligt låter sig ledas in i ett Europas förenta stater som de egentligen inte vill ha av en ideologiskt övertygad minoritet ”Europa”-fundamentalister kommer vi snart att nå demokratins slut.

Nyliberalism i EUs regi borgar för att den förment perfekta marknaden utgör både ram och ledstjärna för nästan all politik. Underkännandet från väljarna växer dock i takt med att avigsidorna med marknadsfundamentalismen och EU-elitismen blivit allt tydligare. Protesterna utmynnar i nationalism och krav på isolationism i och med att den enda modellen för integration över statsgränserna är EU:s marknadsfundamentalistiska modell. Norden visar på en annan väg framåt.

Våren 2014 genomförde EU-democrats en opinionsundersökning som visade på att, ifall det vore en möjlighet, skulle varannan svensk och finländare gärna gå ut ur EU och in i en nordisk förbundsstat. Tidningspressen och de många kommentarerna i social media förundrade sig över det stora stödet för förbundsstaten, med det verkligt intressanta är det katastrofalt svaga stödet för EU. I både Sverige och Finland fanns det en stor andel osäkra som svarade ”vet inte” på frågan om de föredrar en nordisk förbundsstat framom EU. Endast 31% av finländarna och 28% av svenskarna tog aktivt ställning för ett fortsatt EU-medlemskap. Detta betyder att över 70 % av svenskarna och finländarna är missnöjda med EU till den grad att de inte aktivt vill stöda ett EU-medlemskap ifall det finnas ett annat, nordiskt, alternativ. 50 procent är ännu inte tillräckligt desperata för att våga språnget mot en oklar nordisk vision. Men även hos den tredjedel som stöder EU och bland de dryga 20 procent som svarade ”vet inte” kan man anta att det att finns rätt många anhängare av idén om ett enat Norden, ifall förbundsstaten skulle få politisk form och färg. Efter över 20 år av nyliberal alternativlöshet och anti-demokrati i EU :s regi välkomnas även glimtar av en möjlighet som innebär ett hopp om en nystart för politiken. EU-regimen har förtroendesiffror som kan jämföras med auktoritära regimer på väg mot kollaps.

Mycket talar för att ett enat Norden skulle beredas möjligheten att skapa en ny modell för integration över statsgränserna och därmed även balans i politiken. Även i Norden har marknadstänkandet en stark ställning, men den är inte den allenarådande. Nordiska rättstraditioner och rättsgemenskap, folkbildning, ett starkt civilsamhälle, välfärdsstaten, en förvaltningskultur som präglas av öppenhet och omutbarhet, det nordiska kulturlivet och nordism anses av de flesta nordbor vara viktiga för Nordens utveckling. Ett enat Norden med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik skulle förhoppningsvis kunna uppbåda självförtroendet och styrkan som behövs för att inleda en diskussion om hur man kunde utveckla en mera mångsidig integration över statsgränserna grundat på de gemensamma nordiska idéerna.

Det är hög tid att ta fram ett nordiskt alternativ som utmanar den rådande EU-regimen och dess enögda anhängare i Norden. Även den minoritet som fortfarande ser EU som den enda vägen framåt förmås att tänka till över sin egen politik ifall de tvingas möta ett annat alternativ. En nordisk förbundsstat som utmanar EU:s marknadsfundamentalism och anti-demokratism vore ett radikalt och demokratiskt alternativ, men en framtid med fortsatt alternativlöshet ser ännu mera radikal ut från ett hävdvunnet nordiskt perspektiv.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

 

  • Facebook