Norden må ikke svigte de baltiske lande

Publicerat 11 januari, 2018 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2017 med samtliga artiklar hittas här.

På besøg hos Uffe Ellemann-Jensen som hele sit politiske liv har arbejdet for, at de baltiske lande bliver knyttet stærkere til Norden. Det gælder især nu, hvor Rusland har meldt sig ud af internationalt samarbejde og skræmmer balterne, siger han.

Da jeg en solrig augustformiddag ringer på døren til Uffe Ellemanns ende-rækkehus på Sundvænget i Hellerup, har han allerede arbejdet et par timer med sidste bind af sine erindringer fra arbejdsværelset, der vender direkte ned til Øresund.

Uffe Ellemann-Jensen bor på kysten, hvor Østersøen glider gennem Øresund og møder verdenshavene. Men det er ikke derfor, at han ofte er blevet kaldt Mr. Baltic Sea. Tilnavnet skyldes hans politiske blik gennem 30 år, som i høj grad var – og er – rettet imod Østersøen og dens 11 tilgrænsende nationer. Og det er netop Østersøen og Norden, vi især skal tale om i dag.

25 års baltisk frihed

Det er nu 25 år siden, at Uffe Ellemann som udenrigsminister, sammen med sin tyske kollega Hans-Dietrich Genscher, skabte Østersørådet for at få alle Østersønationer til at tale sammen i kølvandet på Sovjetunionens opløsning. Men vi begynder i slutningen af 80erne:

– Min estiske kollega, den senere præsident, Lennart Meri sagde: Det var tæt på, at vores skæbne også var blevet jeres. Og det gik op for mig, at han havde uhyggelig meget ret. Russerne var meget tæt på – ikke blot ’befriede’ de Bornholm, men de kom også tæt på Danmarks sydgrænse. Heldigvis kom Montgomery først og stoppede dem ved Lübeck, siger Ellemann.

– Med Gorbatjov kom der optøning i Baltikum og jeg følte, at vi skulle støtte balternes frihedsbestræbelser, blandt andet ved at invitere Litauens statsminister Prunzkiene til Danmark i 1990. Russerne blev rasende over vores officielle modtagelse af hende, og den russiske ambassadør protesterede voldsomt i Udenrigsministeriet. Men vi afviste protesterne med henvisning til, at vi aldrig havde anerkendt, at de tre lande var blevet en del af USSR. Dernæst oprettede vi baltiske informationskontorer i København, og næste skridt var diplomatiske forbindelser, selvom det skete i en anspændt atmosfære, fortæller Ellemann-Jensen, som endnu i dag husker tid, sted, forløb og aktører helt nøjagtigt.

Første land i verden til at anerkende

– I forvirringen under kupforsøget mod Gorbatjov i august ’91 placerede de baltiske lande, som på det tidspunkt stadig var en del af Sovjetunionen, grænsevagter mod Sovjetgrænsen. Det valgte vi at tage som et bevis på, at balterne havde kontrol over egne grænser, selvom der stadig var masser af sovjetiske tropper i de baltiske lande. Dermed kunne vi genoptage de diplomatiske forbindelser, som blev afbrudt i 1939, da de baltiske lande blev besat af Sovjetunionen. Danmark var det første land i verden, som genoptog diplomatiske forbindelser med de tre lande, efter at de havde genvundet deres selvstændighed, og Genscher og jeg var enige om, at vi derefter måtte etablere et forum, hvor alle landene talte sammen.

– Det blev til Østersørådet i 1992, hvor det genforenede Tyskland sad side om side med russerne og alle os andre. Vi gav hinanden håndslag på, at væsentlige emner om demokratierne i vores lande, skulle omkring møderne i Rådet. Senere i 90’erne, efter at jeg havde forladt dansk politik, stiftede jeg tænketanken Baltic Development Forum, som understøtter vækst i regionen. Det er en slags ‘Østersøens Davos’ og fungerede især godt, da Putin endnu blev anset som en, der kunne tales fornuft med, lyder det fra en af historiens længst siddende udenrigsministre, som i dag konstaterer, at nok er Rusland stadig med i forsamlingerne. Men mere af navn end af gavn.

– Rusland har jo reelt meldt sig ud af en række internationale samarbejdsorganer, selvom de formelt stadig sidder med. De er passive, har ingen dagsordener og lader sig repræsentere på lavt plan, konstaterer Ellemann-Jensen tørt.

Balterne blev glemt

Selvom offentlighedens interesse for Østersøen – især sikkerhedspolitikken – blev nedtonet i slutningen af 90’erne og begyndelsen af det nye årtusinde, mener han ikke, at Østersørådets succes kan bestrides.

– Vi forberedte de baltiske lande på at komme med i de internationale organisationer, herunder EU og NATO. Og det gjorde den socialdemokratiske regering, der fulgte efter vores i 1993, bestemt også. Især Hans Hækkerups indsats som forsvarsminister har jeg den dybeste respekt for.

Hvad skete der fra midten af 90’erne?

– Vi kom ind i en normaliseringsperiode og godt for det. Sikkerhedspolitisk var vi i en nedspændingsperiode. Men da først balterne var kommet med i EU og NATO, var det som om mange, også medierne, tabte interessen for regionen. Vi så f.eks., at de danske ambassader i de baltiske lande blev dramatisk nedbemandet og stadig er det.

Nordisk interesse svækkes

– Situationen dengang minder mig lidt om, hvordan det gik med det nordiske samarbejde. Da det på et tidspunkt var fyldt ud, og mange af dagsordenerne var gennemført, mistede mange interessen. Tilbage i slutningen af 40’erne havde vi forgæves diskuteret et nordisk forsvarsforbund, i 60’erne faldt forslaget om det nordiske fællesmarked NORDEK og i 70’erne kom Danmark med i EF. Sverige og Finland fulgte efter i 90’erne. Siden opstod der ikke store nye, nordiske projekter og Norden opfattes i dag ikke længere så påtrængende, så nødvendig, fordi vi i høj grad også orienterer os europæisk og globalt. Jeg mener, det bør ændres efter den seneste udvikling i regionen

Hvordan ser du situationen i Østersøregionen i dag?

– Lavspændingstiden er ovre. Regionen har store sikkerhedspolitiske risici, og Danmark er desværre det eneste land, som endnu ikke har forberedt sig på det nye trusselsbillede. Vi er det eneste land i regionen som ikke er gået i gang med at styrke forsvaret. Men det sker forhåbentligt nu.

Hvad er det da, at Danmark bør gøre?

– Først og fremmest styrke vores forsvar betydeligt. Og så bør vi ikke holde os ude af det europæiske forsvarssamarbejde i EU, som betyder så meget for Finland og Sverige. Det handler jo også om vores egen sikkerhed. Et tættere forsvars- og sikkerhedspolitisk samarbejde i Norden kunne give et boost til det nordiske samarbejde, men det vil også være et vigtigt supplement til den sikkerhed, vi har som medlem af NATO. Tag nu de 100.000 mand, som Rusland netop har haft indsat i Zapad-øvelsen, der udspringer i Hviderusland og Kaliningrad. Denne enorme magtdemonstration er de baltiske lande selvsagt bange for. Men russerne blæser på de aftaler, der blev skabt under den kolde krig for at dæmpe hinandens bekymringer. Tidligere havde vi observatører med til de store militærmanøvrer, men efter russernes indtog i Georgien i 2008 bliver vi ikke længere inviteret – selv om russerne troligt inviteres med til de vestlige øvelser.

Danmark glemmer sit eget regionale forsvar

– I den situation er der udstationeret meget beskedne NATO-styrker i de baltiske lande og Polen. Det er en slags ”vejbump”, som skal demonstrere overfor russerne, at vi er solidariske i NATO. Danmarks bidrag er 200 mand, som skal udstationeres i Estland under NATOkommando. Det er lidt beskedent, selv om vi også bidrager med fly til overvågning af det baltiske område. Samtidig ser vi, hvordan Finland og Sverige, som ikke er NATOmedlemmer, yder langt større bidrag til sikkerheden i området. På den hjemlige front har Sverige genindført værnepligten og deltager ivrigt i NATO-manøvrer. Finland deltager også, og har moderniseret sit forsvar betragteligt. Hvis du medregner hele den finske mobiliseringsstyrke, har Finland en større hær end Tyskland.

Et politisk flertal i Danmark har jo bestemt, at vi ikke skal deltage i EUs forsvarssamarbejde. Er vi ikke bundet af dette?

– Jo, men kun indtil en ny folkeafstemning afskaffer vores forbehold. Sverige og Finland, som end ikke er NATO-lande, er særdeles aktive i forsvarssamarbejdet og jeg mener sagtens, at vi kan holde til at tage imod Sverige og Finlands invitationer til tættere samarbejde.

Genindfør værnepligt – for begge køn

Anser du situationen i regionen for at være så højspændt, at den kan udløse en væbnet konflikt?

– Risikoen er til stede, blandt andet fordi der let kan opstå misforstå- elser, når russerne optræder så aggressivt. Derfor skal vi forsøge at mase på for at få genskabt et fornuftigt samarbejde med Rusland, men det gør vi ikke ved at optræde svage og splittede. Vi skal ikke være naive, men yde et reelt bidrag, når der eksisterer en reel sikkerhedspolitisk risiko. I Danmark ville jeg gerne begynde med at udvide værnepligten – for begge køn – betydeligt. Nu vil nogen kalde mig en gammel koldkriger. Det er jeg også. Men jeg anskuer regionen i et realistisk lys. Og i det lys er vi nødt til at vise solidaritet med de tre små baltiske lande. Det lovede vi dem, da vi inviterede dem med i vores europæiske familie i EU og NATO.

Hvilken rolle mener du, at Norden spiller generelt i disse år, når vi ser bort fra sikkerhedspolitikken omkring Østersøen?

– Jeg har altid oplevet, at der helt automatisk opstår en høj grad af tillid, når vi fra Norden møder hinanden. Vores historie, sprog, kultur og samfundsindretning er tæt beslægtet. Vi er i familie! Derfor løser vi da også masser af opgaver sammen. I Berlin har vi oven i købet bygget et fælles ambassadekompleks og andre steder ude i verden har vi også meget tætte samarbejder rent fysisk. Jo, Norden vil altid spille en rolle i vores bevidsthed. Det fælles tilhørsforhold er en del af os selv. Men politisk set er der ikke meget at hente i disse år og på det sikkerhedspolitiske område virker det, som om Danmark nærmest er ligeglad med det nordisk-baltiske samarbejde.

Vi vender ryggen til Baltikum

Hvordan kommer det til udtryk?

– Senest så vi det i juni i år, da de nordiske landes parlamentsformænd var inviteret til møde med tilsvarende amerikanske toppolitikere. Emnerne var i år mere påtrængende end nogensinde, ikke mindst bekymringer over den russiske Zapad-øvelse op mod de tre baltiske landegrænser. Og hvad sker der? Den danske formand, Pia Kjærsgaard, melder afbud med den begrundelse, at parlamentsformændene ikke skal drive udenrigspolitik. Alle de syv andre deltog. Dermed vender hun ryggen til de baltiske lande og glemmer sin opgave som Folketingets formand. Hun prioriterer åbenlyst sit eget partis indskrænkede udenrigspolitik.

Bortset fra sikkerhedspolitikken, hvordan vurderer du da de øvrige nordiske institutioner i disse år?

– Ministeren for nordisk samarbejde råbte jo op for et par år siden, da hun var formand for Foreningen Norden, med provokationen om at afskaffe Nordisk Råd. Jeg tror faktisk, at hun blev hørt og at man fik øjnene op for, at lige lovlig meget kører på rutiner efter en i forvejen fyldt dagsorden, siger Ellemann-Jensen med et grin. Ministeren er jo hans egen datter, Karen.

Da jeg forlader huset, er Uffe Ellemann-Jensen allerede på vej til arbejdsværelset igen. Han arbejder ikke blot på sidste erindringsbind. Det er i dag, at den sidste linje i sidste bind skal skrives. Det bind som handler om tiden efter politik. Udgivelse sidst i oktober.

 

En nordisk förbundsstat kan bryta alternativlösheten

Publicerat 5 januari, 2018 | Kommentera

Om en majoritet av nordborna motvilligt låter sig ledas in i ett Europas förenta stater som de egentligen inte vill ha av en ideologiskt övertygad minoritet ”Europa”-fundamentalister kommer vi snart att nå demokratins slut.

Nyliberalism i EUs regi borgar för att den förment perfekta marknaden utgör både ram och ledstjärna för nästan all politik. Underkännandet från väljarna växer dock i takt med att avigsidorna med marknadsfundamentalismen och EU-elitismen blivit allt tydligare. Protesterna utmynnar i nationalism och krav på isolationism i och med att den enda modellen för integration över statsgränserna är EU:s marknadsfundamentalistiska modell. Norden visar på en annan väg framåt.

Våren 2014 genomförde EU-democrats en opinionsundersökning som visade på att, ifall det vore en möjlighet, skulle varannan svensk och finländare gärna gå ut ur EU och in i en nordisk förbundsstat. Tidningspressen och de många kommentarerna i social media förundrade sig över det stora stödet för förbundsstaten, med det verkligt intressanta är det katastrofalt svaga stödet för EU. I både Sverige och Finland fanns det en stor andel osäkra som svarade ”vet inte” på frågan om de föredrar en nordisk förbundsstat framom EU. Endast 31% av finländarna och 28% av svenskarna tog aktivt ställning för ett fortsatt EU-medlemskap. Detta betyder att över 70 % av svenskarna och finländarna är missnöjda med EU till den grad att de inte aktivt vill stöda ett EU-medlemskap ifall det finnas ett annat, nordiskt, alternativ. 50 procent är ännu inte tillräckligt desperata för att våga språnget mot en oklar nordisk vision. Men även hos den tredjedel som stöder EU och bland de dryga 20 procent som svarade ”vet inte” kan man anta att det att finns rätt många anhängare av idén om ett enat Norden, ifall förbundsstaten skulle få politisk form och färg. Efter över 20 år av nyliberal alternativlöshet och anti-demokrati i EU :s regi välkomnas även glimtar av en möjlighet som innebär ett hopp om en nystart för politiken. EU-regimen har förtroendesiffror som kan jämföras med auktoritära regimer på väg mot kollaps.

Mycket talar för att ett enat Norden skulle beredas möjligheten att skapa en ny modell för integration över statsgränserna och därmed även balans i politiken. Även i Norden har marknadstänkandet en stark ställning, men den är inte den allenarådande. Nordiska rättstraditioner och rättsgemenskap, folkbildning, ett starkt civilsamhälle, välfärdsstaten, en förvaltningskultur som präglas av öppenhet och omutbarhet, det nordiska kulturlivet och nordism anses av de flesta nordbor vara viktiga för Nordens utveckling. Ett enat Norden med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik skulle förhoppningsvis kunna uppbåda självförtroendet och styrkan som behövs för att inleda en diskussion om hur man kunde utveckla en mera mångsidig integration över statsgränserna grundat på de gemensamma nordiska idéerna.

Det är hög tid att ta fram ett nordiskt alternativ som utmanar den rådande EU-regimen och dess enögda anhängare i Norden. Även den minoritet som fortfarande ser EU som den enda vägen framåt förmås att tänka till över sin egen politik ifall de tvingas möta ett annat alternativ. En nordisk förbundsstat som utmanar EU:s marknadsfundamentalism och anti-demokratism vore ett radikalt och demokratiskt alternativ, men en framtid med fortsatt alternativlöshet ser ännu mera radikal ut från ett hävdvunnet nordiskt perspektiv.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

 

Låt inte hyckleriet och EU:s marknadsfixering förminska Nordens framtid

Publicerat 4 januari, 2018 | Kommentera

Undertecknad deltog i tankesmedjan E2:s seminarium ”Pohjoismaat EU:ssa” (De nordiska länderna i EU) som genomfördes på europadagen 9.5.2017 i Helsingfors. E2 arrangerade seminariet i samarbete med mittengruppen i Nordiska rådet. Seminariet modererades av E2:s chef Karina Jutila och i panelen deltog minister Jaakko Iloniemi, ordförande för Nordiska rådets utskott för hållbar utveckling, riksdagsledamot Hanna Kosonen och f.d. EU-parlamentariker Riikka Pakarinen.

Jaakko Iloniemi inledde sitt anförande med en återblick på det nordiska samarbetets historia. Iloniemi tog avstamp från ett nordiskt statsministermöte på Åland i början av 1990-talet då det kalla kriget var över och fältet var till synes fritt fram för ett fördjupat samarbete. Men det som då såg ut som en öppning har senare visat sig vara ett enkelriktat spår mot en återvändsgränd. Från och med 90-talet framåt har det mesta handlat om EU och marknadsfundamentalism.

Många nordiska politiker har sedan 90-talet argumenterat för att EU-integration  även gynnar det nordiska samarbetet och nordisk integration. De EU-vänliga politikerna menar att när EU-integrationen skapar den perfekta inre marknaden kommer EU:s normgivande och likriktande kraft se till att gränshindren minskar också i Norden. Bakom detta argument finns ett marknadsfundamentalistiskt tankesätt och EU-perspektiv som normerar marknadens frihet på EUs villkor som det viktigaste. Men inte ens ur ett marknadsperspektiv har politiken levererat det som utlovats. Bedömare från organisationer som jobbar för nordiskt samarbete menar att gränshindren snarare ökat under de senaste åren i och med att de nordiska länderna har implementerat EU-direktiv på olika sätt. Idén om en gemensam nordisk implementering av EU-direktiv har presenterats som en lösning på problemet, men trots att gränshindren har uppmärksammats under många år av EU-medlemskap har ännu ingen gemensam implementering införts.

Politiker som säger att det inte finns ett motsatsförhållande mellan nordiskt politiskt samarbete och EU är antingen marknadsfundamentalister, som ännu tror på gemensam implementering av EU-direktiv, eller hycklare som vill rida på det nordiska samarbetets folkliga popularitet. Opinionsundersökningar visar ett mycket stort folkligt stöd för nordiskt politiskt samarbetet i samtliga nordiska länder. För många politiker är det därför lockande att i festtal säga att de är starkt för nordiskt samarbete, också de gånger när de egentligen inte tar det nordiska på allvar. Det nordiska samarbetet är inte bara de ”outnyttjade möjligheternas samarbete” (uttrycket lanserades av Ole Norrback f.d. minister för nordiskt samarbete i en insändare i HBL), utan även de lurade folkens vision för utbyte och samarbete över statsgränserna i Norden.

Paneldeltagarna Kosonen och Pakarinen som talade efter Iloniemi berättade om det nuvarande nordiska samarbetet inom EU. Bl.a. beskrev de hur nordiska politiker har som vana att träffas inför de olika EU-organens möten för att i mån av möjlighet skapa sig en gemensam position i olika frågor. Kosonen lyfte fram frågan om en europeisk standard för biobränslen som en gemensam fråga som hon gärna ser att Norden kunde driva inom EU. Typiskt för vår tids politiker är att både Kosonen och Pakarainen har svårt att se någonting utöver det som skall köpas och säljas. Idén om en gemensam europeisk standard för biobränslen är intressant, men det nordiska samarbetet och integrationen kunde vara mycket mera än bara en gemensam marknad på EU:s villkor. Ett annat hinder för det nordiska politiska samarbetet som lyftes fram av både Kosonen och Pakarainen är tidsbrist. Politikerna har fullt upp med den nationella politiken och obligatoriska EU-möten som går före umgänget med övriga nordiska politiker.

I seminariepubliken återfanns bland annat f.d. ministrar, statliga tjänstemän, journalister och medarbetare från civilsamhällets olika nordiska samarbetsorganisationer. En frustrerad medarbetare från en av de nordiska samarbetsorganisationerna ställde följande fråga: Borde man med hjälp av gemensamt fastställda obligatoriska möten prioritera nordiska politikermöten på samma sätt som EU-möten? Frågan blev hängande i luften då moderatorn för seminariet valde att ignorera den och avsluta seminariet. Strukturerna är alltså sådana att EU sätter ramarna för vilket sorts nordiskt samarbete som är önskvärt och tillåtet. EU-mötena tar upp det mesta av den tid politikerna kan avsätta på ärenden utanför den nationella politiken och många politiker har efter över 20 års EU-medlemskap svårt att alls tänka sig andra politiska alternativ än EU:s marknadsfundamentalism. Det nordiska med sina mångsidiga utvecklingsmöjligheter får inte en ärlig chans.

Även i det nordiska samhällsbygget har marknadstänkandet en stark röst, men det är inte den enda rösten. Nordiska rättstraditioner och rättsgemenskap, folkbildning, ett starkt civilsamhälle, den nordiska välfärdsstaten, förvaltningskultur som präglas av omutbarhet och öppenhet, det nordiska kulturlivet och folklig nordism anses av de flesta nordbor vara viktiga för de nordiska samhällenas utveckling. Tyvärr har marknadsfundamentalismen en urvattnande inverkan på dessa viktiga beståndsdelar i det nordiska samhällsbygget. Folkbildning är svårt att sälja, föreningslivet försvåras av EU:s momshot, vinster i välfärden är problematiskt, omutbarhet passar inte riktigt in i en kultur som säger att allt är till salu o.s.v.  I en tid när nationalstaterna makt och inflytande utmanas från flera olika håll ses EU:s marknadsdiktat från den icke-folkvalda EU-kommissionen som en enkel, men allt mera uttjatad, misslyckad och anti-demokratisk universallösning. En återblick på historien pekar på att den gemensamma nordiska kulturen utgjorde nyckeln till att Norden på mindre än hundra år lyckades omvandla sig från Europas fattigaste avkrok till dess fredligaste, mest jämställda och välmående region. Men tyvärr låser EU Norden fast i marknadsfundamentalism och anti-demokratism. De flesta politiker har inte vare sig tid eller energi för att fundera på hur man kan förvalta och vidareutveckla det typiskt nordiska, och om de gör ett försök bildar EU ett stort blått stoppmärke.

Ett färskt exempel på hur EU begränsar det nordiska är idén om det nordiska medborgarskapet. Mittengruppen i Nordiska rådet, till vilken Kosonen hör, lanserade 2015 det utmärkta och uppmärksammade förslaget om ett nordiskt medborgarskap. Tyvärr passar inte ett nordiskt medborgarskap in i EU. Ett nordiskt land som är EU-medlem får inte ge rättigheter till nordbor som man inte ger till övriga EU-medborgare, eftersom det strider mot EU:s princip om icke-diskriminering av EU-medborgare. Under rådande EU-regim får man alltså inte ge rättigheter och förmåner åt nordbor som man inte skulle ge till t.ex. tyskar och sydeuropéer. Idén om ett nordiskt medborgarskap kokades därför nyligen ner till ett förslag på ett system för ett gemensamt elektroniskt ID i Norden. Att Nordiska rådet antog e-ID förslaget är en bra sak, men det är långt ifrån en ambitiös modell för ett nytt nordiskt medborgarskap (se  nordisk ”hembygdsrätt” på sid 34 i pamfletten ”Nordens tid är nu”).

Ett nordiskt medborgarskap skulle vara en kraftig signal om att det nu är dags att rikta uppmärksamheten mot det typiskt nordiska. Ett nordiskt medborgarskap skulle därmed bredda synfältet för politikerna i Norden. Ett nordiskt medborgarskap vore dessutom en förnuftig ram för en redan stark transnationell nordisk identitet. Ett medborgarskap som riktar fokus mot nordisk värdegemenskap och samhörighet skulle därmed underlätta det framtida nordiska samarbetet som t.ex. skapandet av Gunnar Wetterbergs nordiska arbetsmarknad 2.0 med gemensamma skatter, socialförsäkringar och tjänstepensioner.

Frågan om ett nordiskt medborgarskap hänger ihop med de framtida utvecklingsmöjligheterna för det nordiska samhällsbygget och är därför mycket viktig för Norden. Ett enat Norden bör vid behov öppet utmana EU-kommissionen och driva igenom det nordiska medborgarskapet som ett regionalt undantag inom EU.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

Försvaret av Norden behöver stabilitet, samarbete och trovärdighet

Publicerat 20 november, 2017 | Kommentera

Foto: Richard Nordgren

Foto: Richard Nordgren

Yrsa Grüne är journalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde.

Finlands utrikespolitik har för närvarande försvarspolitiken som sin spets. Två vägar kan ses: ett medlemskap i Nato, alternativt ett försvarssamarbete mellan Finland, Sverige och USA. Försvarsgarantier utan koppling till Nato, inom ramen för till exempel Nordefco eller ens EU, är knappast möjligt.

I en artikel i maj 2017 i Aftonbladet publicerades än artikel där en nordisk försvarsallians – med stöd av USA – än en gång förs fram som ett säkerhetspolitiskt alternativ för de militärt icke allierade Finland och Sverige. Stefan Forss, en av de mest framstående experterna på försvarspolitik i Finland, hör till dem som konsekvent har hållit på idén och det är hans argumentering som ligger som grund för artikeln.

I artikeln pejlas de nordiska ländernas sammanlagda förmågor mot Rysslands militära kapacitet. Men försvars- och säkerhetsarrangemang handlar inte enbart om militära medel. Också gränsbevakning, försörjningsberedskap, energisäkerhet och säkrandet av transportleder till sjöss och land och i luften är väsentliga delar av beredskapen. Plus beredskapen att hantera cyberattacker och hybridhot samt samhällets förmåga att stå emot destabiliseringsförsök. Men framför allt är det den politiska viljan och förmågan att fatta politiska beslut som är kärnan i beredskapen.

Hur svårt det kan vara att få till det såg vi 2009 när den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg på uppdrag av utrikesministrarna i alla de fem nordiska länder gjorde en utredning m vad nordiskt försvarssamarbete kunde betyda. Stoltenberg lade fram 13 förslag, där det sista förslaget omfattade förpliktande försvarsgarantier de nordiska länderna emellan. Hans argument var tydliga och pragmatiska: grundtanken var att alla fem nordiska länder har betydligt större påverkningsmöjligheter som grupp än som enskilda länder eller delgrupper, det må sedan gälla FN, EU eller Nato. Men som vi vet stötte förslaget på patrull på politiskt håll i alla länder.

Specialarrangemang kan bli svåra

Sedan i våras har dock ett och annat hänt som har en betydelse just på det politiska planet. President Sauli Niinistö bjöds in till Vita huset av president Donald Trump – trots att han också deltog i de nordiska statsöverhuvudenas möte med Trump tidigare i år. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist träffade sin amerikanske kollega James Mattis i Washington i maj och Mattis deltog i den Nordiska gruppens försvarsministermöte i Helsingfors i början av november. Under Hultqvists besök i Washington kallade Mattis Sverige för USA:s allierade och försäkrade att Sverige kan räkna med USA:s stöd i fall av krig. Liknande ”garantier” fick inte Finland av Mattis i november.

Det kan ändå vara värt att notera är att för första gången i historien hölls det ett möte mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA i samband med Mattis besök. Tidigare har diskussioner förts på tjänstemannanivå, men inte på försvarsministernivå.

Det finns andra ”första gångs möten” som också kan noteras. I oktober invigdes ett internationellt center för bekämpning av hybridhot i Helsingfors. För första gången deltog och uppträdde Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och EU:s höga utrikespolitiska representant Federica Mogherini samtidigt på en offentlig plattform.

Det är med andra ord enkelt att omfatta forskaren Matti Pesus uppfattning om att Finland har rört sig kraftigt mot en allt starkare förankring i väst, också när det gäller militärt samarbete (www.fiia.fi/publication 725 What non-alignment?). 

Uppgifterna om vad som har avhandlats på de ovannämnda mötena är av förståeliga skäl knapphändiga. Det vi vet är att hybrid- och cyberhot har diskuterats, likaså läget i Östersjön. Ett nytt möte mellan de tre försvarsministrarna lär ska vara inplanerat i vår. Pesu kallar det politiska och militära samarbetet mellan Finland och USA ”banbrytande” och talar också om ett paradigmskifte i finsk säkerhetspolitik.

För dem som i likhet med Forss tycker att Finland och Sverige ska hålla sig utanför ett Natomedlemskap och satsa på ett trilateralt arrangemang med USA i stället går utvecklingen alltså i rätt riktning. Natos oförmåga att militärt klara av artikel fem-uppgiften i Östersjöområdet har förts fram som ett argument. Ett mer pragmatiskt argument är att det är lättare att fatta beslut i en grupp på tre än i en grupp på 29.

För Finland och Sverige kunde arrangemanget vara optimalt. Men USA är medlem av Nato och frågan är hur många ”specialarrangemang” med Finland och Sverige som USA är redo att gå in för med tanke på de övriga medlemmarna av Atlantalliansen. Vissa Natoländer har åtminstone inofficiellt uttryckt sitt missnöje över att Finland och Sverige inte vill bli medlemmar, utan satsar på specialarrangemang som i själva verket försvagar Nato som allians. Det bör också sägas klart ut att det inte finns några förpliktande garantier för USA att undsätta Finland eller Sverige i krig. I praktiken är det ändå synnerligen sannolikt att Sverige faktiskt kan räkna med USA:s stöd, också militärt.

Var står EU?

Finland hör till de medlemmar i EU som har arbetat hårt för ett starkare försvarssamarbete inom unionen. Därför basunerades det med stor förtjusning ut att nu har unionen äntligen tagit ett jättekliv i den riktning, när 50 punkter för hur olika länder kunde samarbeta lades fram i november. Nästa steg är att beslutet ska förankras i EU:s toppmöte i december. Vissa varnande röster har redan höjts för att detta samarbete kommer att gynna stora länder mest. Också här skulle de små nordiska länderna som grupp vara större än sin summa. Men Norge och Island står utanför och Danmark har lämnat sig utanför det senaste förslaget. 

Frågetecken hopar sig också kring den finländska försvarsindustrins framtid. De 50 förslagen är alltså ett smörgåsbord där var och en tar för sig det som passar den bäst, helst tillsammans med några andra. 

I sammanhanget har också artikel 42.7 nämnts, det vill säga den solidaritetsklausul som Frankrike åberopade efter terrordåden i Paris den 13 november 2015. Medlemsländernas egen lagstiftning visade sig vara största hindret, detta gällde också Finland. Nu har en del av dem röjts, eller håller på att röjas. Men för att (fritt) citera förre franske utrikesministern Hubert Védrines ord: ”Vi väntade oss aldrig annat än eventuell handräckning i form av poliser. Men vi ville påminna EU-länderna om att det faktiskt finns en sådan här förpliktelse.” 

När det gäller EU kan man inte heller nog understryka att det inte handlar om en EU-armé. Det finns ingen EU-armé, inte heller en Natoarmé, utan styrkorna och förmågan kommer från varje land. Med tanke på att 22 av EU:s medlemmar också är medlemmar i Nato som redan har en viss kommandostruktur på plats och som dessutom är det enda transatlantiska forumet för Europa kan man fråga sig varför dessa skulle ge sig in på en duplicering?

Utmaningar

Är då ett nordiskt försvarssamarbete med stöd av USA och med någon form av försvarsförpliktelser en omöjlighet? Inte nödvändigtvis, men det skulle nog vara betydligt enklare om det kunde ske inom ramen för Nato. Atlantalliansen har säkert ingenting emot att vissa områden eller länder samarbetar tätare – i själva verket är det sannolikt att det är genom olika kombinationer av allianser inom Nato och EU som framtida hot kommer att bemötas. För Finlands del skulle ett Natomedlemskap enligt vissa forskare i Finland och Sverige vara ett paradigmskifte, medan andra hävdar att detta paradigmskifte redan har skett. Det finns också en delvis befogad oro för att ett Natomedlemskap för Finlands del skulle inverka negativt på försvarsviljan och den allmänna värnplikten – man skulle så att säga luta sig tillbaka och tänka att man får hjälp. Detta är en synpunkt som ingalunda ska viftas bort som irrelevant. det breda säkerhetsperspektivet spelar ett politiskt stabilt samhälle en stor roll. För att förbli stabila samhällen måste de nordiska länderna i ännu högre grad än hittills satsa på integrationen av inflyttade. En av de bästa integrationsformerna har varit den allmänna värnplikten, enligt finländare vars föräldrar har sina rötter i andra länder än de europeiska. Det finns inte heller något antingen eller, för en militär allians och försvarsgarantier bygger alltid på ett koncept där medlemslandet självt ska se till att det har ett så starkt och så trovärdigt försvar som det mäktar med. Det spelar sedan ingen roll om den militära alliansen heter Nato, EU, eller Nordefco. I detta koncept är den planerade övningen i Finland med den svenska Aurora 17-övningen som modell men med inriktning på att ge men framför allt att ta emot hjälp av stor betydelse.

En status for den nordisk-baltiske region set fra det høje nord – et interview med Jón Baldvin Hannibalsson

Publicerat 15 september, 2017 | Kommentera

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Formand for Íslands socialdemokrater (1984-96), finansminister og minister for udenrigshandel (1988-95), på det politiske niveau ansvarlig for Íslands EØS/EES-forhandlinger (1989-94). Æresborger i Vilnius som anerkendelse for sin indsats for de baltiske landes genvundne selvstændighed (1988-91).

Jón Baldvin Hannibalsson lægger i denne samtale vægt på realpolitik fremfor visioner og følelser/känslor, hvilket tydeligt vil fremgå af hans måde at svare på. Samtidigt lægger han dog utvetydigt vægt på både NATO og EU (som efter hans vurdering er uundværlige også i et nordisk perspektiv) og nævner derudover, eksplicit, alene Arktisk Råd. Men lige så utvetydigt underkender han den førte politik i EURO-zonen og kritiserer den skarpt.

Han er desuden urolig over (den finansielle) udvikling i sit eget land, Ísland.

Om hans rolle i de baltiske landes selvstændighedskamp, se Ólafur Rögnvaldssons film ”Those who dare” (2015).

Jón Baldvin har i kommunikationen med os valgt at svare på engelsk.

Redaktionen: Hvordan ville du beskrive udviklingen indenfor nordisk samarbejde og også nordisk-baltisk samarbejde og relationer fra slutningen af 1980erne og op til i dag? I korte træk?

The prospects for the Nordic-Baltic (8+3) region are radically different  from what they looked like in the late 80s and 90s of the last century. It is mostly due to external forces, which are in a flux, rather than due to any outstanding internal failures. Let´s have a look.

When I became personally involved, trying to garner support for the restoration of independence of the Baltic States – in the late 80s and early 90s –  most of us retained a healthy dose of optimism for the future. The grounds for our optimism have turned out to be illusive.

Rusland – revancister.

I presumed that post-Soviet Russia would somehow manage to become a democracy of a sort. Despite the traumatic transition from a centralized, étatiste economy to a market driven economy, we hoped that some sort of a democratic governance would gradually gain hold. This would include an independent judiciary, free media – the rule of law. As a consequence we hoped that Russia could become a „normal“ country – meaning a country that could cooperate with her neighbours, rather than being a threat to their sovereignty.

All those hopes have come to naught. Russia under Putin and his power-clique has reverted back to her deep-rooted authoritarianism. Russia is not a democratic country, but a plutocratic state. Instead of free media, the state orchestrates its propaganda through submissive media. The judiciary is strictly beholden to the all-powerful state.

Although economically weak the government has channeled a disproportionate share of its limited resources to a military build-up. Dreams of empire are back. The privatization process á la Rus turned out to be the Theft of the Century, in the words of the impressive Canadian foreign minister. The foreign policy is revanchist. The aim is to restore the imperial „sphere of influence“. Russia is not going to tolerate Ukraine as a genuinely sovereign state. The power-holders in the Kremlin know that without Ukraine Russia will be unable to restore her empire. And the Baltic countries will remain under steady pressure. The preponderance of the Russian ethnic minorities in Latvia and Estonia makes direct interference in their domestic affairs a continuous threat.

So far the oligarchs have defied Western sanctions. The political will of Western leaders to maintain harsh sanctions in the long term is questionable.

Redaktionen: Medlemsskab af NATO ses af mange som en ganske naturlig ting i Ísland, Norge og Danmark og som meget vigtig i de baltiske lande. I Sverige og Finland er spørgsmålet langt mere kontroversielt. Et EU-forsvar ser heller ikke ud til at være en mulighed i forhold til Danmark. Nordisk forsvarssamarbejde vokser langsomt, men støt, frem, men folk betragter det ofte ud fra, hvordan de anskuer EU og NATO.

Det uforudsigelige Amerika.

Since the Second World War and all through the Cold War, the United States guaranteed Europe´s security through NATO. This basic premise of Western security is now being questioned by none other than the president of the United States himself. Noone could have foreseen this in the 1990ies. If the Trump phenomenon comes to remain more than a temporary lapse into insanity, it is nothing short of an epoque-making rupture in international relations. The current power-holder in the White House is a corrupt businessman who feels more at home in the company of Russian oligarchs or Arabian oil-mandarines than in the councils of democratically elected leaders. Admittedly, policy statements from the president vary from day to day, and even by the hour; one day NATO is obsolete, but not the other. So, unpredictability is the order of the day.

But at least the president has consistently refused to confirm US unflinching support for article 5 – the collective security guarantee of the Western alliance. This not only strengthens the hand of the Kremlin in the current power game in Eastern Europe; if allowed to stand, it simply forces the leaders of the European Union to reconsider the basic premises of European security. Not a small order, by any standard. Does this not affect the traditional policy of neutrality and non-alliance pursued by Sweden and Finland? Will Baltic and East-European leaders be forced to insist on activating a common, European defence and security policy in response?

Redaktionen: Kan udviklingen i EURO-zonen ende med at fjerne Finland og de baltiske lande fra de andre nordiske lande?

”The Euro-Zone scelerosis”.

In the early 90s leaders of the newly independent countries in Central and Eastern-Europe were united across the political spectrum in seeking membership in the European Union and NATO. The primary concern was security within the framework of the Euro-Atlantic alliance. NATO was there for hard security. The European Union was there for long-term prosperity. Now, both those basic premises are being questioned: NATO, because the basic US-security guarantee is being withheld, without the EU responding in any way; and the European Union, because of its failure to deal decisively with the consequences of the post-2008 financial crisis.

Instead of being a step forward in the European integration process, EMU (European Monetary Union) has turned out to be a force for disintegration.  The crisis revealed major structural flaws in the monetary union, which have not been amended.(se JBHs artikel ”What is wrong with Europe – and why don’t You Fix it?”)  The austerity policy, inposed by Germany upon  the weaker member-states, has turned out to be an unmitigated disaster. The victims of this ill-conceived policy have suffered a lost decade of economic stagnation and social disruption.

The sad economic performance of the peripheric eurozone countries compares unfavorably with the quick and resounding recovery of Iceland, which suffered a devastating crisis, but rejected EU-type austerity policies in favour of fiscal stimulus, with resounding success. The miserable performance of the eurozone countries and their disruptive social consequences has undermined confidence in the future of the European Union, both within member-states and among those outside. In the case of Iceland, overwhelming suport for EU-membership immediately after the crisis has completely evaporated in light of the failure of the current EU-leadership in dealing with the crisis.

Jón Baldvin konkluderer: This triple menace of Russian revanchism, American opportunism and Euro-Zone disintegration tendencies, does not abode well for future prospects of the Nordic-Baltic region.

Redaktionen: Er det overhovedet muligt at finde en balance mellem på den ene side den nordiske velfærdsmodel, og de mange nordiske EU-skeptikere, og så EU og nordisk samarbejde på den anden side? Velfærdsordningerne er konstrueret ganske forskelligt. Er det muligt at skabe et kompromis mellem dem der ser nordisk samarbejde som et supplement og dem der ser det som et alternativ?

Den nordiske model – fortfarende oprejst og forbillede.

In light of the aforesaid it may sound paradoxical, but the fact is that the Nordic model is still standing tall. That is even an understatement. It is the only socio-economic model emerging from the ideological conflicts of the last century, which has stood the test of time in the age of globalization. Soviet-type communism has been wiped off the surface of the earth – relegated to the dustbin of history. And unbridled capitalism –  or market-fundamentalism of the neo-liberal variety –  has only been saved from complete bankruptcy through a massive rescue operation by the arch-enemy – The State. And it may be only serving time.

The global financial mechanism, run for the benefit of „maximizing shareholder value“, continues to usurp the real economy and concentrate wealth and income in the coffers of a tiny elite. This system is inherently corrupt and utterly unsustainable. The massive eradication of jobs due to the ongoing technological revolution of automation will ultimately make this financial rentier- system unworkable. Underneath the surface deep-rooted social discontent is gathering strenght, waiting to erupt, although the manifestations of it are still diverse and incoherent. But we are waiting for the gathering storm.

Amidst those reverse surroundings, the Nordic model has turned out to be surprisingly resilient. The Economist, a staunch advocate of market-liberalism for more than a century, couldn´t hide its envy. On almost every criteria of socio-economic success, the Nordic countries come out at the top of the class. This is surprising because the neo-lib critique of high taxes making those countries uncompetitive and ultimately technological laggards, devoid of the entrepreneurial spirit, had gained much credence. But here we are: Economic growth, productivety pr. hour of work, technogical innovation, participation in the labour market (specially by women), quality of education, social mobility, quality health care, equality of income, affordable housing for all, access to unspoiled nature  –  a vibrant democracy; you name it, they´ve got it.

Jón Baldvin konkluderer: This outstanding performance disqualifies the neo-lib. critique in one swoop. The facts speak for themselves.

Redaktionen: Set i lyset af den nye udvikling i EU og Brexit, vil de nordiske lande overhovedet være i stand til at påvirke udviklingen eller står de sig bedre ved at indtage en mere selvstændig position som ”EUs gode nabo”. Vil de være i stand til at påvirke udviklingen sammen med de baltiske lande, som en artikel har foreslået det i Hufvudstadsbladet dette forår  så vidt angår traditionen for frihandel, eller er de 8 lande gået i for forskellige retninger? Er der muligheder i Østersørådet og FN og OSCE? De baltiske lande er også meget forskellige. Du har personligt spillet en helt speciel rolle i Litauen – midt i verdenshistoriens rampelys. Men er det måske grundet historiske og kulturelle årsager mest Estland der er relevant i en nordisk sammenhæng?

Why is this solid performance not being emulated by others? Why do our friends across the Baltic Sea not look to the Nordic model to counteract the polarizing effects of their market-fundamentalist policies? Why do the countries of Southern or Eastern Europe, suffering from the devastation of German-imposed austerity, not look to Copenhagen or Stockholm for advice on how to combat systemic unemployment and increasing polarization between rich and poor? Not with-standing the success or failure of the social-democratic parties in the Nordic contries, this is where social-democracy works.  In the rest of Europe, it does not. Why?

Redaktionen: Forestiller du dig Vestnorden som en integreret del af et nordisk samarbejde i fremtiden? Eller vil de gå deres egne vegne? Udover de forskellige vestnordiske institutioner (nogle med norsk eller vestnorsk deltagelse), har jeg set flere eksempler på færøsk-islandsk samarbejde og enkelte på islandsk-grønlandsk. I storpolitikken gætter jeg på, at Arktisk Råd vil være af stadig stigende betydning for Ísland og for vestnordisk samarbejde. Næsten alle nordiske lande deltager i samarbejdet.

Vestnorden – ofre for klimaændringer?

Nordic-cooperation – if you include the West-Nordics – encompasses a huge area. Greenland is on a continental scale of its own and the Northern Seas are vast. But the populations are tiny and what is holding us together may be tenuous. Are there any cultural ties between Greenlanders and Icelanders? If so, they are not immediately visible. Is Iceland – still the preserve of our ancient, common Viking-language – a shareholder in the common Nordic model? Having been turned into a laboratory for neo-liberal experiments –  with disastrous consequences –  Iceland is still reeling from that experience.

In spite of our speedy recovery from the financial Crash in 2008, the restoration is based on the same precarious foundation, with the underlying problems unsolved. Our welfare state is in tatters and our physical infrastructure has proven to be wholly inadequate to sustain the tourist boom, flooding the country. Continuing with the experiment of the smallest independent currency area in the world is simply too risky for comfort. The business class has turned out to be surprisingly corrupt, hiding their wealth in tax havens to avoid paying their fair share of taxes. Not exactly a description of a Nordic welfare-state.

In the next few decades the fundamental effect of climate change will put the precarious ties, holding us together, to a severe test. The melting of the ice will not only make the rich mineral resources accessible to the world, but also open up the Northern searoutes for heavy  traffic between the rising Pacific powers and the Atlantic Sea board. Will the tiny population of Greenland be able to assert control over the multinationals, awash in cash, queueing up to exploit their natural resources?  Will Iceland be turned into a transportation hub – a new Rotterdam in the High North – for heavy cargo, shipped from the „new workshop of the world“ – China and South-East Asia – on its way to America and Europe? Follow the money. Will this gradually lead to undue influence of China (and perhaps Russia) in this hitherto Nordic region?

Hvad med Den Europæiske Union og dem?

None of the countries involved – Greenland, Iceland, the Fareo-Islands and Norway – are members of the European Union. Given the EU´s inability so far to solve their inherent crisis, none of those countries are likely to apply for membership any time soon. That means the European Union does not even have a seat at the table in the Arctic Council, except through Swedish or Finnish representatives (1). And what about the security dimension in the High North? The United States closed down its naval presence in Iceland in 2006, on the premise that Russia had become a partner for peace.

Jón Baldvin understreger desuden: China is already an active participant in arctic  councils – investing heavily in scientific research in the area. The Middle Kingdom is historically known for its long-term thinking. So, everything is in a flux.

Redaktionen: I disse sammenhænge er vi også nødt til at tage Brexit og udviklingen i EØS/EES, EFTA og EURO-zonen i betragtning. Storbritannien er en vigtig samhandelspartner for både Norge, Danmark og Ísland – og udover det også en vigtig allieret (som også har stor betydning for de baltiske lande). Vil alle 8 lande i Norden og Baltikum forblive i EØS/EES? Kunne det ske, at Ísland og Norge valgte en anden vej?

Norway and Iceland (along with Lichtenstein) still maintain what is left of EFTA (2) (The European Free Trade Association).They manage their relationship with the European Union on the basis of the EEA-agreement from 1994. Both are rich and resource based economies. That explains why Norway has twice rejected membership of the EU;  it is also the main explanation why Iceland is unlikely to renew its application any time soon.

The EEA-agreement provides those two countries with full access to the European inner market – without saddling them with the disadvantages of the common fisheries policy – which is an unmitigated disaster – or the European monetary policy (EMU), which is structurally flawed to a fault, at German insistence. This means those two countries are under no pressure to seek other arrangements with the EU, in spite of the sovereignty infringement involved, i.e. they receive the rules and legislation, governing the inner market by fax (3).

”The Brexit-Flop and the Future”, som Jón Baldvin udtrykker det.

With British politics out of control – after Mrs. May´s failed bid to strengthen her hand in the post-Brexit negotiations with the EU, the EEA-agreement has once again been presented as the ultimate safety valve, safeguarding the UK´s massive trading interests vis-a-vis the EU. Were this to be, it indicates how utterly the Westminster government has lost its grip on the course of events after Brexit. And it means a total reversal of declared policy. Immediately after Brexit, the UK government rejected EFTA-membership, since its sovereignty deficit would be wholy unacceptible for a major country like Great Britain. Also, it would involve continued  British contribution to the EU-budget, as well as accepting free movement of people and foreign  jurisdiction (the ETA-court).

It is a measure of how dismally the British Tories have handled the Brexit affair, if they end up with no alternative but EFTA. On the other hand, EFTA-membership and access to the internal market through the EEA-agreement, would make perfect sense for independent Scotland, were the UK to break up into its constituent parts after Brexit. This is not as far fetched a possibility as it may seem for the time being.  Scotland, after all, voted against leaving the EU, and the home government is insisting on Scotand´s rights to maintain access to the inner market. This, indeed, could become the interesting outcome of one of the greatest political flops of recent history – namely Brexit.

Redaktionen: I debatten om fremtidens nordiske samarbejde kan du møde dem der ønsker (1) status quo, (2) dem der ønsker et langsom udvikling henimod meget mere nordisk samarbejde, (3) dem der ønsker et statsforbund (konføderation og som man bl.a. støder på i Danmark), (4) dem der drømmer om en union/føderation (dem finder man ofte i Sverige og Finland). Jeg oplever at denne føderale tankegang i Vestnorden og Norge ses som ”no go” [dette harmonerer også med traditionel dansk grundtvigsk tankegang]. Hvad er dine kommentarer til dette? Har du nogle personlige visioner eller ønsker for nordisk og nordisk-baltisk samarbejde? Som en sidste vinkel, vil jeg spørge dig, om du er enig i, at et mere intensiveret nordisk samarbejde indenfor udenrigspolitikken – ambassader og lignende inklusive samt samarbejde om nordisk repræsentation i forskellige internationale organer – ikke ville være af meget stor betydning for de vestnordiske lande og en strategi for fremtiden? [Kunne være en løftestang for dem der ønsker færøsk og grønlandsk selvstændighed].

So, what is the future of Nordic cooperation? The resilience of the Nordic model points to its strength. The tenuous ties, linking the West-Nordics to the heartland Scandinavia in a foreseeable sea of change, points to its weakness. The internal devision between the hardcore eurozone-members on the one hand and the reluctant members and the outsiders on the other, seems to exclude the possibility of common path for the future. The dominance of external forces –  Russian revanchist policies, the unpredictability of US opportunism, and the debacle of the Euro-Zone crisis still unsolved – all point to a future of uncertainty, in which the security dimension presents the gratest risk.

Jakob Buhl

jakob.buhl(a)yggdrasil.fi

Noter:

1). Danmark må i Arktisk Råd også varetage færøske og grønlandske interesser (red.).

2). Schweiz er medlem af EFTA, men har en bilateral aftale med EU (red.).

3). Men ikke eksempelvis udenrigspolitik (red.).

Eksperiment Skandinavia

Publicerat 9 juni, 2017 | En kommentar

sek-person-scid-13567 (1)Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå.

Audun Lindholm, f. 1980 är chefredaktör för Vagant. Artikeln hittas i Vagant 1-2/2017.

«Vi tror på muligheden for et fælles bogmarked og en fælles litterær offentlighed i Skandinavien,» het det i pressemeldingen da Josefine Klougarts New Forest i desember i fjor utkom på dansk – i både Danmark og Norge. «Den ny skandinavisme» – det var uttrykket litteraturkritiker Thomas Bredsdorff brukte da han i Politikens bokbilag 27.01.2017 omtalte forlagene Gladiator og Pelikanens nye satsning, der de publiserer hverandres bøker på originalspråket i sine respektive land, med Klougarts roman som første bok ut.

Samme avis trykket to dager tidligere et debattinnlegg (på norsk) signert Trond Vernegg, formann i Riksmålsforbundet, under tittelen «Vi har alle mye å lære av SKAM»: «Til tross for alle satsningene på å få oss til å forstå nabospråkene er vi blitt dårligere til å kommunisere på skandinavisk. Så snur SKAM det hele på hodet.» De danske leserne av innlegget visste det kanskje ikke, men Riksmålsforbundet har ingen påfallende tradisjon for å følge med i, enn si bejae, ungdomsspråk på fjernsyn; NRKs serie har åpenbart gjort at pipen har fått en annen låt.

SKAM og samarbeidet mellom Gladiator og Pelikanen er kun de synligste blant mange eksempler på at den gjensidige interessen mellom de nordiske landene har tiltatt i styrke. Det Norske Samlaget har lansert en egen gjendiktningsserie for dansk poesi på nynorsk. House of Foundation i Moss gir ut litteratur og filosofi på både dansk, norsk og svensk. Kunstnere utdanner seg i – og ledere av kunstinstitusjoner rekrutteres fra – nabolandene. Musikalske subkulturer og idealistiske ungdomsorganisasjoner kommuniserer ivrig over landegrensene. Også på høyeste politiske nivå intensiveres samtalene: De nordiske samarbeidsministrene besluttet 6.9.2016 å få fortgang i reformarbeidet i Nordisk Ministerråd. Målet er at Norden skal bli verdens mest integrerte region.

Og passende nok: Samme dato (5.4.2017) som Fondet for Dansk-Norsk Samarbejde arrangerte seminaret «SKAMdinavia» på Schæffergården i Gentofte, nord for København, annonserte Vagant at vi har slått pjaltene sammen med det danske tidsskriftet Salon 55.

Denne kulturelle utviklingen finner neppe sted på grunn av tvingende nødvendighet; snarere skyldes den entusiasme og nysgjerrighet. Like fullt foregår alt dette mot en bakgrunn av storpolitisk usikkerhet og uoverskuelige utfordringer. Klimaendringene stiller oss overfor nødvendigheten av drastiske globale reformer, samtidig som Brexit og Trumps presidentskap innebærer en legitimitetskrise for de internasjonalt orienterte etterkrigsideologiene og -institusjonene. Kreml arbeider strategisk for en multipolar verdensorden, mens Europa ris av økonomiske kriser. Sikkerhetspolitikk er igjen på alles lepper. Over hele verden innser stater at de må reposisjonere seg.

Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå. Avvikende utenrikspolitikk har for lenge bragt de nordiske landene fra hverandre. I 1949 valgte Norge NATO fremfor Norden – en småstatsrealisme med store konsekvenser for befolkningens kollektive forestillingsverden. Tilsvarende svarte Danmark, Finland, Island og Sverige alle forskjellig på tilnærmingene fra NATO og EEC/EF/EU. Språkfellesskap, delt kulturarv og menneskelige kontakter har vært der i rikt monn, men de hverdagslige ideene som blir til under vingen av en større tanke, har for lenge vært dominert av innflytelsen fra USA. De nordiske landenes samhørighet strekker seg lenger tilbake og går dypere enn det atlantiske samarbeidet – akkurat i denne saken må det være lov å formulere seg som en amerikaner: We hold these truths to be self-evident.

Like selvinnlysende eksisterer motstridende ideer om hva som utgjør Nordens egenart. Som Norden-forskeren Johan Strang minner om i antologien Nordic Cooperation. A European Region in Transition (Routledge, 2016), finnes et venstreorientert Norden, der velferdsstatens utjevning av sosiale forskjeller er den bærende ideen; et progressivt Norden, der likestilling, miljøvern og likebehandling av minoriteter står i høysetet; og et nynasjonalistisk Norden, der vekten legges på fellesskap i og mellom folkene. I tillegg finnes et Norden bundet sammen av livssyn – om det så dreier seg om norrøn livsanskuelse, protestantisk kristendom eller ateisme – og ikke minst Eksperiment Skandinavia, som den danske kulturdebattanten Henrik Stangerup kalte det «første forsøg på at udvide det politiske demokrati til også at være kulturelt»:

Hvad der er sket hjemme med statsstøtten til kunsten er, som Poul Henningsen har sagt, at demokratiet nu anerkender uenigheden som et demokratisk princip og kunsten som garanti for denne uenighed. Der er sket det at demokratiet har fået et kultursyn som diktaturerne har det – med modsat fortegn. Hitler og Stalin vidste hvor vigtigt det var at have en aktiv kulturpolitik. Hvor farlige kunstnerne er. Derfor enstrettede de dem. I demokratiet er denne farlighed en betingelse for demokratiets levedygtighed. Derfor må kunstnerne støttes – i håbet om at de forbliver farlige. (Politiken, 23.04.65)

Skandinavia er verdens avantgardesamfunn, hevdet Stangerup, idet han viste til mulighetene for fri livsutfoldelse – på grunn av levestandard, utdanningstilbud og frihet fra militær, politisk og religiøs tvang. Den skandinaviske individualismen var i grunnvollene skeptisk til autoriteter, men likevel tillitsfull overfor staten. Og nå fulgte kulturpolitikken.

Et par år etter Stangerups artikkel kalte den kulturkonservative norske essayisten Aasmund Brynildsen sosialdemokratiet «en stor byggetomt som vi har glemt at det skal bygges noe på» (Til forsvar for mennesket, 1967). Materiell velstand var for ham lite verdt, om den ikke også ble ledsaget av en streben etter åndelige mål. Deretter kom ungdomsopprøret, som for alvor gjorde kunsten dennesidig – men som ikke desto mindre spredte seg i symbiose med musikk og litteratur av alskens slag. Kulturpolitikk forble gjennom de følgende tiårene et satsningsområde i den nordiske modellen.

I dag er det særlig ett forhold som skriker imot en, om man forsøker å betrakte helheten av det massivt statsstøttede konglomeratet av kultur-, medie- og utdanningsinstitusjoner i de nordiske landene: I et kunstliv med så mange festivaler, biennaler, forlag, kurs, skoler, scener og utstillingsrom, der menneskebilder og virkelighetsforståelser stadig legges under lupen og i støpeskjeen, hvordan kan det ha seg at mediene ikke klarer å omsette dette reservoaret av erfaringer, kunnskap, ideer og visjoner i substansiell debatt og fremtidsrettede samfunnsanalyser – ja, at ideenes infrastruktur bygges ned, nettopp der den skulle komme alle til gode: i kritikken og kulturjournalistikken?

Den finske tenketanken Agenda slapp i vinter rapporten Nordens tid är nu. Der skrev historikeren Gunnar Wetterberg: «Det nordiska samarbetet behöver stora men handfasta projekt. Det är 1900-talets läxa.» En satsning på nye, fellesnordiske kvalitetsmedier kunne være et slikt stort, håndfast prosjekt. Det viktigste for å holde et demokratisk fellesskap i live, er vitale offentligheter. For enten man er tradisjonalist eller avantgardist, nasjonalt sinnet eller kosmopolitt, eller simpelthen har tatt til seg at moderne selvforståelser alltid vil måtte oppstå i møtet mellom vidt ulike attityder og kulturelle impulser: Eksperiment Skandinavia er ennå ikke avsluttet.

Audun Lindholm

Nordea och Wahlroos skall inte tillåtas skattesmita inom Norden

Publicerat 28 april, 2017 | Kommentera

Norden bör harmonisera sina företags- och kapitalinkomstskatter för att undvika att inflytelserika storföretag och förmögna individer frestas till att spela ut de nordiska staterna mot varandra. 

Bild: Viktor Kock

Bild: Viktor Kock

Viktor Kock är ordförande för Finlands Svenska Socialdemokrater.

I samband med Nordeas bolagsstämma i mars 2017 hotade Nordea att flytta sitt huvudkontor från Sverige som en reaktion på att den svenska regeringen har planer på att höja bankavgiften. Den sk resolutionsavgiften som tas av banker som har sitt huvudkontor i Sverige finns till för att skydda de svenska skattebetalarna från kostnader om bankerna hamnar i kris. Med hjälp av denna avgift bygger man alltså upp en buffert med kapital som istället för skattebetalarnas pengar kan användas när nästa finanskris inträffar för att rädda bankerna från konkurs. I takt med att den svenska bolånemarknaden växer kraftigt ökar även riskerna för en svensk bankkris och detta är den självklara bakgrunden till den tilltänkta höjningen av resolutionsavgiften.

Nordea är den absolut största banken i Sverige och Norden och har varit delaktig i att skapa de ökade riskerna. Nu vill man alltså slippa att betala den planerade avgiften. Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos bedömer det som ”mycket, mycket sannolikt” att banken flyttar sitt huvudkontor från Sverige om det inte sker betydande förändringar i den svenska regeringens planer på att höja bankavgiften. Enligt Wahlroos är Helsingfors eller Köpenhamn de två sannolika orterna då Nordea överväger att flytta bort sitt huvudkontor från Sverige. Detta eftersom Danmark och Finland har mindre avgifter än Sverige.

Ansvaret för den löpande tillsynen till jättebanken Nordea och eventuella kriser associerade med Nordeas svenska bolån skulle alltså falla i famnen på Danmark, eller på euroområdet och ECB ifall flytten skulle gå till eurolandet Finland. Nordea skulle fortfarande påverka svensk ekonomi trots att bankens huvudkontor lämnar landet, eftersom banken skulle fortsätta att ha stor verksamhet i Sverige. Liksom tidigare skulle Nordea fortsätta att ta sin del av vinsterna från den överhettade svenska bolånemarknaden. Däremot vill Nordea inte bidra till resolutionsavgiften som finns till för att ta hand om skötseln av en framtida svensk finanskris.

Björn Wahlroos har också själv flyttat för att undvika skatt. Våren 2014 noterade svenska och finska medier att Wahlroos som är finsk medborgare har folkbokfört sig i Sverige. Enligt Dagens Industri är orsaken den svenska beskattningen. I motsats till Finland har man i Sverige inte någon arvs- eller gåvoskatt. Wahlroos har som finsk medborgare åtnjutit alla de fördelar som medborgarskapet inbegriper och införskaffat sin förmögenhet genom affärer i Finland, men vill alltså inte betala skatt i Finland.

Norden behöver en harmonisering av företags- och kapitalinkomstskatterna. Företag och rika individer kan inte tillåtas spela ut de nordiska staterna mot varandra. Förutom den uppenbara faran med att skatteintäkter går förlorade är det också en fara för demokratin. Det allmänna missnöjet och frustrationen med politiken ökar om de rika och mäktiga inte behöver följa demokratiskt överenskomna spelregler för ekonomin.
Jag välkomnar en diskussion med övriga nordiska politiker för vad vi kan göra tillsammans för att skapa en långsiktig nordisk skattepolitik som beaktar det faktum att både finansbranschen och det övriga nordiska näringslivet är starkt nordiskt integrerat. Tillsammans skall vi bygga vidare på den nordiska modellen. Ett ”race to the bottom” mellan de nordiska länderna hör inte hemma i den.

Viktor Kock, ordförande Finlands Svenska Socialdemokrater

Hyperloop behöver en nordisk förbundsstat

Publicerat 23 mars, 2017 | Kommentera

Ett framtida integrerat Norden som sammanlänkas med hjälp av en Hyperloopförbindelse och som leder den gröna omställningen av världsekonomin är en fantastisk vision.

Yggdrasil.fi genomförde i samarbete med Centrum för Nordenstudier (CENS) vid Helsingfors universitet seminariet ”Nordiskt ekonomiskt ledarskap – frågor och svar” den 7.3.2017. Som föreläsare deltog Hilde Kjerlsberg från Nordiska investeringsbanken och Risto E.J. Penttilä, chef för Centralhandelskammaren i Finland. Syftet med seminariet var att diskutera det nordiska samarbetets möjligheter i en samtid där var ekonomisk protektionism ser ut som ett möjligt framtidsscenario. Seminariet genomfördes som en paneldiskussion med Johan Strang från CENS som diskussionsledare. I seminariepubliken återfanns ett flertal välkända profiler inom det nordiska samarbetet. I föreliggande referat över seminariet framför jag även några synpunkter på hur idén om ett nordiskt förbund kunde komplettera det nordiska ekonomiska samarbetet. Ytterligare tankar kring hur ett enat Norden skulle skapa bättre förutsättningar för ekonomin hittas i artikeln ”En nordisk förbundsstat tryggar framtidens ekonomi” HBL 28.1.2017. En ljudinspelning av paneldiskussionen kommer att vara tillgänglig nästa vecka på yggdrasil.fi.

Hilde Kjelsberg inledde sitt anförande med att berätta om Nordiska investeringsbankens (NIB) verksamhet. Syftet med NIB är att tillhandahålla finansiering för projekt som bidrar till den gröna omställningen av ekonomin och Nordens konkurrenskraft. I en mera informell kommentar efterlyste Kjelsberg mera långsiktigt tänkande hos politikerna. Kjelsberg pekade på att politikerna tycker om att börja nya projekt för att vinna röster i val, men det gäller också att slutföra redan påbörjade projekt för att uppnå långsiktighet. Problemet med många olika påbörjade projekt torde hänga ihop med att det nationella perspektivet är rätt begränsat med tanke på att båda miljöfrågor och ekonomin är i huvudsak nordiskt gränsöverskridande till sin natur. Exempelvis torde det vara lättare att formulera långsiktiga planer för komma åt miljöproblemen i Östersjön och skapa en förnuftig grön reglering av det nordiskt gränsöverskridande näringslivet i ett nordiskt förbund.

Risto E.J. Penttilä talade varmt för en Hyperloopförbindelse som en stor ekonomisk möjlighet för Norden. Hyperloop är ett nytt revolutionerande transportsystem. Det finns redan långtgående planer för en förbindelse mellan Sverige och Finland som skulle gå via Åland. Näringslivet är starkt nordiskt integrerat och som bäst pågår även en renässans inom nordisk kultur. I Norden finns dessutom ett sammanhållande kitt i form av: historia, samhällsmodell, språk, religion – även i sekulariserad form, folkligt förankrad nordism, och geografi som nordlig periferi i Europa. Ett nytt snabbt transportsystem som sammanbinder allt detta skulle utgöra en fantastisk helhet. Hyperloopförbindelsens betydelse för det nordiska är alldeles för stor för att det går att skriva om det på några enstaka rader i detta referat. Utan ett nordiskt förbund av något slag är det dock svårt att se hur en Hyperloopförbindelse skulle kunna leva upp till hela sin potential. Liksom dagens pendlare på Öresundsbron fastnar i id-kontroller så finns det även en uppenbar risk för att framtida Hyperloopresenärers vardag skulle försvåras av gamla och nya nordiska gränshinder.

Trots den breda och hela tiden växande nordiska integrationen finns det fortsättningsvis många gränshinder de nordiska länderna emellan. I diskussioner efter seminariet framkom röster som menade att gränshindren dessutom ser ut att bli flera. ID-kontrollerna på Öresundsbron är kanske det mest uppenbara och trängande exemplet på hur ont blivit värre. Det nordiska gränshinderrådet jobbar i motvind i och med att de lappar gränshinder då de redan uppstått. Det finns få möjligheter att stoppa gränshinder före de uppstår. Mera lagstiftningssamarbete, som t.ex. rekommenderas av Kimmo Sasigästkolumnistplats på Yggdrasil.fi, kan ses som en möjlig till gränshinderrådet kompletterande preventiv strategi. Men utan ett nordiskt förbund av något slag är det osannolikt att Norden någonsin kommer att uppnå den politiska tyngd som behövs för att komma nära en nollvision för gränshindren.

Vad kostar gränshindren för Norden och går det att uppskatta storleken på framtida investeringar som aldrig görs på grund av gränshindren? Jag ställde frågan under seminariet. Enligt en av seminariedeltagarna hade det gjorts ett försök för några år sedan att uppskatta vad gränshindren kostar Öreundsregionen, men det var för svårt att räkna ut så konsulterna gav upp. Tanken bakom min fråga var att om man kunde få fram en siffra av något slag som visar på hur stora förlusterna är så vore det också lättare att visa på vad man kunde vinna på att avlägsna gränshindren. Denna siffra skulle alltså främst ha ett pedagogiskt åskådliggörande syfte. Vi vet redan svaret på frågan och det är att gränshindren kostar Norden väldigt mycket.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

 

 

 

Nyt nordisk topmøde: Nordic Economic Forum

Publicerat 5 januari, 2017 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 1 – 2017  med samtliga artiklar hittas här.

Vi trænger til ny styrke i det nordiske samarbejde, mener Mogens Jensen, som peger på et nordisk økonomisk forum, som skal samle aktører fra erhverv, politik og kultur, som ellers ikke mødes.

– Norden bør fra 2018 etablere en moderne pendant til World Economic Forum i Davos i Schweiz. Vi skal samle politikere, embedsmænd, erhvervs- og kulturpersoner samt repræsentanter fra civilsamfundet, lyder det fra Foreningen Nordens formand Mogens Jensen. Han begrunder det nordiske topmøde med behovet for et stærkere nordisk samarbejde på tværs af samfundets sektorer:

– Det er ikke et samarbejde, hvor man tager noget fra nogen. Det er en ny platform, som skal imødegå de nordiske udfordringer, lyder det fra Mogens Jensen, som giver to eksempler på aktuelle samfundsdagsordener, som kan blive løftet regionalt og internationalt, hvis Norden går sammen:

– Som en del af målsætningerne fra COP 16 i Paris står vi med den globale grønne omstilling. Det er oplagt at løfte omstillingen gennem en nordisk indsats for at fremme grønne virksomheder i Norden. Man kunne også tage håndteringen af udkantsområder, ikke kun i taler, men i en række arbejdsgrupper både før og efter topmødet.

Han minder om, at Foreningen NORDEN i flere år har arbejdet med at sætte nøgleaktører fra erhvervslivet sammen. Senest på en stor konference i 2014, hvor store virksomheder og organisationer var repræsenteret sammen med de faglige organisationer.

Aktivitet mellem møderne

– Topmødet skal være kulminationen på en aktiv proces mellem møderne. Arbejdsgrupperne skal udforske og realisere så meget som muligt mellem møderne, som kan afsluttes med præsentation af resultaterne for en stor gruppe af borgere – fysisk til stede og online, siger Mogens Jensen, som ser så- vel Nordisk Ministerråd som Nordisk Råd som stærke og nødvendige medspillere i de kommende års arbejde med at skabe tilslutning til den nye platform.

Mødet skal finde sted på en fast dato hvert år, men skifte geografisk placering, således at samtlige nordiske lande over tid bliver værtsland. Den konkrete topmødeide stammer fra konsulenterne Dalberg, som har specialiseret sig i udviklingsprojekter af grænseoverskridende karakter inden for undervisning, miljø, byplanlægning, finansiering, landbrug m.m.

Nordiska rådet öppnar kontor i Bryssel – vågar de nordiska politikerna visa musklerna?

Publicerat 2 januari, 2017 | Kommentera

Att Nordiska rådet öppnar ett kontor i Bryssel är en signal om att allt fler nordiska politiker inser att det är dags att på allvar politisera det nordiska samarbetet. Den EU-skeptiska nordiskt intresserade allmänheten väntar på konkreta resultat, men den kommer inte att vänta för evigt. 

Yggdrasil genomförde inför EU-parlamentsvalet 2014 en undersökning som visade att en majoritet av EU-parlamentsvalskandidaterna ansåg att en nordisk tvärpolitisk grupp i EU-parlamentet vore en bra idé. Den tvärpolitiska gruppen låter ännu vänta på sig, men att Norden bör synas och höras och att det finns ett värde i att agera gemensamt är en viktig insikt som tycks finnas hos allt fler nordiska politiker. Nordiska rådet har nyligen beslutat om att öppna ett kontor i Bryssel med uppgiften att koordinera nordiska träffar mellan de nordiska Europaparlamentarikerna och Europaparlamentarikerna och medlemmarna i Nordiska rådet.

Tajmingen för kontorets öppnande är intressant. EU-kommissionär Katainen påstår i en intervju för HBL (6.12.2016) att det i kölvattnet av Brexit och den tilltagande EU-skepticismen uppstått ett ”maktvakuum” i EU. Ett vakuum och ökat spelrum som kan fyllas för de länder som är aktiva i EU. Om detta är en EU-utopists önsketänkande för att skapa mera intresse för EU hos allmänheten eller en reell möjlighet återstår att se.

Yggdrasilredaktionens råd till de politikerna som kommer att ta del av det nya kontorets tjänster är att våga tänka stort och fritt. Lyft fram de stora idéerna som förutom de fria marknaderna också tar socialpolitiken över statsgränserna in i framtiden. Exempelvis bör det nordiska medborgarskapet och den nordiska förbundsstaten diskuteras förbehållslöst. Istället för att vara överdrivet försiktiga bör de nordiska politikerna vara modiga och tydliga i försvarandet och vidareutvecklandet av den nordiska modellen. Diskutera även sådant som med tanke på reglerna och maktkonstellationerna i dagens EU skulle vara svårgenomförbart. Med tanke på den ökande EU-skepticismen är det möjligt att morgondagens EU kommer att se annorlunda ut.

Den lilla minoritet nordiska politiker som tycker att marknadslösningar på de multinationella storföretagens villkor är universallösningar har sedan länge klappat i händerna åt EU:s utveckling. Med EU har de haft en hävstång att trumfa igenom sin vilja i, och förbi, nationalstaternas parlament. Alla EU vurmande nordiska politiker med vänstersympatier, eller ens de som är välvilligt inställda till nordisk välfärdspolitik, skall nu upp till bevis. Ta kommissionär Katainen på orden och visa ledarskap genom att formulera gemensamma nordiska ståndpunkter med socialpolitisk relevans för Norden och driv igenom dessa i EU. Nordiska rådets sekretariat kommer att finnas där för att hjälpa till med det praktiska. Den allt mera EU-skeptiska och nordiskt sinnade allmänheten väntar på konkreta resultat. Men de kommer inte att vänta i all evighet förrän de söker sig till andra politiska alternativ.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi 

  • Facebook