Norden – en solidarisk region

Publicerat 8 november, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..Artikeln är skriven av Line Barfod för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2016 med samtliga artiklar hittas här.

Der er brug for en ny nordisk vision, som både borgere, politikere, virksomheder og civilsamfundsorganisationer kan engagere sig i. Lad os kalde den for Norden – en solidarisk region. Solidaritet både internt i de enkelte lande og mellem mennesker. Solidaritet både mellem de nordiske lande og solidaritet med resten af verden.

Vi tager alle det nordiske samarbejde for givet. Det nordiske samarbejde er et af de ældste og mest omfattende regionale samarbejder i verden. I århundreder førte vi krige indbyrdes, og nogle lande var kolonier af andre lande. Men det lykkedes at lægge stridighederne væk og i stedet opbygge stærke bånd og samarbejder.

Men nu er det nordiske samarbejde under et så voldsomt pres, at det har resulteret i, at der er kommet grænsekontrol for første gang i mange, mange år. Og mange efterlyser stærke mænd/kvinder, der gennemtvinger nye regler i stedet for at afvente lange demokratiske drøftelser.

Det nordiske samarbejde bygger på respekt for de nationale forskelle og ligheder. Respekt for mindretal og den enkeltes frihed i fællesskabet.

I skyggen af første verdenskrig blev de første Foreningen Norden stiftet i Danmark, Sverige og Norge, og de indledte hurtigt et fælles arbejde for fredelig sameksistens og fælles politiske mål i Norden under mottoet ‘Kendskab giver venskab’. Stifterne håbede, at man ved øget samarbejde og forståelse kunne undgå endnu et krigsmareridt. En opgave, der desværre stadig er aktuel i forhold til verden omkring os.

Verdens ledere har i FN vedtaget den mest ambitiøse plan nogensinde for at skabe en bedre verden. Norden ligger i top i forhold til at opfylde de 17 verdensmål. Vi kan se, at den udvikling vi har haft i Norden med udgangspunkt i de fælles nordiske værdier: lighed, tillid, lav magtdistance, inklusion, fleksibilitet, respekt for naturen, protestantisk arbejdsetik og æstetik, har betydet, at vi er nået længere end resten af verden i forhold til at opfylde verdensmålene.

Men også i Norden har vi et stykke vej, før vi har afskaffet fattigdom, skaffet anstændige jobs til alle, med lige løn for kvinder og mænd, nedbragt brugen af fossile brændstoffer og etableret bæredygtigt forbrug samt alle de øvrige mål.

Jeg mener derfor, at der er brug for en ny nordisk vision, som både borgere, politikere, virksomheder og civilsamfundsorganisationer kan engagere sig i.

Det kunne f.eks. være: Norden – en solidarisk region. Det kan både være solidaritet internt i de enkelte lande mellem mennesker. Det kan være solidaritet mellem de nordiske lande og det kan være solidaritet med resten af verden.

Hemmeligheden bag det nordiske velfærdssystem: Tårnhøj tillid

Publicerat 6 november, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 4 – 2016  med samtliga artiklar hittas här.

Den offentlige sektor er enorm, skatterne høje og guleroden for at tage arbejde er slatten. Alligevel er de nordiske lande blandt verdens rigeste. Svaret skal findes i den tillid, vi har til hinanden. Professor Gert Tinggaard Svendsen fortæller om Nordens sociale kapital, som vi ikke må tage for givet.

Da Gert Tinggaard Svendsen som ung studerede i USA, fik han ofte stillet det samme spørgsmål: Hvorfor går det så godt i Norden? Den unge dansker kunne ikke svare, men i dag – 20 år senere – har han fundet svaret: Social kapital i form af tillid:

– Tillid er kernen i social kapital, den nordiske X faktor er tillid. Tillid kendetegner vores kultur. Vi er små lande, som ikke kan alt selv, og vi er afhængige af hinanden. Vi har lært, at tillid virker. Vi trives med tillid og tjener penge på det.

Tjener penge?

– Ja, tillid er en god forretning. Man sparer transaktionsomkostninger, når man stoler på hinanden og opfører sig ordentligt. Modsat koster kontrol kassen. Kontrol tager tid og er dræbende for tilliden. Det skal vi huske på.

Gør vi ikke det?

– Vi bør være mere bevidste om betydningen af tillid. Vi tænker, at det er vel ikke noget særligt. Sådan er vi jo bare. Ja, men forskere over hele verden er imponerede, betragter Norden som enestående, som en undtagelse, og Danmark som et eventyrland. Forskerne mener nemlig, at vi her i Norden kan give svaret på, hvor tilliden kommer fra. Fordi vi har mest af den i verden. Det skal vi skønne på. Vi må ikke ødelægge den fælles kulturarv, som tillid er.

Er der risiko for det?

– Måske. Det udbredte ledelsesbegreb New Public Management baserer sig på kontrol, men overkontrol er penge ud af vinduet og ødelæggende for et tillidssystem, som virker. Det er vigtigt at forstå, hvordan social tillid kan forsvinde igen. Problemet opstår, hvis for mange begynder at snyde. Så bryder systemet sammen, fordi vi holder op med at få gevinst ud af at stole på hinanden.

Er magteliten i Norden enig med dig?

– De fleste kan se, at tillid sparer penge – og i øvrigt giver øget lykkefølelse. Men folk, der lever af kontrol, har ingen interesse i at afvikle kontrollen, og dem, man kontrollerer, skal også bruge tid på at blive kontrolleret. Det bliver man desuden i dårligt humør af.

Er det dokumenteret?

– Ja, mistillid producerer testosteron, som bevirker, at man vil hævne sig. Hvem bliver ikke i dårligt humør, hvis chefen vil kontrollere? Modsat er det rart at udvise og modtage tillid. Når vi samarbejder udskiller hjernen et andet hormon, oxytocin, som giver følelse af velvære

Hvordan finder vi da den rigtige blanding mellem kontrol og tillid?

– Den har vi. Fordi vi i Norden har mest tillid, har vi også mindst kontrol. Lenin sagde, at tillid er godt, men kontrol er bedre. Jeg siger, at kontrol er godt, men tillid er billigere.

Hvor kommer tilliden da fra?

– Vi skal tilbage til 1660 og Frederik d. III, som historikeren Mette Frisk Jensen har beskrevet. Fra 1660 og fremefter bliver korruption i stigende grad effektivt straffet og betragtet med foragt. Den tankegang gælder stadig og er gavnlig for tilliden. Man kan ikke bestikke sig til offentlige ydelser. Korruption øger udgifterne og gør også private investeringer usikre. De bedste virksomheder taber kontrakter, hvilket giver ulige konkurrenceforhold. Da det ikke er dem, der leverer de bedste priser eller højeste kvalitet, som får ordrerne, bliver den samlede effektivitet for samfundet ringere. Det er en stor hindring for økonomisk og social udvikling.

Hvordan kan du som forsker forklare, hvorfra tilliden mellem de enkelte nordboere kommer fra i et længere historisk perspektiv?

– Overalt hvor mennesker mødes, er tillid et nøglebegreb. Både på handelspladser og i foreninger. Vikingetidens handelspladser var baserede på, at et ord er et ord. Handelen udsprang med Hedeby som centrum i Danmark, Birka i Sverige og Kaupang i Norge. Da vikingerne ikke kunne læse og skrive, som man kunne i kulturerne omkring Middelhavet, blev vore forfædre afhængige af tillid. Hvis man snød, var det svært at komme igen på markederne. Den sociale sanktionsmekanisme indebar – og indebærer – at hvis nogen snyder, er vi rigtig hårde. Som vikingerne var det! Hvis man derimod har lavet en vellykket handel, vil man blive spurgt, om man har mere til salg.

– De smarteste erhvervsledere i dag har da også for længst fundet ud af, at jo højere tillid, jo nemmere er det at gå ind i et nyt marked i et nyt land. Det er så let at indgå forretningsaftaler i Norden. Derfor begynder mange i de andre nordiske lande og bevæger sig derfra med små skridt ud i verden. Det virker!

Hvad med de steder, hvor vi bor og færdes til daglig. Hvilken betydning har de for den sociale tillid?

– De folkelige mødesteder havde – og har – stor betydning for tilliden. Højskoler, forsamlingshuse, sportshaller, foreninger. Her er det svært at færdes, hvis man har taget nogen ved næsen. Tillid skabes ifølge den amerikanske politolog Robert Putnam ansigt til ansigt i de frivillige organisationer og små samfund, hvorefter denne ’individuelle’ tillid spredes ud i samfundet som social tillid til de fleste andre mennesker. Putnam mener endda at kunne forklare det bratte fald i social tillid i USA med, at efterkrigsgenerationerne bruger deres fritid foran tv-skærmene snarere end at mødes ansigt til ansigt i frivillige organisationer. Han kalder det for ’privatisering af fritiden’.

Hvad betyder tillid på arbejdspladsen? 

– Den gode arbejdsplads er præget af tillid, hvor ledelsen ikke blander sig i småting. Hvis du som leder uddelegerer og viser folk tillid, er det som at give folk en gave. Undersøgelser viser, at produktivitet og kvalitet af arbejdet er højere, når virksomheden viser tillid til de ansatte. Arbejdsmiljøet bliver bedre, og sygefraværet falder.

Men er kontrol ikke nødvendig for at undgå snyd og slendrian?

– Jo, med måde. Vi oplever ofte, at kontrollen griber om sig og giver kortsigtede profitter fra politisk side. Når en brist i systemet bliver bragt frem i pressen, lover politikerne typisk mere kontrol. Man siger: Det må aldrig ske igen, og så øger man kontrollen – og det er den lette løsning, som viser sig at blive dyr på sigt. Jo, en vis kontrol er nødvendig, men overdreven kontrol er ressourcespild og gør det desuden mindre sjovt at gå på arbejde.

Nordisk bolagsstyring – tillsammans är vi starkare

Publicerat 7 oktober, 2016 | Kommentera

Bild: Johan Aalto

Bild: Johan Aalto

Johan Aalto är advokat och lagman.

Börsbolag och deras ägare påverkas i allt högre grad av hur omvärlden ser på vår bolagsstyrningsmodell. Internationella institutionella investerare definierar sina egna kriterier i detta hänseende och ställer konkreta krav. Också här kunde de nordiska länderna agera tillsammans.

Per Lekvall, en tongivande expert på svensk och nordisk bolagsstyrning, publicerade den 7.3.2016 på Yggrdasil.fi en utmärkt kolumn om den nordiska modellen för bolagsstyrning och hur den modellen kan och bör utnyttjas och vidareutvecklas.

De nordiska särdragen på detta område har sedan länge intresserat forskare och yrkesutövare. För den intresserade kan till exempel rekommenderas en färsk doktorsavhandling av kollegan Klaus Ilmonen ”Dynamics of EU Corporate Governance Regulation – Nordic Perspectives” . I avhandlingen noterar Ilmonen bl.a. att tillgängliga index som mäter ”kvaliteten” av olika bolagsstyrningssystem inte nödvändigtvis beaktar de nordiska särdragen. Kunde ett Nordiskt index vara ett alternativ?

Det är viktigt att förstå att dessa frågor inte endast har ett akademiskt intresse. Börsbolag och deras ägare påverkas i praktiken av hur omvärlden ser på vår bolagsstyrningsmodell. Låt mig ge några exempel.

Institutionella investerare har i allt högre grad definierat sina egna kriterier för god bolagsstyrning. De ställer antingen själva krav på börsbolag i olika länder, eller agerar via företag som tillhandahåller administrativa tjänster för institutionella aktieägare (till exempel Institutional Shareholder Services Inc. (ISS)). Också nordiska institutionella investerare har aktiverat sig (till exempel Norges Bank Investment Management som förvaltar den norska oljefonden). Det är inte ovanligt att institutionella investerare på börsbolags bolagsstämmor röstar emot förslag som de upplever stå i strid med deras egna riktlinjer och principer. I värsta fall kan börsbolaget i fråga av just dessa orsaker hamna på någon form av svart lista. Att sedan många andra aktieägare följer de institutionella investerarnas exempel ger frågan ytterligare tyngd.

Enskilda börsbolag, i vissa fall även lokala självreglerande sammanslutningar, har utsatts för hård press från internationella institutionella investerare att ändra sådan praxis som dessa investerare inte anser hålla internationella mått. Detta kan förvisso i det enskilda fallet vara påkallat men kan även leda till godtyckliga krav som inte i tillräcklig mån beaktar till exempel regionala och ekonomiska särdrag.

En fråga som aktualiserats i Sverige och Finland under de senaste åren är hur börsbolags styrelser väljs. I Finland sköts valberedningen antingen av styrelsens nomineringskommittésom består av ett antal styrelsemedlemmar eller av aktieägarnas nomineringsråd som består av representanter för de största aktieägarna. I Sverige sköts valberedningen i börsbolagen av aktieägarnas nomineringsråd. Förslaget till ny styrelse baserar sig i båda länderna på en avvägd helhetsbedömning med beaktande av kraven på kompetens, diversitet mm. I förslaget som ingår i bolagsstämmokallelsen indikeras ofta även vem som skall agera styrelseordförande. I Finland och Sverige är det brukligt att bolagsstämman behandlar förslaget till ny styrelse som en helhet.

Institutionella investerare har nu krävt att förslaget till ny styrelse skall göras som individuella förslag sålunda att aktieägarna skilt röstar om varje enskild ny medlem. Man har hävdat att det nuvarande systemet är omodernt, att det skiljer sig från praxis i de flesta andra länder och att en individuell omröstning stärker ägarnas möjligheter att hålla enskilda styrelsemedlemmar ansvariga. Individuell omröstning möjliggör enligt de institutionella investerarna att aktieägarna kan låta bli att välja någon av de föreslagna medlemmarna eller på annat sätt indikera missnöje med en enskild kandidat.

Kollegiet för svensk bolagsstyrning har bemött kraven och sammanfattat motiveringarna till varför det inte finns skäl att genom en regeländring frångå det nuvarande systemet. Man hänvisar till de möjligheter som den svenska aktiebolagslagen redan nu tillhandahåller (bland annat har aktieägare de facto rätt att på stämman kräva individuell omröstning, något som dock utnyttjas mycket sällan). Kollegiet ser styrelsen som ett noga sammansatt team som utgör en helhet. Ansvarsfrågorna är redan reglerade i lag och genom rättspraxis – en individuell omröstning skulle inte tillföra något nytt, men skulle däremot kunna ge olika medlemmar olika legitimitet vilket inte är önskvärt.

Det välmotiverade ställningstagandet är mycket långt tillämpligt även i Finland. Att på de anförda grunderna ändra ett i mitt (och många andras) tycke välfungerande system är inte påkallat. En ändring av denna i sig rätt tekniska aspekt på val av styrelse skulle sannolikt kräva en ändring av hela valberedningssystemet.

Detta är inte ett isolerat fenomen. Trycket från de institutionella investerarna kommer att öka. Vi har skäl att öka samarbetet i Norden även på detta område om vi önskar upprätthålla en i vårt tycke välfungerande och motiverad praxis. Därigenom blir vi starkare – något som inte är helt oväsentligt i en allt tuffare globaliserad investeringsvärld.

Johan Aalto

advokat, lagman

Nordiska Ministerrådets skatteparadisprojekt – en nordisk framgångssaga

Publicerat 26 september, 2016 | Kommentera

Bild: Per Olav Gjesti

Bild: Per Olav Gjesti

Bild: Torsten Fensby

Bild: Torsten Fensby

En vacker sommarkväll under ett möte i Paris 2005 träffades en svensk OECD-anställd och OECD-delegaterna för Danmark, Finland och Norge över en öl och diskuterade hur man skulle kunna bryta dödläget i OECD med att bekämpa skatteparadis. Diskussionen skulle komma att så det första fröet till det sannolikt mest framgångsrika projekt som bedrivits under nordiska Ministerrådets regi. De nordiska länderna hade tidigare framförhandlat flera nordiska avtal på skatteområdet, dock alltid i rollen som varandras motparter. Nu togs det unika beslutet att Norden skulle sitta på samma sida av förhandlingsbordet och förhandla gemensamt mot skatteparadis. Torsten Fensby, som var projektledare för förhandlingarna och Per Olav Gjesti, som var ordförande för projektets styrgrupp, redogör nedan som gästkolumnister för Yggdrasil.fi för hur Norden lyckades med en bedrift som ännu idag saknar motstycke i övriga världen.1

1. Bakgrund

Under perioden 1996-2002 bedrev OECD ett omfattande arbete för att bekämpa sekretess i skatteparadis och andra former av skadliga skatteregimer på global basis. Arbetet resulterade i snabba framsteg. Dels började flera OECD-länder i slutet på 90-talet att avveckla skatteregimer som ansågs uppmuntra illojal skattekonkurrens, dels förmådde OECD under 2001-2002 ett stort antal skatteparadis att göra politiska åtaganden om att börja ingå informationsutbytesavtal på skatteområdet.2 Detta arbete skulle dock få ett abrupt slut. Den år 2001 nytillträdda amerikanska Bush-administrationen markerade ganska snart att de var föga intresserade att bekämpa internationell skatteflykt under OECDs ledning och hindrade därför även övriga OECD-länder från att driva frågan vidare. Detta medförde att OECD-arbetet med skatteparadisen i realiteten kollapsade under 2002.

Genom det norska ordförandeskapet i OECDs arbetsgrupp mot internationell skatteflykt3 hade Norden under många år spelat en framträdande roll i den globala kampen mot sekretess på skatteområdet. Frustrationen bland flera nordiska länder var därför stor över att USA blockerade alla möjligheter till framsteg i frågan på OECD-basis. Det enda sättet för de nordiska länderna att kunna göra fortsatta framsteg på området var således att så att säga lyfta frågan – såvitt beträffade Norden – ut ur OECD. Efter konsultation mellan de nordiska ländernas Finansdepartement upprättades en projektansökan om finansiering av gemensamma nordiska förhandlingar med skatteparadis som under våren 2006 antogs av nordiska Ministerrådet.4

2. Skatteparadisprojektets målsättning

Skatteparadisprojektet startades upp den 1 juli 2006. Projektets primära syfte var att underlätta för de nordiska länderna att ingå informationsutbytesavtal på skatteområdet med skatteparadis. OECD hade under 2000-talet identifierat 50 stater som hade banksekretess eller annan sekretessbaserad lagstiftning som hindrade insyn på skatteområdet. Målsättningen med projektet var inledningsvis att försöka ingå informationsutbytesavtal med några av de för Norden viktigaste skatteparadisen. Projektets sekundära målsättning var att koordinera och generellt stärka de nordiska ländernas ansträngningar för att bekämpa internationell skatteflykt.

Huvudsyftet med att hålla förhandlingarna på nordisk basis var dels att frigöra Norden från OECDs (läs USAs) försök att blockera arbetet, dels att förbättra Nordens förhandlingsposition gentemot berörda skatteparadis. Det var uppenbart att ett nordiskt lands möjligheter att kunna få till stånd förhandlingar med ett skatteparadis var små om det agerade på egen hand. Det blev helt enkelt svårare för skatteparadis att tacka nej till förhandlingar när Norden gemensamt ”knackade på dörren”. Vidare stod det klart för de nordiska länderna att projektet innebar startskottet på uppbyggandet av ett helt nytt avtalsnät på informationsutbytesområdet. En samordning av de nordiska förhandlingarna skulle därför medföra betydande kostnadsbesparingar.

3. Genomförandet

Norden inledde regelrätta förhandlingar med Isle of Man i januari 2007 och med Jersey och Guernsey senare under våren samma år. Det var ingen tillfällighet att förhandlingar startades med just dessa stater. Dels hade Isle of Man, Jersey och Guernsey själva aviserat att de var – under vissa förutsättningar – villiga att inleda förhandlingar med Norden, dels var dessa stater centrala aktörer på sekretess- och finansområdet. Förhoppningen var att om Norden lyckades ingå avtal med dessa stater skulle detta kunna utlösa en ”domino-effekt” och resultera i att även andra finansiella offshorecentra skulle vilja inleda förhandlingar med Norden. De nordiska länderna undertecknande informationsutbytesavtal med Isle of Man i oktober 2007 och knappt ett år senare också med Jersey och Guernsey.

Den internationella reaktionen lät inte vänta på sig. De nordiska framgångarna medförde att avtalsförhandlingar startades upp mellan ett flertal OECD-länder och finansiella offshorecentra. Den ”domino-effekt” Norden hoppades på uppstod också. Flera kända offshorecentra som Bermuda, Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna kontaktade Ministerrådet och önskade inleda förhandlingar med Norden om ingående av informationsutbytesavtal.

Kombinationen av uppsvinget på förhandlingsfronten och en nytillträdd Obama-administration medförde också att OECD-länderna började ta tag i problemen kring skatteparadis med förnyad kraft. Frankrike arrangerade i oktober 2008 ett ”högnivåmöte” i vilket ett tjugotal OECD-länder deltog. Vid mötet bestämdes att krafttag skulle tas mot stater som vägrade ingå informationsutbytesavtal och i april 2009 höll G20 ett möte som närmast utgjorde en ”big bang” på skatteparadisområdet. Under hot om straffåtgärder tvingade G20 samtliga världens stater att göra ett åtagande om att börja utbyta information på skatteområdet.

I kölvattnet av dessa händelser undertecknade de nordiska länderna informationsutbytesavtal med flera kända finansiella offshorecentra som Bermuda, Caymanöarna, Brittiska Jungfruöarna och Curacao. Vidare aviserade ytterligare ett tjugotal stater att de önskade inleda förhandlingar om ingående av informationsutbytesavtal med Norden.

OECD upprättade på uppdrag av G20 på senhösten 2009 ett nytt globalt Forum för transparens och informationsutbyte på skatteområdet. Det nya forumets syfte var att säkerställa att världens länder faktiskt uppfyllde sina åtaganden. Globala Forumet uppställde omedelbart som inledande krav att samtliga stater i världen måste ingå åtminstone ett dussintal informationsutbyteavtal.

Norden blev nu plötsligt en prioriterad förhandlingspartner. För att undkomma potentiella straffåtgärder från G20 behövde flertalet skatteparadis snabbt ingå minst tolv informationsutbytesavtal och Norden kunde erbjuda sju avtal ”på ett bräde”. Ju snabbare de nordiska länderna kunde ingå avtal, ju mer intresserade var staterna av att vilja förhandla med just Norden. För att erhålla ett globalt nätverk av informationsutbytesavtal med skatteparadis behövde de nordiska länderna ingå 50 avtal. Vid utgången av 2010 hade de nordiska länderna inom ramen för projektet redan undertecknat 29 informationsutbytesavtal. Utöver dessa avtal hade också flertalet nordiska Finansdepartement på bilateral basis ingått Protokoll med Belgien, Luxemburg, Schweiz, Singapore och Österrike om att uppdatera artikeln om informationsutbyte i existerande skatteavtal i syfte att kunna utbyta bankinformation. Det innebar att Norden vid 2010 års slut hade ingått totalt 34 avtal med skatteparadis om informationsutbyte.

Förhandlingsklimatet kom dock att förändras negativt under 2011. De skatteparadis med vilka Norden ännu inte hade avtal visade ett allt svalare intresse av att vilja ingå informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. I vissa fall hade dessa stater redan ingått ett visst antal avtal om informationsutbyte och ansåg sig därför ha uppfyllt G20s och globala Forumets minimikrav på informationsutbyte. Alternativt ville de ingå avtal om undvikande av dubbelbeskattning ”som betalning” för att börja utbyta information. I ett fåtal fall var intresset svalt att överhuvudtaget vilja implementera det politiska åtagandet om informationsutbyte.

De följande tre åren bedrev Norden ett mödosamt och mycket delikat förhandlingsarbete för att få till stånd nya informationsutbytesavtal. Norden skulle dock komma att få draghjälp av det nya globala Forumet. Dels övergav globala Forumet tröskeln på minst 12 avtal och krävde nu istället att världens alla stater måste ingå informationsutbytesavtal med alla stater som framställer önskemål om detta. Dels ville alla finansiella offshorecentra undvika att bli stämplade som ”non-compliant” i globala Forumets granskningsgrupp. Detta medförde att en stat helt enkelt fick svårt att neka att ingå avtal med Norden när det var deras tur att bli granskade av det globala Forumet. Efterhand gav det ena kvarvarande skatteparadiset efter det andra efter för de politiska påtryckningarna från Nordens och globala Forumets sida och ingick informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. Förhandlingarna med vissa centrala skatteparadis som Panama, Förenade Arabemiraten (Dubai) och Hong Kong (Kina) tog mer än tre år att slutföra. De nordiska länderna undertecknade det femtionde och sista avtalet med Förenade Arabemiraten var för sig under perioden november 2015 – maj 2016. Det innebär att Norden nu har etablerat ett komplett nät av avtal om informationsutbyte med samtliga finansiella offshorecentra i världen.

4. Resultatet av projektet

Resultatet av skatteparadisprojektet har överträffat alla förväntningar. När projektet startades gjorde nordiska Ministerrådet bedömningen att det fick betraktas som ”mycket framgångsrikt” om utfallet blev att ”flera avtal slöts mellan skatteparadis och de nordiska länderna”. Kort efter de första avtalsundertecknandena med Isle of Man i oktober 2007 uttalade projektledaren att ”det kan ta årtionden innan vi kan säga att vi är färdiga”.5 Nio år senare har samtliga 45 finansiella offshorecentra som omfattades av förhandlingsprojektet undertecknat informationsutbytesavtal med de nordiska länderna. Vidare utbyter Belgien, Luxemburg, Schweiz, Singapore och Österrike numera bankinformation under föreliggande skatteavtal. Det innebär att de nordiska länderna är de första i världen att ha upprättat ett komplett nätverk av avtal med finansiella offshorecentra.

Projektet ”tajmades” oundvikligen väl. Endast några år efter projektstarten förde G20 upp frågan om informationsutbyte med skatteparadis på toppen av den internationella dagordningen, en omständighet som kom att accelerera de nordiska avtalsförhandlingarna. Det bör dock framhållas att Norden inte bara drog nytta av internationella politiska händelser utan också var en direkt del av dessa. Om inte Norden hade nått ett genombrott i avtalsförhandlingarna med Jersey, Guernsey och Isle of Man under 2007–2008 är det osäkert om kampen mot finansiell offshoreverksamhet hade tagit samma riktning de efterföljande åren.

Skatteparadis i dess traditionella betydelse med betongsäker sekretess och total avsaknad av insyn existerar inte längre. I dag kan de nordiska länderna ställa konkreta frågor till finansiella offshorecentra i alla typer av skatteärenden och erhålla konkreta svar. Vem är ägare av bolag X Ltd på Brittiska Jungfruöarna? Har Herr Y ett konto i A-banken i Liechtenstein? Är Fru Z förmånstagare i B-trusten på Caymanöarna? Det finns inte längre någon säker plats i världen för att undandra skatt. Informationsutbytesavtalen löser naturligtvis inte alla problem kring internationellt skatteundandragande, men konsekvensen av förhandlingsprojektet är att skattefuskaren numera sover sämre om nätterna. Hen får nu leva med oron att riskera att avslöjas via informationsutbyte.

I kölvattnet av det nordiska förhandlingsprojektet har de nordiska skatteverken också börjat samarbeta i frågor som rör tillämpningen av informationsutbytesavtalen. Samarbetet inleddes redan under 20086 och har sedan utvecklats genom upprättandet av det Nordiska nätverket mot internationellt skatteundandragande (”NAIS”). Nätverkets uppgift är att utveckla de nordiska skatteförvaltningarnas kompetens ifråga om utredning av internationellt skatteundandragande och informationsutbyte. Sedan det nordiska samarbetet startade på tillämpningsnivå har cirka 10 800 personer gjort eller står på kö att göra frivilliga rättelser i Sverige. Upptaxeringar och frivilliga rättelser har inbringat över 1,8 miljarder SEK till den svenska statskassan. Vidare visar svensk statistik på ett årligt nettoinflöde av kapital från offshorecentra till Sverige i mångmiljardklassen. Statistik från övriga nordiska länder pekar i samma riktning.

Den politiska kartan på det nordiska skatteområdet har ritats om för all framtid. Det går inte vrida klockan tillbaka. Det som Norden har uppnått på informationsutbytesområdet genom de gemensamma nordiska förhandlingarna kommer att få en permanent positiv offentligfinansiell effekt på de nordiska länders statskassor. Utöver att avtalen möjliggör för de nordiska skatteförvaltningarna att avslöja internationella skattefuskare kommer dessa också i framtiden att stimulera frivilliga rättelser och ha en allmänpreventiv effekt. Det kan tilläggas att avtalen också kommer bli det centrala verktyget i att utreda de fysiska och juridiska personer i Norden som identifierats genom panamadokumenten.

Respektive nordiskt land är var för sig ett litet land som har svårt att få sina ståndpunkter beaktade på internationell nivå. Skatteparadisprojektet visar dock med all tydlighet att när Norden agerar samfällt får de nordiska länderna en helt annan genomslagskraft på det internationella skatteområdet. Norden blir en partner som övriga världen måste lyssna på och som i större omfattning får gehör för sina intressen. Förhoppningsvis kommer skatteparadisprojektets framgångar kunna fungera som modell och också stimulera nordiskt förhandlingssamarbete på andra skatteområden i framtiden.

1 Detta inlägg utgör en delvis omredigerad version av avsnitt 4 i Fensby & Gjestis artikel, “OECDs globala forum och nordens arbete för att motverka internationellt skatteundandragande” (publicerad i svenska Skattenytt 2016 s. 212 och norska Skatterett 2016 s. 117).

2 Medförfattaren Fensby ledde förhandlingarna med skatteparadisen för OECDs räkning.

3 Medförfattaren Gjesti innehade ordförandeskapet i denna arbetsgrupp.

4 Grönland och Färöarna är självständiga gentemot Danmark i skattefrågor. Den nordiska förhandlingsgruppen bestod därför av sju stater.

5 Sju nordiska berättelser, Nordiska Ministerrådet, s. 8 (2008).

6 Initiativet togs av f.d. Skattedirektör Leif Rosenfeld på svenska skatteverket. Rosenfeld upprättade på ett tidigt stadium en handlingsplan och strategi för att få igång informationsutbytet och stimulera självrättelser på svensk och nordisk nivå. Denna handlingsplan styr än i dag de nordiska skatteverkens samarbete på området.

Norden behöver lagstiftningssamarbete

Publicerat 22 september, 2016 | Kommentera

Nu är det dags att återuppliva det nordiska och börja det nordiska lagsamarbetet igen.

kimmo-sasi

Kimmo Sasi. Bild: wikipedia

Kimmo Sasi är tidigare riksdagsledamot i Finland och f.d. president vid Nordiska rådet.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet inleddes redan före inrättandet av Nordiska Rådet. Nordiska avtal och nordisk lagharmonisering var kärnan i nordiskt samarbete. Men sedan Finlands och Sveriges inträde i EU och Norges och Islands EES-avtal har de nordiska länderna koncentrerat sina lagstiftningsresurser i EU:s normskapande. Nu är det dags att återuppliva det nordiska och börja det nordiska lagsamarbetet igen.

Vi har lysande exempel på det nordiska lagstiftningssamarbetes framgång. Fri rörlighet i Norden och garanterat socialskydd för alla nordiska medborgare har varit viktiga steg för att göra livet lättare för nordiska medborgare. Men vi kunde också skapa en gemensam mobiltelefon standard NMT. Detta ledde till att två nordiska bolag Nokia och Ericsson blev världsledande på en framtidsbranch. Nordiska länder är små. Vi behöver ett större område att röra oss och en större marknad för företagen att växa.

Sedan Finlands och Sveriges inträde i EU och Norges och Islands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har det nordiska samarbetet förändrats. Ministrars och parlamentarikers beslut har blivit mindre konkreta. De innebär oftast rekommendationer och utredningar. Den hårda kärnan, lagstiftningen, har försvunnit till Bryssel.

Idag finns en större efterfrågan på nordiska lösningar. Man känner sig trygg i Norden, därför finns det ett folkligt stöd att gå längre i det nordiska samarbetet än i EU-samarbetet. Politikerna borde ta den här utmaningen och söka områden på vilka Norden ska vara mera integrerat än resten av Europa.

Lagstiftningssamarbete har tre områden. Vi behöver nordiska avtal för att garantera att nordiska myndigheter samarbetar smidigt och effektivt. Nordiska beslut måste kunna verkställas i andra nordiska länder. Lagharmoniseringen gör livet över gränserna lättare. Man borde alltid jämföra vår lagstiftning med andra nordiska länders lagstiftning. Om vår lagstiftning avviker från andras nordiska länders normer, borde vi han en vettig förklaring till det. När man implementerar EU:s direktiv, borde det ske på samma sätt i alla nordiska länder för att inte skapa nya gränshinder.

Det finns två begränsningar för nordiskt lagstiftningssamarbete. Våra regler får inte vara i strid med EU:s författningar och direktiv. EU har kompetens på många områden. Den måste respekteras. Dessutom får vi inte diskriminera andra EU-medborgare i förhållande till nordiska medborgare. Alla EU-medborgare måste behandlas lika.

Det finns dock många områden på vilka EU inte har lagstiftningskompetens. Dessutom kan man tänka sig att ha mera fördjupad lagstiftning på EU:s kompetensområden, om det inte är direkt förbjudet. Det är klart att djupare regler måste gå i samma riktning som EU:s lagstiftning.

Likabehandling betyder inte att myndigheterna i Norden kan samarbeta mera effektivt med varandra än med andra EU-länders myndigheter. Om verkställigheten av olika beslut förbättras i Norden, kommer den regeln alla EU-medborgare tillgodo förutsatt att de har fått ett beslut i något av de nordiska länderna.

Dessutom har Finland och Sverige i sina anslutningsavtal meddelat till EU att de deltar i nordiskt samarbete. Detta kan tas hänsyn till i positiv bemärkelse om det uppstår osäkerhet om konflikt står mellan EU:s och nordiskt regelverk.

I myndighetssamarbete vore det viktigt att alla nordiska myndighetsbeslut eller information skulle kunna registreras automatiskt hos alla myndigheter. Kunde vi inte ha ett gemensamt nordiskt personnummersystem?

I lagharmoniseringen borde man på flera valda områden skapa nordiska lagmodeller. Varje nordiskt land skulle på basen av den modellen skriva sin egen lagproposition. Om regeringen eller riksdagen på någon punkt vill avvika från standardmodellen, borde det motiveras.

Människors och företags liv skulle avsevärt underlättas om sociallagstiftningen, bolagslagstiftningen och näringslagstiftningen skulle vara så harmoniska som möjligt. Byggnormerna borde efter lång väntas harmoniseras för att öka konkurrensen inom branschen. Alla nya digitala lösningar borde utan vidare få en nordisk lösningsmodell. Den lösningen kunde senare kopieras av EU.

En stor del av EU:s regelverk består av direktiv. De tillåter implementeringen av dem inom en viss ram. Om man tillämpar dem annorlunda i olika nordiska länder, leder det till gränshinder och vi får inte en gemensam nordisk marknad. På varje område borde de nordiska länderna komma överens om de vill ha maximal eller minimal tillämpning av reglerna. Sedan borde man komma överens mellan de nordiska länderna hur den nationella lagstiftningen skrivs. Då de nordiska länderna brukar ha likadana synpunkter i beredningsskedet av direktiven, borde detta inte vara svårt.

Genom lagstiftningssamarbete kunde de nordiska länderna fördjupa sina integration mera än resten av EU. Vi kunde visa åt andra EU-länder, hur bra våra lösningsmodeller fungerar. På det viset kunde vi stärka Norden som brand och ta en mera ledande roll i EU.

Kimmo Sasi

Ja til et nordisk statsforbund – nej til EU-staten!

Publicerat 18 september, 2016 | Kommentera

Lave K. Broch. Foto: Jeff Richter

Lave K. Broch. Foto: Jeff Richter

Efter det britiske nej til EU er det vigtigere end nogensinde at se på alternativer til EU-medlemskabet. Jeg synes, vi bør udvikle et nordisk statsforbund. Det vil ikke kun være til gavn for os i Norden. Det vil også være til gavn for verden.

Lave K. Broch 1. suppleant til EU-parlamentet for Folkebevægelsen mod EU.

Efter det britiske nej til EU er det vigtigere end nogensinde at se på alternativer til EU-medlemskabet. Personligt ønsker jeg, at Danmark efter et farvel til EU skal genindtræde i EFTA, og at vi inden for EFTA vælger den schweiziske model, så vi stadigvæk kan handle og samarbejde med de resterende EU-lande, men uden at give EU og EU-Domstolen magt. Mit hjerte banker desuden for et tættere nordisk samarbejde. Jeg synes, vi bør udvikle et nordisk statsforbund. Det vil ikke kun være til gavn for os i Norden. Det vil også være til gavn for verden.

Og nej, min vision om et nordisk statsforbund er ikke en drøm om en nordisk centralistisk union. Det nordiske alternativ skal på ingen måde være en dårlig kopi af EU. Det skal være et samarbejde, der er opbygget på en helt anden måde fra neden, og hvor der er plads til forskellighed, skattefinansieret velfærd, et bæredygtigt miljø og et globalt udsyn.

Et statsforbund er nemlig ikke det samme som en forbundsstat eller føderation. Et statsforbund – eller en konføderation, som det også kaldes – er et forbund af selvstændige stater eller lande med egne grundlove og parlamenter. I statsforbundet vil der være en fælles ramme og nogle fælles institutioner, så vi der, hvor det giver mening, kan optræde i fællesskab, f.eks. i det internationale samarbejde i G20. Samtidig er der en stor grad af frihed til forskellighed, hvilket i modsætning til EU vil gøre, at samarbejdet udvikles der, hvor der er folkelig støtte til det.

Norden kan tilbyde os muligheden for at skabe et levende demokrati med stor decentralisering. Norden kan gøre det muligt at skabe et mere socialt retfærdigt samfund. Norden kan være rammen om en langt mere ambitiøs miljøpolitik. Og sidst, men ikke mindst kan Norden give os en markant og positiv stemme i verden.

Nu sidder du måske og tænker: ”Men hvorfor kan EU ikke gøre det?”. Svaret er simpelthen, at EU’s traktatgrundlag er i modstrid med en sådan vision, og erfaringerne viser, at det ikke er realistisk at reformere EU.

Helt tilbage fra Rom-traktatens dage har EU haft et mål om en stadig snævrere union. Den stadig snævrere union har gjort den politiske kampplads mindre og mindre gennem årene, og det er alt for ofte sket ad bagdøren uden befolkningernes accept. I dag er det en kendsgerning, at miljøet og sundheden er underordnet EU’s indre marked, og EU’s økonomisk monetære union og videreudviklingen af den bl.a. med EU’s finanspagt er dybt problematisk for videreførelsen af det nordiske velfærdssamfund. Derudover er EU’s globale rolle ikke noget at råbe hurra for. EU fører simpelthen en politik, der er til skade for freden i verden.

EU har oprettet et våbenagentur, der støtter EU’s våbenindustrier, som tjener penge på at sælge våben selv til regeringer, der vedvarende krænker menneskerettighederne. Og EU’s terrorliste og udenrigspolitik forhindrer medlemslandene i at være fredsmæglere i verdens forskellige konflikter. Norge, der ikke er med i EU, spiller en vigtig rolle som fredsmægler i mange af verdens konflikter. Det ville ikke være muligt, hvis landet var med i EU.

Jeg synes, de andre nordiske lande bør bakke op om Norges arbejde for fred i verden. Norden har tidligere spillet en vigtig rolle for fred i verden og i kampen for menneskerettighederne. Tænk bare på indsatsen imod apartheid i Sydafrika. Det er på tide, at Norden igen kommer til at spille en sådan rolle på den globale scene.

Jeg ser desuden gerne, at vi forholder os til forskellige politik-områder og overvejer hvor en nordisk indsats kan være en fordel. F.eks. mener jeg, at vi burde lægge Danida sammen med dets nordiske søsterorganisationer, så vi i fælleskab koordinerer vores ulandsbistand i verden. Jeg støtter fællesnordiske ambassader i verden (ja vi har allerede et samarbejde på dette område f.eks. i Berlin). Det vil også være oplagt at se på hvordan vi kan lave kommunikation billigere i Norden. Norden burde hvad angår post og telefoni opfattes som indland. Jeg ser også gerne at vi indgår et tættere sikkerhedspolitisk og redningsberedskabsmæssigt samarbejde, og synes at Norden bør erklære sig som et atomvåbenfrit område.

Et tættere nordisk samarbejde er også populært blandt befolkningerne i Norden. F.eks. viser meningsmålinger fra 2014, at danskere, svenskere og finner hellere vil have et nordisk forbund end et fortsat EU-medlemskab. Og andre målinger viser, at der er opbakning til mere nordisk samarbejde i alle nordiske lande.

Et nordisk statsforbund er derfor ikke en urealistisk drøm. Det er et alternativ til EU, som vi både i Norden og i resten af verden vil have gavn af.

Ja til Norden – nej til EU-staten!

 

Lave K. Broch

“Vision Norden 2.0” En opgradering til politikere

Publicerat 15 september, 2016 | Kommentera

Det nordiske samarbejde kræver at vi sætter os ud over vores egne nationale dagsordener og egeninteresser og formulerer de visioner og det fællesskab vi i fremtiden gerne vil være en del af.

rgb_finished39_

Bild: Jacob Mangwana Haagendal

Jacob Mangwana Haagendal är direktör vid Nordens Institut på Åland.

Jeg er heldig. Jeg bor i Norden. Jeg har ikke selv valgt det. Jeg har aldrig skulle tage stilling til, om jeg kunne kvalificere mig til at være en nordisk medborger. Det nordiske samarbejde er en naturlig del af mit medborger-DNA. Det DNA der skaber mit demokratiske menneskesyn og mine værdier.
Det nordiske samarbejde er samtidig ikke bare en god idé og et samarbejde der er velfungerende. Det bidrager til en fortælling om helt grundlæggende værdier og indsigt i måder at leve sammen på. Det udvikler og forfiner de nordiske landes samfund og gør os som medborgere i stand til at have udstrakt medejerskab af vores egen tilværelse. Det sikrer velfærd og tryghed i en grad der ikke ses lige noget andet sted i verden. Det er blevet udviklet over tid, det er baseret på konsensusbeslutninger og selvom verden de seneste år har forandret sig kan vi slå fast; at det nordiske samarbejde fungerer bedre end nogensinde. En åbenlys meningsfuld konstruktion, med mere end 60 år på bagen, der alligevel har formået at følge med tiden og forny sig selv. Dette samarbejde løfter sig, efter min opfattelse, langt op over den rationelt gode idé.

Selvom man betegner det nordiske samarbejde som et mellemstatligt samarbejde vil jeg mene, at Nordisk Råds funktion ligner et overnationalt organ i modsætning til Nordisk Ministerråd, som fungerer som et politisk mellemstatligt organ for det nordiske samarbejde. Nordisk Råd og Nordisk Ministerråds institutioner beskæftiger sig som bekendt med alt mellem himmel og jord, der understøtter de visioner, der er formuleret af samarbejdsministrene og de ansvarlige ministerråd. Det har hele tiden været en grundsten i samarbejdet, at de enkelte medlemslandes særpræg og unikke kultur understøttes og respekteres. Tanken er i høj grad, at vores indbyrdes forskellighed og kulturelle mangfoldighed, er vores styrke og rigdom. Udefra opfattes de nordiske lande som en enhed, men indadtil som et ret interessant patchwork.

Det interessante ved konstruktionen af samarbejdet, set med moderne parlamentariske øjne, er at parlamentarikerne i Nordisk Råd ikke vælges gennem en parlamentarisk afstemning således som europaparlamentarikerne. Der vælges en samarbejdsminister fra hvert land, som har til opgave, ud over sin egen ministerportefølje, at repræsentere statslederen. Samtidig deltager de enkelte landes valgte fagministre i ministerrådene, som der pt er 10 stykker af. I den forstand, er samarbejdet ikke overstatligt da man umiddelbart kan trække sig ud af konventionerne indenfor en fast defineret periode.  Det nordiske samarbejde er resultatet af en enestående parlamentarisk og politisk visionær indsats gennem mere end 60 år. Indsatsen udmærker sig ved, at der arbejdes med visioner og langsigtede mål til gavn for fællesskabet, og ikke, som i de nationale parlamenter, med dagsordner, der har til formål at tækkes en vælgerskare. Min erfaring er, at grunden til at dette fungerer ligger i måden at samarbejde på. Forankret i konsensusbeslutninger kan ting tage utroligt lang tid, men forankringen er til gengæld sikret når beslutningen endelig tages. En interessant og åbenlys frugtbar detalje, at visioner går forud for resultatorienterethed.

For nylig deltog jeg i en konference i Tallinn, hvis formål var at afdække Estlands forhold til det nordiske samarbejde i fremtiden. Temaet var “Estland og de nordiske lande eller Estland som et nordisk land”. Fagfolk, forskere og politikere var samlet til en intensiv dag hvor det nordiske samarbejdes mange facetter og gevinster blev synliggjort. Vi taler om åbenbare gevinster der ikke ses lignende nogen andre steder i verden. Velfærdsstaten, stabile demokratier og nordisk politisk samarbejde over grænserne for bare at nævne nogle få synlige effekter af dette frugtbare samarbejde.

Jeg sad gennem hele konferencen og blev mere og mere nysgerrig. Nysgerrig, fordi de så åbenbart frugtbare resultater der er opnået gennem tiden, tegnede et billede af en verdenshistorisk succes. Hvad ville resultatet af konferencen blive? Hvad ville konklusionerne pege hen imod og hvilke kommentarer havde de estiske politikere til hele denne strøm af positive resultater? Det skal for en god ordens skyld nævnes at de nordiske lande aldrig selv har skullet stemme sig ind i samarbejdet eller for den sags skyld kvalificere sig til at deltage. Tematikken på konferencen gik i høj grad på at definere hvad nordisk identitet er og hvilke værdisæt der kendetegner et nordisk demokrati. Dernæst sammenligne disse værdisæt med virkeligheden i Estland. Der er ikke så stor forskel som man umiddelbart skulle tro.

Den afsluttende paneldiskussion blev et antiklimaks. Da regeringsmedlemmer var en overvejende del af panelet, blev fokus hurtigt flyttet fra visioner til nationale spørgsmål om fremtiden. Det er i sig selv interessant nok for forståelsen af hvor i processen Estland befinder sig, men helt ude af fokus ift. den dagsorden der var tænkt. Med al uønskelig tydelighed viste det sig, at nationale uenigheder ikke fungerer godt sammen med en kvalificeret diskussion om et visionært samarbejde med de nordiske lande. Udkommet af konferencen blev desværre, at Estland, i sin egen politiske forståelse, nok ikke har flyttet sig så tæt på Norden som der var lagt op til.

Denne oplevelse er ikke enestående når man sammenligner forskellige former for visionært, mellemstatsligt samarbejde om uddannele, fri bevægelighed af arbejdskraft, velfærd og andre essentielle spørgsmål hvis substans i den grad kendetegner resultaterne af det nordiske samarbejde gennem mange år. Der er andre eksempler hvor vi kan se samme resultat. Tendensen er, at så snart indholdsfokus flytter sig fra den visionære debat om et frugtbart samarbejde til en diskussion, der i sin karakter minder om valgkamp og partipolitik, så mister dialogen fart og højde. Det mest lysende eksempel og efter min mening inkompetente politiske arbejde er den paskontrol, som nu er en realitet mellem Danmark og Sverige. Løsningen er i den grad præget af nationale dagsordener og en national interesse i, at tækkes en relativt lille interessegruppe blandt vælgerne. Hele Øresundsregionens udvikling er pt. sat i stå. For nuværende lider denne region af et fravær af politisk samarbejde ligesom konferencens resultat led under fraværet af en kvalificeret politisk visionær diskussion.

Politiske uenigheder og kamp om nationalpolitiske dagsordner har efter min mening ingen legitimitet eller værdi i et mellemstatsligt samarbejde. Norden skiller sig ud fra EU’s parlamentariske konstruktion netop fordi nationale interesser i den grad har præget debatten i det europæiske samarbejde. Nordisk Råd og Nordisk Ministerråds gode resultater skyldes efter min mening i høj grad, at visionsarbejdet er den bærende kraft i den konstruktion. Et godt råd er derfor at vi søger løsninger på den nuværende situation gennem at se på hvor et nordisk samarbejde fungerer, hvad kriterierne for succes er og årsagerne til, at Norden i dag er et skoleeksempel på et frugtbart samarbejde mellem nationer i samme geografiske område.

Jeg repræsenterer kultursektoren og har en lang erfaring med både nationalt og internationalt arbejde. I den nordiske kultursektor er der ganske præcist formulerede regler for, hvornår et samarbejde vejes og findes tungt nok til at kvalificere sig til at være nordisk.

For det første må samarbejdet indeholde en vision om fremtiden og beskrive et indhold, der kan udfolde nogle muligheder for at nytteværdierne gennem projektet øges. Vi taler om nordisk nytte og fælles gevinst. Det kan være alt, lige fra kulturel forståelse for hinanden til mulighederne for at skabe vækst gennem fællesnordiske uddannelser og et fællesnordisk arbejdsmarked.

For det andet kræver et nordisk kultursamarbejde, at repræsentanter fra mindst 3 nordiske lande går sammen om, at realisere projektets ide, vision, mission og gevinst. Der kan dog dispenseres i visse tilfælde. Dette gælder ikke bare kultursamarbejdet. Lignende retningslinier finder man også indenfor andre sektorer. Stoltenberg-rapporten nævner, at et bilateralt samarbejde bør være nok til at definere dette som nordisk, og at bilateralitet inviterer til øget samarbejde. Udviklingen af Øresundsregionen er et godt eksempel herpå. Af andre bi- og multilaterale samarbejder kan nævnes styrkelse af det nordiske forsvarssamarbejde på trods af, at ikke alle lande er medlem af samme forsvarsunion. Der er utallige eksempler der alle udmærker sig ved at mindst 3 lande eller flere deltager.

Netop gennem disse enkle retningslinier, har det været muligt at skabe en sammenhængende og frugtbart samarbejdsform, hvor egeninteresser ikke er gangbare på samme niveau som fællesskabets. National politik hører efter min mening til hos de nationale parlamenter ligesom lokale kulturinteresser hører til hos de lokale kulturelle forvaltninger og politikere.

Det stod lysende klart efter den estiske konference, at intentionerne om et tættere samarbejde absolut ikke fejlede spor, at der er al mulig grund til at vi i Norden arbejder tættere sammen med Estland og de andre lande i Baltikum og at samarbejdet hidtil har været det man i Nordisk Ministerråd kalder en “win win situation”. Derfor er det efter min bedste opfattelse af største vigtighed for vores fremtidige strategier om nordisk samarbejde, at vi gør os klart som politikere og embedsfolk, at samarbejdet kræver, at vi sætter os ud over vores egne nationale dagsordener og egeninteresser og formulerer de visioner og det fællesskab, vi i fremtiden gerne vil være en del af.

Så kære politiker. Det nordiske samarbejde er ikke noget man kommer sovende til. Du er nødt til at sætte dig ud over din egen dagsorden. Dit aktuelle politiske “mindset” trænger simpelthen til en opgradering til “politisk vision 2.0.” Det er en proces der kan tage tid. Du må hver dag øve dig i at arbejde med visioner og ikke med vælgere. Du må hver dag stå op om morgenen og vie dagen til at arbejde for et højere formål end dig selv. Du må hver dag øve dig i at formulere visioner der inkluderer fællesskabet og du må hver dag tage afstand fra ensidige økonomiske argumenter og i stedet forsøge at få etableret et helhedssyn i dit arbejde. Kun gennem disse enkle processer skabes der sammenhæng og nordisk merværdi.

Samarbejdet mellem de nordiske lande får hele tiden nye facetter. I skrivende stund er der etableret konsensus omkring et nyt nordisk samarbejde, et integrationsprogram, der lige nu anses for at være et af de mest centrale områder i det nordiske samarbejde. Det er ikke bare på de “bløde” områder der samarbejdes. Jeg vil fremhæve BSR Stars som har til hensigt at styrke konkurrenceevne og bæredygtig vækst gennem transnationalt samarbejde mellem Norden og Baltikum. I virkeligheden er det såre enkelt. Alt samarbejde handler jo om mange af de spørgsmål som vi, i det daglige, også kæmper med på de nationalpolitiske dagsordner. Jeg ville som ansvarlig politiker og embedsmand være stærkt interesseret i, at identificere nationalpolitiske udfordringer, der kendetegnes ved at andre lande bakser med identiske problemstillinger. Kan man derefter etablere samarbejder hvor der optræder fælles interesser, er frugten til et positivt resultat sået. Succesen til et godt resultat ligger i evnen til at deltage i et fællesskab.

I vore dage har vi utallige eksempler på, hvor galt det går, hvis ikke vi evner at se hele billedet. Daglige eksempler på politiske debatter, der kun har til formål at skabe opmærksomhed og politisk magt omkring sin egen person eller sit eget parti, fører alt for ofte til, at man foretager politiske beslutninger, der i stedet for at definere grænser, bygger mure. Beslutninger, der i stedet for at gavne befolkningen og landet, gavner den enkelte politiker. Denne adfærd hører ikke hjemme i et mellemstatligt samarbejde. Jeg vil på det kraftigste frabede mig nationalpolitiske studehandler og simpel positionering. Et land er en organisme og må således ses og forstås i sin helhed for at kunne vokse og tage næring til sig

Således når jeg til min opsummering:
Lad ikke de nationalpolitiske uenigheder få indflydelse på det mellemstatslige samarbejde.
Identificer politiske interesser der kan arbejdes med i fællesskab.
Sæt dig ud over din egen positionering og definer i stedet din vision.
Tag beslutninger i fællesskab med andre lande.
Lyt til kritik og tag den som en gave i stedet for generelt at forsvare egne synspunkter.

Vi er netop kommet så langt i Norden fordi dialogen har været det centrale i samarbejdet. Ikke dialogen der skal vindes, men dialogen der skal bidrage til helhedssynet.  Det nordiske samarbejdes slogan “Sammen er vi stærkere” er mere relevant end nogensinde før. Det betyder ikke, at vi nødvendigvis skal ligne hinanden, snarere at vi må sætte os for, at bidrage til fællesskabet med netop det, vi som nationer og kulturelle grupper kan bidrage med.

Jacob Mangwana Haagendal

Obama kan samle Norden

Publicerat 4 augusti, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..De fem nordiske lande skal åbenbart helt over på den anden side af Atlanten, før der rigtigt kommer gang i det fælles fodslag. Og der skal en amerikansk præsident som Barack Obama til at starte processen.

Artikeln är skriven av Vivian Jordansen som är journalist i Washington D.C. Artikeln har publicerats i tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 3/2016 med samtliga artiklar hittas här.

Det startede dårligt. Det var en fredag, det var den 13. og det regnede. Men som dagen skred frem, brød solen også frem og skinnede smukt på de fem nordiske regeringschefer, der den 13. maj var inviteret til topmøde hos præsident Barack Obama i Det Hvide Hus.

Verdens supermagt præsenterede sig som vanligt ved officielle statsbesøg med det helt store udtræk. I gaderne vajede de nordiske flag side om side med Stars and Stripes, og på græsplænen foran Det Hvide Hus var militære æreskompagnier med faner og orkester stillet op for at byde velkommen til de fem besøgende fra Norden.

Fem lande samlet er ikke set før

Det er ikke så tit, at Barack Obama inviterer på officielt statsbesøg. Faktisk var det kun 12. gang i Obamas snart otte år som præsident. Og det er første gang nogensinde, at fem lande har været inviteret sammen.

Invitationen kom i februar, og ideen kom direkte fra Det Ovale Værelse. Obama ville gerne holde officielt topmøde – ikke med fem lande – men med Norden. Selvfølgelig sagde man ja tak i alle fem nordiske hovedstæder, selv om man knurrede lidt. For alle ville helst inviteres alene, men sådan skulle det ikke være.

Det blev et amerikansk-nordisk bunkebryllup – og et meget succesfyldt et af slagsen. En 14 sider lang fælleserklæring opsummerer de mange fælles interesser, som USA og Norden har, når det drejer sig om sikkerhed og forsvar, handelsaftaler, klima, miljø, udviklingshjælp og humanitær bistand.

Bare alle lande var som de nordiske!

For USA handler besøget om, at Obama skal sikre sit eftermæle – og her passer de nordiske lande fint ind. Obama sagde i sin tale til topmødet, at ”hvis bare alle andre lande i Verden var lige som de nordiske lande, så var der ingen problemer i Verden”.

Obama har i hele sin præsidenttid forsøgt at indføre så mange nordiske værdier som muligt i USA. Det gælder alt fra socialområdet, uddannelse over sundhedsforsikring til kønnenes ligeberettigelse, og Obama er ikke mindst en stor fan af den nordiske samfundsmodel og opfattelse af, at staten og det offentlige system kan være gode og til gavn for folket, og ikke som i USA, hvor de fleste vælgere opfatter staten som et nødvendigt onde, som derfor skal være så svag og lille som muligt.

Obama kender godt den interne nordiske kappestrid, og han spøgte med, at vi i Norden kappes om, hvem der har den mest lykkelige befolkning, og hvor julemanden bor.

Hård skriveproces i kulissen

Men når man går bag om skåltalerne og morsomhederne, så har det været et par travle og lærerige måneder for regeringschefer og embedsfolk i alle fem lande at blive enige om en 14 sider lang tekst.

Danmark har som NATO-medlem ikke problemer med slutdokumentets hårde ord om behovet for at opstille et værn mod Rusland og russisk aggression. Finland har traditionelt holdt en anden og blø- dere sprogtone. Det har heller ikke været helt nemt at blive enige internt i Norden om, hvordan man skulle skrive sig frem til en fælles holdning til flygtninge- og immigrationsproblemerne. Og så er der lige spørgsmålet om, at de arktiske områder både skal beskyttes, men samtidig være økonomisk bæredygtige.

Det har været en nyttig skriveøvelse i alle fem nordiske lande. Men de politiske stormagtsrealiteter er, at ingen af de fem lande kunne have opnået hverken et officielt topmøde eller et slutdokument på 14 sider hver for sig.

Spørgsmålet er så bare, om det fine slutdokument holder meget længere end til næste præsidentvalg. Hvis den næste præsident hedder Hillary Clinton, overlever det meste. Hvis det bliver Donald Trump, er der ikke mange sætninger, der bliver stående.

Der er til gengæld ingen tvivl om, at Norden opnår mest i USA ved at stå sammen og optræde samlet. Måske skulle Norden bruge samme model andre steder i Verden?

Kan Norden ta sig samman?

Publicerat 28 juni, 2016 | Kommentera

Håkan Larsson. Foto: Fotograferna Maria & Anna

Håkan Larsson. Foto: Fotograferna Maria & Anna

Håkan Larsson är journalist och utredare, bosatt i Krokom, Jämtland, centerpartistisk politiker; tidigare riksdagsledamot för Jämtlands län, nu kommunfullmäktigeledamot i Krokoms kommun. Larsson skriver som gästkolumnist på Yggdrasil.fi om Brexit och nordiskt samarbete. 

Inför folkomröstningen om EU för snart 22 år sedan var vi många som såg ett nära samverkande Norden som alternativ till EU-inträde. Länderna spelades emellertid ut mot varandra och valde olika relationer till Bryssel. Finland och Sverige valde EU, medan Norge röstade nej. Då kändes ett starkare nordiskt samarbete avlägset.

Idag ser Europa och världen emellertid annorlunda ut. EU är inne i en allvarlig kris, Storbritannien har röstat för utträde ur unionen, och även tidigare EU-entusiaster inser att det ligger i de nordiska ländernas intresse att stärka och fördjupa samarbetet. Idag diskuteras på fullt allvar en gemensam nordisk statsbildning även.

Historiska tillfällen

Det har genom historien funnits flera tillfällen då Norden hade kunnat enas, ungefär som Tyskland och Italien. Kalmarunionen fungerade mer eller mindre mellan 1397 och 1523. Efter århundraden av krig väcktes ”skandinavismen” till liv i mitten av 1800-talet. Ett konkret resultat är myntkonventionen 1873, då Sverige, Danmark och Norge införde kronan som valuta. En mängd nordiska möten genomfördes, liksom ett omfattande kulturutbyte. Ett bakslag vara att unionen Sverige – Norge upplöstes 1905, men det skedde och redan året därpå argumenterade författarinnan Ellen Key för ”Nordens Förenade Stater”.

Vid första världskrigets utbrott samlades Sveriges, Danmarks och Norges monarker till trekungamöte i Malmö för att visa nordisk samhörighet. Efter kriget bildades Föreningen Norden 1919 för att knyta kontakter över landsgränserna. Under 1920-talet samarbetade länderna om gemensam lagstiftning, exempelvis en modern äktenskapsbalk.

Efter andra världskrigets slut lyftes åter ”Nordens Förenade Stater” fram med stor entusiasm. Efter att planerna på en nordisk försvarsunion fallit valde länderna emellertid olika relationer till Nato. Danmark, Norge och Island valde Natomedlemskap, Sverige alliansfrihet och Finland slöt en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen.

Gemensam arbetsmarknad

Stora framsteg i det nordiska samarbetet gjordes trots allt under 1950-talet. Nordiska rådet grundades 1952 och två år senare blev såväl den nordiska passunionen som den gemensamma nordiska arbetsmarknaden verklighet. Reformer av stort värde även idag. Nästa stora steg, en gemensam ekonomisk organisation Nordek, misslyckades dock. Finland fick signaler från Sovjet om att man inte gillade planerna och Danmark vände sig mot EEC (dagens EU), där landet blev medlem 1973.

Det nordiska samarbetet har därefter gått på tomgång. Relationerna till EU har varit viktigare. Att länderna 1994 valde olika relationer till Bryssel blev ett hinder för stärkande av Norden. I takt med EU:s fördjupade kris lyfts emellertid nu Norden åter fram som ett framtidsalternativ. Historikern Gunnar Wetterberg lanserade 2009 fram förslaget om en nordisk förbundsstat. Först avfärdades idén av de ledande politikerna i alla länderna, men snart gav Nordiska Rådet Wetterberg i uppdrag att skriva en hel bok om ”Förbundsstaten Norden”. Under de senaste åren har konkreta förslag om hur en statsbildning skulle kunna se ut diskuterats i Nordiska Rådet. Den norske hotellmagnaten Petter Stordalen väckte nyligen uppmärksamhet runt om i världen genom att på självaste 17 maj föreslå att Norge, Sverige och Danmark ska slås samman. Jag tror att han gärna skulle vilja ha med Finland och Island också. Ett samlat Norden skulle bli en av världens tio-tolv starkaste ekonomier och en självklar deltagare i G20. Såväl det ekonomiska som det politiska inflytandet i världen skulle kraftigt öka.

Starkare argument

Dagens EU-kris ökar argumenten för Norden. Ingen vet om euron finns om några år. Schengen fungerar inte och hotar den nordiska passunionen. ID- och passkontrollerna mellan Skåne och Själland är en allvarlig inskränkning. Och snart röstar britterna om de ska lämna eller vara kvar i EU. Mycket kan komma att hända som det gäller att ha beredskap för.

Fortfarande finns många gränshinder mellan de nordiska länderna som bör avvecklas. Olika skatteregler och lagar behöver samordnas för att det ska bli lättare att arbeta över gränserna. Ett intressant förslag är att införa ett nordiskt medborgarskap som komplement till det nationella. Personnummer som fungerar i hela Norden skulle minska såväl gränshindren som byråkratin.

Hotet mot den nordiska passunionen skulle kunna mötas med invandringsunion med gemensamma yttre gränser. Det förutsätter förstås att länderna kan enas om en gemensam migrationspolitik.

Folkligt stöd

Att det finns ett folkligt stöd för ett nordiskt förbund visar en opinionsundersökning från 2014 (TNS Gallup), där Norden ställdes mot EU. Enligt denna skulle 49 procent av svenskarna och 50 procent av finländarna hellre ingå i ett nordiskt förbund än i EU. Enligt undersökningen prioriterade 28 procent av svenskarna och 31 procent av finländarna EU-medlemskapet.

Jag ser också gärna ett starkt Norden, öppet mot omvärlden, som står självständigt såväl mot EU som Nato. Ändå tror jag inte att dessa relationer ska sättas högst på agendan i det korta perspektivet. Det skulle riskera att blockera förhandlingarna redan från start.

På sikt gäller det att förverkliga ett gemensamt Norden i form av en förbundsstat eller ett statsförbund. Kanske står vi närmare ett enat Norden idag, när EU krisar, än vad vi tror. Den avgörande frågan är om Norden verkligen kan ta sig samman den här gången.

Håkan Larsson, Krokom

Hvad er et folkemøde?

Publicerat 23 april, 2016 | Kommentera

Föreningen Norden..Intervjun är skriven av Esben Ørberg som är redaktör för tidskriften Norden NU.  Norden NU är partipolitiskt obunden, utkommer med fyra nummer per år och ges ut av Föreningen Norden i Danmark. En länk till hela Nr 2 med samtliga artiklar hittas här.

Folkemødernes store folkelige gennembrud skyldes, at det er lykkedes at genskabe den folkelige interesse for en blanding af politik og samvær. Nu har alle de nordiske lande politiske festivaler, som revitaliserer folkemøderne fra 1900-tallet. Her er et hurtigt historisk rids og en tegning af folkemødernes fællestræk.

Både i Danmark og i de øvrige nordiske lande var der i første halvdel af det 19. århundrede mange stævner, hvor politikere og andre ’folkeforførere’ samlede store menneskemængder. Folk kom for at se, høre og være tæt på deres forbilleder, som de kun kendte fra aviserne. Man lyttede andægtigt, applauderede, men diskuterede ikke.

Steen Steensen Blicher var eksempelvis initiativtager til Himmelbjergfesten i 1839. Der var også de mere politiske folkemøder på Skamlingsbanken, der fra 1843 og hundrede år frem havde fokus på sønderjydernes kamp i grænselandet for rettigheder. Jeppe Aakjærs møder i Salling, bornholmerne i Almindingen og mange andre stævner samlede danskerne til sommermøder med madkurv, øl og brændevin. I årene efter grundlovsvedtagelsen i 1849 voksende den årlige fejring. Enten i de store bønders haver eller på Eremitagesletten eller – størst af dem alle – i Skibelund Krat i Sønderjylland med 4000 siddepladser.

Der er altså ikke her tale om de religiøse og åndelige bevægelser fra 1800-tallet, men om bevæ- gelser med politik og fordeling af samfundsværdier i centrum. Hertil kan man også regne vores egen Foreningen NORDEN, stiftet i Danmark, Norge og Sverige i 1919 med den tanke, at gennem fredelig sameksistens kunne man undgå flere verdenskrige. Mottoet var – og er – at kendskab giver venskab. Efter 2. verdenskrig opnåede de nordiske foreninger en enorm tilslutning, fordi mange gen-erindrede sig den oprindelige tanke.

Til gengæld tyndede de store folkelige møder ud og samlede sig især om arbejderbevægelsens 1. maj-møder. Den brede samling, som eksempelvis højskolebevægelsen var udtryk for, blev overdøvet af velfærdsstatens materielle velstand som det vigtigste samfundsmål.

Gennembrud for det brede fælleskab i 1991

I 1968 kom det første politiske møde i Almedalen på Gotland. I de første mange år var det rent socialdemokratisk. Fra 1991 har ingen svenske partier og partiledere kunnet undslå sig fra medvirken. Det er ønsket om en åben og fordragelig tone, der har banet vej for de nye folkemøder med debatter om samfundsforhold og især politik. Åbenheden sikres ved at ingen kan ’sætte sig’ på møderne. De er mangfoldige i selve strukturen og har indbygget en mekanisme til at undgå slagside. Det kan simpelthen ikke lade sig gøre for én ide eller én bevæ- gelse at kapre de nye folkemøder.

På folkemøderne omgås journalister, politikere og lobbyister og befolkning på en måde som under normale omstændigheder ikke er korrekt eller mulig. For et kort øjeblik ophører de normale adfærdsnormer. Det, som har været tabu, bliver tilladt i den nye arena, hvor høj som lav er flyttet på landet. Politikerne træder ud til folket. Folket ophøjes. Alle partier i parlamenterne har taletid på lige fod. Hver dag sit parti på hovedscenen. Omkring politikerne flokkes erhvervsliv, organisationer, medier – og befolkning.

Folkemøderne er gratis at deltage i, og alle kan arrangere – også religiøse og politiske fløje.

Folkemøderne er offentligt ’ejede’ i den forstand, at kommuner og regioner har etableret sekretariater og styregrupper, som fastlægger rammen og afkræver de medvirkende leje for standplads i form af telte. Men indholdet skaber hver enkelt ’udstiller’ suverænt.

Folkemøderne foregår bevidst ikke i hovedstæder eller store byer, hvor der ikke kan skabes den lejrstemning, som hører til en festival. Man vil sikre sig, at folk ikke overnatter hjemme! De fleste bor en eller flere nætter i kort afstand fra festival-området.

Grænse for vækst

Er der da ingen grænser for successen? Jo, som alle tilløbsstykker risikerer folkemøderne at sejre sig til døde. Både Bornholm (40.000 indbyggere) og Gotland (60.000) tidobler normalt deres indbyggertal om sommeren, men når festivalerne oven i dette trækker mellem 30 og 50.000 mennesker på fire-fem dage opstår et logistisk problem. Færger og fly er optaget i mange måneder forinden, hoteller og sommerhuse melder udsolgt et år i forvejen.

Almedalen ligger midt i hovedbyen Visby, og den lille by, som det meste af året er et postkort fra fortiden med sine skæve brostensgader og sin velbevarede ringmur, forvandler sig i denne uge til et marked af dimensioner – og priserne skrues op. Både på Gotland og Bornholm lejer folk deres huse ud til stenrige organisationer, der giver mere end 50.000 kr. for tre-fire dages leje.

Arrangørerne er ikke er blinde for, at der må være grænse for vækst. Men hvor går den?

På Bornholm er politikerne i færd med at vedtage en omfattende helhedsplan for Allinge-området, som skal sikre, at området udvikles med tiltag, der kan opkvalificere både folkemødebyen, turistbyen og helårsbyen Allinge. Lederen af Folkemødet på Bornholm, Jette Lykke:

”Vi har modtaget 3,5 mio. kr. fra Realdania til at indhente bud på, hvordan man kan gøre Allinge mere tilgængelig i forhold til Folkemødet med tiltag, der løfter både turistbyen og helårsbyen Allinge. Tre arkitektfirmaer har nu konkretiseret forskellige typer af ambitioner og tanker. Dem drøfter vi nu med bl.a. med borgerne i Allinge.”

Hvor stort kan Folkemødet blive?

”Sidste år var der 35.000 både fredag og lørdag. Og det gik fint. Der er formentlig plads til et par tusinde mere, selv på de travleste dage. Til gengæld er der ikke mange flere senge på Bornholm, ligesom både fly og færger er fyldt godt op. Så her ligger en naturlig begrænsning. Mit bud er, at vi med de ca. 110.000, der var forbi Allinge i løbet af Folkemødet sidste år, har set konturerne af de fremtidige Folkemøder.”

”Som noget nyt i år stiller vi Civiltinget, et nyt telt på festivalpladsen, til rådighed for små organisationer, der ikke tidligere har haft mulighed for at deltage i Folkemødet. Derfor kan vi år præsentere 18 nye organisationer. ”

Folk klager over, at sengepriserne er meget høje. Hvad kan I gøre ved det?

”Vi skal skaffe flere bynære overnatningsmuligheder. Og nu er det lykkedes at lave en såkaldt luksuscamp, som der er stor interesse for.”

Kan ALLE komme til orde?

”I lighed med sidste år har vi aulaen på en skole i baghånden, hvis der er arrangementer, som giver særlige sikkerhedsudfordringer. Det var hertil, politiet flyttede arrangementet med Geert Wilders sidste år – og det fungerede fint for både dem og os.”

Ministerrådet fryder sig

I Nordisk Ministerråd glæder kommunikationschef Mary Gestrin sig over, at Almedals-tanken nu virkelig har fået tag i Norden:

”De politiske festivaler bliver vigtigere og vigtigere for den nordiske politiske dagsorden. Festivalerne giver os en unik mulighed for at engagere de politisk interesserede borgere og landenes centrale politikere i samtaler og debatter om nordisk samarbejde. I Ministerrådssekretariatet og Nordisk Råd bruger vi mange kræfter på at møde op på festivalerne med et varieret og relevant program.”

”I år lader vi for første gang et tema gennemsyre vores telt på alle festivalerne. Temaet bliver det nordiske arbejdsmarkeds muligheder. Desuden kommer vi til at diskutere flygtningeintegration, ytringsfrihed, holdbar udvikling og grøn vækst.”

  • Facebook