Försvaret av Norden behöver stabilitet, samarbete och trovärdighet

Publicerat 20 november, 2017 | Kommentera

Foto: Richard Nordgren

Foto: Richard Nordgren

Yrsa Grüne är journalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde.

Finlands utrikespolitik har för närvarande försvarspolitiken som sin spets. Två vägar kan ses: ett medlemskap i Nato, alternativt ett försvarssamarbete mellan Finland, Sverige och USA. Försvarsgarantier utan koppling till Nato, inom ramen för till exempel Nordefco eller ens EU, är knappast möjligt.

I en artikel i maj 2017 i Aftonbladet publicerades än artikel där en nordisk försvarsallians – med stöd av USA – än en gång förs fram som ett säkerhetspolitiskt alternativ för de militärt icke allierade Finland och Sverige. Stefan Forss, en av de mest framstående experterna på försvarspolitik i Finland, hör till dem som konsekvent har hållit på idén och det är hans argumentering som ligger som grund för artikeln.

I artikeln pejlas de nordiska ländernas sammanlagda förmågor mot Rysslands militära kapacitet. Men försvars- och säkerhetsarrangemang handlar inte enbart om militära medel. Också gränsbevakning, försörjningsberedskap, energisäkerhet och säkrandet av transportleder till sjöss och land och i luften är väsentliga delar av beredskapen. Plus beredskapen att hantera cyberattacker och hybridhot samt samhällets förmåga att stå emot destabiliseringsförsök. Men framför allt är det den politiska viljan och förmågan att fatta politiska beslut som är kärnan i beredskapen.

Hur svårt det kan vara att få till det såg vi 2009 när den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg på uppdrag av utrikesministrarna i alla de fem nordiska länder gjorde en utredning m vad nordiskt försvarssamarbete kunde betyda. Stoltenberg lade fram 13 förslag, där det sista förslaget omfattade förpliktande försvarsgarantier de nordiska länderna emellan. Hans argument var tydliga och pragmatiska: grundtanken var att alla fem nordiska länder har betydligt större påverkningsmöjligheter som grupp än som enskilda länder eller delgrupper, det må sedan gälla FN, EU eller Nato. Men som vi vet stötte förslaget på patrull på politiskt håll i alla länder.

Specialarrangemang kan bli svåra

Sedan i våras har dock ett och annat hänt som har en betydelse just på det politiska planet. President Sauli Niinistö bjöds in till Vita huset av president Donald Trump – trots att han också deltog i de nordiska statsöverhuvudenas möte med Trump tidigare i år. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist träffade sin amerikanske kollega James Mattis i Washington i maj och Mattis deltog i den Nordiska gruppens försvarsministermöte i Helsingfors i början av november. Under Hultqvists besök i Washington kallade Mattis Sverige för USA:s allierade och försäkrade att Sverige kan räkna med USA:s stöd i fall av krig. Liknande ”garantier” fick inte Finland av Mattis i november.

Det kan ändå vara värt att notera är att för första gången i historien hölls det ett möte mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA i samband med Mattis besök. Tidigare har diskussioner förts på tjänstemannanivå, men inte på försvarsministernivå.

Det finns andra ”första gångs möten” som också kan noteras. I oktober invigdes ett internationellt center för bekämpning av hybridhot i Helsingfors. För första gången deltog och uppträdde Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och EU:s höga utrikespolitiska representant Federica Mogherini samtidigt på en offentlig plattform.

Det är med andra ord enkelt att omfatta forskaren Matti Pesus uppfattning om att Finland har rört sig kraftigt mot en allt starkare förankring i väst, också när det gäller militärt samarbete (www.fiia.fi/publication 725 What non-alignment?). 

Uppgifterna om vad som har avhandlats på de ovannämnda mötena är av förståeliga skäl knapphändiga. Det vi vet är att hybrid- och cyberhot har diskuterats, likaså läget i Östersjön. Ett nytt möte mellan de tre försvarsministrarna lär ska vara inplanerat i vår. Pesu kallar det politiska och militära samarbetet mellan Finland och USA ”banbrytande” och talar också om ett paradigmskifte i finsk säkerhetspolitik.

För dem som i likhet med Forss tycker att Finland och Sverige ska hålla sig utanför ett Natomedlemskap och satsa på ett trilateralt arrangemang med USA i stället går utvecklingen alltså i rätt riktning. Natos oförmåga att militärt klara av artikel fem-uppgiften i Östersjöområdet har förts fram som ett argument. Ett mer pragmatiskt argument är att det är lättare att fatta beslut i en grupp på tre än i en grupp på 29.

För Finland och Sverige kunde arrangemanget vara optimalt. Men USA är medlem av Nato och frågan är hur många ”specialarrangemang” med Finland och Sverige som USA är redo att gå in för med tanke på de övriga medlemmarna av Atlantalliansen. Vissa Natoländer har åtminstone inofficiellt uttryckt sitt missnöje över att Finland och Sverige inte vill bli medlemmar, utan satsar på specialarrangemang som i själva verket försvagar Nato som allians. Det bör också sägas klart ut att det inte finns några förpliktande garantier för USA att undsätta Finland eller Sverige i krig. I praktiken är det ändå synnerligen sannolikt att Sverige faktiskt kan räkna med USA:s stöd, också militärt.

Var står EU?

Finland hör till de medlemmar i EU som har arbetat hårt för ett starkare försvarssamarbete inom unionen. Därför basunerades det med stor förtjusning ut att nu har unionen äntligen tagit ett jättekliv i den riktning, när 50 punkter för hur olika länder kunde samarbeta lades fram i november. Nästa steg är att beslutet ska förankras i EU:s toppmöte i december. Vissa varnande röster har redan höjts för att detta samarbete kommer att gynna stora länder mest. Också här skulle de små nordiska länderna som grupp vara större än sin summa. Men Norge och Island står utanför och Danmark har lämnat sig utanför det senaste förslaget. 

Frågetecken hopar sig också kring den finländska försvarsindustrins framtid. De 50 förslagen är alltså ett smörgåsbord där var och en tar för sig det som passar den bäst, helst tillsammans med några andra. 

I sammanhanget har också artikel 42.7 nämnts, det vill säga den solidaritetsklausul som Frankrike åberopade efter terrordåden i Paris den 13 november 2015. Medlemsländernas egen lagstiftning visade sig vara största hindret, detta gällde också Finland. Nu har en del av dem röjts, eller håller på att röjas. Men för att (fritt) citera förre franske utrikesministern Hubert Védrines ord: ”Vi väntade oss aldrig annat än eventuell handräckning i form av poliser. Men vi ville påminna EU-länderna om att det faktiskt finns en sådan här förpliktelse.” 

När det gäller EU kan man inte heller nog understryka att det inte handlar om en EU-armé. Det finns ingen EU-armé, inte heller en Natoarmé, utan styrkorna och förmågan kommer från varje land. Med tanke på att 22 av EU:s medlemmar också är medlemmar i Nato som redan har en viss kommandostruktur på plats och som dessutom är det enda transatlantiska forumet för Europa kan man fråga sig varför dessa skulle ge sig in på en duplicering?

Utmaningar

Är då ett nordiskt försvarssamarbete med stöd av USA och med någon form av försvarsförpliktelser en omöjlighet? Inte nödvändigtvis, men det skulle nog vara betydligt enklare om det kunde ske inom ramen för Nato. Atlantalliansen har säkert ingenting emot att vissa områden eller länder samarbetar tätare – i själva verket är det sannolikt att det är genom olika kombinationer av allianser inom Nato och EU som framtida hot kommer att bemötas. För Finlands del skulle ett Natomedlemskap enligt vissa forskare i Finland och Sverige vara ett paradigmskifte, medan andra hävdar att detta paradigmskifte redan har skett. Det finns också en delvis befogad oro för att ett Natomedlemskap för Finlands del skulle inverka negativt på försvarsviljan och den allmänna värnplikten – man skulle så att säga luta sig tillbaka och tänka att man får hjälp. Detta är en synpunkt som ingalunda ska viftas bort som irrelevant. det breda säkerhetsperspektivet spelar ett politiskt stabilt samhälle en stor roll. För att förbli stabila samhällen måste de nordiska länderna i ännu högre grad än hittills satsa på integrationen av inflyttade. En av de bästa integrationsformerna har varit den allmänna värnplikten, enligt finländare vars föräldrar har sina rötter i andra länder än de europeiska. Det finns inte heller något antingen eller, för en militär allians och försvarsgarantier bygger alltid på ett koncept där medlemslandet självt ska se till att det har ett så starkt och så trovärdigt försvar som det mäktar med. Det spelar sedan ingen roll om den militära alliansen heter Nato, EU, eller Nordefco. I detta koncept är den planerade övningen i Finland med den svenska Aurora 17-övningen som modell men med inriktning på att ge men framför allt att ta emot hjälp av stor betydelse.

En status for den nordisk-baltiske region set fra det høje nord – et interview med Jón Baldvin Hannibalsson

Publicerat 15 september, 2017 | Kommentera

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Formand for Íslands socialdemokrater (1984-96), finansminister og minister for udenrigshandel (1988-95), på det politiske niveau ansvarlig for Íslands EØS/EES-forhandlinger (1989-94). Æresborger i Vilnius som anerkendelse for sin indsats for de baltiske landes genvundne selvstændighed (1988-91).

Jón Baldvin Hannibalsson lægger i denne samtale vægt på realpolitik fremfor visioner og følelser/känslor, hvilket tydeligt vil fremgå af hans måde at svare på. Samtidigt lægger han dog utvetydigt vægt på både NATO og EU (som efter hans vurdering er uundværlige også i et nordisk perspektiv) og nævner derudover, eksplicit, alene Arktisk Råd. Men lige så utvetydigt underkender han den førte politik i EURO-zonen og kritiserer den skarpt.

Han er desuden urolig over (den finansielle) udvikling i sit eget land, Ísland.

Om hans rolle i de baltiske landes selvstændighedskamp, se Ólafur Rögnvaldssons film ”Those who dare” (2015).

Jón Baldvin har i kommunikationen med os valgt at svare på engelsk.

Redaktionen: Hvordan ville du beskrive udviklingen indenfor nordisk samarbejde og også nordisk-baltisk samarbejde og relationer fra slutningen af 1980erne og op til i dag? I korte træk?

The prospects for the Nordic-Baltic (8+3) region are radically different  from what they looked like in the late 80s and 90s of the last century. It is mostly due to external forces, which are in a flux, rather than due to any outstanding internal failures. Let´s have a look.

When I became personally involved, trying to garner support for the restoration of independence of the Baltic States – in the late 80s and early 90s –  most of us retained a healthy dose of optimism for the future. The grounds for our optimism have turned out to be illusive.

Rusland – revancister.

I presumed that post-Soviet Russia would somehow manage to become a democracy of a sort. Despite the traumatic transition from a centralized, étatiste economy to a market driven economy, we hoped that some sort of a democratic governance would gradually gain hold. This would include an independent judiciary, free media – the rule of law. As a consequence we hoped that Russia could become a „normal“ country – meaning a country that could cooperate with her neighbours, rather than being a threat to their sovereignty.

All those hopes have come to naught. Russia under Putin and his power-clique has reverted back to her deep-rooted authoritarianism. Russia is not a democratic country, but a plutocratic state. Instead of free media, the state orchestrates its propaganda through submissive media. The judiciary is strictly beholden to the all-powerful state.

Although economically weak the government has channeled a disproportionate share of its limited resources to a military build-up. Dreams of empire are back. The privatization process á la Rus turned out to be the Theft of the Century, in the words of the impressive Canadian foreign minister. The foreign policy is revanchist. The aim is to restore the imperial „sphere of influence“. Russia is not going to tolerate Ukraine as a genuinely sovereign state. The power-holders in the Kremlin know that without Ukraine Russia will be unable to restore her empire. And the Baltic countries will remain under steady pressure. The preponderance of the Russian ethnic minorities in Latvia and Estonia makes direct interference in their domestic affairs a continuous threat.

So far the oligarchs have defied Western sanctions. The political will of Western leaders to maintain harsh sanctions in the long term is questionable.

Redaktionen: Medlemsskab af NATO ses af mange som en ganske naturlig ting i Ísland, Norge og Danmark og som meget vigtig i de baltiske lande. I Sverige og Finland er spørgsmålet langt mere kontroversielt. Et EU-forsvar ser heller ikke ud til at være en mulighed i forhold til Danmark. Nordisk forsvarssamarbejde vokser langsomt, men støt, frem, men folk betragter det ofte ud fra, hvordan de anskuer EU og NATO.

Det uforudsigelige Amerika.

Since the Second World War and all through the Cold War, the United States guaranteed Europe´s security through NATO. This basic premise of Western security is now being questioned by none other than the president of the United States himself. Noone could have foreseen this in the 1990ies. If the Trump phenomenon comes to remain more than a temporary lapse into insanity, it is nothing short of an epoque-making rupture in international relations. The current power-holder in the White House is a corrupt businessman who feels more at home in the company of Russian oligarchs or Arabian oil-mandarines than in the councils of democratically elected leaders. Admittedly, policy statements from the president vary from day to day, and even by the hour; one day NATO is obsolete, but not the other. So, unpredictability is the order of the day.

But at least the president has consistently refused to confirm US unflinching support for article 5 – the collective security guarantee of the Western alliance. This not only strengthens the hand of the Kremlin in the current power game in Eastern Europe; if allowed to stand, it simply forces the leaders of the European Union to reconsider the basic premises of European security. Not a small order, by any standard. Does this not affect the traditional policy of neutrality and non-alliance pursued by Sweden and Finland? Will Baltic and East-European leaders be forced to insist on activating a common, European defence and security policy in response?

Redaktionen: Kan udviklingen i EURO-zonen ende med at fjerne Finland og de baltiske lande fra de andre nordiske lande?

”The Euro-Zone scelerosis”.

In the early 90s leaders of the newly independent countries in Central and Eastern-Europe were united across the political spectrum in seeking membership in the European Union and NATO. The primary concern was security within the framework of the Euro-Atlantic alliance. NATO was there for hard security. The European Union was there for long-term prosperity. Now, both those basic premises are being questioned: NATO, because the basic US-security guarantee is being withheld, without the EU responding in any way; and the European Union, because of its failure to deal decisively with the consequences of the post-2008 financial crisis.

Instead of being a step forward in the European integration process, EMU (European Monetary Union) has turned out to be a force for disintegration.  The crisis revealed major structural flaws in the monetary union, which have not been amended.(se JBHs artikel ”What is wrong with Europe – and why don’t You Fix it?”)  The austerity policy, inposed by Germany upon  the weaker member-states, has turned out to be an unmitigated disaster. The victims of this ill-conceived policy have suffered a lost decade of economic stagnation and social disruption.

The sad economic performance of the peripheric eurozone countries compares unfavorably with the quick and resounding recovery of Iceland, which suffered a devastating crisis, but rejected EU-type austerity policies in favour of fiscal stimulus, with resounding success. The miserable performance of the eurozone countries and their disruptive social consequences has undermined confidence in the future of the European Union, both within member-states and among those outside. In the case of Iceland, overwhelming suport for EU-membership immediately after the crisis has completely evaporated in light of the failure of the current EU-leadership in dealing with the crisis.

Jón Baldvin konkluderer: This triple menace of Russian revanchism, American opportunism and Euro-Zone disintegration tendencies, does not abode well for future prospects of the Nordic-Baltic region.

Redaktionen: Er det overhovedet muligt at finde en balance mellem på den ene side den nordiske velfærdsmodel, og de mange nordiske EU-skeptikere, og så EU og nordisk samarbejde på den anden side? Velfærdsordningerne er konstrueret ganske forskelligt. Er det muligt at skabe et kompromis mellem dem der ser nordisk samarbejde som et supplement og dem der ser det som et alternativ?

Den nordiske model – fortfarende oprejst og forbillede.

In light of the aforesaid it may sound paradoxical, but the fact is that the Nordic model is still standing tall. That is even an understatement. It is the only socio-economic model emerging from the ideological conflicts of the last century, which has stood the test of time in the age of globalization. Soviet-type communism has been wiped off the surface of the earth – relegated to the dustbin of history. And unbridled capitalism –  or market-fundamentalism of the neo-liberal variety –  has only been saved from complete bankruptcy through a massive rescue operation by the arch-enemy – The State. And it may be only serving time.

The global financial mechanism, run for the benefit of „maximizing shareholder value“, continues to usurp the real economy and concentrate wealth and income in the coffers of a tiny elite. This system is inherently corrupt and utterly unsustainable. The massive eradication of jobs due to the ongoing technological revolution of automation will ultimately make this financial rentier- system unworkable. Underneath the surface deep-rooted social discontent is gathering strenght, waiting to erupt, although the manifestations of it are still diverse and incoherent. But we are waiting for the gathering storm.

Amidst those reverse surroundings, the Nordic model has turned out to be surprisingly resilient. The Economist, a staunch advocate of market-liberalism for more than a century, couldn´t hide its envy. On almost every criteria of socio-economic success, the Nordic countries come out at the top of the class. This is surprising because the neo-lib critique of high taxes making those countries uncompetitive and ultimately technological laggards, devoid of the entrepreneurial spirit, had gained much credence. But here we are: Economic growth, productivety pr. hour of work, technogical innovation, participation in the labour market (specially by women), quality of education, social mobility, quality health care, equality of income, affordable housing for all, access to unspoiled nature  –  a vibrant democracy; you name it, they´ve got it.

Jón Baldvin konkluderer: This outstanding performance disqualifies the neo-lib. critique in one swoop. The facts speak for themselves.

Redaktionen: Set i lyset af den nye udvikling i EU og Brexit, vil de nordiske lande overhovedet være i stand til at påvirke udviklingen eller står de sig bedre ved at indtage en mere selvstændig position som ”EUs gode nabo”. Vil de være i stand til at påvirke udviklingen sammen med de baltiske lande, som en artikel har foreslået det i Hufvudstadsbladet dette forår  så vidt angår traditionen for frihandel, eller er de 8 lande gået i for forskellige retninger? Er der muligheder i Østersørådet og FN og OSCE? De baltiske lande er også meget forskellige. Du har personligt spillet en helt speciel rolle i Litauen – midt i verdenshistoriens rampelys. Men er det måske grundet historiske og kulturelle årsager mest Estland der er relevant i en nordisk sammenhæng?

Why is this solid performance not being emulated by others? Why do our friends across the Baltic Sea not look to the Nordic model to counteract the polarizing effects of their market-fundamentalist policies? Why do the countries of Southern or Eastern Europe, suffering from the devastation of German-imposed austerity, not look to Copenhagen or Stockholm for advice on how to combat systemic unemployment and increasing polarization between rich and poor? Not with-standing the success or failure of the social-democratic parties in the Nordic contries, this is where social-democracy works.  In the rest of Europe, it does not. Why?

Redaktionen: Forestiller du dig Vestnorden som en integreret del af et nordisk samarbejde i fremtiden? Eller vil de gå deres egne vegne? Udover de forskellige vestnordiske institutioner (nogle med norsk eller vestnorsk deltagelse), har jeg set flere eksempler på færøsk-islandsk samarbejde og enkelte på islandsk-grønlandsk. I storpolitikken gætter jeg på, at Arktisk Råd vil være af stadig stigende betydning for Ísland og for vestnordisk samarbejde. Næsten alle nordiske lande deltager i samarbejdet.

Vestnorden – ofre for klimaændringer?

Nordic-cooperation – if you include the West-Nordics – encompasses a huge area. Greenland is on a continental scale of its own and the Northern Seas are vast. But the populations are tiny and what is holding us together may be tenuous. Are there any cultural ties between Greenlanders and Icelanders? If so, they are not immediately visible. Is Iceland – still the preserve of our ancient, common Viking-language – a shareholder in the common Nordic model? Having been turned into a laboratory for neo-liberal experiments –  with disastrous consequences –  Iceland is still reeling from that experience.

In spite of our speedy recovery from the financial Crash in 2008, the restoration is based on the same precarious foundation, with the underlying problems unsolved. Our welfare state is in tatters and our physical infrastructure has proven to be wholly inadequate to sustain the tourist boom, flooding the country. Continuing with the experiment of the smallest independent currency area in the world is simply too risky for comfort. The business class has turned out to be surprisingly corrupt, hiding their wealth in tax havens to avoid paying their fair share of taxes. Not exactly a description of a Nordic welfare-state.

In the next few decades the fundamental effect of climate change will put the precarious ties, holding us together, to a severe test. The melting of the ice will not only make the rich mineral resources accessible to the world, but also open up the Northern searoutes for heavy  traffic between the rising Pacific powers and the Atlantic Sea board. Will the tiny population of Greenland be able to assert control over the multinationals, awash in cash, queueing up to exploit their natural resources?  Will Iceland be turned into a transportation hub – a new Rotterdam in the High North – for heavy cargo, shipped from the „new workshop of the world“ – China and South-East Asia – on its way to America and Europe? Follow the money. Will this gradually lead to undue influence of China (and perhaps Russia) in this hitherto Nordic region?

Hvad med Den Europæiske Union og dem?

None of the countries involved – Greenland, Iceland, the Fareo-Islands and Norway – are members of the European Union. Given the EU´s inability so far to solve their inherent crisis, none of those countries are likely to apply for membership any time soon. That means the European Union does not even have a seat at the table in the Arctic Council, except through Swedish or Finnish representatives (1). And what about the security dimension in the High North? The United States closed down its naval presence in Iceland in 2006, on the premise that Russia had become a partner for peace.

Jón Baldvin understreger desuden: China is already an active participant in arctic  councils – investing heavily in scientific research in the area. The Middle Kingdom is historically known for its long-term thinking. So, everything is in a flux.

Redaktionen: I disse sammenhænge er vi også nødt til at tage Brexit og udviklingen i EØS/EES, EFTA og EURO-zonen i betragtning. Storbritannien er en vigtig samhandelspartner for både Norge, Danmark og Ísland – og udover det også en vigtig allieret (som også har stor betydning for de baltiske lande). Vil alle 8 lande i Norden og Baltikum forblive i EØS/EES? Kunne det ske, at Ísland og Norge valgte en anden vej?

Norway and Iceland (along with Lichtenstein) still maintain what is left of EFTA (2) (The European Free Trade Association).They manage their relationship with the European Union on the basis of the EEA-agreement from 1994. Both are rich and resource based economies. That explains why Norway has twice rejected membership of the EU;  it is also the main explanation why Iceland is unlikely to renew its application any time soon.

The EEA-agreement provides those two countries with full access to the European inner market – without saddling them with the disadvantages of the common fisheries policy – which is an unmitigated disaster – or the European monetary policy (EMU), which is structurally flawed to a fault, at German insistence. This means those two countries are under no pressure to seek other arrangements with the EU, in spite of the sovereignty infringement involved, i.e. they receive the rules and legislation, governing the inner market by fax (3).

”The Brexit-Flop and the Future”, som Jón Baldvin udtrykker det.

With British politics out of control – after Mrs. May´s failed bid to strengthen her hand in the post-Brexit negotiations with the EU, the EEA-agreement has once again been presented as the ultimate safety valve, safeguarding the UK´s massive trading interests vis-a-vis the EU. Were this to be, it indicates how utterly the Westminster government has lost its grip on the course of events after Brexit. And it means a total reversal of declared policy. Immediately after Brexit, the UK government rejected EFTA-membership, since its sovereignty deficit would be wholy unacceptible for a major country like Great Britain. Also, it would involve continued  British contribution to the EU-budget, as well as accepting free movement of people and foreign  jurisdiction (the ETA-court).

It is a measure of how dismally the British Tories have handled the Brexit affair, if they end up with no alternative but EFTA. On the other hand, EFTA-membership and access to the internal market through the EEA-agreement, would make perfect sense for independent Scotland, were the UK to break up into its constituent parts after Brexit. This is not as far fetched a possibility as it may seem for the time being.  Scotland, after all, voted against leaving the EU, and the home government is insisting on Scotand´s rights to maintain access to the inner market. This, indeed, could become the interesting outcome of one of the greatest political flops of recent history – namely Brexit.

Redaktionen: I debatten om fremtidens nordiske samarbejde kan du møde dem der ønsker (1) status quo, (2) dem der ønsker et langsom udvikling henimod meget mere nordisk samarbejde, (3) dem der ønsker et statsforbund (konføderation og som man bl.a. støder på i Danmark), (4) dem der drømmer om en union/føderation (dem finder man ofte i Sverige og Finland). Jeg oplever at denne føderale tankegang i Vestnorden og Norge ses som ”no go” [dette harmonerer også med traditionel dansk grundtvigsk tankegang]. Hvad er dine kommentarer til dette? Har du nogle personlige visioner eller ønsker for nordisk og nordisk-baltisk samarbejde? Som en sidste vinkel, vil jeg spørge dig, om du er enig i, at et mere intensiveret nordisk samarbejde indenfor udenrigspolitikken – ambassader og lignende inklusive samt samarbejde om nordisk repræsentation i forskellige internationale organer – ikke ville være af meget stor betydning for de vestnordiske lande og en strategi for fremtiden? [Kunne være en løftestang for dem der ønsker færøsk og grønlandsk selvstændighed].

So, what is the future of Nordic cooperation? The resilience of the Nordic model points to its strength. The tenuous ties, linking the West-Nordics to the heartland Scandinavia in a foreseeable sea of change, points to its weakness. The internal devision between the hardcore eurozone-members on the one hand and the reluctant members and the outsiders on the other, seems to exclude the possibility of common path for the future. The dominance of external forces –  Russian revanchist policies, the unpredictability of US opportunism, and the debacle of the Euro-Zone crisis still unsolved – all point to a future of uncertainty, in which the security dimension presents the gratest risk.

Jakob Buhl

jakob.buhl(a)yggdrasil.fi

Noter:

1). Danmark må i Arktisk Råd også varetage færøske og grønlandske interesser (red.).

2). Schweiz er medlem af EFTA, men har en bilateral aftale med EU (red.).

3). Men ikke eksempelvis udenrigspolitik (red.).

Eksperiment Skandinavia

Publicerat 9 juni, 2017 | En kommentar

sek-person-scid-13567 (1)Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå.

Audun Lindholm, f. 1980 är chefredaktör för Vagant. Artikeln hittas i Vagant 1-2/2017.

«Vi tror på muligheden for et fælles bogmarked og en fælles litterær offentlighed i Skandinavien,» het det i pressemeldingen da Josefine Klougarts New Forest i desember i fjor utkom på dansk – i både Danmark og Norge. «Den ny skandinavisme» – det var uttrykket litteraturkritiker Thomas Bredsdorff brukte da han i Politikens bokbilag 27.01.2017 omtalte forlagene Gladiator og Pelikanens nye satsning, der de publiserer hverandres bøker på originalspråket i sine respektive land, med Klougarts roman som første bok ut.

Samme avis trykket to dager tidligere et debattinnlegg (på norsk) signert Trond Vernegg, formann i Riksmålsforbundet, under tittelen «Vi har alle mye å lære av SKAM»: «Til tross for alle satsningene på å få oss til å forstå nabospråkene er vi blitt dårligere til å kommunisere på skandinavisk. Så snur SKAM det hele på hodet.» De danske leserne av innlegget visste det kanskje ikke, men Riksmålsforbundet har ingen påfallende tradisjon for å følge med i, enn si bejae, ungdomsspråk på fjernsyn; NRKs serie har åpenbart gjort at pipen har fått en annen låt.

SKAM og samarbeidet mellom Gladiator og Pelikanen er kun de synligste blant mange eksempler på at den gjensidige interessen mellom de nordiske landene har tiltatt i styrke. Det Norske Samlaget har lansert en egen gjendiktningsserie for dansk poesi på nynorsk. House of Foundation i Moss gir ut litteratur og filosofi på både dansk, norsk og svensk. Kunstnere utdanner seg i – og ledere av kunstinstitusjoner rekrutteres fra – nabolandene. Musikalske subkulturer og idealistiske ungdomsorganisasjoner kommuniserer ivrig over landegrensene. Også på høyeste politiske nivå intensiveres samtalene: De nordiske samarbeidsministrene besluttet 6.9.2016 å få fortgang i reformarbeidet i Nordisk Ministerråd. Målet er at Norden skal bli verdens mest integrerte region.

Og passende nok: Samme dato (5.4.2017) som Fondet for Dansk-Norsk Samarbejde arrangerte seminaret «SKAMdinavia» på Schæffergården i Gentofte, nord for København, annonserte Vagant at vi har slått pjaltene sammen med det danske tidsskriftet Salon 55.

Denne kulturelle utviklingen finner neppe sted på grunn av tvingende nødvendighet; snarere skyldes den entusiasme og nysgjerrighet. Like fullt foregår alt dette mot en bakgrunn av storpolitisk usikkerhet og uoverskuelige utfordringer. Klimaendringene stiller oss overfor nødvendigheten av drastiske globale reformer, samtidig som Brexit og Trumps presidentskap innebærer en legitimitetskrise for de internasjonalt orienterte etterkrigsideologiene og -institusjonene. Kreml arbeider strategisk for en multipolar verdensorden, mens Europa ris av økonomiske kriser. Sikkerhetspolitikk er igjen på alles lepper. Over hele verden innser stater at de må reposisjonere seg.

Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå. Avvikende utenrikspolitikk har for lenge bragt de nordiske landene fra hverandre. I 1949 valgte Norge NATO fremfor Norden – en småstatsrealisme med store konsekvenser for befolkningens kollektive forestillingsverden. Tilsvarende svarte Danmark, Finland, Island og Sverige alle forskjellig på tilnærmingene fra NATO og EEC/EF/EU. Språkfellesskap, delt kulturarv og menneskelige kontakter har vært der i rikt monn, men de hverdagslige ideene som blir til under vingen av en større tanke, har for lenge vært dominert av innflytelsen fra USA. De nordiske landenes samhørighet strekker seg lenger tilbake og går dypere enn det atlantiske samarbeidet – akkurat i denne saken må det være lov å formulere seg som en amerikaner: We hold these truths to be self-evident.

Like selvinnlysende eksisterer motstridende ideer om hva som utgjør Nordens egenart. Som Norden-forskeren Johan Strang minner om i antologien Nordic Cooperation. A European Region in Transition (Routledge, 2016), finnes et venstreorientert Norden, der velferdsstatens utjevning av sosiale forskjeller er den bærende ideen; et progressivt Norden, der likestilling, miljøvern og likebehandling av minoriteter står i høysetet; og et nynasjonalistisk Norden, der vekten legges på fellesskap i og mellom folkene. I tillegg finnes et Norden bundet sammen av livssyn – om det så dreier seg om norrøn livsanskuelse, protestantisk kristendom eller ateisme – og ikke minst Eksperiment Skandinavia, som den danske kulturdebattanten Henrik Stangerup kalte det «første forsøg på at udvide det politiske demokrati til også at være kulturelt»:

Hvad der er sket hjemme med statsstøtten til kunsten er, som Poul Henningsen har sagt, at demokratiet nu anerkender uenigheden som et demokratisk princip og kunsten som garanti for denne uenighed. Der er sket det at demokratiet har fået et kultursyn som diktaturerne har det – med modsat fortegn. Hitler og Stalin vidste hvor vigtigt det var at have en aktiv kulturpolitik. Hvor farlige kunstnerne er. Derfor enstrettede de dem. I demokratiet er denne farlighed en betingelse for demokratiets levedygtighed. Derfor må kunstnerne støttes – i håbet om at de forbliver farlige. (Politiken, 23.04.65)

Skandinavia er verdens avantgardesamfunn, hevdet Stangerup, idet han viste til mulighetene for fri livsutfoldelse – på grunn av levestandard, utdanningstilbud og frihet fra militær, politisk og religiøs tvang. Den skandinaviske individualismen var i grunnvollene skeptisk til autoriteter, men likevel tillitsfull overfor staten. Og nå fulgte kulturpolitikken.

Et par år etter Stangerups artikkel kalte den kulturkonservative norske essayisten Aasmund Brynildsen sosialdemokratiet «en stor byggetomt som vi har glemt at det skal bygges noe på» (Til forsvar for mennesket, 1967). Materiell velstand var for ham lite verdt, om den ikke også ble ledsaget av en streben etter åndelige mål. Deretter kom ungdomsopprøret, som for alvor gjorde kunsten dennesidig – men som ikke desto mindre spredte seg i symbiose med musikk og litteratur av alskens slag. Kulturpolitikk forble gjennom de følgende tiårene et satsningsområde i den nordiske modellen.

I dag er det særlig ett forhold som skriker imot en, om man forsøker å betrakte helheten av det massivt statsstøttede konglomeratet av kultur-, medie- og utdanningsinstitusjoner i de nordiske landene: I et kunstliv med så mange festivaler, biennaler, forlag, kurs, skoler, scener og utstillingsrom, der menneskebilder og virkelighetsforståelser stadig legges under lupen og i støpeskjeen, hvordan kan det ha seg at mediene ikke klarer å omsette dette reservoaret av erfaringer, kunnskap, ideer og visjoner i substansiell debatt og fremtidsrettede samfunnsanalyser – ja, at ideenes infrastruktur bygges ned, nettopp der den skulle komme alle til gode: i kritikken og kulturjournalistikken?

Den finske tenketanken Agenda slapp i vinter rapporten Nordens tid är nu. Der skrev historikeren Gunnar Wetterberg: «Det nordiska samarbetet behöver stora men handfasta projekt. Det är 1900-talets läxa.» En satsning på nye, fellesnordiske kvalitetsmedier kunne være et slikt stort, håndfast prosjekt. Det viktigste for å holde et demokratisk fellesskap i live, er vitale offentligheter. For enten man er tradisjonalist eller avantgardist, nasjonalt sinnet eller kosmopolitt, eller simpelthen har tatt til seg at moderne selvforståelser alltid vil måtte oppstå i møtet mellom vidt ulike attityder og kulturelle impulser: Eksperiment Skandinavia er ennå ikke avsluttet.

Audun Lindholm

Nordea och Wahlroos skall inte tillåtas skattesmita inom Norden

Publicerat 28 april, 2017 | Kommentera

Norden bör harmonisera sina företags- och kapitalinkomstskatter för att undvika att inflytelserika storföretag och förmögna individer frestas till att spela ut de nordiska staterna mot varandra. 

Bild: Viktor Kock

Bild: Viktor Kock

Viktor Kock är ordförande för Finlands Svenska Socialdemokrater.

I samband med Nordeas bolagsstämma i mars 2017 hotade Nordea att flytta sitt huvudkontor från Sverige som en reaktion på att den svenska regeringen har planer på att höja bankavgiften. Den sk resolutionsavgiften som tas av banker som har sitt huvudkontor i Sverige finns till för att skydda de svenska skattebetalarna från kostnader om bankerna hamnar i kris. Med hjälp av denna avgift bygger man alltså upp en buffert med kapital som istället för skattebetalarnas pengar kan användas när nästa finanskris inträffar för att rädda bankerna från konkurs. I takt med att den svenska bolånemarknaden växer kraftigt ökar även riskerna för en svensk bankkris och detta är den självklara bakgrunden till den tilltänkta höjningen av resolutionsavgiften.

Nordea är den absolut största banken i Sverige och Norden och har varit delaktig i att skapa de ökade riskerna. Nu vill man alltså slippa att betala den planerade avgiften. Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos bedömer det som ”mycket, mycket sannolikt” att banken flyttar sitt huvudkontor från Sverige om det inte sker betydande förändringar i den svenska regeringens planer på att höja bankavgiften. Enligt Wahlroos är Helsingfors eller Köpenhamn de två sannolika orterna då Nordea överväger att flytta bort sitt huvudkontor från Sverige. Detta eftersom Danmark och Finland har mindre avgifter än Sverige.

Ansvaret för den löpande tillsynen till jättebanken Nordea och eventuella kriser associerade med Nordeas svenska bolån skulle alltså falla i famnen på Danmark, eller på euroområdet och ECB ifall flytten skulle gå till eurolandet Finland. Nordea skulle fortfarande påverka svensk ekonomi trots att bankens huvudkontor lämnar landet, eftersom banken skulle fortsätta att ha stor verksamhet i Sverige. Liksom tidigare skulle Nordea fortsätta att ta sin del av vinsterna från den överhettade svenska bolånemarknaden. Däremot vill Nordea inte bidra till resolutionsavgiften som finns till för att ta hand om skötseln av en framtida svensk finanskris.

Björn Wahlroos har också själv flyttat för att undvika skatt. Våren 2014 noterade svenska och finska medier att Wahlroos som är finsk medborgare har folkbokfört sig i Sverige. Enligt Dagens Industri är orsaken den svenska beskattningen. I motsats till Finland har man i Sverige inte någon arvs- eller gåvoskatt. Wahlroos har som finsk medborgare åtnjutit alla de fördelar som medborgarskapet inbegriper och införskaffat sin förmögenhet genom affärer i Finland, men vill alltså inte betala skatt i Finland.

Norden behöver en harmonisering av företags- och kapitalinkomstskatterna. Företag och rika individer kan inte tillåtas spela ut de nordiska staterna mot varandra. Förutom den uppenbara faran med att skatteintäkter går förlorade är det också en fara för demokratin. Det allmänna missnöjet och frustrationen med politiken ökar om de rika och mäktiga inte behöver följa demokratiskt överenskomna spelregler för ekonomin.
Jag välkomnar en diskussion med övriga nordiska politiker för vad vi kan göra tillsammans för att skapa en långsiktig nordisk skattepolitik som beaktar det faktum att både finansbranschen och det övriga nordiska näringslivet är starkt nordiskt integrerat. Tillsammans skall vi bygga vidare på den nordiska modellen. Ett ”race to the bottom” mellan de nordiska länderna hör inte hemma i den.

Viktor Kock, ordförande Finlands Svenska Socialdemokrater

Hyperloop behöver en nordisk förbundsstat

Publicerat 23 mars, 2017 | Kommentera

Ett framtida integrerat Norden som sammanlänkas med hjälp av en Hyperloopförbindelse och som leder den gröna omställningen av världsekonomin är en fantastisk vision.

Yggdrasil.fi genomförde i samarbete med Centrum för Nordenstudier (CENS) vid Helsingfors universitet seminariet ”Nordiskt ekonomiskt ledarskap – frågor och svar” den 7.3.2017. Som föreläsare deltog Hilde Kjerlsberg från Nordiska investeringsbanken och Risto E.J. Penttilä, chef för Centralhandelskammaren i Finland. Syftet med seminariet var att diskutera det nordiska samarbetets möjligheter i en samtid där var ekonomisk protektionism ser ut som ett möjligt framtidsscenario. Seminariet genomfördes som en paneldiskussion med Johan Strang från CENS som diskussionsledare. I seminariepubliken återfanns ett flertal välkända profiler inom det nordiska samarbetet. I föreliggande referat över seminariet framför jag även några synpunkter på hur idén om ett nordiskt förbund kunde komplettera det nordiska ekonomiska samarbetet. Ytterligare tankar kring hur ett enat Norden skulle skapa bättre förutsättningar för ekonomin hittas i artikeln ”En nordisk förbundsstat tryggar framtidens ekonomi” HBL 28.1.2017. En ljudinspelning av paneldiskussionen kommer att vara tillgänglig nästa vecka på yggdrasil.fi.

Hilde Kjelsberg inledde sitt anförande med att berätta om Nordiska investeringsbankens (NIB) verksamhet. Syftet med NIB är att tillhandahålla finansiering för projekt som bidrar till den gröna omställningen av ekonomin och Nordens konkurrenskraft. I en mera informell kommentar efterlyste Kjelsberg mera långsiktigt tänkande hos politikerna. Kjelsberg pekade på att politikerna tycker om att börja nya projekt för att vinna röster i val, men det gäller också att slutföra redan påbörjade projekt för att uppnå långsiktighet. Problemet med många olika påbörjade projekt torde hänga ihop med att det nationella perspektivet är rätt begränsat med tanke på att båda miljöfrågor och ekonomin är i huvudsak nordiskt gränsöverskridande till sin natur. Exempelvis torde det vara lättare att formulera långsiktiga planer för komma åt miljöproblemen i Östersjön och skapa en förnuftig grön reglering av det nordiskt gränsöverskridande näringslivet i ett nordiskt förbund.

Risto E.J. Penttilä talade varmt för en Hyperloopförbindelse som en stor ekonomisk möjlighet för Norden. Hyperloop är ett nytt revolutionerande transportsystem. Det finns redan långtgående planer för en förbindelse mellan Sverige och Finland som skulle gå via Åland. Näringslivet är starkt nordiskt integrerat och som bäst pågår även en renässans inom nordisk kultur. I Norden finns dessutom ett sammanhållande kitt i form av: historia, samhällsmodell, språk, religion – även i sekulariserad form, folkligt förankrad nordism, och geografi som nordlig periferi i Europa. Ett nytt snabbt transportsystem som sammanbinder allt detta skulle utgöra en fantastisk helhet. Hyperloopförbindelsens betydelse för det nordiska är alldeles för stor för att det går att skriva om det på några enstaka rader i detta referat. Utan ett nordiskt förbund av något slag är det dock svårt att se hur en Hyperloopförbindelse skulle kunna leva upp till hela sin potential. Liksom dagens pendlare på Öresundsbron fastnar i id-kontroller så finns det även en uppenbar risk för att framtida Hyperloopresenärers vardag skulle försvåras av gamla och nya nordiska gränshinder.

Trots den breda och hela tiden växande nordiska integrationen finns det fortsättningsvis många gränshinder de nordiska länderna emellan. I diskussioner efter seminariet framkom röster som menade att gränshindren dessutom ser ut att bli flera. ID-kontrollerna på Öresundsbron är kanske det mest uppenbara och trängande exemplet på hur ont blivit värre. Det nordiska gränshinderrådet jobbar i motvind i och med att de lappar gränshinder då de redan uppstått. Det finns få möjligheter att stoppa gränshinder före de uppstår. Mera lagstiftningssamarbete, som t.ex. rekommenderas av Kimmo Sasigästkolumnistplats på Yggdrasil.fi, kan ses som en möjlig till gränshinderrådet kompletterande preventiv strategi. Men utan ett nordiskt förbund av något slag är det osannolikt att Norden någonsin kommer att uppnå den politiska tyngd som behövs för att komma nära en nollvision för gränshindren.

Vad kostar gränshindren för Norden och går det att uppskatta storleken på framtida investeringar som aldrig görs på grund av gränshindren? Jag ställde frågan under seminariet. Enligt en av seminariedeltagarna hade det gjorts ett försök för några år sedan att uppskatta vad gränshindren kostar Öreundsregionen, men det var för svårt att räkna ut så konsulterna gav upp. Tanken bakom min fråga var att om man kunde få fram en siffra av något slag som visar på hur stora förlusterna är så vore det också lättare att visa på vad man kunde vinna på att avlägsna gränshindren. Denna siffra skulle alltså främst ha ett pedagogiskt åskådliggörande syfte. Vi vet redan svaret på frågan och det är att gränshindren kostar Norden väldigt mycket.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

 

 

 

Nyt nordisk topmøde: Nordic Economic Forum

Publicerat 5 januari, 2017 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 1 – 2017  med samtliga artiklar hittas här.

Vi trænger til ny styrke i det nordiske samarbejde, mener Mogens Jensen, som peger på et nordisk økonomisk forum, som skal samle aktører fra erhverv, politik og kultur, som ellers ikke mødes.

– Norden bør fra 2018 etablere en moderne pendant til World Economic Forum i Davos i Schweiz. Vi skal samle politikere, embedsmænd, erhvervs- og kulturpersoner samt repræsentanter fra civilsamfundet, lyder det fra Foreningen Nordens formand Mogens Jensen. Han begrunder det nordiske topmøde med behovet for et stærkere nordisk samarbejde på tværs af samfundets sektorer:

– Det er ikke et samarbejde, hvor man tager noget fra nogen. Det er en ny platform, som skal imødegå de nordiske udfordringer, lyder det fra Mogens Jensen, som giver to eksempler på aktuelle samfundsdagsordener, som kan blive løftet regionalt og internationalt, hvis Norden går sammen:

– Som en del af målsætningerne fra COP 16 i Paris står vi med den globale grønne omstilling. Det er oplagt at løfte omstillingen gennem en nordisk indsats for at fremme grønne virksomheder i Norden. Man kunne også tage håndteringen af udkantsområder, ikke kun i taler, men i en række arbejdsgrupper både før og efter topmødet.

Han minder om, at Foreningen NORDEN i flere år har arbejdet med at sætte nøgleaktører fra erhvervslivet sammen. Senest på en stor konference i 2014, hvor store virksomheder og organisationer var repræsenteret sammen med de faglige organisationer.

Aktivitet mellem møderne

– Topmødet skal være kulminationen på en aktiv proces mellem møderne. Arbejdsgrupperne skal udforske og realisere så meget som muligt mellem møderne, som kan afsluttes med præsentation af resultaterne for en stor gruppe af borgere – fysisk til stede og online, siger Mogens Jensen, som ser så- vel Nordisk Ministerråd som Nordisk Råd som stærke og nødvendige medspillere i de kommende års arbejde med at skabe tilslutning til den nye platform.

Mødet skal finde sted på en fast dato hvert år, men skifte geografisk placering, således at samtlige nordiske lande over tid bliver værtsland. Den konkrete topmødeide stammer fra konsulenterne Dalberg, som har specialiseret sig i udviklingsprojekter af grænseoverskridende karakter inden for undervisning, miljø, byplanlægning, finansiering, landbrug m.m.

Nordiska rådet öppnar kontor i Bryssel – vågar de nordiska politikerna visa musklerna?

Publicerat 2 januari, 2017 | Kommentera

Att Nordiska rådet öppnar ett kontor i Bryssel är en signal om att allt fler nordiska politiker inser att det är dags att på allvar politisera det nordiska samarbetet. Den EU-skeptiska nordiskt intresserade allmänheten väntar på konkreta resultat, men den kommer inte att vänta för evigt. 

Yggdrasil genomförde inför EU-parlamentsvalet 2014 en undersökning som visade att en majoritet av EU-parlamentsvalskandidaterna ansåg att en nordisk tvärpolitisk grupp i EU-parlamentet vore en bra idé. Den tvärpolitiska gruppen låter ännu vänta på sig, men att Norden bör synas och höras och att det finns ett värde i att agera gemensamt är en viktig insikt som tycks finnas hos allt fler nordiska politiker. Nordiska rådet har nyligen beslutat om att öppna ett kontor i Bryssel med uppgiften att koordinera nordiska träffar mellan de nordiska Europaparlamentarikerna och Europaparlamentarikerna och medlemmarna i Nordiska rådet.

Tajmingen för kontorets öppnande är intressant. EU-kommissionär Katainen påstår i en intervju för HBL (6.12.2016) att det i kölvattnet av Brexit och den tilltagande EU-skepticismen uppstått ett ”maktvakuum” i EU. Ett vakuum och ökat spelrum som kan fyllas för de länder som är aktiva i EU. Om detta är en EU-utopists önsketänkande för att skapa mera intresse för EU hos allmänheten eller en reell möjlighet återstår att se.

Yggdrasilredaktionens råd till de politikerna som kommer att ta del av det nya kontorets tjänster är att våga tänka stort och fritt. Lyft fram de stora idéerna som förutom de fria marknaderna också tar socialpolitiken över statsgränserna in i framtiden. Exempelvis bör det nordiska medborgarskapet och den nordiska förbundsstaten diskuteras förbehållslöst. Istället för att vara överdrivet försiktiga bör de nordiska politikerna vara modiga och tydliga i försvarandet och vidareutvecklandet av den nordiska modellen. Diskutera även sådant som med tanke på reglerna och maktkonstellationerna i dagens EU skulle vara svårgenomförbart. Med tanke på den ökande EU-skepticismen är det möjligt att morgondagens EU kommer att se annorlunda ut.

Den lilla minoritet nordiska politiker som tycker att marknadslösningar på de multinationella storföretagens villkor är universallösningar har sedan länge klappat i händerna åt EU:s utveckling. Med EU har de haft en hävstång att trumfa igenom sin vilja i, och förbi, nationalstaternas parlament. Alla EU vurmande nordiska politiker med vänstersympatier, eller ens de som är välvilligt inställda till nordisk välfärdspolitik, skall nu upp till bevis. Ta kommissionär Katainen på orden och visa ledarskap genom att formulera gemensamma nordiska ståndpunkter med socialpolitisk relevans för Norden och driv igenom dessa i EU. Nordiska rådets sekretariat kommer att finnas där för att hjälpa till med det praktiska. Den allt mera EU-skeptiska och nordiskt sinnade allmänheten väntar på konkreta resultat. Men de kommer inte att vänta i all evighet förrän de söker sig till andra politiska alternativ.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi 

Norden – en solidarisk region

Publicerat 8 november, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..Artikeln är skriven av Line Barfod för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2016 med samtliga artiklar hittas här.

Der er brug for en ny nordisk vision, som både borgere, politikere, virksomheder og civilsamfundsorganisationer kan engagere sig i. Lad os kalde den for Norden – en solidarisk region. Solidaritet både internt i de enkelte lande og mellem mennesker. Solidaritet både mellem de nordiske lande og solidaritet med resten af verden.

Vi tager alle det nordiske samarbejde for givet. Det nordiske samarbejde er et af de ældste og mest omfattende regionale samarbejder i verden. I århundreder førte vi krige indbyrdes, og nogle lande var kolonier af andre lande. Men det lykkedes at lægge stridighederne væk og i stedet opbygge stærke bånd og samarbejder.

Men nu er det nordiske samarbejde under et så voldsomt pres, at det har resulteret i, at der er kommet grænsekontrol for første gang i mange, mange år. Og mange efterlyser stærke mænd/kvinder, der gennemtvinger nye regler i stedet for at afvente lange demokratiske drøftelser.

Det nordiske samarbejde bygger på respekt for de nationale forskelle og ligheder. Respekt for mindretal og den enkeltes frihed i fællesskabet.

I skyggen af første verdenskrig blev de første Foreningen Norden stiftet i Danmark, Sverige og Norge, og de indledte hurtigt et fælles arbejde for fredelig sameksistens og fælles politiske mål i Norden under mottoet ‘Kendskab giver venskab’. Stifterne håbede, at man ved øget samarbejde og forståelse kunne undgå endnu et krigsmareridt. En opgave, der desværre stadig er aktuel i forhold til verden omkring os.

Verdens ledere har i FN vedtaget den mest ambitiøse plan nogensinde for at skabe en bedre verden. Norden ligger i top i forhold til at opfylde de 17 verdensmål. Vi kan se, at den udvikling vi har haft i Norden med udgangspunkt i de fælles nordiske værdier: lighed, tillid, lav magtdistance, inklusion, fleksibilitet, respekt for naturen, protestantisk arbejdsetik og æstetik, har betydet, at vi er nået længere end resten af verden i forhold til at opfylde verdensmålene.

Men også i Norden har vi et stykke vej, før vi har afskaffet fattigdom, skaffet anstændige jobs til alle, med lige løn for kvinder og mænd, nedbragt brugen af fossile brændstoffer og etableret bæredygtigt forbrug samt alle de øvrige mål.

Jeg mener derfor, at der er brug for en ny nordisk vision, som både borgere, politikere, virksomheder og civilsamfundsorganisationer kan engagere sig i.

Det kunne f.eks. være: Norden – en solidarisk region. Det kan både være solidaritet internt i de enkelte lande mellem mennesker. Det kan være solidaritet mellem de nordiske lande og det kan være solidaritet med resten af verden.

Hemmeligheden bag det nordiske velfærdssystem: Tårnhøj tillid

Publicerat 6 november, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2016  med samtliga artiklar hittas här.

Den offentlige sektor er enorm, skatterne høje og guleroden for at tage arbejde er slatten. Alligevel er de nordiske lande blandt verdens rigeste. Svaret skal findes i den tillid, vi har til hinanden. Professor Gert Tinggaard Svendsen fortæller om Nordens sociale kapital, som vi ikke må tage for givet.

Da Gert Tinggaard Svendsen som ung studerede i USA, fik han ofte stillet det samme spørgsmål: Hvorfor går det så godt i Norden? Den unge dansker kunne ikke svare, men i dag – 20 år senere – har han fundet svaret: Social kapital i form af tillid:

– Tillid er kernen i social kapital, den nordiske X faktor er tillid. Tillid kendetegner vores kultur. Vi er små lande, som ikke kan alt selv, og vi er afhængige af hinanden. Vi har lært, at tillid virker. Vi trives med tillid og tjener penge på det.

Tjener penge?

– Ja, tillid er en god forretning. Man sparer transaktionsomkostninger, når man stoler på hinanden og opfører sig ordentligt. Modsat koster kontrol kassen. Kontrol tager tid og er dræbende for tilliden. Det skal vi huske på.

Gør vi ikke det?

– Vi bør være mere bevidste om betydningen af tillid. Vi tænker, at det er vel ikke noget særligt. Sådan er vi jo bare. Ja, men forskere over hele verden er imponerede, betragter Norden som enestående, som en undtagelse, og Danmark som et eventyrland. Forskerne mener nemlig, at vi her i Norden kan give svaret på, hvor tilliden kommer fra. Fordi vi har mest af den i verden. Det skal vi skønne på. Vi må ikke ødelægge den fælles kulturarv, som tillid er.

Er der risiko for det?

– Måske. Det udbredte ledelsesbegreb New Public Management baserer sig på kontrol, men overkontrol er penge ud af vinduet og ødelæggende for et tillidssystem, som virker. Det er vigtigt at forstå, hvordan social tillid kan forsvinde igen. Problemet opstår, hvis for mange begynder at snyde. Så bryder systemet sammen, fordi vi holder op med at få gevinst ud af at stole på hinanden.

Er magteliten i Norden enig med dig?

– De fleste kan se, at tillid sparer penge – og i øvrigt giver øget lykkefølelse. Men folk, der lever af kontrol, har ingen interesse i at afvikle kontrollen, og dem, man kontrollerer, skal også bruge tid på at blive kontrolleret. Det bliver man desuden i dårligt humør af.

Er det dokumenteret?

– Ja, mistillid producerer testosteron, som bevirker, at man vil hævne sig. Hvem bliver ikke i dårligt humør, hvis chefen vil kontrollere? Modsat er det rart at udvise og modtage tillid. Når vi samarbejder udskiller hjernen et andet hormon, oxytocin, som giver følelse af velvære

Hvordan finder vi da den rigtige blanding mellem kontrol og tillid?

– Den har vi. Fordi vi i Norden har mest tillid, har vi også mindst kontrol. Lenin sagde, at tillid er godt, men kontrol er bedre. Jeg siger, at kontrol er godt, men tillid er billigere.

Hvor kommer tilliden da fra?

– Vi skal tilbage til 1660 og Frederik d. III, som historikeren Mette Frisk Jensen har beskrevet. Fra 1660 og fremefter bliver korruption i stigende grad effektivt straffet og betragtet med foragt. Den tankegang gælder stadig og er gavnlig for tilliden. Man kan ikke bestikke sig til offentlige ydelser. Korruption øger udgifterne og gør også private investeringer usikre. De bedste virksomheder taber kontrakter, hvilket giver ulige konkurrenceforhold. Da det ikke er dem, der leverer de bedste priser eller højeste kvalitet, som får ordrerne, bliver den samlede effektivitet for samfundet ringere. Det er en stor hindring for økonomisk og social udvikling.

Hvordan kan du som forsker forklare, hvorfra tilliden mellem de enkelte nordboere kommer fra i et længere historisk perspektiv?

– Overalt hvor mennesker mødes, er tillid et nøglebegreb. Både på handelspladser og i foreninger. Vikingetidens handelspladser var baserede på, at et ord er et ord. Handelen udsprang med Hedeby som centrum i Danmark, Birka i Sverige og Kaupang i Norge. Da vikingerne ikke kunne læse og skrive, som man kunne i kulturerne omkring Middelhavet, blev vore forfædre afhængige af tillid. Hvis man snød, var det svært at komme igen på markederne. Den sociale sanktionsmekanisme indebar – og indebærer – at hvis nogen snyder, er vi rigtig hårde. Som vikingerne var det! Hvis man derimod har lavet en vellykket handel, vil man blive spurgt, om man har mere til salg.

– De smarteste erhvervsledere i dag har da også for længst fundet ud af, at jo højere tillid, jo nemmere er det at gå ind i et nyt marked i et nyt land. Det er så let at indgå forretningsaftaler i Norden. Derfor begynder mange i de andre nordiske lande og bevæger sig derfra med små skridt ud i verden. Det virker!

Hvad med de steder, hvor vi bor og færdes til daglig. Hvilken betydning har de for den sociale tillid?

– De folkelige mødesteder havde – og har – stor betydning for tilliden. Højskoler, forsamlingshuse, sportshaller, foreninger. Her er det svært at færdes, hvis man har taget nogen ved næsen. Tillid skabes ifølge den amerikanske politolog Robert Putnam ansigt til ansigt i de frivillige organisationer og små samfund, hvorefter denne ’individuelle’ tillid spredes ud i samfundet som social tillid til de fleste andre mennesker. Putnam mener endda at kunne forklare det bratte fald i social tillid i USA med, at efterkrigsgenerationerne bruger deres fritid foran tv-skærmene snarere end at mødes ansigt til ansigt i frivillige organisationer. Han kalder det for ’privatisering af fritiden’.

Hvad betyder tillid på arbejdspladsen? 

– Den gode arbejdsplads er præget af tillid, hvor ledelsen ikke blander sig i småting. Hvis du som leder uddelegerer og viser folk tillid, er det som at give folk en gave. Undersøgelser viser, at produktivitet og kvalitet af arbejdet er højere, når virksomheden viser tillid til de ansatte. Arbejdsmiljøet bliver bedre, og sygefraværet falder.

Men er kontrol ikke nødvendig for at undgå snyd og slendrian?

– Jo, med måde. Vi oplever ofte, at kontrollen griber om sig og giver kortsigtede profitter fra politisk side. Når en brist i systemet bliver bragt frem i pressen, lover politikerne typisk mere kontrol. Man siger: Det må aldrig ske igen, og så øger man kontrollen – og det er den lette løsning, som viser sig at blive dyr på sigt. Jo, en vis kontrol er nødvendig, men overdreven kontrol er ressourcespild og gør det desuden mindre sjovt at gå på arbejde.

Nordisk bolagsstyring – tillsammans är vi starkare

Publicerat 7 oktober, 2016 | Kommentera

Bild: Johan Aalto

Bild: Johan Aalto

Johan Aalto är advokat och lagman.

Börsbolag och deras ägare påverkas i allt högre grad av hur omvärlden ser på vår bolagsstyrningsmodell. Internationella institutionella investerare definierar sina egna kriterier i detta hänseende och ställer konkreta krav. Också här kunde de nordiska länderna agera tillsammans.

Per Lekvall, en tongivande expert på svensk och nordisk bolagsstyrning, publicerade den 7.3.2016 på Yggrdasil.fi en utmärkt kolumn om den nordiska modellen för bolagsstyrning och hur den modellen kan och bör utnyttjas och vidareutvecklas.

De nordiska särdragen på detta område har sedan länge intresserat forskare och yrkesutövare. För den intresserade kan till exempel rekommenderas en färsk doktorsavhandling av kollegan Klaus Ilmonen ”Dynamics of EU Corporate Governance Regulation – Nordic Perspectives” . I avhandlingen noterar Ilmonen bl.a. att tillgängliga index som mäter ”kvaliteten” av olika bolagsstyrningssystem inte nödvändigtvis beaktar de nordiska särdragen. Kunde ett Nordiskt index vara ett alternativ?

Det är viktigt att förstå att dessa frågor inte endast har ett akademiskt intresse. Börsbolag och deras ägare påverkas i praktiken av hur omvärlden ser på vår bolagsstyrningsmodell. Låt mig ge några exempel.

Institutionella investerare har i allt högre grad definierat sina egna kriterier för god bolagsstyrning. De ställer antingen själva krav på börsbolag i olika länder, eller agerar via företag som tillhandahåller administrativa tjänster för institutionella aktieägare (till exempel Institutional Shareholder Services Inc. (ISS)). Också nordiska institutionella investerare har aktiverat sig (till exempel Norges Bank Investment Management som förvaltar den norska oljefonden). Det är inte ovanligt att institutionella investerare på börsbolags bolagsstämmor röstar emot förslag som de upplever stå i strid med deras egna riktlinjer och principer. I värsta fall kan börsbolaget i fråga av just dessa orsaker hamna på någon form av svart lista. Att sedan många andra aktieägare följer de institutionella investerarnas exempel ger frågan ytterligare tyngd.

Enskilda börsbolag, i vissa fall även lokala självreglerande sammanslutningar, har utsatts för hård press från internationella institutionella investerare att ändra sådan praxis som dessa investerare inte anser hålla internationella mått. Detta kan förvisso i det enskilda fallet vara påkallat men kan även leda till godtyckliga krav som inte i tillräcklig mån beaktar till exempel regionala och ekonomiska särdrag.

En fråga som aktualiserats i Sverige och Finland under de senaste åren är hur börsbolags styrelser väljs. I Finland sköts valberedningen antingen av styrelsens nomineringskommittésom består av ett antal styrelsemedlemmar eller av aktieägarnas nomineringsråd som består av representanter för de största aktieägarna. I Sverige sköts valberedningen i börsbolagen av aktieägarnas nomineringsråd. Förslaget till ny styrelse baserar sig i båda länderna på en avvägd helhetsbedömning med beaktande av kraven på kompetens, diversitet mm. I förslaget som ingår i bolagsstämmokallelsen indikeras ofta även vem som skall agera styrelseordförande. I Finland och Sverige är det brukligt att bolagsstämman behandlar förslaget till ny styrelse som en helhet.

Institutionella investerare har nu krävt att förslaget till ny styrelse skall göras som individuella förslag sålunda att aktieägarna skilt röstar om varje enskild ny medlem. Man har hävdat att det nuvarande systemet är omodernt, att det skiljer sig från praxis i de flesta andra länder och att en individuell omröstning stärker ägarnas möjligheter att hålla enskilda styrelsemedlemmar ansvariga. Individuell omröstning möjliggör enligt de institutionella investerarna att aktieägarna kan låta bli att välja någon av de föreslagna medlemmarna eller på annat sätt indikera missnöje med en enskild kandidat.

Kollegiet för svensk bolagsstyrning har bemött kraven och sammanfattat motiveringarna till varför det inte finns skäl att genom en regeländring frångå det nuvarande systemet. Man hänvisar till de möjligheter som den svenska aktiebolagslagen redan nu tillhandahåller (bland annat har aktieägare de facto rätt att på stämman kräva individuell omröstning, något som dock utnyttjas mycket sällan). Kollegiet ser styrelsen som ett noga sammansatt team som utgör en helhet. Ansvarsfrågorna är redan reglerade i lag och genom rättspraxis – en individuell omröstning skulle inte tillföra något nytt, men skulle däremot kunna ge olika medlemmar olika legitimitet vilket inte är önskvärt.

Det välmotiverade ställningstagandet är mycket långt tillämpligt även i Finland. Att på de anförda grunderna ändra ett i mitt (och många andras) tycke välfungerande system är inte påkallat. En ändring av denna i sig rätt tekniska aspekt på val av styrelse skulle sannolikt kräva en ändring av hela valberedningssystemet.

Detta är inte ett isolerat fenomen. Trycket från de institutionella investerarna kommer att öka. Vi har skäl att öka samarbetet i Norden även på detta område om vi önskar upprätthålla en i vårt tycke välfungerande och motiverad praxis. Därigenom blir vi starkare – något som inte är helt oväsentligt i en allt tuffare globaliserad investeringsvärld.

Johan Aalto

advokat, lagman

  • Facebook