Häxbrygden som förstör det demokratiska samtalet

Publicerat 6 juni, 2018 | Kommentera

”Hate-speech”, ”fake news”, försämrad läsförmåga och låg bildningsnivå, mediehusens genom-kommersialiserade syn på journalistiken och internetjättarnas bubbelskapande filter bildar tillsammans en soppa som förstör det demokratiska samtalet. Med hjälp av mod och hårt arbete kan det demokratiska samtalet förmås att trampa vatten tills det går att komma åt de stora grundproblemen.   

På Kulturkontakt Nord i Helsingfors afholdtes den tredje maj et seminar om ytringsfrihed og ”hate speach”. Det var på den særlige internationale dag for pressefrihed.

Der var oplæg ved den danske debattør og tidl. politiker Özlem Cekic som vi tidligere har interviewet i forlængelse af vores undersøgelse i 2015 om en mulig fælles nordisk migrationspolitik og vi prøvede i denne forbindelse også at komme med nogle bud på de nordiske værdiers rødder.

Som ordstyrer deltog journalisten Kai Jaskeri og i panelet sad den norske forsker Ragnhild Mølster fra Bergens Universitet  og den finske professor Timo Honkela fra Helsingfors Universitet samt det finske rigsdagsmedlem Mika Raatikainen fra Sannfinländerna der også har en baggrund som politimand og med erfaringer fra Mellemøsten. Kommunikationschef Mary Gestrin fra Nordisk Ministerråd bød velkommen og rigsdagsmedlem og tidl. minister Pekka Haavisto fra De Grønne indledte med at fortælle om sine små studier af ”hate speach” i magasiner fra borgerkrigstidens Finland samt havde et humoristisk tilbageblik til sin tid som redaktør for et, dengang, provokerende rockmagasin.

Debatten drejede om en krumtap der hed ”forbud”. Imidlertid klargjorde oplægget og eksempler fra Özlem Cekic at forbud ikke er løsningen, men derimod dialog. En dialog hvor parterne så vidt muligt mødes på lige præmisser. Desuden er der jo det klare problem, hvem skal definere hvad der er forkert og hvornår det er forkert. Risikerer man i stedet at lukke munden på folk således at vigtige problemer ikke bliver diskuteret – og hvordan diskuterer man problemer uden risikoen for, at en eventuel modpart kan føle sig dæmoniseret eller har følelsen af ikke at blive hørt?

Hovedtaleren Özlem Cekics oplæg om sit projekt med ”dialogkaffe” viste med al tydelighed, at der kan være fordomme på begge sider. Som medlem af Folketinget fik Cekic dagligt hademails med besked om at ”rejse hjem” og lignende. Den danske fotograf og foredragsholder Jacob Holdt, kendt fra bogen ”Amerikanske billeder” om fattigdom og racisme i USA som hun deler kontor med, opfordrede hende til at snakke med afsenderne, at invitere dem til kaffe. Den første start var svær, men det første møde blev epokegørende for Cekic. Med sin mand havde hun aftalt, at ringede hun ikke efter en time, skulle han tilkalde politiet. Men hun fandt ud af at afsenderen Ingolf var en helt almindelig bekymret borger, der først skulle spørge sin kone, om det var i orden. Tre timers snak blev det til i Ingolfs hjem sammen med kaffe og hjemmebagte boller. Cekic fandt ud af, at der i høj grad var fjendebilleder på begge sider. Hun skød skylden på de ”racistiske danskere” for alt muligt, han skød skylden på indvandrerne for alt muligt. Siden er hun målrettet gået efter at snakke og have kontakt med ikke bare afsendere af hademails, men også eksempelvis tyrkere (Cekic er af kurdisk afstamning) og jøder (Cekic har muslimsk baggrund) og politikere fra Dansk Folkeparti. Udviklingen har rykket ved hende. Som venstreorienteret folketingsmedlem ville hun i starten end ikke give hånd til borgerlige! Fra som ganske ung at hade de ”racistiske” danskere, har hun taget nordiske idéer om frihed og lighed til sig.

Dialogkaffen fører heller ikke altid til enighed, men er et vigtigt skridt. Man er nødt til at tale sammen. Cekic opfordrede til slut alle seminardeltagerne til selv at invitere på dialogkaffe inden årets udgang.

Cekic kunne ikke blive og overvære paneldebatten, en debat mellem hende og Raatikainen ville ellers have været rigtigt interessant. Det viste sig, at Raatikainen også en gang var blevet udsat for en trussel (hot) og klarede dette på en ”Cekic-agtig” måde og oven i købet modtog en undskyldning (ursäkt). Han anså derudover selvsencur som et problem og det skinnede igennem at han, efter bl.a. som politimand i flere år at have været udsendt Mellemøsten havde en skepsis som han ikke direkte satte ord på. Det burde de to have diskuteret, det ville have været en virkelig interessant, og forhåbentlig afklarende, samtale!

Iøvrigt blev kan også bedt om at forholde sig til anklager mod partifæller.

Forbud og digitale løsninger var noget der især var fokus på i samtalen. Kan kunstig intelligens anvendes og hvordan? Det satte Honkela spot på. Desværre blev ikke farerne for et ”George Orwell”-agtigt samfund nævnt. Et andet problem, som vi her på redaktionen har snakket om, er, at for mange timer bag skærmen heller ikke altid er befordrende for den den gensidige forståelse mellem folk. Desuden er der, som det blev nævnt, en tendens til at det er modpolerne der overtager debatten på de sociale medier og at andre trækker sig fra den. Honkela fremhævede også, at tanker er med til at præge hvad der sker og spekulerede derfor i ”positiv tænknings” fordele. Faren er naturligvis altid, at et dogme om ”positiv tænkning” kan misbruges til at undertrykke diskussion af problemer.

Mølder studerer skandinavisk migrationsdebat og havde også undersøgt mængden af registrerede trusler mod journalister i Sverige, Norge og Danmark. Danmark lå i den dårligste ende og Norge i den bedste. Jeg nævnte overfor hende, at en lang række reformer siden årtusindeskiftet i Danmark nok havde været med til at udsætte en masse mennesker for utryghed og stress. Hun nævnte i forbifarten, om man kunne forestille sig en fælles nordisk definition af, hvad ”hate speach” er. Hun efterlyste også dialog, forskning og oplysning. I øjeblikkets politiske klima i Norden nok ikke let og, som diskussionen nok viste, er diskussionen i sin vorden. Hvem skal vurdere hvad der er forkert og hvordan forhindrer man, at problemer fortsat kan diskuteres. Hvordan kan en aktuel lovgivning rettet mod ét problem i fremtiden blive brugt på en hel anden og utilsigtet måde af skiftende magthavere? Er der taget højde for det? Truslerne mod ytringsfrihed og demokrati kan tilsyneladende gemme sig overalt. Det er et spørgsmål der drejer sig både om den enkelte, om journalisten, om pressen og om politikerne samt ikke mindst teknologien og dens muligheder og begrænsninger, men også om at man tænker sig rigtigt godt om, når man lovgiver. Det er et problem med det stigende antal lokalpolitikere der trækker sig fordi debatten er for hård. Det kan være af vigtighed, at vi minder hinanden om at ”tale pænt” til hinanden, men også at folk faktisk kan komme til orde. At lukke munden på frustrerede mennesker risikerer bare at forstørre problemerne op.

De många svåra frågorna som ställs i Jakobs recension av Kulturkontakts seminarium har inga lätta svar. Det finns redan lagar som förbjuder hot och ärekränkande ord mot journalister, försök att fylla begreppet ”hate-speech” med någonting utöver nuvarande lagar gällande hot och ärekränkning, eller låta robotar avgöra vad som är kränkande, kommer antagligen att leda till icke-demokratiska begränsningar av yttrandefriheten. Samma sak gäller för fenomenet ”fake-news”. Sajter som helt enkelt hittar på nyheter utan verklighetsgrund går kanske att förbjuda, men att förbjuda dålig och ideologiskt vinklad journalistik riskerar att leda till censur. Bättre utbildning, läsförmåga, bildning och behövs för att allmänheten skall kunna delta på en hög nivå i det demokratiska samtalet. Det går inte förbjuda att det finns många som bara kan läsa en liten del av det som står i tidningen, eller att man saknar den bildning som behövs för att genomskåda uppenbart osanna eller vinklade nyheter.

Journalisterna och politikerna måste helt enkelt vara modiga, journalister kan inte låta sig tystas och politiker får inte undvika obekväma debatter. Cekic ”dialogkaffe” är ett bra exempel på hur politiker kan göra en insats för det demokratiska samtalet. Det finns också många duktiga journalister som inte låter hatmejl påverka sin journalistik, eller räds för att debattera med kritiska läsare. Det är en dock en tung uppgift som blir allt svårare i takt med att allmänhetens läsförmåga och bildningsnivån försämras och ilskan över riktiga och förmenta orättvisor ökar.  Dessutom har det journalistiska uppdraget förvanskats och försvårats sedan många år tillbaka av mediehusens genomkommersialiserade syn på journalistiken.  Detta leder mig in på en recension av Folket bildningsförbunds seminarium (25.10.2015) ”En partisk journalists bekännelser” där bloggaren och doktoranden vid Karlstads universitet Fredrik Edin gav sin syn på hur medierna, speciellt dagstidningarna, har påverkats de senaste  ca 15 åren av de förändrade ekonomiska förutsättningar för journalistiken. Edins analys kan sammanfattas av citaten nedan och en utförlig artikel om Edins tankar och åsikter hittas i antologin ”Rum för eftertanke”.

  1. En gång i tiden var tidningar ett mål och pengar ett medel. Idag är pengar i allt större utsträckning målet och tidningarna ett medel. Detta leder enligt Edin till:

–           Färre tidningar

–          Färre journalister/ Flera som jobbar under prekära förhållanden som frilans-journalister

–          Färre lokalredaktioner

–          Färre grävjobb

–          Färre påkostade reportage

–          Färre egna bilder

–          Lägre kvalitet på texterna på grund av färre redaktörer och korrekturläsare

–          Flera billiga texter som exempelvis krönikor

  1. En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer. Detta leder enligt Edin till:

–          Kortare och simplare analyser

–          Mer underhållning och färre nyheter

–          Få egna nyheter

–          Olika typer av ”samarbeten” mellan företag och tidningar

–          Reklam som anpassas efter nyheterna och, vi värsta fall, tvärtom

–          Reklam som ser ut som nyheter

  1. En gång i tiden producerade tidningarna själva sitt innehåll. Idag produceras det i allt större utsträckning av läsarna i form av kommentarer och påståenden på social media.  Detta leder enligt Edin till att:

–          Faktagranskningen försämras

–          Källkritiken uteblir oftare

–          Andelen osanningar som sprids blir större

–          Troll får större inflytande

  1. Journalisterna blir allt färre och får mindre resurser medan de som sprider information som journalisterna ska granska blir allt fler och får mera resurser.

Om man tror på, om inte alla så åtminstone några av, Edins slutsatser så ligger det nära till hands att konstatera att mycket av journalistiken helt enkelt har blivit sämre. Detta är knappast helt och hållet de enskilda journalisternas fel, utan de nuvarande förutsättningarna för journalistiken är sådana att god journalistik inte uppmuntras annat än i festtal. Den försämrade nivån kunde kanske kompenseras av att internet möjliggör en snabb och enkel tillgång till flera olika medier, den som vill kan plocka russinen ur de olika mediebullorna.  Men för att kunna göra detta bör man ha goda språkkunskaper (ifall man vill läsa vad som händer internationellt) bra läsförmåga och hög bildningsnivå. Tyvärr har allmänhetens läsförmåga och bildningsnivå blivit sämre och de sociala medierna filtrerar bort sådant som inte passar in i användarens världsbild. De bildade har alltså förmågan att själva välja sina russin medan Facebook och Google matar de obildade.

En obildad dåligt läsande allmänhet som diskuterar samhällsfrågor på en låg nivå utgående från bristfälliga nyheter i en tid då ökande ojämlikhet skapar polarisering och hetsig stämning har dåliga förutsättningar för att skapa ett demokratiskt samtal. En radikal omställning av politiken där var fokus inte bara finns på EU:s fyra friheter utan också på nordiska värderingar, utbildning, folkbildning, civilsamhälle och välfärd skulle vara en bra början på väg mot att åtgärda de stora grundproblemen som utgör ingredienserna i den häxbrygd som förgiftar det demokratiska samtalet. Före eller senare tar de enskilda individernas mod och uthållighet slut och då drunknar det demokratiska samtalet i den giftiga sörjan.

Jakob Buhl, 

jakob.buhl(at)yggdrasil.fi

Christian Sourander,

christian.sourander(at)yggdrasil.fi

Språksvanen kan lyfta den internordiska språkförståelsen

Publicerat 20 april, 2018 | Kommentera

Yggdrasil.fi föreslår att Nordiska rådet/Nordiska ministerrådet skall uppmuntra och understöda den internordiska språkförståelsen genom att finansiera skapandet av ett intyg för internordisk språkförståelse kallat ”Språksvanen”.

De skandinaviske mål, sprog eller dialekter – alt efter temperament – er nært beslægtede i både ordforråd, terminologi og i forestillingsverden.sprog1 3

Kan man kommunikere på sine egne sprog, kan man populært sagt sige det man vil fremfor – på et fremmedsprog – det man kan.

Sprogvalg ved kommunikation med udlandet.

Endvidere har flere undersøgelser peget på, at der er en klar tendens til at firmaer der handler med udlandet, har en fordel, om de mestrer handelspartnerens sprog (og dermed har indblik i kulturelle koder også). Fokus var bl.a. på mistede indtægter i forhold til det tysk – og fransksprogede marked.

Foranstående undersøgelser var svenske og der er henvisninger til dem her: 1). Företagarnas fra 2010 og 2). Ingela Bel Habibs engelsksprogede Multilingual Skills provide Export Benefits and Better Access to New Emerging Markets (a)  og Multilingual Skills provide Export Benefits and Better Access to New Emerging Markets (b)  samt dette fra UNESCO om sprog, men kan suppleres af en senere dansk spørgeskemaundersøgelse, hvor 330 såkaldt “internationalt orienterede” firmaer i 2016 blev spurgt om, hvilke sprog de ville forvente at have behov for de næste fem år. 30 % svarede svensk, 22 % svarede norsk og 8 % svarede finsk. Det sidste understreger blot, sammen med det at Finland nogle år optræder som Danmarks tiendestørste samhandelspartner, at det var forkert at skære finskstudiet i Danmark bort.

Når der tages højde for, at nogle firmaer allerede kommunikerer på skandinavisk som en naturlig ting og at andre gør det på fremmedsprog, er 30 % og 22 % høje tal.

Bare 60 timer.

At der ikke kun er fokus på nabosprogskommunikation i Norden, er denne artikel fra 2005 et vidnesbyrd om. Den blev bragt i den nordiske, og norsksprogede, udgave af det franske Le Monde Diplomatique. Den beskæftiger sig med mulighederne for, at romansksprogede (fransk, kastilliansk, katalansk, portugisisk, rumænsk, italiensk osv.) kan lære at kommunikere uden nødvendigvis at skulle gøre det på et fremmedsprog, et lingua franca. Det menes blandt andet, at 60 timers undervisning skulle være nok til, at man ville kunne lære at læse hinandens sprog. En både hurtigere, billigere og nemmere indsats end den der skal til for at lære et decideret fremmedsprog. Derfor foreslås den ikke som erstatning for fremmedsprog, men som et kærkomment og logisk supplement.

Laver vi så parallelen til skandinavisk, kan få ugers/veckors sprogbad, og indføring i systematiske forskelle og enkelte afvigende betydninger og ord, være tilstrækkeligt sammen med nogle værktøjer til, fra den talendes side, at gøre det talte sprog lettere forståeligt for modparten.

Det kan dog tænkes, at en fra et svensktalende miljø skal bruge en anelse længere tid for at blive fortrolig med dansk end omvendt.

Samme metode ville kunne bruges mellem islandsk og færøsk (ville formodentlig tage lidt længere tid) og mellem finsk og estisk (ville dog tage betydeligt længere tid). Afstanden mellem skandinavisk og færøsk/islandsk er naturligvis længere, men slægtskabet er heller ikke her uden betydning. Men tilbage til skandinavisk.

Førnævnte påstående underbygges til dels af denne rapport der fastslår, at skandinaviske unge hurtigt lærer at kommunikere på skandinavisk, når de gennem længere tid opholder sig i nabolandet. 

Vores forslag.

Mot denna bakgrund föreslår Yggdrasil.fi att Nordiska rådet/Nordiska ministerrådet finansierar skapandet av ett språkintyg/sprogbevis som understöder redan etablerade och nya genvägar till internordisk språkförståelse. Intyget kunde förslagsvis heta ”Språksvanen” och utfärdas av olika aktörer som jobbar med internordisk språkförståelse till personer som deltagit i ca 60 timmar i verksamhet (t.ex. språkkurser och utbyten, nordiska arbetsplats- eller studentutbyten, exkursioner o.s.v.) som ger genvägar till internordisk språkförståelse. Språkpiloterna kunde i samarbete med Nordisk Sprogkoordination och Nordens Sprogråd skapa kriterier för hur Spåksvanen skall se ut och upprätthålla ett register på aktörer som har rätt bevilja Språksvanen.

Språksvanen skulle kunna utfärdas av instanser som Sprogpiloterne, Nordsnakk og Nordkurs. (se nedan för en beskrivning av deras verksamhet). Övriga aktörer förutom de som nämnts ovan som vill bevilja Språksvanen bör även ges understöd och beredas möjligheten att göra detta. T.ex. kunde folkskolor, andra skolor och Föreningarna Nordens lokalföreningar ges understöd för att skapa språkkurser och nordisk utbytesverksamhet som, efter granskning och beviljande av Språkpiloterna, kunde ges rättigheten att utfärda Språksvanen intyg.

Helt nya aktörer som vill bevilja Språksvanen bör även ges understöd och möjlighet att göra detta.

De formelle – og ikke mindst de uformelle – netværk i politik og embedsværk, er yderst vigtige for de nordiske lande – og det samme er Norden for erhvervslivet – både som hjemmemarked, rekrutteringsbase, samarbejdspartnere og underleverandører. De skulle også kunne få Språksvanar og der skal udtænkes et koncept for, hvordan det skulle kunne foregå.

Förslagsvis kan det gärna skapas en Språksvan också för finskspråkiga som lär sig ett skandinaviskt språk och för de skandinaver som lär sig finska, färöiska, grönländska, samiska eller isländska, men i detta fall krävs mera än 60 timmar verksamhet.

Fordelen ved at tage udgangspunkt i eksisterende strukturer er, at der ikke skal opbygges ret meget mere end et koncept samt en mindre støtte til enkelte af aktørerne.

Nogle aktører.

De nordiske sprogpiloter arbejder målrettet med at uddanne lærere i både grundskolen og gymnasieskolen. Sprogpiloterne arbejder også med det didaktiske spørgsmål.

Hos Norden i Skolen kan eksempler på undervisningsmaterialer til børn og unge findes.

Nordkurs der arrangerer sommerkurser i Nordens sprog og – litteratur, retter sig mod univerśitetsstuderende.

Der eksisterer også et frivilligt initiativ i form af Nordsnakk der udfører sessioner på Skype i de enkelte skandinaviske sprog, i hvilke deltagerne deltager i gruppesamtaler.

Imidlertid er det ikke bare et spørgsmål om økonomisk støtte (som vil tjene sig ind) til de forskellige gode initiativer, og til de forskellige genveje til internordisk sprogforståelse, det er også et spørgsmål om officiel opbakning og officiel anerkendelse fra Nordisk Råd som understreger værdien i nordiske sprogkundskaber.

Der vil være store gevinster ved Sprogsvanen og de afledte positive effekter, det gælder både politisk, økonomisk, kulturelt og socialt samt, som det kan læses af den franske artikel, i forhold til omverdenen. En bedre forståelse af hinanden over grænserne, som trods vores ligheder ikke altid er givet, hører til gevinsterne samt større kulturel udveksling og større geografisk viden. Deltagere i nordisk samarbejde og nordisk udveksling knytter endvidere ofte livslange venskabsbånd, hvilket blandt andet kendes fra Nordkurs, Foreningerne Norden og deres ungdomsorganisationer samt Nordjobb og Nordplus.

Ett intyg fungerar som en utmärkelse som ger synlighet åt de som valt att lära sig grannlandets språk och kultur. Med en Språksvan i CV:n har man ett bevis på att man kan flyga obesvärat över de nordiska statsgränserna. Ett intyg skulle också uppmärksamma, understöda och vidareutveckla sådant som redan görs för att förbättra den internordiska språkförståelsen.

Note: Erfaringsmæssigt åbner skandinavisk sprogforståelse også for bedre at kunne forstå både dialekttalende og indvandrere. De der ikke kan vente, kan begynde her med at læse Att förstå varandra i Norden.

 

Jakob Buhl, 

jakob.buhl(at)yggdrasil.fi

Markus Söderman

markus.soderman(at)yggdrasil.fi

Christian Sourander,

christian.sourander(at)yggdrasil.fi

Ge de nordiska regionerna chansen att stärka Norden

Publicerat 2 april, 2018 | Kommentera

Yggdrasil.fi och Centrum för Nordenstudier (CENS) ordnade seminariet ”De gränslösa nordiska regionerna – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden” i Vasa, Finland 5.3.2018. Syftet med seminariet var att bjuda upp till en diskussion om de nordiska regionernas utvecklingsmöjligheter i ljuset av färska visioner om det nordiska samarbetet. Johan Strang från CENS fungerade som moderator för seminariet. Joakim Strand riksdagsledamot och vice-ordförande för Kvarkenrådet och Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten deltog i en diskussionspanel med kommentarer till föreläsningarna. Som föreläsare deltog Ann-Louise Rönestål Ek och Sten Palmgren.  Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som projektledare för interregprojektet ”Mer nyheter över gränsen” som under en treårsperiod (2011-2014) arbetade för att skapa nya förutsättningar för gränsöverskridande nyheter mellan Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. ”Mer nyheter över gränsen” genomfördes som ett samarbetsprojekt mellan medieaktörer inom SVT, SR och Mittmedia i Jämtland och Västernorrland samt motsvarande medieaktörer i NRK och Adresseavisa i Nord- och Sør-Trøndelag.  Sten Palmgren har en lång erfarenhet av att jobba med nordiska gränshinderfrågor och har tillsammans med Gunnar Wetterberg presenterat olika modeller för ett nordiskt medborgarskap i pamfletten ”Nordens tid är nu”. De nordiska ländernas djupa och livliga integration bygger på levande gränsöverskridande nordiska regioner som t.ex. den svensk-finska Kvarkenregionen och Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag i Norge. Under seminariet diskuterades likheter och lärdomar mellan dessa två gränsöverskridande regioner, samt hur det regionala samarbetet i högre grad kunde påverka det nordiska samarbetet på nationellt plan.     

Ibland brukar frågan ställas om de nordiska länderna har gemensamma värderingar och om man kan uppbåda tillräckligt många gemensamma intressen för att samarbeta.  På en nationell nivå har svaret ibland varit tveksamt. Den gemensamma värdegrunden har nog till stora delar varit där men vid hårda storpolitiska vindar ställs ofta små stater inför svåra vägval, vilket exempelvis bidrog till att de nordiska länderna valde olika gällande NATO och EU. Men på en regional nivå är svaret entydigt ja. Den gemensamma värdegrunden och de gemensamma intressena utgör en utmärkt grund för nordiskt regionalt samarbete. Lokala och regionala samarbetsinitiativ växer naturligt fram ur det livliga utbytet över gränserna. Det nordiska samarbetets styrka är att det är ett nätverksbaserat och flexibelt samarbete byggt nerifrån upp. Opinionsundersökningar visar att denna modell har allmänhetens stöd, den senaste undersökningen antyder att över 90 procent av nordborna ser samarbetet mellan länderna som ”ganska eller mycket viktigt”.  Detta är en kraftig signal från den stora nordiska allmänheten om att nordisterna, d.v.s. de nordiska samarbetets entreprenörer, borde ges både svängrum, finansiering och en plats i det offentliga samtalet för att driva de många olika nordiska samarbetsinitiativen framåt.  Den institutionella överbyggnaden för det nordiska samarbetet, som t.ex. ramarna och reglerna för den gränsöverskridande verksamheten eller språkkunskaperna, tidsanvändningen och transnordiska nätverken inom den statliga eller kommunala byråkratin borde således förstärka och befästa det som redan görs och anpassas för det som nordisterna vill göra i framtiden. Men tyvärr är det precis tvärtom. Den institutionella överbyggnaden på nationell och EU-nivå både motarbetar och begränsar ofta det nordiska samarbetet vilket framkom genom många olika talande exempel under seminariet i Vasa.

Sten Palmgren inledde sitt anförande med en snabb genomgång av det nordiska samarbetets historia och konstaterade att 1900-talets byråkrater i det offentligas tjänst hade både bättre kunskaper i nordiska språk och tätare kontakter med sina nordiska kolleger. I en slutkommentar konstaterade Palmgren att EU-frågor sedan 1990-talet monopoliserat tjänstemännens uppmärksamhet och att också när det gäller relativt enkelt genomförbart nordiskt samarbete som en gemensam implementering av EU-direktiv så samarbetar inte de nordiska länderna så nära som det skulle vara möjligt. Palmgren var märkbart förbryllad och harmsen över att det fortsättningsvis inte görs någon gemensam implantering av EU-direktiven. En gemensam implementering skulle vara en naturlig fortsättning på de goda nordiska traditionerna av juridiskt samarbete och vore en enkel åtgärd för att förhindra att det uppstår nya gränshinder som försvårar och begränsar livet i de gränsöverskridande regionerna. Det kommer hela tiden nya EU-direktiv med mål och krav på resultat inom olika områden som t.ex. arbetsmiljöfrågor där var Norden har en i europeiskt perspektiv unik avtalsbaserad modell för arbetslivet.  Livet riskerar att bli svårare för både arbetstagare och -givare som verkar över en nordisk statsgräns då gamla gränshinder får sällskap av nya när man i de olika nordiska länderna skapar olika regler för arbetslivet utgående från samma EU-direktiv. Dessutom har Norden i den avtalsbaserade modellen utvecklat en flexibel modell som visat sig konkurrenskraftig och solidarisk också i globaliseringens tidevarv. Möjligheterna för att gemensamt förstärka och försvara denna modell skulle öka om de nordiska länderna kunde förmås att enas kring en gemensam implementering.  Därutöver kunde nämnas att det skulle det spara på de byråkratiska resurserna om tjänstemännen från de olika nordiska länderna tillsammans kunde skapa en praktiker för gemensam nordisk implementering istället för att alla gör arbetet på var sitt håll.

I en kommentar till Palmgrens anförande beklagade sig Joakim Strand över lagar och byråkrater som inte är anpassade till det nordiska samarbetet i allmänhet och Kvarkenregionen i synnerhet. Enligt Strand stöter Kvarkenports ständigt på bristande förståelse i huvudstäderna och juridiska komplikationer som kräver specialarrangemang. Den av Umeå och Vasa samägda hamnen är ett unikt arrangemang som bör ses som en del av en strategi för att positionera Kvarkenregionen som en länk i den nya kinesiska sidenvägen. Kvarkenrådet, som Strand är vice-ordförande för, kämpar hårt för att få statliga pengar, som i sin tur är en förutsättning för EU-pengar, till en ny färja mellan Vasa och Umeå som tillsammans med den samägda hamnen skulle kunna göra Kvarkenregionen till en viktig länk i den rysk-finsk-svenska-norska sträckningen i sidenvägen norrut mot det allt mera isfria Ishavet. Men enligt Strand möter initiativ som inte har huvudstäderna i centrum väldigt lite understöd och förståelse i Helsingfors och Stockholm.

Byråkraterna gör förstås sitt jobb så gott de kan men utan stöd av politikerna är det omöjligt för dem att komma åt även högst vardagliga gränshinder för att inte tala om att skapa juridiskt utrymme för unika samnordiska aktörer som Kvarkenports. Det är politiska beslut som gör att de hålls sysselsatta med nationella istället för nordiska tolkningar av EU-bestämmelser och att de saknar tid och resurser att upprätthålla nordiska språkkunskaper och kontakter.

I september 2016 stod Finlands statsminister Juha Sipilä värd för de nordiska statsministrarnas årliga sommarmöte på Åland där man lanserade statsministrarnas vision om att Norden skall bli ”världens mest integrerade region”. Men det är sällan om någonsin man hör en journalist fråga Sipilä hur denna vision skall bli verklighet, eller vad han tänker göra för att implementeringen av EU-direktiv ska harmoniseras i Norden. Ofta känns det som att politikernas vurm för det nordiska är ett spel för gallerierna. En retorik som låter bra när det nordiska varumärket står starkt globalt. En hel politikergeneration är van med att det mesta skall handla om EU och nu är EU spricker upp i fogarna och det nordiska upplever en renässans så skjuts det från höften med nordiska visioner som låter bra men saknar innehåll. Tyvärr finns det inte så många journalister som kan syna bluffen.

Medierna skapar villkoren för det politiska samtalet genom att göra nyheter ur ett uteslutande nationellt eller EU-perspektiv, vilket gör att det politiska tänkandet följer samma mönster. Under sådana förutsättningar är det svårt att greppa, för inte tala om att diskutera och politisera, det nordiska samarbetets och de nordiska gränsöverskridande nordiska regionerna fulla potential. Men som seminariets nästa föreläsare visade så har det gjorts försök att skapa nyheter utgående från gränsöverskridande nordiskt regionalt perspektiv. Ann-Louise Rönestål Ek fungerade som drivkraften bakom interregprojektet ”Mer Nyheter över gränsen” som under en treårsperiod tid (2011-2014) genomfördes som ett public service-samarbete mellan SVT i Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och NRK i Nord- och Sörtröndelag i Norge. Projektet bidrog med gränsöverskridande perspektiv i nyhetsbevakningen och den tillhörande offentliga debatten och dessutom fick personal vid SVT och NRK möjligheten att skapa kontakter som upprätthålls än idag.

På en direkt fråga om ”Mer Nyheter över gränsen” kunde kopieras i Kvarkenregionen svarade Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten i Vasa (Finlands public service på svenska i Österbotten): Jo det vore en mycket intressant idé, men i dagens läge finns det inte resurser för att jobba med nya perspektiv. Lövdahls svar efterföljdes av en kommentar av Rönestål Ek där hon påpekade att nu, bara fyra år efter att projektet avslutats, skulle ett liknande projekt knappast vara genomförbart i svensk-norska gränsområden. Inriktningen för Interreg har förändrats och både Lövdahl och Rönestål Ek beskrev en överarbetad medievardag där var stressen och mängden uppgifter ökar hela tiden på samma gång som antalet anställda minskar och därför finns det heller inte utrymme för ytterligare arbetsuppgifter, även om de är intressanta och angelägna.

De kommersiella medierna är sedan länge i en lönsamhetskris på grund av den tekniska utvecklingen internetjättarnas ojusta affärsmodeller och public service befinner sig i en existentiell kris, båda kriserna förvärras och är delvis orsakade av EU:s marknadsfundamentalism. Svensk public service har sedan länge begränsat publiceringen av webbnyheter fristående från radio och tv på grund av en överhängande risk för underkännande från EU. I Norge som också följer delar av EU:s inre marknad diskuteras en betalvägg för norsk public services webbnyheter. I Finland har mediernas centralförbund bett EU-kommissionen utreda om finsk public service webbnyheter strider mot EU:s inre marknad. Förbundet hävdar att finsk public service nuvarande praxis går emot EU-s regler för statsunderstöd, eftersom offentliga medel inte får användas till att producera innehåll i textform på webben som kan anses vara fristående från övrig produktion på radio och tv. De kommersiella nyhetsmedierna som under en längre tid kämpat för att klara omställningen till det digitala har fått det allt svårare då internetjättar som Google och Facebook förändrat annonsmarknaden i grunden. I ett sådant läge verkar de istället rikta sin ilska mot public service. Liksom i de övriga nordiska länderna riskerar en stor del av finländsk public service populära webbnyheter bestående av b.la. djuplodande artiklar, analyser och kolumner att gå förlorade på grund av de kommersiella mediernas felriktade ilska.

Nyheter på webben är den nyhetsform som är populärast bland nordiska nyhetsläsare under 45. Om marknadsfundamentalismen genom EU tillåts ta ett stryptag på nordisk och europeisk public service framtida utvecklingsmöjligheter kan det vara början till slutet för YLE, SR, SVT och NRK. När public service inte längre upplevs som relevant och aktuellt på grund av de saknar intressant webbinnehåll så kan det uppstå en diskussion om vad ett stort och dyrt public service med en åldrande och småningom försvinnande tv- och radiopublik egentligen finns till för. Men public service är en i grunden icke marknadsmässig idé som man skapade runt om i Europa för att man ansåg att journalistiken tjänar demokratiska syften som är för viktiga för att lämna åt marknaden. Tyvärr är den nyliberalt fundamentalistiska EU-kratin ointresserad av att bevara och vidareutveckla sådant som inte omfattas av visionen för den perfekta inre marknaden. Om inte nordisk public service får utvecklas till att på bästa sköta sitt breda folkbildande uppdrag, där var förmedling av allmännyheter på ett allsidigt vis ingår, så har public service inte någon framtid.

Under sådana allmänna förutsättningar, där journalisterna dessutom drabbats av den allmänna hetsen i ett modernt nyliberalt inspirerat arbetsliv som präglas av snuttifierade anställningar och allt högre arbetstempo, kan det vara rätt mycket begärt att förvänta sig att nordiskt intresserade journalister själva skall lyfta sig i håret och utan extra resurser börja jobba utgående från nya nordiska perspektiv. Utan tid, pengar och anställningar är det svårt att skapa någonting nytt. Men ifall det gick att få ihop finansiering och anställningar för nya perspektiv så torde det, enligt Lövdahls kommentar till Rönestål Ek:s presentation av ”Mer nyheter över gränsen”, finnas intresse bland journalisterna att jobba mera nordiskt.

I en kommentar för att lyfta fram till diskussion också förbindelserna över den svensk-norska gränsen uppmärksammade Rönestål Ek det jämtländska behovet av att elektrifiera järnvägssträckningen Meråkerbanen mellan Jämtland och Tröndelag. Detta skulle skapa bättre möjligheter för jämtlänningarna att integrera med Norge. En elektrifiering av järnvägen skulle ge därmed ge både andrum och framtida utvecklingsmöjligheter till en region med en minskande och åldrande befolkning. Men tyvärr finns det inget i intresse i Oslo för den relativt enkla åtgärden att elektrifiera den korta sträckningen mellan Jämtland och Tröndelag.

Det nordiska upplever som bäst en renässans inom kultur och näringsliv, vilket förstärker utbytet inom de nordiska regionerna och intresset för det typiskt nordiska. Men tyvärr hänger inte EU och den av EU-bundna nationella politiken (ofta huvudstadscentrerade) med i svängarna.  Nyheter som inte går över statsgränserna i Norden är ett kommunikativt gränshinder och politiker som bara ser till EU:s marknadsfundamentalism och huvudstaden förstår sig inte på Norden och dess framtida utvecklingsmöjligheter.

På en lokal och regional nivå bör man ha makt och inflytande över hur man vill leva sina liv och bidra till den globala ekonomin. Beroende på de olika regionernas historia, kultur och geografiska förutsättningar kommer dessa val att se lite olika ut.  Valet kommer självfallet också att ändra över tid i takt med de olika regionernas naturliga utveckling, men poängen är att valet bör ske övervägande lokalt och regionalt.  Huvudstäderna och Bryssel borde vara lyhörda för initiativ på en regional och lokal nivå. Det regionala gränsöverskridande samarbetet är en resurs som det nordiska och europeiska samarbetet inte har råd att förbise.

Slutstationen för ett EU-direktivens marknadsfundamentalistiska planekonomi, ett ensidigt huvudstadsperspektiv och en fortsatt nonchalant attityd mot det nordiska samarbetet i regionerna är de nordiska regionernas förfall och ett Norden med av ett fåtal megastäder bestående av inflyttat proletariat i servicebranschen och superrika. En framtid med djupt ojämlika megastäder och regioner i förfall kommer att leda till frustration, maktlöshet, populism och till sist en desperat önskan av de mest utsatta om att räddas av ett auktoritärt styre. Det är hög tid att uppmärksamma det nordiska som ett komplement och delvis även alternativ till den rådande ordningen. I ett enat Norden, gärna i ett förbund eller union av något slag, kunde renässansen för det nordiska få sitt naturliga utlopp i en politik som sker utgående från ett nerifrån upp perspektiv som beaktar och vidareutvecklar de nordiska gränsöverskridande regionernas sanna potential.

Christian Sourander Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

Seminarium i Vasa 5.3.2018: Framtida utvecklingsmöjligheter för Kvarkenregionen i ljuset av det nordiska

Publicerat 26 februari, 2018 | Kommentera

De gränslösa nordiska regionerna – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden  

Arrangörer: CENS och Yggdrasil.fi

Tid: 5.3.2018 klockan 17.30

Plats: Stora salen på Bocks bryggeri på Gerbyvägen 18, 65230 Vasa, Finland.

Anmälan: Anmälan till seminariet görs genom att skicka ett mejl med namn till redaktionen@yggdrasil.fi. Seminariet är gratis. Vi tar emot anmälningar för att kunna uppskatta hur mycket kaffe och tilltugg som behövs.

Temat för seminariet 

De nordiska länderna har en djup och livlig integration på tvärs av statsgränserna, men av en alldeles särskild betydelse är det gränsöverskridande samarbetet mellan olika regioner i Norden. Genom seminariet “Nordiska regioner – framtida utvecklingsmöjligheter med hjälp av ett enat Norden” vill Centrum för Norden-studier (CENS, Helsingfors universitet) och tankesmedjan Yggdrasil bjuda upp till en diskussion om de nordiska regionernas utvecklingsmöjligheter i ljuset av färska visioner om det nordiska samarbetet. Johan Strang från CENS fungerar som moderator för seminariet. Joakim Strand riksdagsledamot och vice-ordförande för Kvarkenrådet och Ulrika Lövdahl chef för Yle Österbotten deltar i en diskussionspanel med kommentarer till föreläsningarna.

Föreläsare 

Sten Palmgren författare till pamfletten ”Nordens tid är nu” Ett enat Norden och de nordiska regionerna Sten Palmgren har tillsammans med Gunnar Wetterberg presenterat olika modeller för ett nordiskt medborgarskap i pamfletten ”Nordens tid är nu”. Ett litet steg på vägen mot nordiskt medborgarskap är ett gemensamt nordiskt ID som kommer att finnas tillgängligt inom en nära framtid. Sten Palmgren talar om ett nordiskt ID, visionen för ett enat Norden och deras potentiella betydelse för de nordiska gränsöverskridande regionernas framtida ekonomiska och sociala utveckling.

Ann-Louise Rönestål Ek, projektledare för ”Mer nyheter över gränsen” Regionala gränsöverskridande nyheter och de nordiska regionerna Ann-Louise Rönestål Ek har fungerat som projektledare för interregprojektet ”Mer nyheter över gränsen” som under en treårsperiod arbetade för att skapa nya förutsättningar för gränsöverskridande nyheter mellan Jämtlands och Västernorrlands län i Sverige och Nord- och Sörtröndelag Norge. Rönestål Ek talar om gränsöverskridande regionala nyheter, betydelsen av en regional offentlighet och framtida utvecklingsmöjligheter för att skapa medier som jobbar utgående från ett regionalt perspektiv.

Norden må ikke svigte de baltiske lande

Publicerat 11 januari, 2018 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2017 med samtliga artiklar hittas här.

På besøg hos Uffe Ellemann-Jensen som hele sit politiske liv har arbejdet for, at de baltiske lande bliver knyttet stærkere til Norden. Det gælder især nu, hvor Rusland har meldt sig ud af internationalt samarbejde og skræmmer balterne, siger han.

Da jeg en solrig augustformiddag ringer på døren til Uffe Ellemanns ende-rækkehus på Sundvænget i Hellerup, har han allerede arbejdet et par timer med sidste bind af sine erindringer fra arbejdsværelset, der vender direkte ned til Øresund.

Uffe Ellemann-Jensen bor på kysten, hvor Østersøen glider gennem Øresund og møder verdenshavene. Men det er ikke derfor, at han ofte er blevet kaldt Mr. Baltic Sea. Tilnavnet skyldes hans politiske blik gennem 30 år, som i høj grad var – og er – rettet imod Østersøen og dens 11 tilgrænsende nationer. Og det er netop Østersøen og Norden, vi især skal tale om i dag.

25 års baltisk frihed

Det er nu 25 år siden, at Uffe Ellemann som udenrigsminister, sammen med sin tyske kollega Hans-Dietrich Genscher, skabte Østersørådet for at få alle Østersønationer til at tale sammen i kølvandet på Sovjetunionens opløsning. Men vi begynder i slutningen af 80erne:

– Min estiske kollega, den senere præsident, Lennart Meri sagde: Det var tæt på, at vores skæbne også var blevet jeres. Og det gik op for mig, at han havde uhyggelig meget ret. Russerne var meget tæt på – ikke blot ’befriede’ de Bornholm, men de kom også tæt på Danmarks sydgrænse. Heldigvis kom Montgomery først og stoppede dem ved Lübeck, siger Ellemann.

– Med Gorbatjov kom der optøning i Baltikum og jeg følte, at vi skulle støtte balternes frihedsbestræbelser, blandt andet ved at invitere Litauens statsminister Prunzkiene til Danmark i 1990. Russerne blev rasende over vores officielle modtagelse af hende, og den russiske ambassadør protesterede voldsomt i Udenrigsministeriet. Men vi afviste protesterne med henvisning til, at vi aldrig havde anerkendt, at de tre lande var blevet en del af USSR. Dernæst oprettede vi baltiske informationskontorer i København, og næste skridt var diplomatiske forbindelser, selvom det skete i en anspændt atmosfære, fortæller Ellemann-Jensen, som endnu i dag husker tid, sted, forløb og aktører helt nøjagtigt.

Første land i verden til at anerkende

– I forvirringen under kupforsøget mod Gorbatjov i august ’91 placerede de baltiske lande, som på det tidspunkt stadig var en del af Sovjetunionen, grænsevagter mod Sovjetgrænsen. Det valgte vi at tage som et bevis på, at balterne havde kontrol over egne grænser, selvom der stadig var masser af sovjetiske tropper i de baltiske lande. Dermed kunne vi genoptage de diplomatiske forbindelser, som blev afbrudt i 1939, da de baltiske lande blev besat af Sovjetunionen. Danmark var det første land i verden, som genoptog diplomatiske forbindelser med de tre lande, efter at de havde genvundet deres selvstændighed, og Genscher og jeg var enige om, at vi derefter måtte etablere et forum, hvor alle landene talte sammen.

– Det blev til Østersørådet i 1992, hvor det genforenede Tyskland sad side om side med russerne og alle os andre. Vi gav hinanden håndslag på, at væsentlige emner om demokratierne i vores lande, skulle omkring møderne i Rådet. Senere i 90’erne, efter at jeg havde forladt dansk politik, stiftede jeg tænketanken Baltic Development Forum, som understøtter vækst i regionen. Det er en slags ‘Østersøens Davos’ og fungerede især godt, da Putin endnu blev anset som en, der kunne tales fornuft med, lyder det fra en af historiens længst siddende udenrigsministre, som i dag konstaterer, at nok er Rusland stadig med i forsamlingerne. Men mere af navn end af gavn.

– Rusland har jo reelt meldt sig ud af en række internationale samarbejdsorganer, selvom de formelt stadig sidder med. De er passive, har ingen dagsordener og lader sig repræsentere på lavt plan, konstaterer Ellemann-Jensen tørt.

Balterne blev glemt

Selvom offentlighedens interesse for Østersøen – især sikkerhedspolitikken – blev nedtonet i slutningen af 90’erne og begyndelsen af det nye årtusinde, mener han ikke, at Østersørådets succes kan bestrides.

– Vi forberedte de baltiske lande på at komme med i de internationale organisationer, herunder EU og NATO. Og det gjorde den socialdemokratiske regering, der fulgte efter vores i 1993, bestemt også. Især Hans Hækkerups indsats som forsvarsminister har jeg den dybeste respekt for.

Hvad skete der fra midten af 90’erne?

– Vi kom ind i en normaliseringsperiode og godt for det. Sikkerhedspolitisk var vi i en nedspændingsperiode. Men da først balterne var kommet med i EU og NATO, var det som om mange, også medierne, tabte interessen for regionen. Vi så f.eks., at de danske ambassader i de baltiske lande blev dramatisk nedbemandet og stadig er det.

Nordisk interesse svækkes

– Situationen dengang minder mig lidt om, hvordan det gik med det nordiske samarbejde. Da det på et tidspunkt var fyldt ud, og mange af dagsordenerne var gennemført, mistede mange interessen. Tilbage i slutningen af 40’erne havde vi forgæves diskuteret et nordisk forsvarsforbund, i 60’erne faldt forslaget om det nordiske fællesmarked NORDEK og i 70’erne kom Danmark med i EF. Sverige og Finland fulgte efter i 90’erne. Siden opstod der ikke store nye, nordiske projekter og Norden opfattes i dag ikke længere så påtrængende, så nødvendig, fordi vi i høj grad også orienterer os europæisk og globalt. Jeg mener, det bør ændres efter den seneste udvikling i regionen

Hvordan ser du situationen i Østersøregionen i dag?

– Lavspændingstiden er ovre. Regionen har store sikkerhedspolitiske risici, og Danmark er desværre det eneste land, som endnu ikke har forberedt sig på det nye trusselsbillede. Vi er det eneste land i regionen som ikke er gået i gang med at styrke forsvaret. Men det sker forhåbentligt nu.

Hvad er det da, at Danmark bør gøre?

– Først og fremmest styrke vores forsvar betydeligt. Og så bør vi ikke holde os ude af det europæiske forsvarssamarbejde i EU, som betyder så meget for Finland og Sverige. Det handler jo også om vores egen sikkerhed. Et tættere forsvars- og sikkerhedspolitisk samarbejde i Norden kunne give et boost til det nordiske samarbejde, men det vil også være et vigtigt supplement til den sikkerhed, vi har som medlem af NATO. Tag nu de 100.000 mand, som Rusland netop har haft indsat i Zapad-øvelsen, der udspringer i Hviderusland og Kaliningrad. Denne enorme magtdemonstration er de baltiske lande selvsagt bange for. Men russerne blæser på de aftaler, der blev skabt under den kolde krig for at dæmpe hinandens bekymringer. Tidligere havde vi observatører med til de store militærmanøvrer, men efter russernes indtog i Georgien i 2008 bliver vi ikke længere inviteret – selv om russerne troligt inviteres med til de vestlige øvelser.

Danmark glemmer sit eget regionale forsvar

– I den situation er der udstationeret meget beskedne NATO-styrker i de baltiske lande og Polen. Det er en slags ”vejbump”, som skal demonstrere overfor russerne, at vi er solidariske i NATO. Danmarks bidrag er 200 mand, som skal udstationeres i Estland under NATOkommando. Det er lidt beskedent, selv om vi også bidrager med fly til overvågning af det baltiske område. Samtidig ser vi, hvordan Finland og Sverige, som ikke er NATOmedlemmer, yder langt større bidrag til sikkerheden i området. På den hjemlige front har Sverige genindført værnepligten og deltager ivrigt i NATO-manøvrer. Finland deltager også, og har moderniseret sit forsvar betragteligt. Hvis du medregner hele den finske mobiliseringsstyrke, har Finland en større hær end Tyskland.

Et politisk flertal i Danmark har jo bestemt, at vi ikke skal deltage i EUs forsvarssamarbejde. Er vi ikke bundet af dette?

– Jo, men kun indtil en ny folkeafstemning afskaffer vores forbehold. Sverige og Finland, som end ikke er NATO-lande, er særdeles aktive i forsvarssamarbejdet og jeg mener sagtens, at vi kan holde til at tage imod Sverige og Finlands invitationer til tættere samarbejde.

Genindfør værnepligt – for begge køn

Anser du situationen i regionen for at være så højspændt, at den kan udløse en væbnet konflikt?

– Risikoen er til stede, blandt andet fordi der let kan opstå misforstå- elser, når russerne optræder så aggressivt. Derfor skal vi forsøge at mase på for at få genskabt et fornuftigt samarbejde med Rusland, men det gør vi ikke ved at optræde svage og splittede. Vi skal ikke være naive, men yde et reelt bidrag, når der eksisterer en reel sikkerhedspolitisk risiko. I Danmark ville jeg gerne begynde med at udvide værnepligten – for begge køn – betydeligt. Nu vil nogen kalde mig en gammel koldkriger. Det er jeg også. Men jeg anskuer regionen i et realistisk lys. Og i det lys er vi nødt til at vise solidaritet med de tre små baltiske lande. Det lovede vi dem, da vi inviterede dem med i vores europæiske familie i EU og NATO.

Hvilken rolle mener du, at Norden spiller generelt i disse år, når vi ser bort fra sikkerhedspolitikken omkring Østersøen?

– Jeg har altid oplevet, at der helt automatisk opstår en høj grad af tillid, når vi fra Norden møder hinanden. Vores historie, sprog, kultur og samfundsindretning er tæt beslægtet. Vi er i familie! Derfor løser vi da også masser af opgaver sammen. I Berlin har vi oven i købet bygget et fælles ambassadekompleks og andre steder ude i verden har vi også meget tætte samarbejder rent fysisk. Jo, Norden vil altid spille en rolle i vores bevidsthed. Det fælles tilhørsforhold er en del af os selv. Men politisk set er der ikke meget at hente i disse år og på det sikkerhedspolitiske område virker det, som om Danmark nærmest er ligeglad med det nordisk-baltiske samarbejde.

Vi vender ryggen til Baltikum

Hvordan kommer det til udtryk?

– Senest så vi det i juni i år, da de nordiske landes parlamentsformænd var inviteret til møde med tilsvarende amerikanske toppolitikere. Emnerne var i år mere påtrængende end nogensinde, ikke mindst bekymringer over den russiske Zapad-øvelse op mod de tre baltiske landegrænser. Og hvad sker der? Den danske formand, Pia Kjærsgaard, melder afbud med den begrundelse, at parlamentsformændene ikke skal drive udenrigspolitik. Alle de syv andre deltog. Dermed vender hun ryggen til de baltiske lande og glemmer sin opgave som Folketingets formand. Hun prioriterer åbenlyst sit eget partis indskrænkede udenrigspolitik.

Bortset fra sikkerhedspolitikken, hvordan vurderer du da de øvrige nordiske institutioner i disse år?

– Ministeren for nordisk samarbejde råbte jo op for et par år siden, da hun var formand for Foreningen Norden, med provokationen om at afskaffe Nordisk Råd. Jeg tror faktisk, at hun blev hørt og at man fik øjnene op for, at lige lovlig meget kører på rutiner efter en i forvejen fyldt dagsorden, siger Ellemann-Jensen med et grin. Ministeren er jo hans egen datter, Karen.

Da jeg forlader huset, er Uffe Ellemann-Jensen allerede på vej til arbejdsværelset igen. Han arbejder ikke blot på sidste erindringsbind. Det er i dag, at den sidste linje i sidste bind skal skrives. Det bind som handler om tiden efter politik. Udgivelse sidst i oktober.

 

En nordisk förbundsstat kan bryta alternativlösheten

Publicerat 5 januari, 2018 | Kommentera

Om en majoritet av nordborna motvilligt låter sig ledas in i ett Europas förenta stater som de egentligen inte vill ha av en ideologiskt övertygad minoritet ”Europa”-fundamentalister kommer vi snart att nå demokratins slut.

Nyliberalism i EUs regi borgar för att den förment perfekta marknaden utgör både ram och ledstjärna för nästan all politik. Underkännandet från väljarna växer dock i takt med att avigsidorna med marknadsfundamentalismen och EU-elitismen blivit allt tydligare. Protesterna utmynnar i nationalism och krav på isolationism i och med att den enda modellen för integration över statsgränserna är EU:s marknadsfundamentalistiska modell. Norden visar på en annan väg framåt.

Våren 2014 genomförde EU-democrats en opinionsundersökning som visade på att, ifall det vore en möjlighet, skulle varannan svensk och finländare gärna gå ut ur EU och in i en nordisk förbundsstat. Tidningspressen och de många kommentarerna i social media förundrade sig över det stora stödet för förbundsstaten, med det verkligt intressanta är det katastrofalt svaga stödet för EU. I både Sverige och Finland fanns det en stor andel osäkra som svarade ”vet inte” på frågan om de föredrar en nordisk förbundsstat framom EU. Endast 31% av finländarna och 28% av svenskarna tog aktivt ställning för ett fortsatt EU-medlemskap. Detta betyder att över 70 % av svenskarna och finländarna är missnöjda med EU till den grad att de inte aktivt vill stöda ett EU-medlemskap ifall det finnas ett annat, nordiskt, alternativ. 50 procent är ännu inte tillräckligt desperata för att våga språnget mot en oklar nordisk vision. Men även hos den tredjedel som stöder EU och bland de dryga 20 procent som svarade ”vet inte” kan man anta att det att finns rätt många anhängare av idén om ett enat Norden, ifall förbundsstaten skulle få politisk form och färg. Efter över 20 år av nyliberal alternativlöshet och anti-demokrati i EU :s regi välkomnas även glimtar av en möjlighet som innebär ett hopp om en nystart för politiken. EU-regimen har förtroendesiffror som kan jämföras med auktoritära regimer på väg mot kollaps.

Mycket talar för att ett enat Norden skulle beredas möjligheten att skapa en ny modell för integration över statsgränserna och därmed även balans i politiken. Även i Norden har marknadstänkandet en stark ställning, men den är inte den allenarådande. Nordiska rättstraditioner och rättsgemenskap, folkbildning, ett starkt civilsamhälle, välfärdsstaten, en förvaltningskultur som präglas av öppenhet och omutbarhet, det nordiska kulturlivet och nordism anses av de flesta nordbor vara viktiga för Nordens utveckling. Ett enat Norden med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik skulle förhoppningsvis kunna uppbåda självförtroendet och styrkan som behövs för att inleda en diskussion om hur man kunde utveckla en mera mångsidig integration över statsgränserna grundat på de gemensamma nordiska idéerna.

Det är hög tid att ta fram ett nordiskt alternativ som utmanar den rådande EU-regimen och dess enögda anhängare i Norden. Även den minoritet som fortfarande ser EU som den enda vägen framåt förmås att tänka till över sin egen politik ifall de tvingas möta ett annat alternativ. En nordisk förbundsstat som utmanar EU:s marknadsfundamentalism och anti-demokratism vore ett radikalt och demokratiskt alternativ, men en framtid med fortsatt alternativlöshet ser ännu mera radikal ut från ett hävdvunnet nordiskt perspektiv.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

 

Låt inte hyckleriet och EU:s marknadsfixering förminska Nordens framtid

Publicerat 4 januari, 2018 | Kommentera

Undertecknad deltog i tankesmedjan E2:s seminarium ”Pohjoismaat EU:ssa” (De nordiska länderna i EU) som genomfördes på europadagen 9.5.2017 i Helsingfors. E2 arrangerade seminariet i samarbete med mittengruppen i Nordiska rådet. Seminariet modererades av E2:s chef Karina Jutila och i panelen deltog minister Jaakko Iloniemi, ordförande för Nordiska rådets utskott för hållbar utveckling, riksdagsledamot Hanna Kosonen och f.d. EU-parlamentariker Riikka Pakarinen.

Jaakko Iloniemi inledde sitt anförande med en återblick på det nordiska samarbetets historia. Iloniemi tog avstamp från ett nordiskt statsministermöte på Åland i början av 1990-talet då det kalla kriget var över och fältet var till synes fritt fram för ett fördjupat samarbete. Men det som då såg ut som en öppning har senare visat sig vara ett enkelriktat spår mot en återvändsgränd. Från och med 90-talet framåt har det mesta handlat om EU och marknadsfundamentalism.

Många nordiska politiker har sedan 90-talet argumenterat för att EU-integration  även gynnar det nordiska samarbetet och nordisk integration. De EU-vänliga politikerna menar att när EU-integrationen skapar den perfekta inre marknaden kommer EU:s normgivande och likriktande kraft se till att gränshindren minskar också i Norden. Bakom detta argument finns ett marknadsfundamentalistiskt tankesätt och EU-perspektiv som normerar marknadens frihet på EUs villkor som det viktigaste. Men inte ens ur ett marknadsperspektiv har politiken levererat det som utlovats. Bedömare från organisationer som jobbar för nordiskt samarbete menar att gränshindren snarare ökat under de senaste åren i och med att de nordiska länderna har implementerat EU-direktiv på olika sätt. Idén om en gemensam nordisk implementering av EU-direktiv har presenterats som en lösning på problemet, men trots att gränshindren har uppmärksammats under många år av EU-medlemskap har ännu ingen gemensam implementering införts.

Politiker som säger att det inte finns ett motsatsförhållande mellan nordiskt politiskt samarbete och EU är antingen marknadsfundamentalister, som ännu tror på gemensam implementering av EU-direktiv, eller hycklare som vill rida på det nordiska samarbetets folkliga popularitet. Opinionsundersökningar visar ett mycket stort folkligt stöd för nordiskt politiskt samarbetet i samtliga nordiska länder. För många politiker är det därför lockande att i festtal säga att de är starkt för nordiskt samarbete, också de gånger när de egentligen inte tar det nordiska på allvar. Det nordiska samarbetet är inte bara de ”outnyttjade möjligheternas samarbete” (uttrycket lanserades av Ole Norrback f.d. minister för nordiskt samarbete i en insändare i HBL), utan även de lurade folkens vision för utbyte och samarbete över statsgränserna i Norden.

Paneldeltagarna Kosonen och Pakarinen som talade efter Iloniemi berättade om det nuvarande nordiska samarbetet inom EU. Bl.a. beskrev de hur nordiska politiker har som vana att träffas inför de olika EU-organens möten för att i mån av möjlighet skapa sig en gemensam position i olika frågor. Kosonen lyfte fram frågan om en europeisk standard för biobränslen som en gemensam fråga som hon gärna ser att Norden kunde driva inom EU. Typiskt för vår tids politiker är att både Kosonen och Pakarainen har svårt att se någonting utöver det som skall köpas och säljas. Idén om en gemensam europeisk standard för biobränslen är intressant, men det nordiska samarbetet och integrationen kunde vara mycket mera än bara en gemensam marknad på EU:s villkor. Ett annat hinder för det nordiska politiska samarbetet som lyftes fram av både Kosonen och Pakarainen är tidsbrist. Politikerna har fullt upp med den nationella politiken och obligatoriska EU-möten som går före umgänget med övriga nordiska politiker.

I seminariepubliken återfanns bland annat f.d. ministrar, statliga tjänstemän, journalister och medarbetare från civilsamhällets olika nordiska samarbetsorganisationer. En frustrerad medarbetare från en av de nordiska samarbetsorganisationerna ställde följande fråga: Borde man med hjälp av gemensamt fastställda obligatoriska möten prioritera nordiska politikermöten på samma sätt som EU-möten? Frågan blev hängande i luften då moderatorn för seminariet valde att ignorera den och avsluta seminariet. Strukturerna är alltså sådana att EU sätter ramarna för vilket sorts nordiskt samarbete som är önskvärt och tillåtet. EU-mötena tar upp det mesta av den tid politikerna kan avsätta på ärenden utanför den nationella politiken och många politiker har efter över 20 års EU-medlemskap svårt att alls tänka sig andra politiska alternativ än EU:s marknadsfundamentalism. Det nordiska med sina mångsidiga utvecklingsmöjligheter får inte en ärlig chans.

Även i det nordiska samhällsbygget har marknadstänkandet en stark röst, men det är inte den enda rösten. Nordiska rättstraditioner och rättsgemenskap, folkbildning, ett starkt civilsamhälle, den nordiska välfärdsstaten, förvaltningskultur som präglas av omutbarhet och öppenhet, det nordiska kulturlivet och folklig nordism anses av de flesta nordbor vara viktiga för de nordiska samhällenas utveckling. Tyvärr har marknadsfundamentalismen en urvattnande inverkan på dessa viktiga beståndsdelar i det nordiska samhällsbygget. Folkbildning är svårt att sälja, föreningslivet försvåras av EU:s momshot, vinster i välfärden är problematiskt, omutbarhet passar inte riktigt in i en kultur som säger att allt är till salu o.s.v.  I en tid när nationalstaterna makt och inflytande utmanas från flera olika håll ses EU:s marknadsdiktat från den icke-folkvalda EU-kommissionen som en enkel, men allt mera uttjatad, misslyckad och anti-demokratisk universallösning. En återblick på historien pekar på att den gemensamma nordiska kulturen utgjorde nyckeln till att Norden på mindre än hundra år lyckades omvandla sig från Europas fattigaste avkrok till dess fredligaste, mest jämställda och välmående region. Men tyvärr låser EU Norden fast i marknadsfundamentalism och anti-demokratism. De flesta politiker har inte vare sig tid eller energi för att fundera på hur man kan förvalta och vidareutveckla det typiskt nordiska, och om de gör ett försök bildar EU ett stort blått stoppmärke.

Ett färskt exempel på hur EU begränsar det nordiska är idén om det nordiska medborgarskapet. Mittengruppen i Nordiska rådet, till vilken Kosonen hör, lanserade 2015 det utmärkta och uppmärksammade förslaget om ett nordiskt medborgarskap. Tyvärr passar inte ett nordiskt medborgarskap in i EU. Ett nordiskt land som är EU-medlem får inte ge rättigheter till nordbor som man inte ger till övriga EU-medborgare, eftersom det strider mot EU:s princip om icke-diskriminering av EU-medborgare. Under rådande EU-regim får man alltså inte ge rättigheter och förmåner åt nordbor som man inte skulle ge till t.ex. tyskar och sydeuropéer. Idén om ett nordiskt medborgarskap kokades därför nyligen ner till ett förslag på ett system för ett gemensamt elektroniskt ID i Norden. Att Nordiska rådet antog e-ID förslaget är en bra sak, men det är långt ifrån en ambitiös modell för ett nytt nordiskt medborgarskap (se  nordisk ”hembygdsrätt” på sid 34 i pamfletten ”Nordens tid är nu”).

Ett nordiskt medborgarskap skulle vara en kraftig signal om att det nu är dags att rikta uppmärksamheten mot det typiskt nordiska. Ett nordiskt medborgarskap skulle därmed bredda synfältet för politikerna i Norden. Ett nordiskt medborgarskap vore dessutom en förnuftig ram för en redan stark transnationell nordisk identitet. Ett medborgarskap som riktar fokus mot nordisk värdegemenskap och samhörighet skulle därmed underlätta det framtida nordiska samarbetet som t.ex. skapandet av Gunnar Wetterbergs nordiska arbetsmarknad 2.0 med gemensamma skatter, socialförsäkringar och tjänstepensioner.

Frågan om ett nordiskt medborgarskap hänger ihop med de framtida utvecklingsmöjligheterna för det nordiska samhällsbygget och är därför mycket viktig för Norden. Ett enat Norden bör vid behov öppet utmana EU-kommissionen och driva igenom det nordiska medborgarskapet som ett regionalt undantag inom EU.

Christian Sourander

Verksamhetsledare för Yggdrasil.fi

Försvaret av Norden behöver stabilitet, samarbete och trovärdighet

Publicerat 20 november, 2017 | Kommentera

Foto: Richard Nordgren

Foto: Richard Nordgren

Yrsa Grüne är journalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde.

Finlands utrikespolitik har för närvarande försvarspolitiken som sin spets. Två vägar kan ses: ett medlemskap i Nato, alternativt ett försvarssamarbete mellan Finland, Sverige och USA. Försvarsgarantier utan koppling till Nato, inom ramen för till exempel Nordefco eller ens EU, är knappast möjligt.

I en artikel i maj 2017 i Aftonbladet publicerades än artikel där en nordisk försvarsallians – med stöd av USA – än en gång förs fram som ett säkerhetspolitiskt alternativ för de militärt icke allierade Finland och Sverige. Stefan Forss, en av de mest framstående experterna på försvarspolitik i Finland, hör till dem som konsekvent har hållit på idén och det är hans argumentering som ligger som grund för artikeln.

I artikeln pejlas de nordiska ländernas sammanlagda förmågor mot Rysslands militära kapacitet. Men försvars- och säkerhetsarrangemang handlar inte enbart om militära medel. Också gränsbevakning, försörjningsberedskap, energisäkerhet och säkrandet av transportleder till sjöss och land och i luften är väsentliga delar av beredskapen. Plus beredskapen att hantera cyberattacker och hybridhot samt samhällets förmåga att stå emot destabiliseringsförsök. Men framför allt är det den politiska viljan och förmågan att fatta politiska beslut som är kärnan i beredskapen.

Hur svårt det kan vara att få till det såg vi 2009 när den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg på uppdrag av utrikesministrarna i alla de fem nordiska länder gjorde en utredning m vad nordiskt försvarssamarbete kunde betyda. Stoltenberg lade fram 13 förslag, där det sista förslaget omfattade förpliktande försvarsgarantier de nordiska länderna emellan. Hans argument var tydliga och pragmatiska: grundtanken var att alla fem nordiska länder har betydligt större påverkningsmöjligheter som grupp än som enskilda länder eller delgrupper, det må sedan gälla FN, EU eller Nato. Men som vi vet stötte förslaget på patrull på politiskt håll i alla länder.

Specialarrangemang kan bli svåra

Sedan i våras har dock ett och annat hänt som har en betydelse just på det politiska planet. President Sauli Niinistö bjöds in till Vita huset av president Donald Trump – trots att han också deltog i de nordiska statsöverhuvudenas möte med Trump tidigare i år. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist träffade sin amerikanske kollega James Mattis i Washington i maj och Mattis deltog i den Nordiska gruppens försvarsministermöte i Helsingfors i början av november. Under Hultqvists besök i Washington kallade Mattis Sverige för USA:s allierade och försäkrade att Sverige kan räkna med USA:s stöd i fall av krig. Liknande ”garantier” fick inte Finland av Mattis i november.

Det kan ändå vara värt att notera är att för första gången i historien hölls det ett möte mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA i samband med Mattis besök. Tidigare har diskussioner förts på tjänstemannanivå, men inte på försvarsministernivå.

Det finns andra ”första gångs möten” som också kan noteras. I oktober invigdes ett internationellt center för bekämpning av hybridhot i Helsingfors. För första gången deltog och uppträdde Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och EU:s höga utrikespolitiska representant Federica Mogherini samtidigt på en offentlig plattform.

Det är med andra ord enkelt att omfatta forskaren Matti Pesus uppfattning om att Finland har rört sig kraftigt mot en allt starkare förankring i väst, också när det gäller militärt samarbete (www.fiia.fi/publication 725 What non-alignment?). 

Uppgifterna om vad som har avhandlats på de ovannämnda mötena är av förståeliga skäl knapphändiga. Det vi vet är att hybrid- och cyberhot har diskuterats, likaså läget i Östersjön. Ett nytt möte mellan de tre försvarsministrarna lär ska vara inplanerat i vår. Pesu kallar det politiska och militära samarbetet mellan Finland och USA ”banbrytande” och talar också om ett paradigmskifte i finsk säkerhetspolitik.

För dem som i likhet med Forss tycker att Finland och Sverige ska hålla sig utanför ett Natomedlemskap och satsa på ett trilateralt arrangemang med USA i stället går utvecklingen alltså i rätt riktning. Natos oförmåga att militärt klara av artikel fem-uppgiften i Östersjöområdet har förts fram som ett argument. Ett mer pragmatiskt argument är att det är lättare att fatta beslut i en grupp på tre än i en grupp på 29.

För Finland och Sverige kunde arrangemanget vara optimalt. Men USA är medlem av Nato och frågan är hur många ”specialarrangemang” med Finland och Sverige som USA är redo att gå in för med tanke på de övriga medlemmarna av Atlantalliansen. Vissa Natoländer har åtminstone inofficiellt uttryckt sitt missnöje över att Finland och Sverige inte vill bli medlemmar, utan satsar på specialarrangemang som i själva verket försvagar Nato som allians. Det bör också sägas klart ut att det inte finns några förpliktande garantier för USA att undsätta Finland eller Sverige i krig. I praktiken är det ändå synnerligen sannolikt att Sverige faktiskt kan räkna med USA:s stöd, också militärt.

Var står EU?

Finland hör till de medlemmar i EU som har arbetat hårt för ett starkare försvarssamarbete inom unionen. Därför basunerades det med stor förtjusning ut att nu har unionen äntligen tagit ett jättekliv i den riktning, när 50 punkter för hur olika länder kunde samarbeta lades fram i november. Nästa steg är att beslutet ska förankras i EU:s toppmöte i december. Vissa varnande röster har redan höjts för att detta samarbete kommer att gynna stora länder mest. Också här skulle de små nordiska länderna som grupp vara större än sin summa. Men Norge och Island står utanför och Danmark har lämnat sig utanför det senaste förslaget. 

Frågetecken hopar sig också kring den finländska försvarsindustrins framtid. De 50 förslagen är alltså ett smörgåsbord där var och en tar för sig det som passar den bäst, helst tillsammans med några andra. 

I sammanhanget har också artikel 42.7 nämnts, det vill säga den solidaritetsklausul som Frankrike åberopade efter terrordåden i Paris den 13 november 2015. Medlemsländernas egen lagstiftning visade sig vara största hindret, detta gällde också Finland. Nu har en del av dem röjts, eller håller på att röjas. Men för att (fritt) citera förre franske utrikesministern Hubert Védrines ord: ”Vi väntade oss aldrig annat än eventuell handräckning i form av poliser. Men vi ville påminna EU-länderna om att det faktiskt finns en sådan här förpliktelse.” 

När det gäller EU kan man inte heller nog understryka att det inte handlar om en EU-armé. Det finns ingen EU-armé, inte heller en Natoarmé, utan styrkorna och förmågan kommer från varje land. Med tanke på att 22 av EU:s medlemmar också är medlemmar i Nato som redan har en viss kommandostruktur på plats och som dessutom är det enda transatlantiska forumet för Europa kan man fråga sig varför dessa skulle ge sig in på en duplicering?

Utmaningar

Är då ett nordiskt försvarssamarbete med stöd av USA och med någon form av försvarsförpliktelser en omöjlighet? Inte nödvändigtvis, men det skulle nog vara betydligt enklare om det kunde ske inom ramen för Nato. Atlantalliansen har säkert ingenting emot att vissa områden eller länder samarbetar tätare – i själva verket är det sannolikt att det är genom olika kombinationer av allianser inom Nato och EU som framtida hot kommer att bemötas. För Finlands del skulle ett Natomedlemskap enligt vissa forskare i Finland och Sverige vara ett paradigmskifte, medan andra hävdar att detta paradigmskifte redan har skett. Det finns också en delvis befogad oro för att ett Natomedlemskap för Finlands del skulle inverka negativt på försvarsviljan och den allmänna värnplikten – man skulle så att säga luta sig tillbaka och tänka att man får hjälp. Detta är en synpunkt som ingalunda ska viftas bort som irrelevant. det breda säkerhetsperspektivet spelar ett politiskt stabilt samhälle en stor roll. För att förbli stabila samhällen måste de nordiska länderna i ännu högre grad än hittills satsa på integrationen av inflyttade. En av de bästa integrationsformerna har varit den allmänna värnplikten, enligt finländare vars föräldrar har sina rötter i andra länder än de europeiska. Det finns inte heller något antingen eller, för en militär allians och försvarsgarantier bygger alltid på ett koncept där medlemslandet självt ska se till att det har ett så starkt och så trovärdigt försvar som det mäktar med. Det spelar sedan ingen roll om den militära alliansen heter Nato, EU, eller Nordefco. I detta koncept är den planerade övningen i Finland med den svenska Aurora 17-övningen som modell men med inriktning på att ge men framför allt att ta emot hjälp av stor betydelse.

En status for den nordisk-baltiske region set fra det høje nord – et interview med Jón Baldvin Hannibalsson

Publicerat 15 september, 2017 | Kommentera

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Bild: Jón Baldvin Hannibalsson

Formand for Íslands socialdemokrater (1984-96), finansminister og minister for udenrigshandel (1988-95), på det politiske niveau ansvarlig for Íslands EØS/EES-forhandlinger (1989-94). Æresborger i Vilnius som anerkendelse for sin indsats for de baltiske landes genvundne selvstændighed (1988-91).

Jón Baldvin Hannibalsson lægger i denne samtale vægt på realpolitik fremfor visioner og følelser/känslor, hvilket tydeligt vil fremgå af hans måde at svare på. Samtidigt lægger han dog utvetydigt vægt på både NATO og EU (som efter hans vurdering er uundværlige også i et nordisk perspektiv) og nævner derudover, eksplicit, alene Arktisk Råd. Men lige så utvetydigt underkender han den førte politik i EURO-zonen og kritiserer den skarpt.

Han er desuden urolig over (den finansielle) udvikling i sit eget land, Ísland.

Om hans rolle i de baltiske landes selvstændighedskamp, se Ólafur Rögnvaldssons film ”Those who dare” (2015).

Jón Baldvin har i kommunikationen med os valgt at svare på engelsk.

Redaktionen: Hvordan ville du beskrive udviklingen indenfor nordisk samarbejde og også nordisk-baltisk samarbejde og relationer fra slutningen af 1980erne og op til i dag? I korte træk?

The prospects for the Nordic-Baltic (8+3) region are radically different  from what they looked like in the late 80s and 90s of the last century. It is mostly due to external forces, which are in a flux, rather than due to any outstanding internal failures. Let´s have a look.

When I became personally involved, trying to garner support for the restoration of independence of the Baltic States – in the late 80s and early 90s –  most of us retained a healthy dose of optimism for the future. The grounds for our optimism have turned out to be illusive.

Rusland – revancister.

I presumed that post-Soviet Russia would somehow manage to become a democracy of a sort. Despite the traumatic transition from a centralized, étatiste economy to a market driven economy, we hoped that some sort of a democratic governance would gradually gain hold. This would include an independent judiciary, free media – the rule of law. As a consequence we hoped that Russia could become a „normal“ country – meaning a country that could cooperate with her neighbours, rather than being a threat to their sovereignty.

All those hopes have come to naught. Russia under Putin and his power-clique has reverted back to her deep-rooted authoritarianism. Russia is not a democratic country, but a plutocratic state. Instead of free media, the state orchestrates its propaganda through submissive media. The judiciary is strictly beholden to the all-powerful state.

Although economically weak the government has channeled a disproportionate share of its limited resources to a military build-up. Dreams of empire are back. The privatization process á la Rus turned out to be the Theft of the Century, in the words of the impressive Canadian foreign minister. The foreign policy is revanchist. The aim is to restore the imperial „sphere of influence“. Russia is not going to tolerate Ukraine as a genuinely sovereign state. The power-holders in the Kremlin know that without Ukraine Russia will be unable to restore her empire. And the Baltic countries will remain under steady pressure. The preponderance of the Russian ethnic minorities in Latvia and Estonia makes direct interference in their domestic affairs a continuous threat.

So far the oligarchs have defied Western sanctions. The political will of Western leaders to maintain harsh sanctions in the long term is questionable.

Redaktionen: Medlemsskab af NATO ses af mange som en ganske naturlig ting i Ísland, Norge og Danmark og som meget vigtig i de baltiske lande. I Sverige og Finland er spørgsmålet langt mere kontroversielt. Et EU-forsvar ser heller ikke ud til at være en mulighed i forhold til Danmark. Nordisk forsvarssamarbejde vokser langsomt, men støt, frem, men folk betragter det ofte ud fra, hvordan de anskuer EU og NATO.

Det uforudsigelige Amerika.

Since the Second World War and all through the Cold War, the United States guaranteed Europe´s security through NATO. This basic premise of Western security is now being questioned by none other than the president of the United States himself. Noone could have foreseen this in the 1990ies. If the Trump phenomenon comes to remain more than a temporary lapse into insanity, it is nothing short of an epoque-making rupture in international relations. The current power-holder in the White House is a corrupt businessman who feels more at home in the company of Russian oligarchs or Arabian oil-mandarines than in the councils of democratically elected leaders. Admittedly, policy statements from the president vary from day to day, and even by the hour; one day NATO is obsolete, but not the other. So, unpredictability is the order of the day.

But at least the president has consistently refused to confirm US unflinching support for article 5 – the collective security guarantee of the Western alliance. This not only strengthens the hand of the Kremlin in the current power game in Eastern Europe; if allowed to stand, it simply forces the leaders of the European Union to reconsider the basic premises of European security. Not a small order, by any standard. Does this not affect the traditional policy of neutrality and non-alliance pursued by Sweden and Finland? Will Baltic and East-European leaders be forced to insist on activating a common, European defence and security policy in response?

Redaktionen: Kan udviklingen i EURO-zonen ende med at fjerne Finland og de baltiske lande fra de andre nordiske lande?

”The Euro-Zone scelerosis”.

In the early 90s leaders of the newly independent countries in Central and Eastern-Europe were united across the political spectrum in seeking membership in the European Union and NATO. The primary concern was security within the framework of the Euro-Atlantic alliance. NATO was there for hard security. The European Union was there for long-term prosperity. Now, both those basic premises are being questioned: NATO, because the basic US-security guarantee is being withheld, without the EU responding in any way; and the European Union, because of its failure to deal decisively with the consequences of the post-2008 financial crisis.

Instead of being a step forward in the European integration process, EMU (European Monetary Union) has turned out to be a force for disintegration.  The crisis revealed major structural flaws in the monetary union, which have not been amended.(se JBHs artikel ”What is wrong with Europe – and why don’t You Fix it?”)  The austerity policy, inposed by Germany upon  the weaker member-states, has turned out to be an unmitigated disaster. The victims of this ill-conceived policy have suffered a lost decade of economic stagnation and social disruption.

The sad economic performance of the peripheric eurozone countries compares unfavorably with the quick and resounding recovery of Iceland, which suffered a devastating crisis, but rejected EU-type austerity policies in favour of fiscal stimulus, with resounding success. The miserable performance of the eurozone countries and their disruptive social consequences has undermined confidence in the future of the European Union, both within member-states and among those outside. In the case of Iceland, overwhelming suport for EU-membership immediately after the crisis has completely evaporated in light of the failure of the current EU-leadership in dealing with the crisis.

Jón Baldvin konkluderer: This triple menace of Russian revanchism, American opportunism and Euro-Zone disintegration tendencies, does not abode well for future prospects of the Nordic-Baltic region.

Redaktionen: Er det overhovedet muligt at finde en balance mellem på den ene side den nordiske velfærdsmodel, og de mange nordiske EU-skeptikere, og så EU og nordisk samarbejde på den anden side? Velfærdsordningerne er konstrueret ganske forskelligt. Er det muligt at skabe et kompromis mellem dem der ser nordisk samarbejde som et supplement og dem der ser det som et alternativ?

Den nordiske model – fortfarende oprejst og forbillede.

In light of the aforesaid it may sound paradoxical, but the fact is that the Nordic model is still standing tall. That is even an understatement. It is the only socio-economic model emerging from the ideological conflicts of the last century, which has stood the test of time in the age of globalization. Soviet-type communism has been wiped off the surface of the earth – relegated to the dustbin of history. And unbridled capitalism –  or market-fundamentalism of the neo-liberal variety –  has only been saved from complete bankruptcy through a massive rescue operation by the arch-enemy – The State. And it may be only serving time.

The global financial mechanism, run for the benefit of „maximizing shareholder value“, continues to usurp the real economy and concentrate wealth and income in the coffers of a tiny elite. This system is inherently corrupt and utterly unsustainable. The massive eradication of jobs due to the ongoing technological revolution of automation will ultimately make this financial rentier- system unworkable. Underneath the surface deep-rooted social discontent is gathering strenght, waiting to erupt, although the manifestations of it are still diverse and incoherent. But we are waiting for the gathering storm.

Amidst those reverse surroundings, the Nordic model has turned out to be surprisingly resilient. The Economist, a staunch advocate of market-liberalism for more than a century, couldn´t hide its envy. On almost every criteria of socio-economic success, the Nordic countries come out at the top of the class. This is surprising because the neo-lib critique of high taxes making those countries uncompetitive and ultimately technological laggards, devoid of the entrepreneurial spirit, had gained much credence. But here we are: Economic growth, productivety pr. hour of work, technogical innovation, participation in the labour market (specially by women), quality of education, social mobility, quality health care, equality of income, affordable housing for all, access to unspoiled nature  –  a vibrant democracy; you name it, they´ve got it.

Jón Baldvin konkluderer: This outstanding performance disqualifies the neo-lib. critique in one swoop. The facts speak for themselves.

Redaktionen: Set i lyset af den nye udvikling i EU og Brexit, vil de nordiske lande overhovedet være i stand til at påvirke udviklingen eller står de sig bedre ved at indtage en mere selvstændig position som ”EUs gode nabo”. Vil de være i stand til at påvirke udviklingen sammen med de baltiske lande, som en artikel har foreslået det i Hufvudstadsbladet dette forår  så vidt angår traditionen for frihandel, eller er de 8 lande gået i for forskellige retninger? Er der muligheder i Østersørådet og FN og OSCE? De baltiske lande er også meget forskellige. Du har personligt spillet en helt speciel rolle i Litauen – midt i verdenshistoriens rampelys. Men er det måske grundet historiske og kulturelle årsager mest Estland der er relevant i en nordisk sammenhæng?

Why is this solid performance not being emulated by others? Why do our friends across the Baltic Sea not look to the Nordic model to counteract the polarizing effects of their market-fundamentalist policies? Why do the countries of Southern or Eastern Europe, suffering from the devastation of German-imposed austerity, not look to Copenhagen or Stockholm for advice on how to combat systemic unemployment and increasing polarization between rich and poor? Not with-standing the success or failure of the social-democratic parties in the Nordic contries, this is where social-democracy works.  In the rest of Europe, it does not. Why?

Redaktionen: Forestiller du dig Vestnorden som en integreret del af et nordisk samarbejde i fremtiden? Eller vil de gå deres egne vegne? Udover de forskellige vestnordiske institutioner (nogle med norsk eller vestnorsk deltagelse), har jeg set flere eksempler på færøsk-islandsk samarbejde og enkelte på islandsk-grønlandsk. I storpolitikken gætter jeg på, at Arktisk Råd vil være af stadig stigende betydning for Ísland og for vestnordisk samarbejde. Næsten alle nordiske lande deltager i samarbejdet.

Vestnorden – ofre for klimaændringer?

Nordic-cooperation – if you include the West-Nordics – encompasses a huge area. Greenland is on a continental scale of its own and the Northern Seas are vast. But the populations are tiny and what is holding us together may be tenuous. Are there any cultural ties between Greenlanders and Icelanders? If so, they are not immediately visible. Is Iceland – still the preserve of our ancient, common Viking-language – a shareholder in the common Nordic model? Having been turned into a laboratory for neo-liberal experiments –  with disastrous consequences –  Iceland is still reeling from that experience.

In spite of our speedy recovery from the financial Crash in 2008, the restoration is based on the same precarious foundation, with the underlying problems unsolved. Our welfare state is in tatters and our physical infrastructure has proven to be wholly inadequate to sustain the tourist boom, flooding the country. Continuing with the experiment of the smallest independent currency area in the world is simply too risky for comfort. The business class has turned out to be surprisingly corrupt, hiding their wealth in tax havens to avoid paying their fair share of taxes. Not exactly a description of a Nordic welfare-state.

In the next few decades the fundamental effect of climate change will put the precarious ties, holding us together, to a severe test. The melting of the ice will not only make the rich mineral resources accessible to the world, but also open up the Northern searoutes for heavy  traffic between the rising Pacific powers and the Atlantic Sea board. Will the tiny population of Greenland be able to assert control over the multinationals, awash in cash, queueing up to exploit their natural resources?  Will Iceland be turned into a transportation hub – a new Rotterdam in the High North – for heavy cargo, shipped from the „new workshop of the world“ – China and South-East Asia – on its way to America and Europe? Follow the money. Will this gradually lead to undue influence of China (and perhaps Russia) in this hitherto Nordic region?

Hvad med Den Europæiske Union og dem?

None of the countries involved – Greenland, Iceland, the Fareo-Islands and Norway – are members of the European Union. Given the EU´s inability so far to solve their inherent crisis, none of those countries are likely to apply for membership any time soon. That means the European Union does not even have a seat at the table in the Arctic Council, except through Swedish or Finnish representatives (1). And what about the security dimension in the High North? The United States closed down its naval presence in Iceland in 2006, on the premise that Russia had become a partner for peace.

Jón Baldvin understreger desuden: China is already an active participant in arctic  councils – investing heavily in scientific research in the area. The Middle Kingdom is historically known for its long-term thinking. So, everything is in a flux.

Redaktionen: I disse sammenhænge er vi også nødt til at tage Brexit og udviklingen i EØS/EES, EFTA og EURO-zonen i betragtning. Storbritannien er en vigtig samhandelspartner for både Norge, Danmark og Ísland – og udover det også en vigtig allieret (som også har stor betydning for de baltiske lande). Vil alle 8 lande i Norden og Baltikum forblive i EØS/EES? Kunne det ske, at Ísland og Norge valgte en anden vej?

Norway and Iceland (along with Lichtenstein) still maintain what is left of EFTA (2) (The European Free Trade Association).They manage their relationship with the European Union on the basis of the EEA-agreement from 1994. Both are rich and resource based economies. That explains why Norway has twice rejected membership of the EU;  it is also the main explanation why Iceland is unlikely to renew its application any time soon.

The EEA-agreement provides those two countries with full access to the European inner market – without saddling them with the disadvantages of the common fisheries policy – which is an unmitigated disaster – or the European monetary policy (EMU), which is structurally flawed to a fault, at German insistence. This means those two countries are under no pressure to seek other arrangements with the EU, in spite of the sovereignty infringement involved, i.e. they receive the rules and legislation, governing the inner market by fax (3).

”The Brexit-Flop and the Future”, som Jón Baldvin udtrykker det.

With British politics out of control – after Mrs. May´s failed bid to strengthen her hand in the post-Brexit negotiations with the EU, the EEA-agreement has once again been presented as the ultimate safety valve, safeguarding the UK´s massive trading interests vis-a-vis the EU. Were this to be, it indicates how utterly the Westminster government has lost its grip on the course of events after Brexit. And it means a total reversal of declared policy. Immediately after Brexit, the UK government rejected EFTA-membership, since its sovereignty deficit would be wholy unacceptible for a major country like Great Britain. Also, it would involve continued  British contribution to the EU-budget, as well as accepting free movement of people and foreign  jurisdiction (the ETA-court).

It is a measure of how dismally the British Tories have handled the Brexit affair, if they end up with no alternative but EFTA. On the other hand, EFTA-membership and access to the internal market through the EEA-agreement, would make perfect sense for independent Scotland, were the UK to break up into its constituent parts after Brexit. This is not as far fetched a possibility as it may seem for the time being.  Scotland, after all, voted against leaving the EU, and the home government is insisting on Scotand´s rights to maintain access to the inner market. This, indeed, could become the interesting outcome of one of the greatest political flops of recent history – namely Brexit.

Redaktionen: I debatten om fremtidens nordiske samarbejde kan du møde dem der ønsker (1) status quo, (2) dem der ønsker et langsom udvikling henimod meget mere nordisk samarbejde, (3) dem der ønsker et statsforbund (konføderation og som man bl.a. støder på i Danmark), (4) dem der drømmer om en union/føderation (dem finder man ofte i Sverige og Finland). Jeg oplever at denne føderale tankegang i Vestnorden og Norge ses som ”no go” [dette harmonerer også med traditionel dansk grundtvigsk tankegang]. Hvad er dine kommentarer til dette? Har du nogle personlige visioner eller ønsker for nordisk og nordisk-baltisk samarbejde? Som en sidste vinkel, vil jeg spørge dig, om du er enig i, at et mere intensiveret nordisk samarbejde indenfor udenrigspolitikken – ambassader og lignende inklusive samt samarbejde om nordisk repræsentation i forskellige internationale organer – ikke ville være af meget stor betydning for de vestnordiske lande og en strategi for fremtiden? [Kunne være en løftestang for dem der ønsker færøsk og grønlandsk selvstændighed].

So, what is the future of Nordic cooperation? The resilience of the Nordic model points to its strength. The tenuous ties, linking the West-Nordics to the heartland Scandinavia in a foreseeable sea of change, points to its weakness. The internal devision between the hardcore eurozone-members on the one hand and the reluctant members and the outsiders on the other, seems to exclude the possibility of common path for the future. The dominance of external forces –  Russian revanchist policies, the unpredictability of US opportunism, and the debacle of the Euro-Zone crisis still unsolved – all point to a future of uncertainty, in which the security dimension presents the gratest risk.

Jakob Buhl

jakob.buhl(a)yggdrasil.fi

Noter:

1). Danmark må i Arktisk Råd også varetage færøske og grønlandske interesser (red.).

2). Schweiz er medlem af EFTA, men har en bilateral aftale med EU (red.).

3). Men ikke eksempelvis udenrigspolitik (red.).

Eksperiment Skandinavia

Publicerat 9 juni, 2017 | En kommentar

sek-person-scid-13567 (1)Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå.

Audun Lindholm, f. 1980 är chefredaktör för Vagant. Artikeln hittas i Vagant 1-2/2017.

«Vi tror på muligheden for et fælles bogmarked og en fælles litterær offentlighed i Skandinavien,» het det i pressemeldingen da Josefine Klougarts New Forest i desember i fjor utkom på dansk – i både Danmark og Norge. «Den ny skandinavisme» – det var uttrykket litteraturkritiker Thomas Bredsdorff brukte da han i Politikens bokbilag 27.01.2017 omtalte forlagene Gladiator og Pelikanens nye satsning, der de publiserer hverandres bøker på originalspråket i sine respektive land, med Klougarts roman som første bok ut.

Samme avis trykket to dager tidligere et debattinnlegg (på norsk) signert Trond Vernegg, formann i Riksmålsforbundet, under tittelen «Vi har alle mye å lære av SKAM»: «Til tross for alle satsningene på å få oss til å forstå nabospråkene er vi blitt dårligere til å kommunisere på skandinavisk. Så snur SKAM det hele på hodet.» De danske leserne av innlegget visste det kanskje ikke, men Riksmålsforbundet har ingen påfallende tradisjon for å følge med i, enn si bejae, ungdomsspråk på fjernsyn; NRKs serie har åpenbart gjort at pipen har fått en annen låt.

SKAM og samarbeidet mellom Gladiator og Pelikanen er kun de synligste blant mange eksempler på at den gjensidige interessen mellom de nordiske landene har tiltatt i styrke. Det Norske Samlaget har lansert en egen gjendiktningsserie for dansk poesi på nynorsk. House of Foundation i Moss gir ut litteratur og filosofi på både dansk, norsk og svensk. Kunstnere utdanner seg i – og ledere av kunstinstitusjoner rekrutteres fra – nabolandene. Musikalske subkulturer og idealistiske ungdomsorganisasjoner kommuniserer ivrig over landegrensene. Også på høyeste politiske nivå intensiveres samtalene: De nordiske samarbeidsministrene besluttet 6.9.2016 å få fortgang i reformarbeidet i Nordisk Ministerråd. Målet er at Norden skal bli verdens mest integrerte region.

Og passende nok: Samme dato (5.4.2017) som Fondet for Dansk-Norsk Samarbejde arrangerte seminaret «SKAMdinavia» på Schæffergården i Gentofte, nord for København, annonserte Vagant at vi har slått pjaltene sammen med det danske tidsskriftet Salon 55.

Denne kulturelle utviklingen finner neppe sted på grunn av tvingende nødvendighet; snarere skyldes den entusiasme og nysgjerrighet. Like fullt foregår alt dette mot en bakgrunn av storpolitisk usikkerhet og uoverskuelige utfordringer. Klimaendringene stiller oss overfor nødvendigheten av drastiske globale reformer, samtidig som Brexit og Trumps presidentskap innebærer en legitimitetskrise for de internasjonalt orienterte etterkrigsideologiene og -institusjonene. Kreml arbeider strategisk for en multipolar verdensorden, mens Europa ris av økonomiske kriser. Sikkerhetspolitikk er igjen på alles lepper. Over hele verden innser stater at de må reposisjonere seg.

Et tettere nordisk samarbeid er en opplagt vei å gå. Avvikende utenrikspolitikk har for lenge bragt de nordiske landene fra hverandre. I 1949 valgte Norge NATO fremfor Norden – en småstatsrealisme med store konsekvenser for befolkningens kollektive forestillingsverden. Tilsvarende svarte Danmark, Finland, Island og Sverige alle forskjellig på tilnærmingene fra NATO og EEC/EF/EU. Språkfellesskap, delt kulturarv og menneskelige kontakter har vært der i rikt monn, men de hverdagslige ideene som blir til under vingen av en større tanke, har for lenge vært dominert av innflytelsen fra USA. De nordiske landenes samhørighet strekker seg lenger tilbake og går dypere enn det atlantiske samarbeidet – akkurat i denne saken må det være lov å formulere seg som en amerikaner: We hold these truths to be self-evident.

Like selvinnlysende eksisterer motstridende ideer om hva som utgjør Nordens egenart. Som Norden-forskeren Johan Strang minner om i antologien Nordic Cooperation. A European Region in Transition (Routledge, 2016), finnes et venstreorientert Norden, der velferdsstatens utjevning av sosiale forskjeller er den bærende ideen; et progressivt Norden, der likestilling, miljøvern og likebehandling av minoriteter står i høysetet; og et nynasjonalistisk Norden, der vekten legges på fellesskap i og mellom folkene. I tillegg finnes et Norden bundet sammen av livssyn – om det så dreier seg om norrøn livsanskuelse, protestantisk kristendom eller ateisme – og ikke minst Eksperiment Skandinavia, som den danske kulturdebattanten Henrik Stangerup kalte det «første forsøg på at udvide det politiske demokrati til også at være kulturelt»:

Hvad der er sket hjemme med statsstøtten til kunsten er, som Poul Henningsen har sagt, at demokratiet nu anerkender uenigheden som et demokratisk princip og kunsten som garanti for denne uenighed. Der er sket det at demokratiet har fået et kultursyn som diktaturerne har det – med modsat fortegn. Hitler og Stalin vidste hvor vigtigt det var at have en aktiv kulturpolitik. Hvor farlige kunstnerne er. Derfor enstrettede de dem. I demokratiet er denne farlighed en betingelse for demokratiets levedygtighed. Derfor må kunstnerne støttes – i håbet om at de forbliver farlige. (Politiken, 23.04.65)

Skandinavia er verdens avantgardesamfunn, hevdet Stangerup, idet han viste til mulighetene for fri livsutfoldelse – på grunn av levestandard, utdanningstilbud og frihet fra militær, politisk og religiøs tvang. Den skandinaviske individualismen var i grunnvollene skeptisk til autoriteter, men likevel tillitsfull overfor staten. Og nå fulgte kulturpolitikken.

Et par år etter Stangerups artikkel kalte den kulturkonservative norske essayisten Aasmund Brynildsen sosialdemokratiet «en stor byggetomt som vi har glemt at det skal bygges noe på» (Til forsvar for mennesket, 1967). Materiell velstand var for ham lite verdt, om den ikke også ble ledsaget av en streben etter åndelige mål. Deretter kom ungdomsopprøret, som for alvor gjorde kunsten dennesidig – men som ikke desto mindre spredte seg i symbiose med musikk og litteratur av alskens slag. Kulturpolitikk forble gjennom de følgende tiårene et satsningsområde i den nordiske modellen.

I dag er det særlig ett forhold som skriker imot en, om man forsøker å betrakte helheten av det massivt statsstøttede konglomeratet av kultur-, medie- og utdanningsinstitusjoner i de nordiske landene: I et kunstliv med så mange festivaler, biennaler, forlag, kurs, skoler, scener og utstillingsrom, der menneskebilder og virkelighetsforståelser stadig legges under lupen og i støpeskjeen, hvordan kan det ha seg at mediene ikke klarer å omsette dette reservoaret av erfaringer, kunnskap, ideer og visjoner i substansiell debatt og fremtidsrettede samfunnsanalyser – ja, at ideenes infrastruktur bygges ned, nettopp der den skulle komme alle til gode: i kritikken og kulturjournalistikken?

Den finske tenketanken Agenda slapp i vinter rapporten Nordens tid är nu. Der skrev historikeren Gunnar Wetterberg: «Det nordiska samarbetet behöver stora men handfasta projekt. Det är 1900-talets läxa.» En satsning på nye, fellesnordiske kvalitetsmedier kunne være et slikt stort, håndfast prosjekt. Det viktigste for å holde et demokratisk fellesskap i live, er vitale offentligheter. For enten man er tradisjonalist eller avantgardist, nasjonalt sinnet eller kosmopolitt, eller simpelthen har tatt til seg at moderne selvforståelser alltid vil måtte oppstå i møtet mellom vidt ulike attityder og kulturelle impulser: Eksperiment Skandinavia er ennå ikke avsluttet.

Audun Lindholm

  • Facebook